Imorgon tas mangamålet mot Simon Lundström upp i HD. Lite oväntat reser sig då gruppledare från barnpornografigruppen på polisen upp och höjer rösten.

Björn Sellström, gruppledaren för barnporrjägarna vill bekämpa riktigt barnporrr, inte fjantigheter:

Om domen mot mangaexperten Simon Lundström står fast riskerar fokus att flyttas från bekämpande av bilder och filmer av verkliga övergrepp på barn till diskussioner om vi ska bedöma tecknande fantasifigurer som barnpornografi eller konst.

[... snip ...]

Jag är tveksam till hur en fällande dom ska gagna de barn som utsätts för riktiga övergrepp som dessutom dokumenteras. Frågan har ett högt principiellt värde för hur rättstillämpningen i fortsättningen ska föras.

Björn vill inte riktigt gå hela vägen och beteckna hela lagen om tecknad barnporr som nys, vilket kanske inte är så konstigt i hans position. Det gör också att delar av hans artikel tycks halta en aning.

Kontentan är dock rätt tydlig och stark, för Björn inser hur betydelseglidningen kommer öka antalet fall som blir liggande på skrivborden, vilket knappast gagnar de barn som utsatts för direkta, verkliga brott. Björn är också noga med att skilja på verkliga barn och fantasifoster, vilket beslutsfattare varit lite väl dåliga på:

När vi nu har en lag som ska skydda barn från att bli avbildade i pornografiska sammanhang, låt oss då inte glömma att det är just barnen vi ska värna och låt oss inte jämställa dem med fantasifigurer. De barn som utsätts för övergrepp vilka dokumenteras förtjänar bättre än att hamna i samma kategori som ”människoliknande varelser”.

En lag om barnpornografi som inte förmår göra skillnad på fantasi och verklighet är obehaglig på många sätt och dessutom lömsk. Den som på goda grunder försöker kritisera en sådan lag hamnar nämligen i riskzonen för att misstänkas bära på en dold agenda, att själv vilja konsumera barnpornografi.

Nu är det inte det saken handlar om. Det handlar inte ens om hur grovt något till synes är. Det handlar om att barnpornografi skildrar en sexuell/sexualiserad situation där den ena parten har ett uppenbart och totalt maktunderläge och därför i realiteten saknar eget val.

Det förutsätter faktiskt att ett verkligt barn drabbats, i annat fall dras mattan bort under fötterna på hela legitimiteten för det underliggande resonemanget. Dessutom blir det hopplöst att bedöma sådana brott utan offer, då kulturell kontext och konstnärlig frihet gör det omöjligt att bedöma vad som vad.

Vem kan gissa sig till att den som ser ut som ett barn i bilden, i själva verket är den tonåriga killens i högsta grad vuxna och dessutom högskoleutbildade lärare? (Serie: Umi No Misaki)

De flesta av oss köper resonemanget att barnporr måste vara olagligt helt enkelt för att barn ÄR ett specialfall. Det är speciella i så motto att vi som vuxna har ansvar för deras väl och ve. Vi är kulturellt och i det närmaste genetiskt betingade att skydda barn över alla andra.

I annat fall skulle vi snabbt kunna konstatera att det minsann är lagligt och helt trivialt att söka rätt på bilder som skildrar de patetiska resterna av vuxna människor som förolyckats eller utsatts för dödligt våld ^(*). Inte ens när det som blivit kvar kan skrapas upp med spatel slår lagen till och vill syna våra ”vurmer” — och så bör det vara, eftersom alternativet är ett mått av kontroll som i sig är väldigt destruktivt för vår frihet, dels på kort, men ännu mer på lång sikt.

Det Björn missar är med andra ord att det inte räcker med att HD frikänner Simon Lundström, som just nu är lagens aktuella offer. Ser man till lagens utformning, så är det inte alls självklart att tingsrätten eller hovrätten gjort fel. De som gjort fel är lagstiftarna som lagt fram och röstat igenom en sådan lag och nuvarande politiker som tar lagen i försvar. Lagen borde omedelbart skrivas om för att endast omfatta resultaten av verkliga övergrepp, för allt annat är orimligt.

Det är orimligt dels därför att varje undantag i grundläggande tryck- och yttrandefrihet bör hållas så snävt som möjligt och dels för att det tar fokus från de verkliga brotten. Det vi alltså måste inse är att önskan att få bort allt vi inte tycker om är farligt för vår frihet och motverkar sitt eget syfte.

Snälla lagstiftare, låt oss ägna oss åt verkliga brott, med verkliga offer, så kanske vi kommer någonstans.

-

*) Tror ni mig inte om våldsbilderna, sök på ”bestgore” — men skyll inte på mig om ni blir gröna i ansiktet, jag har härmed varnat er.

