Ett djupt andetag senare

Efter måndagens nästan chockartade uppgivenhet kom tisdagen med en välbehövlig syreinjektion. Om jag räknar rätt har Piratpartiet ett 100%-igt opinionsstöd.

87% håller med oss om att det är fel att avlyssna deras privata kommunikation utan att det finns en brottsmisstanke.

13% kan tänka sig att rösta på oss i nästa års EU-val.*

13+87=100!

Opinionsundersökning

Jag ska försöka lägga avancerad matte åt sidan en stund och vara allvarlig. Ett andetag och bröstkorgen fylld med försiktig optimism. Vad betyder detta?

13% som kan tänka sig att rösta på oss pirater är trevliga siffror. Men det betyder inte att en enda röst är inräknad. Val avgörs på valdagen. Det är långt från ”att kunna tänka sig” till att lägga en valsedel i valurnan.

87% däremot det är nära på alla. Eller hur? Nästan alla håller med oss piratpartister om att massövervakning av oskyldiga svenskars privata kommunikation via telefon, e-post och internet är fel.

Det är fantastiskt skönt för en utdefinierad rörelse som många tycks tro är historia att veta att vi har den överväldigande majoriteten på vår sida. Det är ett fantastiskt argument att kunna säga att nära på 90 procent av svenska folket håller med oss. Det ger ett enormt självförtroende att veta att vi har så många i ryggen. Det betyder att vi inte bara kämpar för oss själva. Vi kämpar för nästan allas önskan att slippa vara övervakade.

Siffran 87% leder också till den oundvikliga frågan hur det kommer sig att de allra flesta av dessa våra meningsfränder inte kan tänka sig att rösta på oss. Men det är egentligen inte så märkligt. Det är inte märkligare än att jag som piratpartist inte kan tänka mig att rösta på Moderaterna, Miljöpartiet, Feminstiskt initiativ eller Centerpartiet trots att jag håller med dem alla i en rad frågor.

De som tycker massövervakning är fel kanske tycker andra saker som sänkt skatt eller upprustad välfärd är viktigare.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror på tom retorik från andra partier som säger sig vara emot det för att sedan lägga sig platt när det införs på bred front.

De som tycker massövervakning är fel kanske inte håller med Piratpartiet i andra frågor.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror att Piratpartiet var en dagslända i EU-valet 2009 och att vi inte är ett gångbart alternativ längre.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror att vi har svårt att komma in i EU-parlamentet och att en röst på Piratpartiet är en bortkastad röst.

Det kan finnas en mängd skäl till att våra meningsfränder inte kan tänka sig att rösta på oss. Somliga goda och andra dåliga. Men det fantastiska är att idag är det åtta månader till EU-valet den 25 maj. Vi har åtta månader på oss att bevisa att vi finns, att vi kan komma in i EU-parlamentet igen, att vi har en politik för många av de 87% som håller med oss om massövervakningen. Det är bara att sätta igång. Men glöm inte att andas.

*Siffrorna kommer från en opinionsmätning som gjordes av Novus opinion uppdrag av Piratpartiet och Ung Pirat.

Jag har skrikit färdigt och bröstkorgen är tom…

rom_register

Här skulle jag klistra en vägg med länkar.

Här skulle jag komma på något genomtänkt att skriva. Något som fångade ilskan eller besvikelsen över hur långt det svenska samhället har gått längs vägen mot den totala dystopin.

Här skulle jag dra paralleller till 1984 eller Stasi eller bli ett levande bevis för Godwins lag. Du sköna nya värld.

Här skulle jag berätta att i Sverige 2013 kan polisen föra register över människor ur en etnisk minoritetsgrupp; register över barn som råkat födas av fel föräldrar.

Här skulle jag påminna om att vi alla hjälps åt att upprätthålla ordningen. Som vän av ordning eller genom vår tystnad som passiva åskådare.

Här skulle jag visa solidaritet med de som faktiskt drabbas av det register vi alla talar om idag.

Här skulle jag beklaga mig över att, när problemen är hyperaktuella är det många som ställer sig upp och visar sin avsky för övervakningen, registren och det sluttande planet, men i skarvarna mellan skandalerna, när vårt skydd mot staten inte är förstasidestoff, kan det ibland kännas ensamt och tjatigt att skrika för döva öron om utvecklingen. Vi har varit med om det igen och igen. Som när vår vän Jonas skrev brev till Beatrice Ask om profiling för ett drygt halvår sen.

Här skulle jag påminna om att vi har de politiker och makthavare vi förtjänar. Att det finns andra alternativ än att välja mellan olika smak och färgsättning på samma jämngråa välfärdsstat för dem med rent mjöl i påsen.

Men just idag orkar jag inte skrika för döva öron. Bröstkorgen är tom.

Sardiner och demokrati

Världen går åt helvete och jag visslar på mitt kors. Så har det känts ibland de senaste åren när det funnits så mycket privat som hindrat mig från att skriva.

Nå jag vet inte hur mycket jag kommer kunna skriva framöver, men något måste sägas.

Tåget på avenyn - "Jalla jalla, privatliv åt alla!"
När det begav sig 2008. Inte ens vi visste hur rätt vi hade.

