Så har det hänt, en pirat har kommit in på en lista över världens 100 viktigaste tänkare. Det är tidskriften ”Foreign policy” som gör en sådan lista varje år, och Rick Falkvinge befinner sig på plats 98.

Grattis får man säga!

Rick har den äran av att vara den som kläckte den briljant självklara idén att erövra ordet ”pirat” och ge det en annan och positiv betydelse. Från skurk, rövare och mördare, så betyder ordet idag i lika hög grad demokratisträvare, framtidsvänlig, öppenhetsivrare och frihetstörstande. Vi har kämpat länge för att tvätta bort ”gratis är gott”-stämpeln och visa att det finns mer som är viktigt än att en och annan krona stannar i plånboken.

Historien och beskrivningen av verkligheten ägdes länge av de som mer än allt annat ville behålla status quo. Utan Rick hade dessa fått stå oemotsagda i all sin förljugenhet, eller åtminstone hade debatten sett helt annorlunda ut och varit mycket svårare att ta.

Rick har aldrig varit speciellt politiskt smidig eller bekväm. Ibland har jag varit djupt tacksam över detta och ibland smått desperat. Det skall i alla fall sägas att oavsett allt annat kan jag inte annat säga än att få personers idéer så kapitalt förändrat grundförutsättningarna för min syn på verkligheten.

Jag var delvis redan på väg, men piratismen gav mina föreställningar ett perspektiv som fått mig att känna mig politiskt helare. Mitt intellekt och mitt hjärta är mer sällan ur fas med varandra. Nerprioriterade är ekonomiska teorier, som kan vara nog så goda, men som saknar innehåll tagna ur ett sammanhang. Upprioriterade är istället de självklara grundstenarna om tolerans, rätten till ett privatliv, rätten till självbestämmande, rättssäkerhet, proportionalitet, anti-floskelmoralism, demokrati och därmed också ansvar för beslut och systemets generella transparens.

Piratismen har ännu inte alla svaren, men vi söker i alla fall efter dem utan att redan ha naglat fast oss i artonhundratalet.

Tack för det Rick.

Seriöst. Det finns bara två saker med Juholts hyreshärva som verkligen sticker i ögonen på mig.

Det ena är att hans eget parti (liksom de andra sju riksdagspartierna) inte precis sprungit man ur huse för att göra något åt absurda hyresbidragsregler. Om kreti och pleti skall förväntas ha järnkoll på alla regler, så bör ansvariga politiker ha det. Vi medborgare kan inte skylla på att vi inte visste, så det bör inte heller funka som ursäkt för en partiledare.

Det andra är att han gjort allt han förmår för att dra upp stöveln ur lerpölen han trampat ner i. Som ordspråket går, så låter det värre när man drar upp stöveln än när man trampar i klaveret. Med andra ord är misstanken om att han far med osanning värre än att han klantade sig i första rummet. För att inte tala om eventuella offerlamm, konspirationsteorier och annat larv. Har man gjort fel, så är det bara att säga att det var korkat, att det inte var uppsåtligen, men att man naturligtvis tänker ta ansvar för det — upp till och inkluderande att avgå om situationen så kräver.

Men nog om den förbannade hyran, som i sak är en piss i oceanen till och med jämfört med riksdagens löpande interna kostnader. Visst det är allvarligt, men det är småpotatis i jämförelse med något annat som seglat upp på horisonten.

Värre är nämligen misstanken att Juholt ställt sig bakom Reepalus förslag om halvkvädesmedborgarskap. Som idé är det som att säga att nytt medborgarskap i Sverige skall kunna jämföras med när en artonåring tar körkort och kan bli av med det för minsta förseelse de första åren. Det är inte så att jag inte förstår resonemanget om den tänkta problematiken med att folk håller sig i skinnet till att de fått medborgarskap. Jag har svårt att tänka mig att det är ett stort och utbrett problem som verkligen kräver någon slags abrovinker för att komma till rätta med — men OK, jag förstår hur man fått idén.

Vad jag däremot inte förstår är hur man på fullaste allvar kan tycka att det är en bra lösning på ett sådant eventuellt problem att villkora medborgarskapet? A- och B-medborgare liksom, är det verkligen så jävla lyckat? För mig låter det mer som ett förslag med avsändare valfritt parti av det mer främlingsskräckslagna slaget. Det låter i alla fall inte som den socialdemokrati jag har respekt för, även om jag inte själv är eller har varit sosse någonsin.

Om Juholt verkligen stod bakom förslaget och sedan lämnade Morgan Johansson att bära hundhuvudet efter den skarpa kritiken, då har han faktiskt inte på partiledarpositionen för socialdemokraterna att göra. Det är med nöd och näppe ovanför manet ifråga om ryggradslöshet, men strax under snigel.

Jag säger om, eftersom det inte är klarlagt bortom allt tvivel.

Det lämnar hur som helst en fadd smak i munnen, vilket är mindre lyckat eftersom den nuvarande regeringen verkligen behöver en stark och fungerande opposition.

Troy Davis är död. Han dog av en cocktail bestående av tre droger: en som försatte honom i medicinsk koma, en som förlamade honom och slutligen en som stoppade hans hjärta.

Det hela skulle inte vara något ovanligt alls, det förekommer i snitt något hundratal gånger per år i hans hemland USA. Amerikas förenta stater är en av de få moderna demokratier som fortfarande tillämpar dödsstraff inte bara i teorin utan även i praktiken.

Det som sticker ut är att Troy Davis mycket väl kan ha varit oskyldig.

I all rättsskipning finns en överhängande risk att läglighet och önskan överträffar rationalitet och tvivel. Ju starkare behovet av att finna skuld, desto troligare att man gör det oavsett om det är riktigt eller ej.

Fallet Troy Davis innehöll ingen effektiv teknisk bevisning utan bara vittnesmål. Dessutom vittnesmål där flera i efterhand visat sig väldigt skakiga. En signifikant portion av vittnena har vid det här laget tagit tillbaka sina vittnesmål och undertecknat intyg om att de var felaktiga. Istället vittnar de om hur de pressades av polis att peka ut Troy, inte sällan i en situation som var så hotfull att man skulle kunnat tro att de själva var de anklagade.

Poliserna trodde säkert att de gjorde sitt jobb, vilket blir extra tragiskt när resultatet blir en rättslig travesti. Behovet av en skyldig, önskan att lösa fallet, den egna tron på de egna teorierna smällde högre än tvivel och rimlighet.