Om någon missat videon där ett antal västtrafikskontrollanter mer eller mindre sitter på en tjej som betalat sin spårvagnsbiljett, så föreslår jag att ni kika på den först:

Storyn bakom storyn, är att tjejen var stressad, på väg till jobbet, klev på spårvagnen och glömde stämpla. Enligt egen uppgift kom hon på sig själv och stämplade efter en stund. Sedan klev kontrollanterna på och konstaterade att hon inte stämplat när hon klev på. Det är oklart om de faktiskt såg henne stämpla, eller kom på precis efteråt.

Kontrollanterna ville hur som helst ge henne en kontrollavgift på 1200 kronor. Hon i sin tur hävdade att hon ju faktiskt betalat, varpå konflikt uppstod. Kontrollanterna höll henne sedan kvar genom att stänga in henne mellan sig och vagnsätena och tillkallade polis. I det läget fick hon panik och försökte komma loss, varpå situationen trappades upp mer och mer. Det kom till en punkt där andra passagerare började ifrågasättta kontrollanterna och uppmanade dem att släppa henne.

Västtrafik säger att kontrollanterna följt reglerna även om det hela naturligtvis är olyckligt, vilket är direkt pinsamt. Basen för kontrollanternas rättigheter är dels ett lagrum som behandlar tilläggsavgifter, dels lagar om envarsingripande när ett brott begås som kan ge fängelse. Det brott man som gratisåkare skall ha gjort sig skyldig till är ”bedrägligt beteende”, men jag har svårt att föreställa mig att någon hamnar i finkan för att ha plankat…

Det går säkert att dividera i det oändliga om kontrollanterna har rätt att fysiskt hindra någon från att stiga av. Jag skulle säga nej, men det är inte självklart vare sig hit eller dit.

Det är också ganska ointressant. Om man till och med hittar exempel på människor som svimmat och förts till sjukhus, så är något tokfel. Däremot är det intressant att arbetsmetoderna överhuvudtaget ingår i kontrollanternas arbetsbeskrivning. Någon här har tänkt oerhört fel, kontrollanterna förstås, men även de som skrivit de regler de skall följa.

• Det är någon slags grundsanning att man inte behandlar sina kunder på det sättet.
• Det finns inga ursäkter om det drabbar någon som inte haft som syfte att planka.
• Det är inte rättssäkert, det är inte anständigt och det är uppriktigt sagt inte klokt.

De som blir oskyldigt drabbade får sällan rätt, de blir bara 1200 kronor fattigare efter att ha blivit vederbörligen förnedrade.

Och.

Alla som helt ärligt kan säga att de aldrig någonsin glömt att stämpla biljetten när de klivit på, eller dragit fram telefonen och skickat efter en SMS-biljett först när de sitter på spårvagnen räck upp en hand nu. Trodde väl det, det var inte många… Målsättningen måste vara att få folk att betala, inte att sätta dit dem till varje pris.

Jag har tidigare skrivit en drapa om biljettkontroller och det här tycks vara mer av samma sak. Det saknas varsamhet, det saknas servicekänsla och istället har man ersatt det med paragrafrytteri och orimliga instruktioner. Kombinera det med en utbildning av nivå helg-/veckokurs till människor som sedan agerar som vore de väktare, så har man receptet på något verkligt uselt.

Sådana här händelser är ju en PR-mässig katastrof, fattar inte Västtrafik vilken skada det gör på deras redan rätt skamfilade anseende.

Hur kommer det sig att Västtrafik inte tar större vård om sina kundrelationer?

Omröstningen om datalagringsdirektivet kom och gick. Med en stämma som en klassisk auktionsförrättare matades besluten genom kvarnen. Att DLD gick igenom var ungefär lika oväntat som att solen gick upp i öster, men ändå har jag svårt att smälta den automatik med vilken vår integritet röstades bort… än en gång. Den har tydligen inte något värde, vår integritet?

Den kanske största tragiken, är hur aningslösa och ointresserade alla tycks vara. Vi är en ganska liten grupp som skriker oss hesa, resten tycker mest att: ”Det var väl tråkigt, vad skall jag köpa till middag?”

Ännu mer obehagligt är den avtrubbning som drabbar inte bara de som är ointresserade av politik, utan alla. Inte ens politikerna tycks riktigt ta frågans alla dimensioner på allvar, med 41 undantag. Inte ens när en av deras egna utredare Patrik Fältström påpekar att andra saker har hänt i politiken, saker som helt ändrar spelplanen. Det som skulle varit något som endast användes för det allra allvarligaste brotten, kan redan från början komma att användas slentrianmässigt även för brott som bara ger böter i straffskalan.