Edward Snowdens avslöjanden har satt strålkastaren på en viktig aspekt av vår samtids centrala problem. Vi har fått svart på vitt att de som borde försvara oss istället bevakar oss. I svallvågorna av dessa avslöjanden har vi dessutom fått se hur djupt problemet egentligen är och att det inte bara handlar om bevakning.

Vi har sett hur flygplan tvingats ner för att man trott att Snowden kan vara ombord, vi har sett hur journalisters partners frihetsberövas på lösa bolliner i en mix av skrämseltaktik och informationsmjölkande. Representanter för den brittiska regeringen har förstört hårddiskar för en tidning. Storbritannien och Sverige har lagt in veto mot att utreda frågan om övervakning. Sverige kallas sardiner och är genom FRA en nyckelspelare i NSAs övervakning. Etcetera etcetera.

I grunden handlar det om samhällskontraktet, som är mycket skörare än man kan tro. Basen för det system vi lever i är att vi lånar ut makt till våra beslutsfattare mot att de företräder oss. Det är en villkorad makt som är helt avhängig av att de gör det jobb de lovat oss göra.

Det fel som uppstått och som ofta uppstår när system når en stor skala är att de glömt den sista detaljen. Men det är just den detaljen som ger systemet dess legitimitet. När den glöms bort blir systemet repressivt och beslutsfattare kan ta sig vilka friheter som helst i den trygga vetskapen att ingen kommer ställa dem till svars någonsin.

Vi får politiker som styr folket för landets räkning, snarare än politiker som styr landet för folkets räkning. Folket blir till röstboskap som lockas in i den egna fållan med rätt mängd godis. Den politiker som på fullaste allvar säger att alla tjänar på att en demokratisk debatt lägger sig, visar i ett slag att han gått från det ena till det andra lägret och borde få sina reseorder på grått papper så snart som möjligt.

Tragiken är stor att sådana reseorder inte lovar någon förbättring, för alternativet har redan på egna bedrifter visat att man är av samma skrot och korn. Om någon tvekade, så har man nyligen bekräftat den saken genom att låta ”debatten lägga sig” ifråga om FRA.

Jag önskar att det gav mig någon tillfredställese att säga ”vad var det jag sa?”
Tyvärr får det mig mest att vilja gråta.

Av åtta partier i riksdagen är fem redan utstraffade på egen utsago, två sitter i skruvstäd i sitt eget block och det sista tycker tydligen att FRA är skitbra – plus att allt de ser är otäcka invandrare i varje vrå.

Med andra ord är en röst på någon av dessa bortkastad om det är demokratin som är central för dig.

Det är något att fundera över…

Desperationen är enorm

Så var vi där igen då, en ny razzia som är fullständigt obegriplig för vem som helst som har en gnutta känsla för proportioner, sans och balans.

Den här gången är det undertexter.se som fått servrar och datorer beslagtagna. Själva anger de Pontén som ansvarig för razzian, men hur som helst så handlar det om ytterligare en razzia av känt snitt, där polisen får agera handräckning åt privata intressenter som rör sig i de yttersta tassemarkerna för hur våra lagar bör tolkas.

Vad är det de angripit egentligen? På undertexter hittade man diverse textfiler där någon entusiast suttit och översatt och tidskodat dialog för en eller annan film. Försöker man skydda översättarskrået, eller menar man att översättningen av dialogen är ett intrång i manusförfattarnas prerogativ?

Tragikomiken är stor då det finns exempel på hur lagliga aktörer (läs prenumerationstjänster) ”lånat” översättningar från undertexter för att sedan ”tvätta dem” genom att ta bort fraser som ”översatt av XXXX via undertexter.se”. De har naturligtvis tagit bort dem illa kvickt när de blivit påkomna med handen i syltburken, men ändå.

Skall man vara lite cynisk, så handlar det om att när man inte får ner sajter som The Pirate Bay, så får man ge sig på det man kan få ner. Genom att försöka sabotera infrastrukturen, försöker man göra piratkopierandet mindre värt.

Not bloody likely.

Det som gör piratkopierandet mindre värt är när de legala tjänsterna blir så bra att det inte längre är något man ids bry sig om. Fast då får man nog sluta med självdestruktiva beteenden

Det är ett agerande som luktar enorm desperation.

Det skall bli intressant att se hur tillslaget motiveras och hur svensk rättsröta skall lyckas vrida till det på ett sätt som får de stackars översättningsentusiasterna att te sig som farliga kriminella. Jag menar när polisen inte ens ids skicka ut en patrull för att kontrollera en anmäld stöld av koppartråd på banvallen i Göteborg, vilket fick tågen att stå några timmar dagen därpå, så måste tillslag mot en översättningstjänst verkligen vara oerhört viktigt i jämförelse.

Svart katt vit katt, eller är det kanske en grå murre?

En helg för några veckor sedan kom jag lite väl tidigt ner på stan. Jag var så tidig att jag fick sätta mig på en parkbänk och vänta en stund innan affärerna ens öppnade. Det som sedan följde var som hämtad ur en dålig sketch.