Troy Davis dömdes med andra ord på vittnesmål med tvivelaktigt värde, på vissa indicier och utan ytterligare teknisk bevisning. Den som angav honom har av flera vittnen anklagats för att vara den verkliga förövaren.

Ett system med ”superdue process”.

Att avrätta någon i USA, från dom till död, är en affär som kostar miljontals kronor. Det är väsentligt dyrare än livstids fängelse. Orsaken är kravet på ”due process” som är så starkt att det till och med kallas ”superdue process”.

Kravet finns där för att försvara dödsstraffets legitimitet. Om och när samhället är tvunget att erkänna att man avrättat en oskyldig får det ofta dramatiska konsekvenser. Bland annat i Storbritannien var det en katalysator för dödsstraffets avskaffande.

I realiteten skulle jag vilja kalla den amerikanska ”superdue process” för super-undue process, eftersom det enda som är ”superdue” i processen är dess omfattning.

Det byråkratiska maskineriet

Juridiska processer kräver byråkrati för att fungera. Det är endast genom regelsystem och konsekvens som systemet blir förutsägbart och kontrollerbart. Men som i alla byråkratiska system, så finns det en situationens inneboende logik som kan leda helt fel.

Systemet kan lätt fjärma sig från verkligheten och var internt logiskt utan att för den skull vara rationellt eller relevant. När det handlar om ”superdue process” så hittar vi ett juridiskt byråkratiskt monster istället för extra säkerhet.

Processen är tänkt att tillhandahålla så många säkerhetsventiler att risken för att fel person skall dö skall vara minimal. I själva verket släpper igenom fall efter fall där den dömdes skuld verkligen inte är ställd bortom rimlig tvivel. Troy Davis är bara ett extra tydligt exempel, men exemplen är legio.

Så varför fungerar det inte?

Det största problemet är att maskineriet inte slår till förrän personen redan dömd att dö. Det kan tyckas vara ett mindre problem. Det får dock en del jobbiga konsekvenser:

Den första konsekvensen beror på att systemet är konstruerat med omvänd bevisbörda. När du väl är dömd är det upp till dig själv att visa att domen är felaktig. Omvänd bevisbörda gör det stört när omöjligt att lyckas med sina överklaganden.

Nästa detalj är att fri bevisprövning inte råder. Du kan mycket väl sitta på vad du anser vara utmärkt bevisning, men det är inte säkert att du får använda den:

Generally, the findings of fact made in the lower court shall not be set aside on appeal unless they are clearly erroneous. In Ragland Inv. Co. v. Commissioner, 435 F.2d 118 (6th Cir. 1970), the court stated that on appeal, the court will not disturb findings of fact unless they are clearly erroneous.

On appeal the burden of showing that a finding is clearly erroneous is placed on the appellant. This burden is a heavy one, especially where findings are based on oral testimony. The appellant has to clearly point out where findings of the trial court are clearly erroneous.

Principen är alltså att faktagranskning och bevisning skall ske i den ursprungliga rättegången. Orsaken är att den anglosaxiska traditionen är att det är juryn som tar ställning till bevisning, inte domaren — och i överklagansdomstolarna finns inga jurys.

Om det inte fungerar, mata på mer av samma sak…

Så om kamelen måste passera nålsögat för att överklagan skall gå igenom, så kommer du misslyckas — flera gånger. Det spelar nästan ingen roll hur starkt ditt case är, för systemet är dopat så att du nästan inte kan lyckas.

Ändå är ju målsättningen att oskyldiga inte skall avrättas, så hur löser man det dilemmat? Jo genom mer av samma sak. Det finns flera instanser att överklaga till, lokalt, delstatligt, federalt och slutligen högsta domstolen. Det finns också olika former av överklagan och möjligheter, så att varje t har ett streck och varje i en punkt. Problemet är att ytterst få av dessa överklaganden kommer att ta in ny bevisning och göra en förutsättningslös värdering.

Resultatet blir i praktiken att om din femöresadvokat satt och halvsov i rätten medan ditt liv hängde på en skör tråd, så gick tåget där och då. Det spelar liksom inte så mycket roll om färsk bevisning som skulle fått dig friad dyker upp dagarna efter att domen avkunnats. Ingen vill längre höra på. Du får hoppas på att någon känd, stor advokatbyrå vill ägna hundratusentals dollar på ditt case pro bono, för dina egna möjligheter att klara dig med hjälp av egen research eller femöresadvokatens kollega som lejts att hjälpa dig med överklagan är plus minus noll.

Så superdue blir superundue och dödsmaskineriet går sin gilla gång, även när det tycks som till och med en normalbegåvad sexåring i efterhand borde kunna lägga ihop två och två och inse orimligheten.

Troy själv fick faktiskt en ny hörning på order av US Supreme Court, men inte av dem själva, utan den skickades ner till en federal rätt i Georgia. Där underkändes i princip alla tillbakadraganden av vittnesmål som mindre trovärdiga. Inte heller reddes de anklagelser ut som handlade om alternativ gärningsman, eftersom den utpekade inte kallats till rätten — ett dödligt misstag. Ändå gick domarens kollega ut och sa att hon iofs inte ställde sig emot domslutet, men att hon ändå ansåg att det vore bäst om Troy fick en ny rättegång — men så blev det naturligtvis inte. Delstaten Georgia och USA i sin helhet felade därmed Troy Davis. Med det bevisläge som rådde vid hans död och en inte helt inkompetent advokat, så finns det inte en chans i helvetet att han skulle dömts skyldig av en normalt funtad jury.

Han sällar sig till namn som till exempel Cameron Todd Willingham, där rättssystemet totalt fallerat och blivit sin egen värsta fiende — där det ultimata straffet inte blir mycket mer än en legalt sanktionerad lynchmobb.

För där är det grundläggande problemet. Dödsstraffet tilltalar lynchmobben i oss, önskan om vedergällning — en av de basala instinkterna. Som sådan blir den blind, men inte på det sätt fru justitia är menad att vara blind, utan blind inför fakta.

Kan Troy ha varit skyldig? Jo självklart.
Är det ställt bortom rimlig tvivel? Nä knappast.

Idag är det tio år sedan min haka försvann mellan knävecken när passagerarflygplan användes som terrorbomber. Det var direkt svårt att tro på det jag såg, det var så totalt overkligt.

9-11 är hittills detta milleniums mest definierande händelse, det som kanske mer än allt annat har präglat hur vårt samhälle ser ut och fungerar. Det har satt agendan för det offentliga samtalet och påverkat politiken som få andra saker. Kriget mot terrorn har varit allestädes närvarande i tio års tid och det känns ibland som om hela världen befunnit sig i någon slags undantagstillstånd.

