Egenintresset som argument för att något är förkastligt

Denna artikel är del 5 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Är den nuvarande tobakspolitiken överhuvudtaget relevant?

Låt oss titta tillbak några få år:

Tjugohundratio genomfördes en form av undersökning av europakommissionen. Eller snarare var det fråga om en publik konsultation, den i det närmaste unika möjligheten för medborgare inom EU att faktiskt påpeka vad det tyckte i ett antal frågor som gällde tobak och tobakskontroll.

Resultatet var inte vad de hade förväntat sig. De medborgare som tog sig tid att påpeka vad det tyckte samarbetade inte med kommissionens agenda.

  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot ett utökande av tobaksdirektivet (dvs ytterligare regleringar).
  • En stor majoritet av de (medborgare) som svarat var för att häva förbudet mot snus inom EU.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat höll inte med om att ingredienser i tobak skulle regleras på EU-nivå.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot att begränsa tillgången till tobaksprodukter.

Dessa svar gick totalt på tvärs mot en tidigare undersökning som gjorts i Storbritannien och de började misstänka att resultatet blivit påverkat av kampanjer för att engagera motståndarna till tobaksdirektivet. Däremot ifrågasatte de inte den tidigare undersökningen trots att drygt 80% av svaren i den undersökningen kommit från offentligt finansierade organisationer för tobakskontroll… Så när de inte astroturfat svaren, så fick de inte heller de svar de ville ha.

Kommissionens syn på saken var att vi skulle öka kontrollen, regleringarna och minska tillgängligheten. De dömde ut resultatet av den undersökning som inte hade samma syn på saken som de själva.

Spola fram till 2014 då det nya förslaget till tobaksdirektiv läckte till tysk press. Det omfattade inte bara röktobak. Några ”low-lights” från förslaget:

  • Totalt förbud för alla former av rökfri tobak i hela EU (utom i Sverige).
  • Totalt förbud för e-cigaretter.
  • Förbud mot mentol och andra smaksättningar i tobak.
  • Standardisering av längd, bredd och färg på cigaretter.
  • Förbud för affärsinnehavare att skylta med mer än en variant på varje cigarettmärke.
  • Varningsskyltar på minst 75% av förpackningens yta.

Säga vad en vill om tobakens farlighet, men ingen av punkterna tycks mig relevant överhuvudtaget. Eller, kanske den sista, förutom att det blir lite svårt att veta vad en köper. Om tre fjärdedelar av förpackningen är varningar och den sista fjärdedelen är fördelad mellan priskoder, innehållsförteckning och märke, så är det lätt att räkna ut att märket blir så litet att en nästan behöver förstoringsglas.

Rökfri nikotin

Nå rökt tobak är farligt, det vet vi alla. Därför är det ännu mer intressant med de första två punkterna. Om vi tittar på första punkten och den svenska erfarenheten, så är Sverige i det närmaste unikt inom EU. Grovt räknat röker en av tio svenskar, medan motsvarande siffra för EU överlag är mellan en av fyra och en av tre.

I stort sett hela den skillnaden handlar om snuset, en rökersättning (och för all del parallell vana) som är en bråkdel så farlig som rökningen. Vi pratar om någonstans mellan någon hundradel till någon tjugondel av riskerna med rökning.

Detta skall alltså totalförbjudas överallt utom i Sverige. Varför? Vem tjänar egentligen på ett sådant förbud?

I Storbritannien har e-cigaretter genom liberal lagstiftning och positiva attityder från offentligt håll exploderat i omfattning, samtidigt som tobaksrökningen rasar i samma takt. Även här pratar vi om en rökersättning som, oavsett vad vi tror om långsiktiga risker, ändå är långt mindre farlig än tobaksrök.

Även med e-cigg kan vi spekulera i risker från någon, eller ett par hundradelar upp till någon tjugondel av riskerna med tobaksrök. Vissa vill kanske sätta siffran högre, men de enda orsakerna till en sådan ”försiktighetsåtgärd”, skulle i så fall vara att forskningen inte är på samma nivå som med snusandet.

En brittisk undersökning sätter riskerna till ungefär 5% av riskerna med tobaksrök och den enda orsaken de sätter den så högt som 5% är för ”restriskerna” med smakämnen som inte utretts fullständigt. Själva grundbeståndsdelarna propylenglykol, vegetabiliskt glycerin och nikotin ses som i stort sett oproblematiska.

Så varför förbjuda något som för inbitna vanemänniskor med rökbeteende kan ersätta rökvanan med något mindre farligt? Vem vinner på det?

EU-parlamentet kliver in i bilden

EU-kommissionen fick inte sin vilja igenom i alla stycken, för EU-parlamentet hade rätt många invändningar. I parlamentet, som för övrigt är den politiska makten i EU som vi faktiskt väljer, så var de inte lika övertygade.

När det gäller e-cigaretterna, så diskuterades under en period att endast tillåta e-cigaretter med ampuller för e-vätska, men även det förslaget sköts ner. Det blev till slut en kompromiss och den kompromissen är talande.