Men tänk tanken att alla de absurda panoptikon-lagar som antagits de senaste dryga decenniet, alla skulle lagts som en samling propositioner att ta ställning till vid ett och samma tillfälle:

• Teleavlyssning utan misstanke om man råkar ha kontakt med misstänkt. Avlyssning, kameraövervakning och postkontroll får till och med får användas bara det finns anledning att anta att en person kan komma att begå vissa allvarliga brott.
• Polisen får numera i smyg får installera buggningsutrustning även i andra utrymmen än den misstänktes hem, om det finns ”särskild anledning” att tro att den misstänkte kommer befinna sig där.
• Överskottsinformation från avlyssningen får sparas och användas ”brottsförebyggande”.
• Information i mycket högre grad än tidigare får delas med utlandet och utländsk makt kan få bedriva gränsöverskridande övervakning.

Sen har vi det stora som i alla fall märkts i debatten:

• FRA-lagen, det vill säga ständig avlyssning av all trafik som passerar landets gränser, det vill säga en stor del av all internettrafik. ”FRA-shoppen” skulle från början inte vara öppen för andra än försvaret, men numera kan även polisen beställa…
• IPRED, som till och med tillåter privata aktörer att begära ut information om personer bakom IP-nummer på nätet. Vilket gör att de kan dra folk inför domstol i civilrättsliga mål. Tidigare har endast polisen kunna begära ut sådan information och då endast för brott som kan ge fängelse.
• Och nu DLD, med vilken man kan spåra i princip varje steg vi tar genom att kolla var och när vi kopplar upp oss mot telenät och internet, vem vi kommunicerar med och hur. Ringde du kvällspressen? Har du pratat med läkare nyligen? Porrsurfade du på lunchen i tisdags och varför ringde du ett telefonsamtal från porrgatan några timmar senare? Det är ett direktiv som gör våra datorer, surfplattor och telefoner till vårt privatlivs fiender.

Snart kommer dessutom ACTA och om den passerar EU kommer våra politiker säkert som amen i kyrkan rösta igenom det också.

Det finns mer att läsa på http://opassande.se/integritet/index.html

Som sagt, tänk tanken att alla dessa förslag kommit upp under en och samma vecka, istället för att vara spridda över tiotalet år. Avlyssning av oskyldiga på rena spekulationer, kartläggning och insamling av information från alla svenskar överhuvudtaget. Överlämnande av polisuppdraget till privata aktörer. Glöm anonyma tips till pressen, glöm ditt privatliv, glöm att ha hemligheter välkommen till panoptikon.

Det är därför jag skäller på idioterna som bagatelliserar problemet.

Texten för dagen är av Waterboys, ”Be my enemy”:

My hands are tied
I’m nailed to the floor
feel like I’m knockin’ on the
Unknown Door
there’s a gun at my back
a blade at my throat
I keep on findin’ hate mail
in the pockets of my coat

Well I’ve been trying to grow
I been coolin’ my heels
I have been workin’ in the fields
and I can’t get to sleep
I can’t catch my breath
I can’t stop talkin’ and I
look like death!

but I will put right this disgrace
I will rearrange you
If you’ll be my enemy
I’ll be your enemy too

Det största problemet är ändå att fanskapet träffat i stort sett hela världen. Vill du slippa, får du bosätta dig på en ö någonstans i ingenstans och sluta kommunicera med omvärlden. Då kanske du får ha ditt privatliv ifred.

Suck!

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.

Innan jag skriver det här, så vill jag bara påpeka att det inte är ett påhopp specifikt på personen Johan Linander. Han får tjäna som slagpåse för att han personifierar hela problemet och för att jag anser att han sålt sin ryggrad på auktion.

I TT blev han en aning felciterad:

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Nu handlar det ju om Biskop Brask, upphovet till uttrycket brasklapp. Någon Bratt som kläckt ur sig något om att vara nödd och tvungen har jag aldrig hört talas om.

Brask däremot har gått till historien som den som gömde ett skrivet förbehåll mot ett beslut han varit med att fatta i sitt sigill. Enligt sägnen räddade det hans liv vid Stockholms blodbad, när han kunde öppna sigillet och producera sitt förbehåll. Han sägs ha uttalat det där om nödd och tvungen som ett sätt att säga att han tvingats vara med och fatta beslutet mot sin vilja. Vad jag kan minnas handlade beslutet om att vräka en eller annan ärkebiskop med lojaliteterna på den danska sidan.

Jag vet inte om Biskop Brask är någon portalfigur att hänga upp sina beslut på. Han protesterade inte öppet, utan valde att försegla en hemlig protest om det skulle komma surt efter. Han var helt enkelt en kappvändare, men med något bättre skäl än dagens svenska politiker — han ville behålla huvudet.

Fast å andra sidan liknar det hela den totala ryggradslöshet som präglar alla de riksdagsmän som å ena sidan säger att de är emot datalagringsdirektivet, men å andra sidan tänker rösta för dess införande. Det är fullkomligt otroligt bekvämt att kunna fatta ett beslut samtidigt som man säger sig göra det under protest.