Så här på tioårsdagen av ett av modern tids mest symboliska och omfattande terrordåd, så inställer sig frågan vem som vann och varför?

Till att börja med kan det då vara på sin plats att fundera över vad den som planerar och utför ett sådant dåd är ute efter, vilka våra reaktioner blev och om våra reaktioner varit situationen mogen.

Clausewitz skrev en gång för ett par hundra år sedan att kriget är politikens naturliga förlängning, diplomatins yttersta medel. På samma sätt har terror i princip alltid ett mål, även om enskilda terrordåd kan framstå som fullständigt kaotiskt slumpmässiga.

Så vad var målet med att flyga flygplan in i Twin Tower och Pentagon? Var det bara ett angrepp på vår fria livsstil? Var det bara en hämnd för föreställda eller verkliga oförrätter, eller fanns det något mer?

Svaret är nog som så ofta när det gäller terror övertygelsen om den egna gruppens, ideologins, agendans, religionens och/eller rasens överlägsenhet i kombination med en frustration över att någon annan är så mycket starkare politiskt och militärt att föreställningarna och verkligheten kolliderar.

Det man skulle kunna uppnå med sådan terror är då att tvinga motståndaren att reagera och därmed kompromissa sin egen valda politik och livsstil — ja till och med sin egen moral. Om det är fiendens fria livsstil som sticker i ögonen, så slår man två flugor med en smäll: fienden blir mer lik en själv och splittras.

Så vem vann?

Nå Usama bin Laden är död, liksom ett antal av hans hantlangare och meningsfränder. Ett par så kallade skurkstater har dessutom gått kaputt, så då borde väl vi ha vunnit eller?

Kostnaden är att vi fortfarande har ett Guantanamo, där det sitter en mängd folk som kan vara skyldiga eller oskyldiga, vilket ingen egentligen rett ut i någon rättsprocess.

Kostnaden är att kriget mot terrorn har skapat legitimitet för ett kontrollsamhälle. Vi har kringskurit våra personliga friheter och våra rättigheter att fritt kommunicera med varandra utan att myndigheter lägger sig i våra göranden och låtanden. Våra säkerhetstjänster är mäktigare än på länge. Åtgärder som tidigare skulle fått oss att skrika i högan sky är nu normaliserade. Våra attityder till frihetens grundstenar har spätts ut, så att vi utan att förstå det själva låter själva kärnan i vår frihet förtvina.

Kostnaden är att vi satt oskuldspresumtionen på undantag och accepterat saker som att bankkonton fryses och/eller bevakas, för att någon utan tydliga bevis pekar ut någon som terrorist eller åtminstone potentiell terrorist. Kanske värre ändå är att det lett till en accepterande attityd gentemot intrång i vår integritet. Polisen har numera i det närmaste oinskränkt rätt att gräva i våra datorer och därmed i vårt privatliv vid minsta anklagelse om brott och nästan oavsett brottets art.

Vi har direkt eller indirekt genom direkt eller tyst medgivande återinfört tortyr som en acceptabel metod att tvinga fram information som vi anser tillräckligt viktig.

Vi har ökat djupet i schismen mellan Kristendomen och Islam, vilket innebär att vi kan vara rätt säkra på att någon tar terroristledarnas plats när de går hädan.

Och konsekvenserna tar inte slut där… Den allvarligaste konsekvensen är kanske att vi förlorat en stor del av vårt moraliska övertag.

Vi kunde tidigare säga att skillnaden mellan oss var att vi var fria och att vår frihet garanterades av våra samhällen. Vi kunde peka på att vi inte kunde kastas i fängelse utan att vårt fall prövades och vi överbevisades om vår skuld. Vi kunde peka på att i våra fängelser satt man inte bara för sin åsikt. Vi kunde peka på att vi hade rätt att behandlas värdigt av våra myndigheter, att misshandel, tortyr och dylika dumheter inte var accepterade som fenomen. Vi hade fri åsiktsbildning, religiös frihet, rätten att behålla såväl vår tro som våra övertygelser för oss själva.

Det är inte längre lika självskrivet. Visst finns den frihetliga traditionen och strukturen kvar, men på område efter område är den faktiska friheten kompromissad och undantagen är legio. Vår loja attityd får långtgående konsekvenser. I våra parlament, lokalt såväl som ”federalt”, sitter våra parlamentsmedlemmar, ministrar och kommisionärer och dagtingar med våra friheter — allt ”för vårt eget bästa”.

Samtidigt har de mage att kalla sig demokrater och prata om hur viktigt det är med den västerländska friheten.

Om det är en seger, så är det en pyrrhusseger utan all like. Inte är världen ett dyft säkrare idag än den var för tio år sedan. Inte heller är västvärlden friare.

Denna dag sörjer jag. Jag sörjer alla de som pekades ut som symboliska offerlamm för någons hat. Jag sörjer med de familjer som förlorade nära och kära där för tio år sedan. Men mest av allt sörjer jag att vi är så omogna att vi inte förstår att värdera det vi har och slå vakt om våra egna kärnvärden.

Om inte vi slår vakt om vår frihet, så förtjänar vi den inte.

Redan för två år sedan röstade EU-parlamentet igenom en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 70 år. Hittills har inte så mycket mer hänt, eftersom det saknats majoritet i ministerrådet för en sådan förändring.

Nu har ett par länder bytt fot i frågan och det börjar verka troligt att förändringen snart kommer röstas igenom. Flera länder protesterar, däribland Sverige. Christian Engström har försökt väcka frågan på nytt i EU-parlamentet, men fått beskedet att det inte går av procedurtekniska skäl. Det beskedet kom naturligtvis så sent att det är i princip omöjligt att överklaga innan frågan tas upp i ministerrådet…

I botten av smeten hittar vi med säkerhet de vanliga lobbyisterna, vars agenda tycks vara en upphovsrätt utan bortre gräns. Denna eviga strävan mot evigheten får mothugg från den akademiska världen, alla är inte lika sugna på att överföra pengar från levande till döda artister — vilket blir en av konsekvenserna. I realiteten finns bara en vinnare, skivindustrin, alla vi andra är förlorare.

Jag skojar inte: alla vi andra är förlorare.

• Det gäller nu levande och verkande artister, som för sin utkomst blir tvungna att konkurrera med artister som verkade för mer än femtio år sedan. I realiteten är det en resursförflyttning från dessa till skivindustrin.
• Det gäller allmänhet, radio och TV, som får betala för material som annars skulle vara fritt tillgängligt.
• Det gäller samhället, som får bära kostnaderna för att försvara denna förlängning av upphovsrätten.