Jag hann faktiskt inte ens sätta mig ner på bänken innan skådespelet började. En dam i medelåldern med eländet skrivet i ansiktet kom fram med lätt nerböjt huvud och en pappersmugg i handen.

–Please gentle sir, could you give me some money?

Något i den stilen sa hon. Det viktiga var inte de exakta orden, utan innebörden. Inom fem minuter kunde jag räkna inte mindre än tre som varit framme hos mig och tiggt om pengar. Innan jag reste mig efter tjugo minuter var jag uppe i fem och innan jag kom från stan en timme efter att jag kommit dit hade jag hunnit räkna till sju. Innan jag var hemma igen var jag uppe i ett jämt tiotal.

IMAG1828-1
Bilden hittades på http://fungoral.blogspot.se

Känslan när jag steg in genom min egen dörr var en blandning av irritation, sorg och en slags lättnad över att ha nått en slags fristad.

Det var för all del inte på långt när första gången jag kommit i kontakt med den nya tiggarvågen, det har varit ett ständigt inslag de senaste åren. Så varför reagerade jag så starkt den här gången?

Kanske är det så att jag inte riktigt vet vad jag skall tycka om fenomenet. Jag tvivlar inte alls på att en och annan av de som tigger gör det organiserat. Man behöver inte ens se Zigenarnas tid, för att inse att det är ett förhållandevis självklart område för de mer skrupulösa att utnyttja.

Jag betvivlar också att någon skulle kunnat se en (väldigt mörkhyad) tidigare kollega till min sambo illustrera hur lätt det är att spela på svenskarnas naivitet och samtidigt påstå att så ser inte verkligheten ut. Hans illustration av den arme tiggaren som på darriga ben och vinglande på sin käpp sträcker ut en kopp mot åhöraren och ber om allmosor var oerhört dråplig. Problemet är väl att man sätter skrattet i halsen eftersom man inser hur svårt det är att skilja de svarta katterna från de vita.

Jag sätter också skrattet i halsen för att jag inser hur det ena inte motsäger det andra. Den som kommer och ber om en allmosa kan mycket väl vara organiserad. I det mest harmlösa fallet ”hyr” kanske tiggaren en madrass hos någon som har det bättre förspänt och som därför tar en (antagligen rätt rejäl) del av det man tiggt ihop. I mindre harmlösa fall kan det handla om människor som körs ut till sina positioner som någon slags daglönare och som kan förvänta sig ”omild behandling” om de inte når sin dagliga kvot, eller om de försöker gömma något av det de fått ihop.

Det är väl inte en verksamhet man skulle vilja stödja? Å andra sidan gör det ju inte att tiggarna är mindre utsatta, utan bara att det bakom dem finns människor man vill kräkas lite på.

De som minns mina tidiga alster här på bloggen, kanske kommer ihåg inlägget om att göra världen lite bättre, att ens resonera om vad som kan dölja sig bakom någons skriande behov gör faktiskt lite ont. Att inse att min egen vilja att hjälpa skulle innebära att det kostar en femtiolapp eller hundralapp i timmen att gå på stan innebär att jag, som så många andra, tittar åt ett annat håll och går förbi.

Jag vet som sagt inte hur jag skall hantera det här. Det bär mig emot att vara en av dem som skiter i hur dessa människor mår, men samtidigt blir det för mycket för mig.

Jag får ångest över situationen, dels för att jag inser hur avtrubbad jag blir och dels för att jag inser hur mycket ”vi och dom mentalitet” som skapas av människors oförmåga att hantera situationen.

Dessutom blir det hela inte lättare av hur aggressiva några av dessa människor är. Jag var på väg att be en av dem dra åt helvete när hon efter att jag förklarat att jag bara hade kort ville att jag skulle gå till bankomaten för att ge henne stålar. Yeah, right! Jag skall stå där med en fullständigt okänd människa som vill ha mina pengar till skänks och försöka dölja min kod, för att sedan ge henne ett minimum av hundra spänn. Som om hon var den enda som bett mig om pengar?

Jag är inte alls för någon slags lagstiftning mot tiggeri. Det är symtombehandling och inte värdigt ett land som säger sig stå för människovärde och välfärd. Vi måste se om det finns något sätt att komma åt roten till problemet. Dels på dessa tiggares hemmaplan, så att det inte blir lika attraktivt att resa på tiggarstråt till fjärran Sverige. Dels här hos oss, så att vi inte gör det lönsamt att vara organisatören bakom tiggeri, när det är organiserat. Kanske en plats där de som tigger kan få ett mål mat, lite kläder och lite råd och hjälp om bättre sätt att få ihop ett par kronor.

Som sagt, jag sitter inte inne med svaren.

 

Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!

Varför ordet feminist?

En av kommentarerna under mitt senaste inlägg fick mig att känna att jag vill förklara varför ordet feminism är så viktigt. Därför kommer här ett uppföljningsinlägg.

Ord är viktiga. I synnerhet är de viktiga när det pågår en politisk kamp runt attityder, eftersom ord och vår förståelse av ord speglar attityder. Kampen för ett jämställdare samhälle är inte längre i huvudsak en kamp om lagar och regler. Den första och andra vågens feminister kanske inte nådde fram till ett jämställt samhälle, men deras kamp nådde fram till ett samhälle där lagar och regler (huvudsakligen) ger kvinnor samma rättigheter som män.