I modern tid har Brasklapp kommit att mena ett mer öppet förbehåll, men ofta är det fortfarande ett sätt att så att säga friskriva sig från ansvaret. Går det fel, så kan man alltid säga att: ”se, det var ju det jag varnade för”…

Så har då Johan rätt om att vi verkligen måste fatta ett beslut om att införa datalagringdirektivet?

En av kommentatorerna på hans blogg påpekar att det skulle vara dyrare att genomföra, än att betala de ”hundratals” miljoner i vite vi skulle kunna drabbas av om vi vägrar. Johans svar är upplysande:

Joacim, du har gått på Piratpartiets myter. Inom EU:s fördrag finns det ingen paragraf som säger att medlemsländerna kan köpa sig fria från att implementera direktiv. Den utvägen finns inte. Dessutom handlar det inte om ett bötesbelopp utan om böter och vite som löper dagligen och som ökar med tiden, dvs ett oändligt belopp.

Vill man driva politik så kan man inte driva låtsasförslag. Det är inte seriöst.

Ursäkta medan jag kräks…

Misters and Misses riksdagsmän och kvinnor, ni är valda för att föra politik. Politik är som gamla farbror Palme uttryckte det att vilja, inte som nu tycks vara modernt att vela. Skulle Sverige rätt upp och ner vägra att införa datalagringsdirektivet, så skulle det knappast gå obemärkt förbi. Vi är inte ensamma, men för varje land som lägger sig platt så minskar motståndet. För varje land som vägrar ökar följaktligen motståndet. Genom att kalla sig ”nödd  och tvungen”, så lämnar man med andra ord öppet mål.

Jag misstänker att de riksdagsledamöter som har ryggrad nog att vägra kommer upptäcka att det svenska folket gillar att människor står för sina principer.

Det finns kanske inte någon paragraf om att man kan köpa sig fri från direktiv, men att anse att man hellre betalar böter och vite, om så stort löpande och i evighet, än att införa övervakningssamhället kommer knappast att göra att vi blir uteslutna ur EU. Inte heller kommer det innebära att fransmännen/italienarna/polackerna/österrikarna skickar militärpolisen för att arrestera svenska riksdagsledamöter.

Härtill är ni med andra ord inte alls nödda, snarare skitnödiga. Inte heller är ni tvungna om ni för en gångs skull vågar stå upp utan att böja huvudet och sluta bete er som ynkryggar.

Det handlar om att ta ställning för folket, något alldeles för få svenska politiker tycks förstå innebörden i.

Så har det hänt, en pirat har kommit in på en lista över världens 100 viktigaste tänkare. Det är tidskriften ”Foreign policy” som gör en sådan lista varje år, och Rick Falkvinge befinner sig på plats 98.

Grattis får man säga!

Rick har den äran av att vara den som kläckte den briljant självklara idén att erövra ordet ”pirat” och ge det en annan och positiv betydelse. Från skurk, rövare och mördare, så betyder ordet idag i lika hög grad demokratisträvare, framtidsvänlig, öppenhetsivrare och frihetstörstande. Vi har kämpat länge för att tvätta bort ”gratis är gott”-stämpeln och visa att det finns mer som är viktigt än att en och annan krona stannar i plånboken.

Historien och beskrivningen av verkligheten ägdes länge av de som mer än allt annat ville behålla status quo. Utan Rick hade dessa fått stå oemotsagda i all sin förljugenhet, eller åtminstone hade debatten sett helt annorlunda ut och varit mycket svårare att ta.

Rick har aldrig varit speciellt politiskt smidig eller bekväm. Ibland har jag varit djupt tacksam över detta och ibland smått desperat. Det skall i alla fall sägas att oavsett allt annat kan jag inte annat säga än att få personers idéer så kapitalt förändrat grundförutsättningarna för min syn på verkligheten.

Jag var delvis redan på väg, men piratismen gav mina föreställningar ett perspektiv som fått mig att känna mig politiskt helare. Mitt intellekt och mitt hjärta är mer sällan ur fas med varandra. Nerprioriterade är ekonomiska teorier, som kan vara nog så goda, men som saknar innehåll tagna ur ett sammanhang. Upprioriterade är istället de självklara grundstenarna om tolerans, rätten till ett privatliv, rätten till självbestämmande, rättssäkerhet, proportionalitet, anti-floskelmoralism, demokrati och därmed också ansvar för beslut och systemets generella transparens.

Piratismen har ännu inte alla svaren, men vi söker i alla fall efter dem utan att redan ha naglat fast oss i artonhundratalet.

Tack för det Rick.

Seriöst. Det finns bara två saker med Juholts hyreshärva som verkligen sticker i ögonen på mig.