Idel förlorare alltså. Särskilt om man dessutom antar, vilket jag tycker det finns belägg för, att även vinnarna är förlorare.

De som nu kommer skåla i champagne när den här förlängningen går igenom, borde kanske hejda sig ett par sekunder och fråga sig vad denna ”seger” kommer att innebära. Risken är ganska stor att det är fråga om en monstruös pyrrhus-seger, en förlust i segerns förklädnad.

Det kommer att ytterligare minska upphovsrättens legitimitet, eftersom det ännu tydligare än tidigare visar just hur långt från sitt ursprungliga syfte upphovsrätten kommit. Relevansen mellan upphovsrättens ursprungliga mål och den lagstiftning som redan nu ligger är minimal. Att fjärma de två ytterligare från varandra kommer bara att påskynda den process av alienation som redan påbörjats. Eller för att tala ren svenska: Om folk hade dålig respekt för upphovsrätten innan, kommer respekten för ett system som så uppenbart inte längre bryr sig om relevans vara minimal.

Det här är skillnaden mellan legalitet och legitimitet. Legalitet kan i mångt och mycket försvaras med våld i någon form: straffansvar, skadeståndsskyldighet, polistillslag, razzior, propaganda. Legitimiteten kan däremot aldrig försvaras med våld och när den väl förlorats, så kan den aldrig vinnas åter.

Men det kan nog vara så att det slaget redan är förlorat, att legitimiteten redan sedan länge är försvunnen. Om det är så, och nog kan det vara så, så är det vi ser snarare en ockrares försök att ersätta respekten för legitimiteten och viljan att göra rätt för sig med rädsla och i förlängningen krossade knäskålar för de som inte betalar…

Detta är en text utan syfte eller mål. Jag brukar inte skriva sådana. Jag brukar ha en tänkt målgrupp och något jag vill framföra när jag skriver. Men det som hände förra helgen är för svårt och för stort och det är alldeles för tidigt, för att skriva om på det sättet. Ändå måste jag skriva eftersom det är så jag förstår världen. Så efter mycket eftertanke och en hel del vånda. Här är min text om Utøya.

Förebud

Fredag kväll, än så länge är antalet bekräftade döda på Utøya endast av samma storleksordning som vid sprängattentatet inne i Oslo. Det är inte klart om dåden har ett samband och spekulationerna handlar om muslimsk eller islamitisk terror.

Jag säger till min vän att det är orimligt att en man som skjuter i en församling av hundratals ungdomar på en avgränsad plats, en ö, inte dödat många, många fler. Jag säger att dåden rimligen måste höra samman. Att jag inte kan se några andra rimliga motiv än någon form av högerextremism.

Sen bryter vi kontakten med facebook, twitter och alla andra flöden. Jag orkar inte följa hetsen, spekulationerna och frossandet mer.

förskräcklig, förstörelse, förödelse

Förtvivlan

Lördag morgon, bland det första jag ser innan morgonkaffet, medan jag promenerar till bilen är en Facebook-länk till en tidningsartikel. Jag ser inte ens rubriken – bara siffran 87 och ordet döda. Det finns inga ord. Jag är tyst – länge.

förkrossad, förgöra, försvarslösa

Företa sig

Lördag förmiddag, vi samlas, en grupp piratpartister av olika åldrar för att arbeta med att utveckla partiets sakpolitik. Denna ”parley” har varit planerad länge. Jag kände att det var ett bra sätt att använda en semesterhelg att träffa några av alla de underbara människor som jag delar parti med.

Det är till en början svårt att fokusera på mötet, på de andra människorna i rummet i konkurrensen från nyhetsflödet och de egna bilderna av en massaker. Avståndet mellan oss i rummet och offren på Utøya är så mycket kortare mänskligt än ideologiskt.

Men långsamt inser jag att ett partimöte med unga engagerade politiska aktivister var det bästa stället att vara på en dag som denna. Att ägna sig åt det terroristen/mördaren försökte stoppa.

förmörkad, föredragninsglista, förvalta, förtroende

Förfäran

Lördag vid lunch dyker länken till en ögonvittnesskildring upp i mitt Facebookflöde. Jag kan inte hindra mig själv. Mot bättre vetande läser jag – och gråter. Jag har fortfarande inte sett några bilder eller videoklipp. Jag undviker alltid sådana vid katastrofer och våldsdåd. Men min hjärna fyller i med egna bilder konstruerade av idylliska öar jag besökt, lägergårdar jag tillbringat sommardagar på och unga ansikten från mitt liv i ideella och politiska organisationer.

förblöda, förråad, förblekna, förintelse

Förstummad

Lördag kväll. Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva? Vad behöver jag skriva? Vad behöver folk läsa? Vad tjänar det till? Har jag något att säga? Har jag en skyldighet att skriva när jag har en penna och en röst?

förvirring, förlamad, förnekelse

Företrädare

Söndag, någon gång, hittar jag Jens Stoltenbergs tal på Youtube. (Någon TV hade jag inte tillgång till under hela helgen, men har man internet saknar man den inte längre.) Han står där i kyrkan och talar om det första offret för massakern: mor Utøya (Monica Bøsei). Han är på en gång statsminister, ledare för den arbetarrörelse vars barn blivit angripna och en sörjande närstående utan att förlora sin balans och sin värdighet:

Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet. Ingen har sagt det finare än AUF-jänta som blev intervjuad av CNN: Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

förlust, föreståndare, föregångsland, förebild

Föreställning

Söndag lunch: i traditionella medier och sociala medier växer en bild av mannen på Utøya fram. Vi ser bilder av honom och kan läsa eller höra om hans förebilder, vilka organisationer han identifierar sig med och varifrån han hämtar sin inspiration. Snart sprids hans manifest över nätet.

Men vad är sant och vad är falskt? Är inte allt vi får veta om denne man utvalt och tvättat för att ge den bild han eftersträvar? Är det inte så i någon mån när det gäller alla oss som manifesterar vår personlighet och våra idéer i de sociala medierna? Tack Emanuel för den insikten.

förhärliga, förbrytare, försåtlig, förakt

Förbarmande

Söndag eftermiddag läser jag någonstans om 11-åringen som räddade ett liv genom att vädja till attentatsmannen. ”Skjut mig inte, du har dödat min pappa.” Visar det på mänsklighet att han kunde hejda sig, att han valde andra offer, eller var det ödet, ett obegriplig resultat av impulserna i en irrationella hjärna?