Kvinnor i dataspel

Vad som återstår är en patriarkal struktur som byggs på attityder. Det är vår syn på könen, den syn på vårt eget och det andra könet som alla barn fostras in i, som är det kvarstående problemet. Jag har länge ansett att det problemet kommer att lösa sig själv med tiden. Varje generation kommer att innehålla något färre misogynister och något fler verkligt jämställda män och kvinnor.

Jag har på senare tid insett att det är en för passiv inställning. Den attitydförändring som krävs för att kvinnor ska vara verkligt jämställda behöver slå igenom snarast eftersom de patriarkala strukturerna förtrycker människor. Det kommer inte heller ske av sig själv. Det behövs folk som puttar på. Den insikten fick mig för några år sen att bli feminist.

Inom miljörörelsen har man pratat om förändring av attityder och beskrivet det som en normalkurva där ändpunkterna är miljöaktivister och skeptiker. I mitten finns de som har ett svagare engagemang i frågan – ljumma miljövänner och tveksamma. Attitydförändring uppnås inte genom att aktivisterna argumenterar med skeptikerna. Precis som i modeller med early adopters, early och late majority och laggards uppnås förändringen genom att flytta mittpunkten (normalen) på kurvan. Vad som behövs är alltså att några av de ljumt skeptiska förvandlas till ljumt positiva.

Samma sak gäller menar jag för feminism. Vi behöver inte mer radikala feminister som diskuterar med antifeminister. Vi behöver att fler kommer ut som moderata feminister och att de övertygar några skeptiker. Då flyttas normalen på kurvan. När ordet feminism inte längre är hotfullt, när det är normalt att kalla sig feminist, då har vi börjat komma någonstans med attitydförändringen.

Men detta handlar inte bara om ord. Det handlar också om substansen bakom orden. För att få en bred uppslutning runt ett ord och en attityd är det viktigt att den inte fylls med för radikalt innehåll. Mer radikala feminister har en viktig roll i att peka på problem och utgöra en högljud påminnelse om att vi har mycket kvar innan vi kan kalla oss jämställda. Men ska feminismen få en bred uppslutning behöver begreppets innehåll i högre grad definieras av människor med en mindre radikal agenda i sakfrågorna.

Det är ett annat skäl att vi behöver fler moderata feminister.

Jag välkomnar Gudrun Schyman tillbaka till rikspolitiken för att hon har varit en viktig röst för att förändring krävs och det hoppas jag hon kan fortsätta vara. Det betyder inte at jag delar hennes uppfattning i vad som behöver göras.

Jag är feminist

Med anledning av den senaste tidens diskussion inom Piratpartiet om ordet feminism (som egentligen bättre följs i diverse trådar på Facebook än i de länkade inläggen), men kanske i synnerhet som en reaktionSofia Mirjamsdotters modiga protest mot gubbväldet på Gräv13 i helgen, tänkte jag återigen prata lite om nyanser.

Samtal fungerar så fantastiskt dåligt om en eller flera sidor inte vill nyansera sig. Som när feministskeptiker i Piratpartiet helst vill att vi  som är feminister ska använda ett annat ord för att vara för jämställdhet, då feminist klingar så illa. Feminist klingar bara illa om man inte erkänner ordets nyanser! Eller som när Maria Sveland skall ställas mot väggen för sina fascistiska böjelser, eftersom hon berättar om TUR-teaterns uppsättning av SCUM-manifestet i sin bok. Feminist blir till och med fascist när man inte erkänner ordets nyanser.

Att vi behöver minnas gråskalorna i våra samtal har bland annat att göra med begrepps böjlighet. Ett ord kan betyda många olika saker för olika människor och ge olika associationer. Det är därför ett misstag att försöka tvinga alla andra i ett samtal att använda orden likadant som en själv. Det är också ett misstag att utgå ifrån att folk menar det de tycks mena, utan att fråga sig om de har en annan uppfattning av ett ords betydelse än en själv. Nyanser.

När jag var ung hade ordet bög bara negativa betydelser: för ickebögar ett skällsord som beskrev läskiga översexuella män som du behövde akta dig för; för bögar ett skällsord man helst ville slippa höra. Idag har bögarna framgångsrikt erövrat ordet, som nu kan betyda helyllenormala mononormativa adoptivföräldrar i förort likaväl som läder och svällande muskler. Visst finns fortfarande de gamla betydelserna kvar. Det gör det väsentligt att veta hur en person använder ordet bög, för att inte tolkar in nedsättande tankar där det inte finns några, till exempel.

Ordet muslim är ett annat nyansrikt begrepp som det är bäst att vara försiktig med. Talar vi om en dödslängtande jihadist eller en modern sekulariserad familjefar? Vissa amerikanska debattörer ser fiender bakom varje muslim, men det betyder inte att de har rätt att klistra på en väsentlig del av världens befolkning terroriststämpeln.

