Gemensam estetik innebär att det är samma sak, eller?

Denna artikel är del 2 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Jag misstänker att just det faktum att en vejpare ”röker” är en långt viktigare orsak till det starka motståndet än vad man skulle kunna tro.

För den som missat vad vejpa är, så är det någon som blossar ånga på en e-cigarett. Alla som sett någon vejpa har säkert hajat till över att det lika gärna skulle kunna vara en ”riktig” cigarett eller pipa, förutom att det mer ser ut som en cigg från en sci-fi serie, eller kanske något Batman skulle använda.

Stora rökmoln blåses ut, inte sällan minst lika feta som från någon cigarett. Ångan man ”röker” består främst av propylenglykol och glycerin, båda är ämnen vi ändå får i oss i det närmaste dagligen. När de blir till ånga bildas ordentligt med ”rök”.

Den psykologiska effekten av likheten blir att de två sakerna omedvetet jämställs. För den tobaksrökare som tänker sig gå över till vejping är likheten en fördel. Det tilltalar den som egentligen vill röka, men vill slippa utsätta sig för alla nackdelar. För den som hatar allt vad tobaksrök heter, så är det snarare en mental spärr som är svår att ta sig förbi.

Men det är faktiskt inte tobak och det är inte rökning. Det är propylenglykol (PG), vegetabiliskt glycerin (VG), smakämnen och en variabel mängd nikotin. Denna vätska förångas utan att förbrännas, innehåller inga förbränningsprodukter och är långt svalare än tobaksrök. Det enda som är gemensamt med tobakscigaretter är nikotinet och inte ens det är givet, då många vejpare trappar ner och fortsätter vejpa med nikotinfri vätska.

Det gör också stor skillnad för de som är runtomkring. Vejpingånga hänger kvar några tiotal sekunder, upp till en halv minut i ett vindstilla rum utan vädring, tobaksrök en halvtimme. Någon som är överkänslig mot tobaksrök reagerar knappt alls ens om man blåser vejpångan i deras ansikte. Även om smaken är stark för vejparen, så kan den som får ångan i ansiktet bara med viss nöd gissa vilken smak det är fråga om.

Nikotinet i tobaksrök drabbar den passiva rökaren också, medan nikotinet i vapeånga tycks vara svårare att ta upp. Tobaksrökens nikotin tas främst upp i lungorna, medan vejparen tar upp det mesta i munhåla och svalg. Det gör att inte ens nikotinet är ett lika stort andrahandsproblem.

I Storbritannien som har de mest liberala vejpinglagarna, så är det OK att vejpa på bussen, i affären, ja i princip i alla offentliga miljöer där det inte specifikt skyltas att vejpning undanbedes. Rökning däremot är inte tillåtet inomhus i offentliga miljöer.

Så kopplingen är rent psykologisk, den sitter i vejparens och kritikerns huvuden.

Frågan är då: Vilka regler skall gälla för vejping? Skall det vara helt fritt? Skall samma regler gälla som för tobak?

Vad är en rimlig hållning?

Blir e-cigaretterna revolutionen som kom av sig?

Denna artikel är del 1 av 5 i artikelserien E-cigaretter

När verkligheten gör sig påmind med positiva nyheter, så är det inte alltid så lätt att förstå vad det är man ser. Men vad vinner vi på att skåda given häst i mun?

2003 uppfanns e-cigaretten i sin nuvarande form i Kina. Idag tolv år senare, så är antalet e-cigganvändare bara i Storbritannien runt dryga miljonen, kanske en och en halv och i USA runt 4-5 miljoner. Totalt är e-cigarettmarknaden redan nu värd ett par miljarder dollar och den beräknas öka med flera hundra procent per år framöver. Utvecklingen är med andra ord rent explosiv, för att inte säga revolutionerande. Fenomenet har fått sina egna termer: att vejpa, en vejpare, vejping.