Vi kommer aldrig veta. Men jag hoppas att även en kallblodig mördare, en terrorist kan känna empati och medmänsklighet mitt i alltihop. Att han för ett ögonblick kan känna ånger. Att det finns en väg tillbaka.

förebrå, förvandling, försyn

Förklara

Söndag kväll på en vägkrog i Laxå. På vägen hem stannar jag för en kopp kaffe. Jag läser debattartiklar, bloggposter och krönikor.

Pressläggningstiderna från förr satte bromsar i nyhetsförmedlingen och åsiktsjournalistiken. Olika medier hade olika tempo och använde detta till att ta olika roller. Det fanns arenor för snabb nyhetsrapportering, för fördjupning och för debatt. Nu lever vi i en annan värld. En värld där snabbt och långsamt, grunt och djupt, faktarapportering och analys blandas i den smältdegel som blir av twitter, FB, stora mediehus internetportaler, bloggar etc.

Debatten om hur vi ska förstå det som händer startar därför redan medan det händer. När alla samtidigt försöker förstå och förklara. Det är något nytt som skapas här – mänsklighetens första kollektiva nervsystem. Oftast tycker jag det är vackert, men sådana här dagar visar vi oss i all vår svaghet och litenhet. Det är en otränad, fördomsfull och fördummad hjärna vi skapat tillsammans.

Det går för fort. Det blir för grunt. Förhastade slutsatser, överdrifter och onödig ideologisering tar större plats en klokhet, självinsikt och eftertanke.

Terrorist eller galning? Kanske både och. Vems fel är det? Kanske allas. Vad kan vi lära oss? För tidigt att säga. Någon gång kommer vi att förstå mer, kunna förklara mer och därför lära oss något av händelserna. Men just nu vill jag inte ha förklaringar. Sorg och vrede måste få gå före.

förhastad, förfelad, fördummad, förbanna, förbittring, fördomar

Förrädisk

Söndag kväll i bilen bestämmer jag att jag inte tänker skriva om detta. Det finns en förrädisk vilja att dra sitt strå till stacken. Att hjälpa till. Men jag undrar: Får man verkligen göra en poäng av en sån här händelse? Och samtidigt: var går gränsen? Vad är att göra en poäng av det här?

Jag anklagar ingen. Var och en har sitt samvete och gör sina gränsdragningar. Jag känner bara att jag inte vill ta risken att något jag skriver kan tolkas som att jag utnyttjar situationen.

förbehåll, förkunnelse, förgiftning, förnuft

Förenas

Söndag natt kommer jag hem. Jag omfamnar och dränker mig i min familj. Min fru och mina barn, som är trygga, friska och levande. På natten klamrar vi oss fast vid varandra, jag och Y. Det rörde inte oss. Inte den här gången.

Nästa morgon talar jag med barnen. Jag är nyfiken på vad de har sett och hört, vad de har förstått. Men framförallt vad de tänker. Jag inser att det nog är första gången jag har chansen att förklara mitt politiska engagemang för dem. De har blivit så stora. Den äldste kunde varit på Uøya.

förspänt, förgänglighet, förundran, försyn

Förträngning

Måndag 12.00. Jag åker in till Göteborgs centrum för att dela den tysta minuten med andra människor. En Västnytt-reporter kommer fram när jag just har skrivit min kondoleans hos socialdemokraterna. Jag säger bland annat:

Det är svårt att sätta ord på det jag tänker för det är så mycket känslor. Men jag är själv politiskt aktiv och har varit politiskt aktiv sen 14-15 års åldern. Och det betyder att när jag tänker på det som hände där så är det vänner till mig som jag ser. Det är bara ett enda kaos av känslor kring hur sånt här kan hända.
(…)
Man klarar ju inte av att tänka på det mer än en kort stund i taget på något sätt. Bara att komma hit och skriva gör ju att man tänker på det. Men mesta tiden tänker man ju inte på det just för att det är så overkligt och obegripligt.

Jag vet att det var vad jag sa, eftersom det senare på kvällen är med i Västnytt.

Jag tror att jag också sa något om vikten av att alla som har en demokratisk övertygelse samlas i en gemensam kamp i en stund som denna. När jag går därifrån undrar jag hur det ska gå till när det nästan är för outhärdligt att tänka på det som hänt.

förlägenhet, förpliktelse

Försvara

Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig.

Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi.

Det politiska våldet kan bemötas på två arenor. Det är vår rättsordnings uppgift att hantera våldsdåd. Polis, åklagare och domstolar har vårt uppdrag både att skydda oss mot våldet och att ta hand om våldsverkarna. Detta skydd är inte fullständigt, och vi lurar oss själva om vi tror att det skulle kunna vara det.

Det är en politisk uppgift för oss medborgare och våra representanter att upprätthålla rättsordningen. På den politiska arenan försvarar vi oss mot terrorn dels genom att försvara statens våldsmonopol och ett rättssäkerhet användande av det. Men framförallt kan vi använda den politiska arenan till något mycket viktigare. Vi måste visa att det är bättre att delta i samhället än att stå utanför.

Detta är en uppgift för alla politiskt engagerade (alla demokrater) i en stund som denna. Med Jens Stoltenbergs ord: ”mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet”.

förberedelse, förtröstan, förbrödring, förbund

Förhindra

Nu. När något fruktansvärt händer, i synnerhet när det fruktansvärda händer våra barn, då vill vi säga: detta får aldrig hända igen. Vi vill lova oss själva, varandra och våra barn att världen inte är farlig, att det inte får hända igen.

Men det är inte sant. Världen kommer aldrig att sluta vara en farlig plats. Det kommer alltid att hända igen.

Vi kan försöka förbjuda allt farligt. Vi kan ge var och en en egen isoleringscell, där näringslösning och kommunikation distribueras i kontrollerade kanaler samtidigt som all produktion är överlämnad till robotar och datorer. Men inget mänskligt finns kvar i ett sådant samhälle.

När vi skyddar oss mot ondskan måste vi vara varsamma, så att vi inte monterar ned det som vi ville försvara.

förbud, försäkring, förfalskad

Försoning

Någon gång i framtiden kommer vi kunna känna att problemet har en lösning. Om vi inte är i krig, så kanske det är en sjukdom vi behandlar. Och i så fall har vi ett vaccin, eller i varje fall en bromsmedicin. Vi vet inte om den kan rädda oss men den är det bästa vi har.

Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

Jag tänker på Gitta Serenys författarskap. På hennes arbete med att förstå ondskan hos Albert Speer, Frank Stangl och andra. I Gittas Serenys författarskap hittade jag hoppet att ondskan inte är något främmande. Att den är en möjlighet i oss alla. För det innebär att godheten också är det.