Feminist är också ett sånt där böjligt begrepp. Det är ena stunden så tandlöst att det används av i stort sett alla Sveriges riksdagspartier, nästa ögonblick betecknar det en särskild sorts manshatande amazoner som vill välta 100.000-tals år av civilisation över ända.

Nyanserna behövs i samtalet för det fungerar inte att klistra på alla som identifierar sig med begrepp som bög, muslim eller feminist, sin egen värsta tolkning av begreppen. En feministskeptiker har inte rätt att kalla mig fascist bara för att jag står för att jag är feminist.

Jag är feminist.

Det är ett lika fult retoriskt trick att säga till mig som feminist ”men, feminister hatar ju män” som det är att säga till en bekännande muslim ”varför hatar ni oss i väst”. Den sortens finter hjälper inte samtalet, de förstör bara. En person ska bara behöva stå för sin egen uppfattning, inte bli ihopbuntad med andra som råkar till dels använda samma beskrivning av sig själva. Här invänder många att de tycker jag ska ta hänsyn till vad folk i allmänhet eller ett odefinierat man tycker om feminister, och kanske därför välja en annan beskrivning av mig själv. Jag menar att de har fel just för att de ser begreppet i svartvitt. Feminismen kan både vara militant kvinnokamp som vissa män känner att de behöver vara rädda för och en humanistisk strävan efter ett jämställdare och därmed bättre samhälle. Det ena omöjliggör inte det andra.

Alla liberaler ska inte behöva klä skott för de värsta marknadsliberala utopisternas åsikter, alla socialister ska inte behöva få Lenins terror nerkörd i halsen, alla piratpartister ska inte behöva höra att de bara vill se på gratis film. Vårt samtal, vår samhällsdebatt är för sin kvalitet beroende av att vi klarar av att se att begrepp kan ha flera olika innebörder, att vi tolkar dem olika, att det finns nyanser att tala om inte bara ett svartvitt vi och dom.

Man kan vara feminist utan att hata män. Man kan till och med vara man och feminist utan att vara bög eller något annat omanligt. Man kan vara feminist.

Jag är feminist och det är jag av en mängd skäl. Jag tyckte inte att den rollfördelning och de roller mina föräldrar och de flesta i deras generation hade fastnat i var något jag ville upprepa när jag formade mitt liv med min livskamrat. Jag har under hela mitt yrkesliv stött på överpresterande och underutnyttjade kvinnliga begåvningar. Jag har tappat räkningen på de gånger ett gäng män suttit och förgäves försökt komma på en lämplig kvinna för ett uppdrag, en uppgift eller ett uppträdande. Jag skulle kunna fortsätta …

Men med anledning av den senaste tidens debatt vill jag lyfta tre av mina många skäl att vara feminist lite noggrannare:

Kvinnors utsatthet

Den gamla mansrollen satte gränser för vad kvinnor kunde utsättas för genom att kvinnor som blev utsatta av män beskyddades av andra män. Eller så var i vilket fall idealet. Med den söndervittring av de gamla rollerna som pågår som en följd av kvinnors emancipation, utsätts somliga kvinnor idag för en vidrig behandling, som många män verkar tycka att de får tåla. När män hatar kvinnor med ord över internet, med hot om våld, med sexuella trakasserier eller i värsta fall med våld, sexualiserat våld, så är det inte samma sak som när män hatar män. Kvinnorna är fortfarande i underläge. Här har inte de gamla könsrollerna eller de fysiologiska skillnaderna mellan könen försvunnit. Men i ett förment jämställt samhälle måste kvinnorna ta ansvar för sig själva, för sitt eget försvar, för sin egen rädsla.

Det duger inte. Vi behöver inte bara kvinnor som reagerar på våldet. Vi behöver män som reagerar, som reagerar bestämt. Vi behöver visa att det inte bara är hatet, hoten och våldet som är oförsvarligt utan också att de som ursäktar, relativiserar eller försöker bortförklara det hjälper till att skapa ett samhällsklimat (eller ett samtalsklimat) med mindre plats för kvinnor. Just de röster som försöker förändra könsdiskriminerade strukturer är de som i värsta fall jagas bort från debatten och tystnar. Det är något vi alla förlorar på.

Dessutom irriterar det mig hur somliga antifeminister försöker vända på maktförhållandet för att tvinga till sig offerkoftan. Vi lever inte i ett samhälle som kännetecknas av en feministisk hegemoni (även om en av mina favoritbloggare gärna vill få det till det). Vi lever fortfarande i ett samhälle där mannen i mångt och mycket är norm och där kvinnor fortfarande får finna sig i att vara underordnade.

Jag vet inte vad vi ska göra åt det, men jag tror att det är viktigt att tala om att vi ser detta problem och att kalla det vad det är: en förtryckande struktur som drabbar kvinnor mer än män. Det duger för mig inte med jämlikhetism, humanism, jämställdhetism elller något annat vagt – här behövs feminister!

Snäva könsroller

Jag som man drabbas också av snäva könsroller. Vi människor tvingas i ett samhälle där mycket energi används till att upprätthålla könsskillnader att anpassa oss till vår förväntade könsroll. Mest gör vi det när vi som barn socialiseras in i dem, när det är så oändligt viktigt att veta om det blev en pojke eller en flicka. Snabbt lär sig ett barn vilka kläder det ska uppskatta, vilka lekar det ska leka och vilka saker det ska önska sig.