Det ena är att hans eget parti (liksom de andra sju riksdagspartierna) inte precis sprungit man ur huse för att göra något åt absurda hyresbidragsregler. Om kreti och pleti skall förväntas ha järnkoll på alla regler, så bör ansvariga politiker ha det. Vi medborgare kan inte skylla på att vi inte visste, så det bör inte heller funka som ursäkt för en partiledare.

Det andra är att han gjort allt han förmår för att dra upp stöveln ur lerpölen han trampat ner i. Som ordspråket går, så låter det värre när man drar upp stöveln än när man trampar i klaveret. Med andra ord är misstanken om att han far med osanning värre än att han klantade sig i första rummet. För att inte tala om eventuella offerlamm, konspirationsteorier och annat larv. Har man gjort fel, så är det bara att säga att det var korkat, att det inte var uppsåtligen, men att man naturligtvis tänker ta ansvar för det — upp till och inkluderande att avgå om situationen så kräver.

Men nog om den förbannade hyran, som i sak är en piss i oceanen till och med jämfört med riksdagens löpande interna kostnader. Visst det är allvarligt, men det är småpotatis i jämförelse med något annat som seglat upp på horisonten.

Värre är nämligen misstanken att Juholt ställt sig bakom Reepalus förslag om halvkvädesmedborgarskap. Som idé är det som att säga att nytt medborgarskap i Sverige skall kunna jämföras med när en artonåring tar körkort och kan bli av med det för minsta förseelse de första åren. Det är inte så att jag inte förstår resonemanget om den tänkta problematiken med att folk håller sig i skinnet till att de fått medborgarskap. Jag har svårt att tänka mig att det är ett stort och utbrett problem som verkligen kräver någon slags abrovinker för att komma till rätta med — men OK, jag förstår hur man fått idén.

Vad jag däremot inte förstår är hur man på fullaste allvar kan tycka att det är en bra lösning på ett sådant eventuellt problem att villkora medborgarskapet? A- och B-medborgare liksom, är det verkligen så jävla lyckat? För mig låter det mer som ett förslag med avsändare valfritt parti av det mer främlingsskräckslagna slaget. Det låter i alla fall inte som den socialdemokrati jag har respekt för, även om jag inte själv är eller har varit sosse någonsin.

Om Juholt verkligen stod bakom förslaget och sedan lämnade Morgan Johansson att bära hundhuvudet efter den skarpa kritiken, då har han faktiskt inte på partiledarpositionen för socialdemokraterna att göra. Det är med nöd och näppe ovanför manet ifråga om ryggradslöshet, men strax under snigel.

Jag säger om, eftersom det inte är klarlagt bortom allt tvivel.

Det lämnar hur som helst en fadd smak i munnen, vilket är mindre lyckat eftersom den nuvarande regeringen verkligen behöver en stark och fungerande opposition.

Troy Davis är död. Han dog av en cocktail bestående av tre droger: en som försatte honom i medicinsk koma, en som förlamade honom och slutligen en som stoppade hans hjärta.

Det hela skulle inte vara något ovanligt alls, det förekommer i snitt något hundratal gånger per år i hans hemland USA. Amerikas förenta stater är en av de få moderna demokratier som fortfarande tillämpar dödsstraff inte bara i teorin utan även i praktiken.

Det som sticker ut är att Troy Davis mycket väl kan ha varit oskyldig.

I all rättsskipning finns en överhängande risk att läglighet och önskan överträffar rationalitet och tvivel. Ju starkare behovet av att finna skuld, desto troligare att man gör det oavsett om det är riktigt eller ej.

Fallet Troy Davis innehöll ingen effektiv teknisk bevisning utan bara vittnesmål. Dessutom vittnesmål där flera i efterhand visat sig väldigt skakiga. En signifikant portion av vittnena har vid det här laget tagit tillbaka sina vittnesmål och undertecknat intyg om att de var felaktiga. Istället vittnar de om hur de pressades av polis att peka ut Troy, inte sällan i en situation som var så hotfull att man skulle kunnat tro att de själva var de anklagade.

Poliserna trodde säkert att de gjorde sitt jobb, vilket blir extra tragiskt när resultatet blir en rättslig travesti. Behovet av en skyldig, önskan att lösa fallet, den egna tron på de egna teorierna smällde högre än tvivel och rimlighet.

Troy Davis dömdes med andra ord på vittnesmål med tvivelaktigt värde, på vissa indicier och utan ytterligare teknisk bevisning. Den som angav honom har av flera vittnen anklagats för att vara den verkliga förövaren.

Ett system med ”superdue process”.

Att avrätta någon i USA, från dom till död, är en affär som kostar miljontals kronor. Det är väsentligt dyrare än livstids fängelse. Orsaken är kravet på ”due process” som är så starkt att det till och med kallas ”superdue process”.