Det är skönt att skjuta den vi inte förstår, den vi inte känner igen oss i, den som är för annorlunda, ifrån oss. Den hemska är inte en av oss. Han är abnorm. Galen eller ond.

Jag tror det är fel. Vi måste försöka förstå för att kunna förlåta. Även om vi tror att förlåtelse är omöjligt, så tror jag att vi måste försöka. Utan förlåtelse återstår hatet. Att möta hat med hat är att hälla bensin på elden.

När vi kan förstå och förlåta, så når vi försoning. Försoning som gör det möjligt att lämna det som skett bakom oss. Försoning som gör att vi kan gå vidare. Försoning är inte glömska. Det onda försvinner inte, men det blir till en del av oss som inte längre gör ont.

En del av oss som gör oss till starkare och bättre människor. Människor som kan ta upp kampen mot det onda på de enda arenor där man meningsfullt kan föra den: Inom sig och mellan oss. Människor som är redo att känna tolerans även för de intoleranta.

Mitt behov av tröst är oändligt!

förståelse, förlåtelse, förebyggande, förändring

Bäst är att i tid
lära sig förlåta
först de andra
sist sig själv

Bäst är att för sent
lära sig att döma
men om
men när:
sist de andra
först sig själv

(Stig Dagerman)

Det är demokratins förbannade tragedi att den är så sårbar för de som helt saknar skrupler. De organiserade terroristerna eller den ensamma galningen, kan båda smyga sig in i demokratins sovrum och ställa till massaker.

Händelserna i Norge lämnar mig mållös och jag visste knappt om jag skulle kunna skriva om dem. Bara tanken på skräcken hos de femhundra ungdomarna, som isolerade på en ö plötsligt inser att räven är lös i hönshuset, får det att knyta sig i magen på mig. Nästan en av fem klarade sig inte.

Den naturliga och spontana reaktionen blir lätt ett: ”aldrig mer!” — det vill säga samma reaktion som gav oss ”kriget mot terrorn”. Men detta var ett angrepp på demokratin och det rätta svaret är inte att avveckla den på egen hand. Vi behöver inte vara naiva och korkade, utan måste bara minnas vad som är vårt samhälles verkliga styrka. Sen kan jag på ett personligt plan önska att gärningsmannen/männen får brinna i helvetet…

Norrmännen verkar hittills ha bra minne och jag är imponerad och rörd. De pratar om att de måste ha ”mer” demokrati, när nu demokratin angrips. De pratar om att inte låta sig kuvas. Det kommer säkert bli mer kontroller av offentliga byggnader och ett hårdare skydd av beslutsfattare och intressegrupper, men överlag verkar man ta händelserna med en fattning som imponerar.

Idag är jag norrman.

Den senaste veckan har två gamla bekanta till mig figurerat i svenska medier och sociala medier. Det handlar för det första om Per Gudmundson på Svenska Dagbladet som jag umgicks en del med på Upplands Nation och Ungdomens Hus i Uppsala på det sena 80-talet och det tidiga 90-talet. Vi gjorde bland annat en ganska vild Hultsfredsfestival tillsammans med hans Leksandspolare som jag har i gott om än suddigt minne. Den andra gamla bekantingen är serietecknaren Pontus Lundkvist som jag hängde med på Café Royal i Karlstad på 80-talet.

Pontus och Per skulle ha gillat att hänga med varandra. Det är jag säker på. Deras unga jag hade mycket gemensamt. Jag gillade båda två av ungefär samma orsaker. Slagfärdiga, vassa i repliken med stor värme och människokärlek. Båda har ju gått vidare i livet och visat sig vara precis så begåvade som man kunde ana redan då. Per med bloggande och som politisk skribent och ledarskribent. Pontus som satiriker och serietecknare. Det var alltid kul att hänga med Pontus och Per. De visste hur man hade roligt.

Nu står de på varsin sida i ett mediaspektakel. Per är offer för dödshot i satirens form. Pontus är ”rikspuckot som bloggade skämthot mot PGs sambo och barn” för att citera en tweet av Peter Santesson.

Men jag tror inte Per och Pontus egentligen är eller behöver vara osams. Pontus fattade att hans blogginlägg med det fejkade dödshotet mot Pers familj var osmaklig och tog först bort den för att sedan be om ursäkt:

Ok, helt seriöst. Per Gudmundsson. Om du tyckte det var obehagligt när du såg skärmdumparna dina försvarare spred på internet, så ber jag om ursäkt. Inte å deras vägnar utan å mina egna. Ju obehagligare du tyckte det var, desto mer ursäkt ber jag om. Själv garvade jag fram till en viss punkt. När vuxna rikskända tv-debattörer började skrika på twitter att jag var ett “Jävla svin” och jag började känna högafflarna flåsa mig i nacken fick jag jobbiga flashbacks och fördjupad förståelse för hur det känns att vara hatad och jagad av alla. Jag är en fridfull man, jag lever så långt bort från allt vad krig och våld heter. Jag vet att det finns människor i Sverige för vilka kriget och våldet inte alls är långt borta. Människor som vilken dag som helst kan kastas ut ur landet och hamna mitt i skiten. Men för mig är det lätt att allt blir ett stort skämt. Jag vill att en del människor ska känna sig dumma och värdelösa, men absolut inte att någon ska behöva frukta för sin säkerhet. Om nu det har hänt. Förlåt i så fall, Per.

Jag kanske inte längre känner Per, men jag är ganska säker på att han kan se och ta emot en ärligt menad ursäkt. Vem vet det kanske inte är försent för mig att hänga med Pontus och Per samtidigt. Jag skulle gärna sammanföra dem om de vill.

Nu skriver jag inte detta för att blanda mig i två gamla kompisars förehavanden. Jag skriver det för att det är ett så bra exempel på att medier och sociala medier gör oss mindre mänskliga. De som omtalas i tidningar och tv, de som det skvallras om på Twitter och på Facebook, de människorna blir mindre mänskliga. Långsamt förvandlas de till pappfigurer. Vi får mindre anledning att känna empati med dem och försöka se nyanserna i deras beteende. Helst ska de vara endimensionella figurer i en lättbegriplig berättelse. Som skurken Pontus och offret Per.

En annan stackars pappfigur (som jag också av någon egendomlig slump har umgåtts med i verkliga livet om än i mycket mindre omfattning än med Per och Pontus) är Sven Otto Littorin. Vi sågs som hastigast på en MSU kongress i mitten på åttiotalet. Jag vet inte om det är därför det är svårt för mig att se honom som en pappfigur, som vi kan klistra på de föraktliga egenskaper vi önskar när drevet går, eller om jag har andra skäl.