Småpojkar kan leka med dockor, men det kommer en dag när det är bäst att tröttna på dockorna. Det finns pojk- och flickleksaker och märkligt nog, när småflickorna långsamt erövrar de gamla pojkleksakerna, så är det fortfarande en risk för en pojke att kliva över könsbarriären åt andra hållet.

Det gäller oss vuxna också. Den tiden är förbi när kvinnor inte kunde gå i byxor eller jeans utan att folk tittade snett på dem, men män i kjol är fortfarande något som förbehålles gränsöverskridare, transpersoner och artister. Bowie och andra experimenterade med gränsöverskridande klädsel på 70-talet, men en annan av mina idoler Eddie Izzard behöver fortfarande förklara sig.

Men i de flesta av oss bor det en könsöverskridare. Förmodligen är typiskt kvinnliga egenskaper  vanligare hos män och typiskt manliga hos kvinnor än könsrollerna låter oss tro. Eftersom de allra flesta av oss ägnar mycket energi åt att lära in och upprätthålla en könsroll, så ser vi inte alla de exempel på könsöverskridande som bor inom oss. Psykologiska forskning är splittrad kring hur mycket renodlade fysiologiska genetiskt betingade skillnader det är mellan kvinnor och män.

Hur stora eller små de än är, så finns det alla anledning för oss att bejaka det könsöverskridande. Vi begränsar oss som människor när vi gömmer delar av vår personlighet. Jag är övertygad om att vi skulle få ett varmare och mänskligare samhälle om alla män tilläts vara lite kvinnligare och alla kvinnor lite manligare. Om de av oss som lever ut en komplex könsidentitet inte behövde be om ursäkt. Feminism handlar inte om att allt måste bli kvinnligare. Det handlar om att det kvinnliga och det manliga ska ges samma status och att vi alla ska våga vara precis så manliga eller kvinliga som vi vill. Därför behövs feminismen!

Män väljer män

När jag läste fötroendebarometerns sammanställning av Sveriges mest uppskattade journalister så funderade jag på hur olika referensramar kvinnor och män har. Lotta Bromé är en av de absolut mest uppskattade journalisterna bland kvinnor men inte alls lika uppskattade bland män. De andra tre kvinnorna på listan Anna Hedenmo, Cecilia Uddén och Hanne Kjöller har betydligt jämnare uppskattning från kvinnor och män. Vad beror det på? Kan det vara att Lotta Bromés radioprogram har en mer kvinnoinriktad framtoning, medan de andra tre ägnar sig åt mer typisk (eller manlig) journalistik. För det manliga uttrycket är fortfarande normen och en framgångstrategi för kvinnor är fortfarande att anamma det. Eller?

sammanlagt kvinnor män
1 Janne Josefsson 11 8,4 12,9
2 Leif GW Persson 10 9,6 10,4
3 Lotta Bromé 5,3 10,1 1,7
4 André Pops 3,3 2,2 4,1
5 Claes Elfsberg 2,9 3,4 2,5
6 Peter Wolodarski 2,6 3,4 2,1
7 Anna Hedenmo 2,1 2,2 2,1
8 Samir Abu Eid 1,7 1,1 2,1
9 Robert Aschberg 1,7 2,2 1,1
10 Jan Guillou 1,7 1,1 2,1
11 Sverker Olofsson 1,4 1,1 1,7
12 Cecila Uddén 1,4 1,1 1,7
13 Hanne Kjöller 1,2 1,1 1,2
14 Mats Knutson 1,2 1,1 1,2
15 Bengt Magnusson 1,2 2,8 0,0

Jag spekulerar bara, jag vet inte. Men jag har tyckt mig se i mitt liv, att det är lättare för kvinnor att se och bekräfta såväl kvinnor som män, medan det bland många män finns en slags könsbetingad blindhet som gör att man helt enkelt inte ser kvinnorna. Därför behöver vi arbeta med hur vi rekryterar folk till uppdrag, uppgifter eller uppträdanden så att vi är säkra på att vi inte glömt bort kvinnorna.

Jag är ingen anhängare av kvotering, men jag är anhängare av att leta en gång extra efter lämpliga kvinnor, eftersom jag vet att om jag på kort varsel ska slänga ur mig tre slumpmässiga namn är det fara värt att jag säger tre pojknamn. Jag vet också att jag inte är ensam om det. Jag tror att det beror på att mannen är norm och därför behövs feminism.

Till sist

Jag är feminist, men det utesluter inte att jag också är en massa andra saker: liberal, humanist, pirat, socialist … Vi människor är fullständigt förmögna att ha mångfacetterade åsikter i massor av nyanser. Att försöka tvinga in varandra i mallar skapade av våra egna förutfattade meningar förstör bara möjligheten till att lära oss av varandra.

Att växa.

Sen när blev Piratpartiet en förbaskad ISP?