Om man tittar på Storbritannien, så upptäcker man att tobak minskar mer än någonsin medan e-cigg ökar. I ett sådant läge skulle det vara lätt att föreställa sig att organisationer för lunghälsa, och lobbygrupper mot rökning jublar. Det är inte riktigt så enkelt. Snarare försöker de, om några, dämpa entusiasmen. I Storbritannien har e-cigaretterna stöd från många beslutsfattare och myndigheter. Inte för att de skulle vara riskfria, utan för att tobaken är så mycket farligare.

Tittar man på Sverige, så lobbar diverse läkare från Läkare mot tobak hårt mot e-cigg. Samma sak med systerorganisationer. Politiker går på Läkemedelsverkets linje och Läkemedelsverket gör sitt bästa för att tvinga fram läkemedelsklassning på e-vätska med nikotin. Om de skulle lyckas, så kommer det med all sannolikhet innebära att de enda rökvätskor som finns att tillgå är från de stora läkemedelsbolagen och tobaksindustrin. De så kallade ”Big Pharma” och ”Big Tobacco”. De är de enda som har de ekonomiska muskler som krävs för att klara en sådan klassning.

Det är inte utan att jag frågar mig varför inte alla dessa myndigheter och organisationer omfamnar utvecklingen? Borde inte en utveckling bort från tobaksrökning mot ett långt mindre farligt substitut vara som en våt dröm?

När jag gräver lite mer så hittar jag i stort sett fyra kategorier av invändningar och aber:

  • Estetiska,
  • Vetenskapliga,
  • Ideologiska,
  • Egna investeringar.

Jag hade tänkt mig att ta detta bit för bit, så jag fortsätter frågeställningen i nästa del av serien…

Bild från vaping360 på flickr

Obligatoriskt gymnasium

En varningslampa om att oljan är slut lyser rött på instrumentpanelen i din bil, hur reagerar du?

Det rimligaste att göra är att köra åt sidan och kolla om du faktiskt har någon olja i motorn. Om du har det och om temperaturen i motorn inte plötsligt stigit i höjden, så kanske du chansar på att ta dig till närmaste mack för att få hjälp att kolla noggrannare. Vad du än gör så nonchalerar du inte problemet, för bara för att det finns olja i tråget innebär inte självklart att den når dit den ska.

Mindre rimligt, men troligen alltför vanligt är att knacka på lampan och tänka vafan… Sen köra in på närmaste mack och fylla på mer olja oavsett om det behövs eller inte, tänka att det var det och köra vidare. Lampjäveln lyser på i godan ro, men det skiter man i för man vet ju att man har olja i tråget, så det bara måste ju vara fel på lampan.

Lite som roten till alltför många säkerhetshål och buggar… istället för att reda ut varifrån ett fel verkligen kommer, så ser man till att felet inte syns.

 

xkcd

 

Socialdemokraterna och miljöpartiet har hur som helst fått för sig att det är en bra idé att göra gymnasiet obligatoriskt. I botten finns två orsaker:

  • Dels är man näst intill oanställningsbar för alla jobb som inte baseras på någon slags lönebidrag om man inte har åtminstone ett gymnasiebetyg, oavsett om det rent faktiskt behövs eller inte.
  • 99% av ungdomarna söker sig iofs in i gymnasiet, men bara 72% har en examen vid 20 års ålder.

Så varningslampan lyser, något är skitfel.

I en grupp av hundra tjugoåringar, så är det 28 som inte har gymnasiebetyg, av dem är det endast 1 (en) som aldrig kom in.

27 av 100 ungdomar klarade inte av att slutföra, eller kände sig inte motiverade att slutföra en utbildning som i det närmaste är en förutsättning för att ha en chans på arbetsmarknaden.

De rimliga tolkningarna på ett sådant problem är att gymnasierna inte håller tillräcklig kvalitet, att de inte är tillräckligt bra på att motivera, eller att gymnasiet helt enkelt inte är till för alla sexton- till nittonåringar. De rimliga tolkningarna innefattar inte att vi är för dåliga på att tvinga våra ungdomar att gå i skolan.