Jag kan inte förstå vad Aftonbladet vill uppnå med att starta om drevet mot honom och dessutom nu, när det gått nästan ett år sen förra gången. I det lilla som framkommit idag som inte bara är lösa spekulationer hittar inte jag något som motiverar att man en gång till slår sönder hans tillvaro. Vad är det man önskar uppnå?

Sven Otto Littorin må ha varit en central makthavare, men först och främst är han en människa. Han har redan trätt tillbaka. Om det är hämnd eller upprättelse för att man inte riktigt lyckades nita honom förra året som AB är ute efter så undrar man ju hur tidningens ledning är funtad. Jag lärde mig i mycket unga år att man inte slår på den som redan ligger. Om det är en ny stor story att vinna striden om agendan med under Almedalen, så har man fastnat i sin egen tidnings endimensionella och vinklingsorienterade världsbild.

Sven Otto Littorin är inte en pappfigur, han är inte ett monster, han är inte en sexualdåre. Han är en man med fel och brister som många av oss. Han är knappast ensam om att ha sexchattat med främlingar av ensamhet, nyfikenhet eller spänningsbehov? Men ordet sex är ett så bra litet ord för att få fart på ett jordskred av känslor hos folk. Ett riktigt kvällstidningsord. När man läser Emanuel Karlsten idag som till och med är en av många kritiker mot Aftonbladets publicering så undrar man ju var proportionerna är:

Verkligen? Är det ett högriskbeteende att sexchatta? Ens när det är med människor som vill en illa? Moraliskt förkastligt, sure. Äckligt beteende, visst. Men högriskbeteende?

Så nu vet ni: sexchattande är inte bara moraliskt förkastligt, det är äckligt också. Pappfigurer som sagt. Pappfigurer i vitt och svart. Antingen är man en hedersknyffel eller ett svin. Antingen sover man med händerna på täcket eller så vältrar man sig i synd.

Medier och sociala medier har fört mycket gott med sig. Det har fört oss människor närmare varandra på många sätt. Men om vi tillåter drevmentaliteten att ta överhanden och slutar se människorna bakom pappfigurerna, då för de oss bara isär.

Jag kommenterade Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv igår utan att ha läst den. När jag skrev inlägget hade jag inte tillgång till rapporten, så jag stödde mig på nyhetsrapporteringen om den. Nu har jag skummat rapporten.

Jag är fortfarande lika kritisk till förslaget att differentiera tillgången till studiemedel baserat på studieval. Alla mina argument mot det kvarstår. Under det senaste dygnet har jag dessutom fått fler till skänks av slagfärdiga skribenter. Steve Jobs och kalligrafin, JK Rowlings ekonomiska betydelse med fler exempel.  I och för sig tycker jag nu när jag läst rapporten att diskussionen om detta förlorade proportionerna lite grann (inklusive mitt eget inlägg). Bidragsdelen är trots allt inte hela studiemedlet – lånedelen utgör ungefär sjuttio procent. Det betyder att såväl Svenskt Näringsliv som deras motståndare kanske överdriver betydelsen av det en smula.

Den grupp av ”slöstudenter” som inte hittar ett alternativt till studier för sin försörjning och därför läser lite för mållöst för Svenskt Näringslivs smak går kanske inte under utan bidragsdelen. Det kan mycket väl hända att heltidsstudier är deras bästa val även med det nya systemet. Frågan om deras bevekelsegrunder för studier är inte helt lätt att analysera. Men oavsett det så är förslaget enligt min mening ett exempel på en onödig statlig ekonomisk styrning. Jag tycker man ska ha goda skäl och vara ganska säker på vad det får för effekter innan staten genom ekonomiska sanktioner eller belöningar går in och styr en marknad.

Svenskt Näringsliv verkar själva ha insett att just denna del av rapporten var lite väl drastisk. Idag försäkrar Urban Bäckström att man inte varit ute efter att sänka stödet till humaniorastudenter. Det är bra. För jag tycker Konsten att strula till ett liv försöker angripa ett reellt och viktigt problem från en ny och intressant infallsvinkel. Det vore synd om rapportens hela genomslag beror på en proportionslös tolkning av en enda liten del av det som den innehåller.

Idén att sammanföra det arbetsmarknadspolitiska problemet att unga är utestängda från arbetsmarknaden och det utbildningspolitiska problemet att svenska studenter tar längre tid på sig att ta examen än studenter i andra länder är det inget fel på. Det låter logiskt att de är en del av samma struktur. Det är inte heller fel att sätta fingret på den grupp universitetsstuderande som egentligen snarare är arbetslösa som fördriver tiden med kurser de egentligen inte vet om det kommer ha nytta kanske bara för att de saknar en annan försörjningsväg än studiemedel. Att fundera på hur vi bäst hjälper dem ur den situationen är lovvärt.

I rapporten föreslår rapportförfattarna åtgärder från två håll – det arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska. Det låter också rimligt. En serie åtgärder är för att se till att högskolor inte används som arbetsmarknadspolitiska åtgärder, genom att göra det lättare för ungdomar att hitta arbete. (Vi känner igen dem från andra rapporter och förslag från Svenskt Näringsliv.)

• Förbättra företagsklimatet lokalt och nationellt för att minska ungdomsarbetslösheten.
• Lägre ingångslöner.
• Modernare anställningsskydd.
• En skola där fler än 75 procent får fullständiga slutbetyg.

En serie åtgärder är till för att ge incitament till rätt utbildningsval, så att ungdomar inte hamnar på lågproduktiva utbildningar (Det är den första av dessa jag är kritisk mot):

• Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.
• Väg in utbildningars samhällsekonomiska avkastning (i praktiken sannolikheten att de leder till arbete) i ersättningen till högskolor. Kurser som Harry Potter och hans världar eller 7,5 poäng Ortnamn ger tvivelaktig nytta för framtiden.
• Förbättra tillgängligheten till samhällsekonomiskt värdefulla utbildningar, t.ex. läkarutbildningen.

En tredje grupp åtgärder handlar om att öka den avkastning utbildningssatsningar ger (också typiska Svenskt Näringslivs förslag):

• Sänk progressiviteten i skattesystemet, för det första genom avskaffad värnskatt.
• Öka lönespridningen för större möjligheter till lönekarriär. Av samma skäl bör den offentliga sektorn reformeras.