Kravet finns där för att försvara dödsstraffets legitimitet. Om och när samhället är tvunget att erkänna att man avrättat en oskyldig får det ofta dramatiska konsekvenser. Bland annat i Storbritannien var det en katalysator för dödsstraffets avskaffande.

I realiteten skulle jag vilja kalla den amerikanska ”superdue process” för super-undue process, eftersom det enda som är ”superdue” i processen är dess omfattning.

Det byråkratiska maskineriet

Juridiska processer kräver byråkrati för att fungera. Det är endast genom regelsystem och konsekvens som systemet blir förutsägbart och kontrollerbart. Men som i alla byråkratiska system, så finns det en situationens inneboende logik som kan leda helt fel.

Systemet kan lätt fjärma sig från verkligheten och var internt logiskt utan att för den skull vara rationellt eller relevant. När det handlar om ”superdue process” så hittar vi ett juridiskt byråkratiskt monster istället för extra säkerhet.

Processen är tänkt att tillhandahålla så många säkerhetsventiler att risken för att fel person skall dö skall vara minimal. I själva verket släpper igenom fall efter fall där den dömdes skuld verkligen inte är ställd bortom rimlig tvivel. Troy Davis är bara ett extra tydligt exempel, men exemplen är legio.

Så varför fungerar det inte?

Det största problemet är att maskineriet inte slår till förrän personen redan dömd att dö. Det kan tyckas vara ett mindre problem. Det får dock en del jobbiga konsekvenser:

Den första konsekvensen beror på att systemet är konstruerat med omvänd bevisbörda. När du väl är dömd är det upp till dig själv att visa att domen är felaktig. Omvänd bevisbörda gör det stört när omöjligt att lyckas med sina överklaganden.

Nästa detalj är att fri bevisprövning inte råder. Du kan mycket väl sitta på vad du anser vara utmärkt bevisning, men det är inte säkert att du får använda den:

Generally, the findings of fact made in the lower court shall not be set aside on appeal unless they are clearly erroneous. In Ragland Inv. Co. v. Commissioner, 435 F.2d 118 (6th Cir. 1970), the court stated that on appeal, the court will not disturb findings of fact unless they are clearly erroneous.

On appeal the burden of showing that a finding is clearly erroneous is placed on the appellant. This burden is a heavy one, especially where findings are based on oral testimony. The appellant has to clearly point out where findings of the trial court are clearly erroneous.

Principen är alltså att faktagranskning och bevisning skall ske i den ursprungliga rättegången. Orsaken är att den anglosaxiska traditionen är att det är juryn som tar ställning till bevisning, inte domaren — och i överklagansdomstolarna finns inga jurys.

Om det inte fungerar, mata på mer av samma sak…

Så om kamelen måste passera nålsögat för att överklagan skall gå igenom, så kommer du misslyckas — flera gånger. Det spelar nästan ingen roll hur starkt ditt case är, för systemet är dopat så att du nästan inte kan lyckas.

Ändå är ju målsättningen att oskyldiga inte skall avrättas, så hur löser man det dilemmat? Jo genom mer av samma sak. Det finns flera instanser att överklaga till, lokalt, delstatligt, federalt och slutligen högsta domstolen. Det finns också olika former av överklagan och möjligheter, så att varje t har ett streck och varje i en punkt. Problemet är att ytterst få av dessa överklaganden kommer att ta in ny bevisning och göra en förutsättningslös värdering.

Resultatet blir i praktiken att om din femöresadvokat satt och halvsov i rätten medan ditt liv hängde på en skör tråd, så gick tåget där och då. Det spelar liksom inte så mycket roll om färsk bevisning som skulle fått dig friad dyker upp dagarna efter att domen avkunnats. Ingen vill längre höra på. Du får hoppas på att någon känd, stor advokatbyrå vill ägna hundratusentals dollar på ditt case pro bono, för dina egna möjligheter att klara dig med hjälp av egen research eller femöresadvokatens kollega som lejts att hjälpa dig med överklagan är plus minus noll.

Så superdue blir superundue och dödsmaskineriet går sin gilla gång, även när det tycks som till och med en normalbegåvad sexåring i efterhand borde kunna lägga ihop två och två och inse orimligheten.

Troy själv fick faktiskt en ny hörning på order av US Supreme Court, men inte av dem själva, utan den skickades ner till en federal rätt i Georgia. Där underkändes i princip alla tillbakadraganden av vittnesmål som mindre trovärdiga. Inte heller reddes de anklagelser ut som handlade om alternativ gärningsman, eftersom den utpekade inte kallats till rätten — ett dödligt misstag. Ändå gick domarens kollega ut och sa att hon iofs inte ställde sig emot domslutet, men att hon ändå ansåg att det vore bäst om Troy fick en ny rättegång — men så blev det naturligtvis inte. Delstaten Georgia och USA i sin helhet felade därmed Troy Davis. Med det bevisläge som rådde vid hans död och en inte helt inkompetent advokat, så finns det inte en chans i helvetet att han skulle dömts skyldig av en normalt funtad jury.