Att införa tvång är istället som att hälla mer olja i tråget utan att först kolla om det är det som är det verkliga problemet. Sure, de ytterligare resurserna som utlovats skadar säkert inte, men inte heller löser de problemet om man inte först tagit reda på var problemet sitter. Tvång kan till och med skada för den som håller på att bli vuxen. Läs gärna Johan Norbergs kolumn på temat ”S och MP vill sätta polisen på de skoltrötta”:

Men det fanns också ett replikskifte som hade stor betydelse för mig. Vi hade en gång en vikarie i engelska, som noterade mitt utåtagerande beteende, och höll kvar mig efter lektionen och frågade varför jag agerade så. Jag svarade att jag inte tyckte att gymnasiet gav mig någonting, och att jag avskydde att vara där. Då svarade han ”Men gå hem då.”

Han förklarade att det var en ursäkt som fungerade på högstadiet, dit jag tvingats, i sista hand med polis om jag vägrade dyka upp. Men gymnasiet är frivilligt. Om jag tyckte att det var ointressant eller destruktivt kunde jag strunta i det.

Men genom att komma dit hade jag förbundit mig att göra mitt bästa av det och i alla fall inte störa dem som gjorde det. Jag var på väg att bli vuxen och då borde jag agera lite vuxet.

Flexibilitet inte tvång

Möjligheterna att kunna ta igen det man förlorat senare är tricket. Alla kommer inte kunna, eller vilja gå gymnasiet som duktiga små robotar precis mellan 16 och 18 års ålder. Inte ens om vi har världens bästa gymnasium, med världens bästa, mest motiverade och högst aktade lärare.

Istället för att ersätta spirande unga vuxnas motivation och mognad med tvång, ger man dem möjlighet att komma ikapp. Vuxengymnasium, distansutbildning, deltidsutbildning – alla dessa är vägar att reparera skadorna på de egna studierna, när den egna motivationen till slut hinner ikapp. Det har vi alltid vetat, men vi kanske har glömt bort att vi skall komma ihåg det?

Samtidigt har vi problem med kvaliteten och kompetensen. Man skall i och för sig inte överdriva. Det är lätt att dra i larmklockan, men hur djupa problemen egentligen är, är inte fullt så självklart.

Det finns dock områden där man med fog kan påstå att det skulle kunna vara bättre. De som jobbar inom läraryrket måste få en eloge för vad de gör och många av dem är bra. Samtidigt är lärarna undervärderade och många som tidigare skulle kunna sökt sig till lärarutbildningarna väljer idag andra alternativ just därför. Varför välja ett yrke där man får så lite uppskattning, är så underbetald och har så låg status. Att gå till näringslivet är då troligen bra mycket mer lockande.

Med risk för att säga att det var bättre förr, så tror jag mer på möjligheterna att upprätthålla en hög utbildningskvalitet med en yrkeskår som dels har hög självkänsla, dels ett erkännande från omgivningen och dels ett intyg på det egna värdet i lön, förmåner och tid. Den systematiska nedvärderingen av lärarna som skedde från tidigt nittiotal och framåt, den rensade lärarutbildningarna från många av de verkliga talangerna och de som är kvar tycks inte riktigt tro på sig själva på det sätt jag minns från åttio- och nittiotalet.

Hur som helst så har vi inte direkt gjort det lättare att komma igen för elever som inte orkar följa mönstret, utan snarare sparat in alltmer på just den flexibiliteten.

Kanske är det i den änden vi behöver börja? Återge lärarna som yrkeskår deras yrkesheder och ge de elever som inte orkar möjligheten att reparera skadan av sin skoltrötthet. Kanske till och med ifrågasätta om varje förbaskat yrke från hamburgervändare och städare till snickare och plattläggare verkligen kräver gymnasiekompetens?

Finns flexibiliteten att ångra sig och läsa upp betygen, så kanske man kan jobba några år och sedan komma på att man vill något mer. Då skulle vi få in folk i ”intellektuella” yrken, som har fler erfarenheter än de de fått i skolbänken, det om något skulle väl vara ett revolutionärt koncept?

 

(Artikelbilden cc(by-sa) länk till fotograf)