Som ni vet är jag anhängare av marknadsekonomi och tror att det svenska samhället skulle må bra av avregleringar och en liberalisering. Alltså tror jag Svenskt Näringsliv har rätt i att om vi ska minska tröskeln in i vuxenvärlden, om vi ska göra det möjligt för unga människor att snabbare etablera sig som självförsörjande, skattebetalande och produktiva medborgare, så är det genom att göra ekonomin och arbetsmarknaden mer flexibel och incitamentstrukturerna tydligare.

Jag tror det är viktigt för en människa att nå den sjävständighet och det oberoende det innebär att inte vara beroende av andra eller av samhället för sin försörjning. Därför hoppas jag verkligen att rapporten Konsten att strula till ett liv får det genomslag den förtjänar. Synd bara att de stora delar av den som jag håller med om och understöder skyms av titeln, lanseringen och sättet den mottogs. Tyvärr tror jag att det delvis beror på att Svenskt Näringsliv och författarna kanske inte riktigt förstår att det inte finns en knivskarp och självklar gräns mellan det som i dagens dementier kallas ”hobbystudier” och det som i gårdagens intervjuer kallades ”gruppen konst och humaniora”.

När jag läser i SvD och DN om Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv och förslaget att ge mindre studiebidrag till studenter som inte studerar ”samhällsnyttiga” ämnen (s k slöstudier) så kommer jag att tänka på Peter Tillbergs målning från 1972: Blir du lönsam lille vän.

Jag stödjer på många sätt Svenskt Näringsliv i deras strävan att försvara marknadsliberalismen och villkoren för företagande i Sverige. Deras tendenser till korporativistism som slår över i direkt marknadsfientliga förslag har jag däremot svårt för.

Att staten subventionerar all utbildning på en viss nivå är inte ett särskilt stort ingripande i den fria marknaden, att däremot subventionera bara vissa ”godkända” eller ”nyttiga” utbildningsinriktningar är ett typiskt exempel på klåfingrig kommandoekonomi som det är svårt att förstå att Svenskt Näringsliv skulle understödja.

Det är inte att låta marknadskrafterna tala att ”bestraffa” den som gör ett annorlunda eller eget utbildningsval med högre studielån. Att låta marknaden styra människors utbildningsval innebär att låta dåliga val ge upphov till ett sämre utfall på arbetsmarknaden, något som sker naturligt på en välfungerande arbetsmarknad. Det  svenska utbildningsväsendet och den svenska arbetsmarknaden är redan tillräckligt saboterade av social ingenjörskonst. När den fria marknadens försvarare i Sverige anlägger sitt snäva ekonomistiska nyttoperspektiv och vill använda hela statens stora plånbok för att kommendera fram rätt utbildningsval, då kan man inte bli annat än beklämd.

Dessutom är det ju ett sanslöst dåligt förslag även om man är anhängare av den här sortens interventioner i den fria marknaden, av en mängd skäl.

1. Vi vet inte om det skulle fungera. Kunskapsproduktion och utbildning är komplexa system. Det innebär att det är svårt att förutsäga enskilda utfall eller ens utfallstendenser på enskilda variabler. Utbildningsväsendet har inga knappar och reglage att trycka på, som ger förutsägbara utfall. Vi vet helt enkelt inte vilka faktorer – vilka ämnesval, fördjupningar, studenturval – som ger upphov till de bästa utfallen.

2. Det är grymt orättvist. Hur man än särskiljer vilka utbildningar som ska ge bidrag (vilket rapportförfattarna valt att inte göra) så kommer det bli gränsdragningsproblem och godtycke. Vi kan få studenter i samma lärosal som läser samma kurs, men inom ramen för olika utbildningsprogram, där vissa får bidrag och andra inte.

3. Hur ska man göra gränsdragningarna? Vilka ämnen är tillräckligt samhällsnyttiga och ger upphov till tillräckligt bra utfall på arbetsmarknaden? Vem ska bestämma det och enligt vilka kriterier? Det kommer bli en festival av lobbyister och branschorgan som slåss om att få sin del av den statliga utbildningsbidragskakan. Har det historiskt visat sig vara en bra metod för att bestämma fördelning av resurser?

4. Humaniora är oerhört värdefullt! Min gamla morfar civilingenjören, väg och vattenbyggaren, inblandad i det svenska kärnkraftsbyggandet och VD för ett av de största byggkonsultföretagen i Sverige på den tiden brukade ofta tala om hur viktigt det var med humanistisk bildning. Vi vet aldrig var, när och hur det mänskliga perspektivet visar sig nyttigt. Men vi vet att det alltid gör det! Själv har jag ägnat mycket konstruktivt, nyttigt och lönsamt arbete åt att med min humanistiska och beteendevetenskapliga kompetens hjälpa tekniker att kommunicera nyttan eller värdet av teknik. Och det är bara ett av oändligt många exempel.

Jag hoppas att detta är ett dåligt skämt eller ett misslyckat PR-stunt. Om Svenskt Näringsliv menar allvar med detta så hoppas jag att ingen i beslutande ställning lyssnar på dem.

Visst finns det problem med att ta sig in på arbetsmarknaden för unga människor. Visst kan man tala om irrvägar mellan skola och arbete för ungdomar som rapportförfattarna gör. Visst stämmer det som nationalekonomen Malin Sahlén säger:

– Vi har en verklighet där arbetslösa ungdomar studerar för att de inte vill jobba. Det driver in folk i akademiska studier som egentligen inte vill studera.

Men jag baxnar över rubriken Konsten att strula till ett liv och hela inställningen att det är de unga människornas fel att samhället misslyckas med att ordna en rimlig möjlighet att komma in i vuxenlivet. Det tyder på en otäckt deterministisk och lönsamhetsbaserad människosyn. Att det är de som strular till det, inte möjligheterna som är för avgränsade och svåråtkomliga. Den svenska arbetsmarknaden fungerar inte. Vi har för få instegsjobb, för lite rörlighet och sjukt stora flaskhalsar. Det är inte ungdomarnas fel. De behöver inte en moralkaka och mindre handlingsfrihet. De behöver stöd så att de vågar satsa på det som de tycker om och är duktiga på. De behöver förtroende – att någon av alla dessa ingenjörer som Svenskt Näringsliv hyllar – vågar anställa smarta människor även om de inte är kopior av dem själva.

De behöver drömmar. De behöver att vi frågar dem ”Vad vill du bli när du blir stor?” inte ”Blir du lönsam lille vän?”

Kanske kan den nybakade antropologen i framtiden hjälpa oss att förstå våra robotar.