Han sällar sig till namn som till exempel Cameron Todd Willingham, där rättssystemet totalt fallerat och blivit sin egen värsta fiende — där det ultimata straffet inte blir mycket mer än en legalt sanktionerad lynchmobb.

För där är det grundläggande problemet. Dödsstraffet tilltalar lynchmobben i oss, önskan om vedergällning — en av de basala instinkterna. Som sådan blir den blind, men inte på det sätt fru justitia är menad att vara blind, utan blind inför fakta.

Kan Troy ha varit skyldig? Jo självklart.
Är det ställt bortom rimlig tvivel? Nä knappast.

Idag är det tio år sedan min haka försvann mellan knävecken när passagerarflygplan användes som terrorbomber. Det var direkt svårt att tro på det jag såg, det var så totalt overkligt.

9-11 är hittills detta milleniums mest definierande händelse, det som kanske mer än allt annat har präglat hur vårt samhälle ser ut och fungerar. Det har satt agendan för det offentliga samtalet och påverkat politiken som få andra saker. Kriget mot terrorn har varit allestädes närvarande i tio års tid och det känns ibland som om hela världen befunnit sig i någon slags undantagstillstånd.

Så här på tioårsdagen av ett av modern tids mest symboliska och omfattande terrordåd, så inställer sig frågan vem som vann och varför?

Till att börja med kan det då vara på sin plats att fundera över vad den som planerar och utför ett sådant dåd är ute efter, vilka våra reaktioner blev och om våra reaktioner varit situationen mogen.

Clausewitz skrev en gång för ett par hundra år sedan att kriget är politikens naturliga förlängning, diplomatins yttersta medel. På samma sätt har terror i princip alltid ett mål, även om enskilda terrordåd kan framstå som fullständigt kaotiskt slumpmässiga.

Så vad var målet med att flyga flygplan in i Twin Tower och Pentagon? Var det bara ett angrepp på vår fria livsstil? Var det bara en hämnd för föreställda eller verkliga oförrätter, eller fanns det något mer?

Svaret är nog som så ofta när det gäller terror övertygelsen om den egna gruppens, ideologins, agendans, religionens och/eller rasens överlägsenhet i kombination med en frustration över att någon annan är så mycket starkare politiskt och militärt att föreställningarna och verkligheten kolliderar.

Det man skulle kunna uppnå med sådan terror är då att tvinga motståndaren att reagera och därmed kompromissa sin egen valda politik och livsstil — ja till och med sin egen moral. Om det är fiendens fria livsstil som sticker i ögonen, så slår man två flugor med en smäll: fienden blir mer lik en själv och splittras.

Så vem vann?

Nå Usama bin Laden är död, liksom ett antal av hans hantlangare och meningsfränder. Ett par så kallade skurkstater har dessutom gått kaputt, så då borde väl vi ha vunnit eller?

Kostnaden är att vi fortfarande har ett Guantanamo, där det sitter en mängd folk som kan vara skyldiga eller oskyldiga, vilket ingen egentligen rett ut i någon rättsprocess.

Kostnaden är att kriget mot terrorn har skapat legitimitet för ett kontrollsamhälle. Vi har kringskurit våra personliga friheter och våra rättigheter att fritt kommunicera med varandra utan att myndigheter lägger sig i våra göranden och låtanden. Våra säkerhetstjänster är mäktigare än på länge. Åtgärder som tidigare skulle fått oss att skrika i högan sky är nu normaliserade. Våra attityder till frihetens grundstenar har spätts ut, så att vi utan att förstå det själva låter själva kärnan i vår frihet förtvina.

Kostnaden är att vi satt oskuldspresumtionen på undantag och accepterat saker som att bankkonton fryses och/eller bevakas, för att någon utan tydliga bevis pekar ut någon som terrorist eller åtminstone potentiell terrorist. Kanske värre ändå är att det lett till en accepterande attityd gentemot intrång i vår integritet. Polisen har numera i det närmaste oinskränkt rätt att gräva i våra datorer och därmed i vårt privatliv vid minsta anklagelse om brott och nästan oavsett brottets art.

Vi har direkt eller indirekt genom direkt eller tyst medgivande återinfört tortyr som en acceptabel metod att tvinga fram information som vi anser tillräckligt viktig.

Vi har ökat djupet i schismen mellan Kristendomen och Islam, vilket innebär att vi kan vara rätt säkra på att någon tar terroristledarnas plats när de går hädan.

Och konsekvenserna tar inte slut där… Den allvarligaste konsekvensen är kanske att vi förlorat en stor del av vårt moraliska övertag.