Sara Lindbäck på ”rättighetsalliansen” var noga med att i radio påpeka att Piratpartiet är ISP som en bisyssla. Därmed skulle det inte vara politik att ge sig på Piratpartiet för att släcka ner The Pirate Bay.

Sara proklamerar RAs manifesto i radions P3:

– The Pirate Bay är världens största illegala fildelningstjänst. Tjänsten är fortfarande uppe och fortsätter skada kreatörer. Då får vi gå på nästa steg och det är deras internetleverantörer.

Och senare på sajten:

–Vi startar den här processen mot internetleverantörerna. I det här fallet har Piratpartiet en bisyssla som internetleverantör så det har överhuvudtaget inget med deras politik att göra. Det är ingen fribiljett att medverka till brottsliga handlingar bara för att man gör det under ett politiskt partis namn.

Men snälla Sara Lindbäck, självklart har det med politik att göra, vem tror du att du lurar?

For "Rättighetsalliansen" with "Love"

Varför tror du ett parti upplåter bandbredd till en omdiskuterad sajt utan att ta en krona betalt för besväret? Det är nämligen precis vad Piratpartiet gjort för å ena sidan The Pirate Bay och å andra sidan Wikileaks.

Det är faktiskt en ren symbolfråga, för om syftet bara är att dela filer, så finns det andra alternativ till en uppenbar måltavla som TPB. För Piratpartiet symboliserar båda dessa sajter informationsfrihet och kampen mot censur, mot inskränkningar i fair-use och mot sjuka distributionsregler. Det finns inget vinstintresse i det hela utan allt handlar om ideologi och politik.

Så det är glasklart att det du och Rättighetsalliansen gör, är att hota ett politiskt part för att få dem att gå emot sin egen ideologi i ett fall som egentligen är/borde vara allt annat än solklart rent juridiskt.

Det handlar inte om fribiljetter att begå olagligheter, det handlar om att lyfta frågor till en politisk nivå. Det är nödvändigt eftersom sådana som du, Sara inte behöver mer än två meningar för att underkänna all legal fildelning som pågår på The Pirate Bay och faktiskt endast en mening för att tjata om att hela sajten skulle vara olaglig.

Vi ser också att ni fortsätter göra samma fel gång på gång som Gottfrid Svartholm påpekar under domstolsförhandlingarna i TPB-rättegången. På frågan om varför rättighetskrav hånades, så sa han att de första kanske hundra gångerna så påpekade de att rättighetsinnehavaren borde ta upp frågan med den som lagt upp torrenten snarare än med TPB-gänget. Om man är mer precis och direkt går på de som missbrukar tjänsten snarare än tjänsten i sin helhet, så uppnår man större respekt. Problemet är att det i sin tur kräver att man visar respekt för att det skall funka. Det är något som sådana som du Sara inte är bekväma med: att faktiskt behöva prata med och resonera med de du anser gör fel, snarare än att tala ner till dem.

Du Sara och dina gelikar har i praktiken skrivit regelboken och historien genom att få domstolar att extrapolera att allting som heter Pirate Bay per definition måste vara olagligt eftersom grundarna av originaltjänsten dömdes till skadestånd och fängelse. Med ett par svepande formuleringar underkänns allt som inte passar er världsbild Sara, eller kanske den ni har fått betalt för att omfatta. Så det som kanske är det mest subversiva av allt kan sopas under mattan, trots att det är fullt lagligt…

Jag pratar om alternativ distribution och marknadsföring. För den som tjänar bra pengar på andras kreativitet, den vill nog helst inte att någon skall kunna runda honom/henne och få uppmärksamhet utan att vara beroende av hens väloljade marknadsföringsmaskin och kanaler… RA har i och för sig framför allt filmbolagen och deras mellanhänder i ryggen, så de andrahandsryser väl mest lite å musikförlagens vägnar när de ser initiativ som till exempel promo bay. Det här är det som är allra farligast med TPB, att det är en media- och marketingkanal utanför bolagens kontroll, att det är en informationskanal utanför staters och regeringars kontroll. Det är också det som är det viktigaste med TPB.

Tajmingen för RAs attack är väldigt intressant. Precis ikväll, samma dag som RA kräver svar på sina krav att klippa linan för TPB, så sänds filmen TPB:AFKSVT 1, det ser mer ut som en tanke än ett sammanträffande. För någonstans är alltihop uttryck för en enorm frustration över att alla miljoner som upphovsrättsindustring lagt ner på att diktera lagar, villkor, polisiära ageranden etcetera betyder mindre än inget i förhållande till några nördars vilja att hålla en specialiserad sökmotor vid liv. Den tekniska uppfinningsrikedomen är stor, liksom kunskaperna och den utmaning de antagit.

Med ett mesh-nätverk, där Piratpartiet endast står för en tråd till en ändpunkt, så är det inte troligt att TPB är nere mer än några timmar eller möjligen ett dygn även om PP skulle klippa uppkopplingen. Distribution och säkerhetstänkandet påminner starkt om originalorsakerna till Arpanet, det som blev internet, där noder skulle kunna slås ut i ett krig utan att nätverket mer än hostade till. Försvinner The Pirate Bay från nätet så är det troligen för att de som driver det nu ledsnar och blir för uttråkade, eller att det blir totalt irrelevant som sajt för att decentraliserade distribuerade nätverk tagit över alla funktioner, inklusive promotion.