Vi kunde tidigare säga att skillnaden mellan oss var att vi var fria och att vår frihet garanterades av våra samhällen. Vi kunde peka på att vi inte kunde kastas i fängelse utan att vårt fall prövades och vi överbevisades om vår skuld. Vi kunde peka på att i våra fängelser satt man inte bara för sin åsikt. Vi kunde peka på att vi hade rätt att behandlas värdigt av våra myndigheter, att misshandel, tortyr och dylika dumheter inte var accepterade som fenomen. Vi hade fri åsiktsbildning, religiös frihet, rätten att behålla såväl vår tro som våra övertygelser för oss själva.

Det är inte längre lika självskrivet. Visst finns den frihetliga traditionen och strukturen kvar, men på område efter område är den faktiska friheten kompromissad och undantagen är legio. Vår loja attityd får långtgående konsekvenser. I våra parlament, lokalt såväl som ”federalt”, sitter våra parlamentsmedlemmar, ministrar och kommisionärer och dagtingar med våra friheter — allt ”för vårt eget bästa”.

Samtidigt har de mage att kalla sig demokrater och prata om hur viktigt det är med den västerländska friheten.

Om det är en seger, så är det en pyrrhusseger utan all like. Inte är världen ett dyft säkrare idag än den var för tio år sedan. Inte heller är västvärlden friare.

Denna dag sörjer jag. Jag sörjer alla de som pekades ut som symboliska offerlamm för någons hat. Jag sörjer med de familjer som förlorade nära och kära där för tio år sedan. Men mest av allt sörjer jag att vi är så omogna att vi inte förstår att värdera det vi har och slå vakt om våra egna kärnvärden.

Om inte vi slår vakt om vår frihet, så förtjänar vi den inte.

Redan för två år sedan röstade EU-parlamentet igenom en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 70 år. Hittills har inte så mycket mer hänt, eftersom det saknats majoritet i ministerrådet för en sådan förändring.

Nu har ett par länder bytt fot i frågan och det börjar verka troligt att förändringen snart kommer röstas igenom. Flera länder protesterar, däribland Sverige. Christian Engström har försökt väcka frågan på nytt i EU-parlamentet, men fått beskedet att det inte går av procedurtekniska skäl. Det beskedet kom naturligtvis så sent att det är i princip omöjligt att överklaga innan frågan tas upp i ministerrådet…

I botten av smeten hittar vi med säkerhet de vanliga lobbyisterna, vars agenda tycks vara en upphovsrätt utan bortre gräns. Denna eviga strävan mot evigheten får mothugg från den akademiska världen, alla är inte lika sugna på att överföra pengar från levande till döda artister — vilket blir en av konsekvenserna. I realiteten finns bara en vinnare, skivindustrin, alla vi andra är förlorare.

Jag skojar inte: alla vi andra är förlorare.

• Det gäller nu levande och verkande artister, som för sin utkomst blir tvungna att konkurrera med artister som verkade för mer än femtio år sedan. I realiteten är det en resursförflyttning från dessa till skivindustrin.
• Det gäller allmänhet, radio och TV, som får betala för material som annars skulle vara fritt tillgängligt.
• Det gäller samhället, som får bära kostnaderna för att försvara denna förlängning av upphovsrätten.

Idel förlorare alltså. Särskilt om man dessutom antar, vilket jag tycker det finns belägg för, att även vinnarna är förlorare.

De som nu kommer skåla i champagne när den här förlängningen går igenom, borde kanske hejda sig ett par sekunder och fråga sig vad denna ”seger” kommer att innebära. Risken är ganska stor att det är fråga om en monstruös pyrrhus-seger, en förlust i segerns förklädnad.

Det kommer att ytterligare minska upphovsrättens legitimitet, eftersom det ännu tydligare än tidigare visar just hur långt från sitt ursprungliga syfte upphovsrätten kommit. Relevansen mellan upphovsrättens ursprungliga mål och den lagstiftning som redan nu ligger är minimal. Att fjärma de två ytterligare från varandra kommer bara att påskynda den process av alienation som redan påbörjats. Eller för att tala ren svenska: Om folk hade dålig respekt för upphovsrätten innan, kommer respekten för ett system som så uppenbart inte längre bryr sig om relevans vara minimal.

Det här är skillnaden mellan legalitet och legitimitet. Legalitet kan i mångt och mycket försvaras med våld i någon form: straffansvar, skadeståndsskyldighet, polistillslag, razzior, propaganda. Legitimiteten kan däremot aldrig försvaras med våld och när den väl förlorats, så kan den aldrig vinnas åter.

Men det kan nog vara så att det slaget redan är förlorat, att legitimiteten redan sedan länge är försvunnen. Om det är så, och nog kan det vara så, så är det vi ser snarare en ockrares försök att ersätta respekten för legitimiteten och viljan att göra rätt för sig med rädsla och i förlängningen krossade knäskålar för de som inte betalar…