Så Sara, vem vet, ni kanske ”vinner” den här  striden, om du med vinna menar att PP inte tar strid i domstol, men vad gäller kriget i sin helhet står ni i kvicksand. Du vet där varje rörelse förvärrar situationen snarare än förbättrar den…

Grattis till det liksom.

PS
Gissa vad… magnet:?xt=urn:btih:938802790a385c49307f34cca4c30f80b03df59c lägg till några trackers får ni se.
Fundera på vad det betyder för hela resonemanget att fyrtio tecken är allt som behövs för att skriva något potentiellt förbjudet…
Men trycker jag det på en t-shirt, ungefär som folk gjorde med PGP-algoritmen en gång i tiden, eller med DeCSS, så lär det vara omöjligt att komma åt.
DS

Varför inte hota ett politiskt parti om det fungerar?

Om någon av er trott att Antipiratbyrån, numera Rättighetsalliansen Europa AB plötsligt skulle drabbats av ett anfall av klarsyn och balans, kan ni sluta hålla andan nu.

Idag den 19/2 trillade det ner ett brev till Piratpartiet och till den ideella föreningen Serious Tubes. Vem vet snart trillar väl ett ner hos Portlane också. För om man inte kan komma åt The Pirate Bay direkt, så kan man komma åt deras internetleverantör. Piratpartiet levererar bandbredd till The Pirate Bay, Serious Tubes levererar till Piratpartiet och Portlane slutligen levererar till Serious Tubes.

Börjar det här kännas långt bort från The Pirate Bay rättegången ännu? Det borde det.

Redan den rättegången blev smått absurd, när det killarna dömdes för i praktiken var medhjälp till möjligt upphovsrättsbrott. Det vill säga de hade tillhandahållit en tjänst som kan ha använts till upphovsrättsbrott. Inte av dem själva, utan av anonym tredje part. Att de överhuvudtaget kunde dömas var för att tjänsten hade tre delar: sökmotor, torrent och tracker. Skulle det som idag ha varit en ren sökmotor, skulle det blivit ännu mer absurt att försöka fälla dem. Till och med med dessa tre delar var domen i stort behov av skohorn för att gå igenom.

Så om de fyra dömdes för medhjälp till möjligt brott, så skulle då Piratpartiet vara skyldiga till medhjälp till medhjälp till möjligt brott – förutsatt att man med nuvarande utformning på The Pirate Bay ens skulle kunna fälla de som nu driver sajten på samma grunder som då. Går vi sedan till Serious Tubes, pratar vi medhjälp till medhjälp till medhjälp till möjligt brott.

Så hur tänker då Rättighetsalliansen när de ger sig på ett politiskt parti för medhjälp till medhjälp till….?

De tänker nog att: ”Det kan gå? Det gick ju förra gången, trots jävig domare, köpta poliser och absurd brottsbeteckning…”

Om man inte enbart hotar partiet som sådant, utan pekar direkt på de personer som har förtroendeposter i partiet. Om man sen tar till ett så kallat ”tvistemål”, det vill säga en civilprocess där partiet inte kan använda sig av några offentliga försvarare. Då uppnår man tre saker:

  1. Dels skapar man en så kallad ”chilling effect” hos de personer som har förtroendposter, eftersom det är deras personliga ekonomi och frihet som i förlängningen utsatt för hot.
  2. Dels kan man dra det till en domstolprocess där man själv kan satsa miljonbelopp på advokater och där man rent ekonomiskt till och med har råd att förlora.
  3. Dels tvingar man Piratpartiet, eller deras förtroendevalda, eller en kombination av dessa att betala dyrt för processen. Om de förlorar får de dessutom betala de totala rättegångskostnaderna.

I det läget kan två saker hända, antingen går det till process där man har fördelen av sin plånbok, eller så kapar någon av de utpekade linan. Win-win liksom.

Fast det förstås, det kan få en lite ”oväntad” effekt också. De ger sig trots allt på ett politiskt parti.

Inte för att jag tror att något av allianspartierna skulle inse faran i en sådan utveckling, knappast sossarna heller. Mp och V fattar redan, men de i sig räcker inte. Vad Sd anser lär inte påverka i någon större grad, det har trots allt inte med invandring att göra.

Pressen kommer kanske att notera och någon kommer kanske att pliktskyldigt kommentera, men det finns inget brett partipolitiskt eller medialt intresse av att stå upp för Piratpartiet och särskilt inte om det gäller The Pirate Bay.

Vad det däremot innebär är rena valkrutet inför EU- och riksdagsval. Jag tänker inte sia i några siffror, men inte lär det sänka PPs chanser – förutsatt naturligtvis att man väljer att ta strid.

Å andra sidan skulle jag knappast skälla på partiets förtroendevalda om de vek sig, inte för att det är rätt, utan för att jag förstår att de är människor och att de personliga riskerna är något att ta på allvar. Det ligger i hela begreppet ”chilling effect”.

Jag hoppas på strid. Det skulle vara nyttigt.