Kompromissen innebär att ingen rökvätska får vara starkare än 20mg/ml, vilket vi tidigare sett innebär att många e-cigarettanvändare inte kommer få sitt nikotinbegär tillfredsställt även om de inte gör annat än suger på sin e-cigarett. Kompromissen innebär också att EU-länder kan besluta om att e-vätska med nikotin endast får säljas som godkänt läkemedel och att om tre länder genomför sådana krav, så kan kravet införas i hela EU.

Med andra ord tillåts e-cigaretterna, men samtidigt begränsas deras tillgänglighet och värde.

Så vem vinner på det, och hur?

Snus begränsas till Sverige, e-cigaretter begränsas genom styrkebegränsningar och läkemedelsregler. Diskussionen gick från totalförbud, till endast ampuller, till denna konstiga kompromiss. En kompromiss som vare sig drar full nytta av de möjligheter e-cigaretterna ger, eller tydligt förbjuder dem.

Notera att rökt tobak även i fortsättningen kommer vara tillåten. Uppenbarligen inser de att det vore i det närmaste omöjligt att förbjuda tobaken. Det är troligen också anledningen att de inte riktigt vågar sig på att förbjuda snus i Sverige. Ändå bryr de sig om att begränsa snuset till Sverige och gör sitt bästa för att begränsa e-cigaretter, så att deras konkurrenskraft blir så dålig som möjligt.

Så vilka intressen gynnas av förbud eller begränsningar?

Utan att peka finger mot någon enskild person, så ser jag grovt fyra grupperingar som har ett intresse här. Ett intresse av att hindra rökfritt nikotin som inte är läkemedel: Dessa grupper är politiker, organisationer som kämpar mot tobak, tobaksbolagen och läkemedelsbolagen.

Politiker

Snuset är iofs en skattekälla, e-cigg är det inte på samma sätt. I nuläget är det inte stora företag som ligger bakom vare sig snus eller e-cigg (nåja, lite mer om det snart). De som kämpar för snuset och e-cigaretterna har ännu inte samma ekonomiska muskler som de stora tobaksbolagen som kämpar för sina cigaretter. Inte heller har de samma ekonomiska muskler som läkemedelsindustrin.

Lobbyister som företräder intressen med ekonomiska muskler kan erbjuda kampanjpengar, lukrativa uppdrag, investeringar etcetera. Det är alla saker som ingår i det gränsland som inte nödvändigtvis faller under korruption rent juridiskt, men som har exakt samma moraliska innehåll och effekter.

Organisationer som kämpar mot tobak

För någon som kämpar mot tobaken och är uppfylld av detta, så är snus och e-cigg inte något bra. Det är nödtorftigt substitut som upprätthåller beroendet och därför ”inte en lösning på problemet”.

En skall ha klart för sig att nikotin, för de som kämpar mot tobak, i stort sett är jämställt med ett narkotiskt preparat. Att hävda snus eller e-cigg som alternativ är som att säga att en hittat på ett mindre farligt sätt att använda heroin. Det är samma mentalitet som gör att metadonprogrammen har så många konstiga regler kring sig, att de som allra mest behöver dem ofta straffar ut sig innan de får chansen.

För de som kämpar mot tobak, så får det inte vara kul eller njutbart att inta nikotin. Snus är dåligt eftersom folk tycker om det och samma sak gäller e-cigaretter. Jag misstänker att jag mycket väl kan få ett kategoriskt förnekande från dessa aktivister vad gäller det påståendet. Men det räcker med att titta på vad de förespråkar: Sluta direkt, med eller utan terapeutiskt stöd; eller, sluta med hjälp av medicinskt godkända nikotinpreparat under begränsad tid.

De är av naturliga skäl rädda för det kraftiga beroende snus framkallar. De är minst lika oroade för hur e-cigg dels liknar rökning, dels innebär nikotinberoende under njutbara former och dels är en okänd entitet. Pressa dem en aning och de erkänner troligen att rökning är farligare än e-cigg, men det är som att dra ut en ond tand att få dem dit.

Tobaksbolagen

Som så ofta när ett motstånd mot något inte har med dess inneboende egenskaper att göra, så är tobaksbolagen i ”Big Tobacco” oroade för snus och e-cigg. Rökning av tobak är fortfarande den stora inkomstkällan och investeringar gjorda under ett sekel ligger i potten. De flesta av de stora bolagen experimenterar med andra former av tobak, de flesta av dem experimenterar med e-cigg. De är rädda att göra en ”Kodak” och lämnas på perrongen när tåget redan gått. Kodak som numera inte finns längre hade länge patentet på digitalfoto, men gjorde aldrig något för att lansera det. Det var andra som såg potentialen att göra analog film omodern. När Kodak till slut insåg vart det bar, så var de hopplöst efter.

Med några få undantag, så har tobaksbolagen valt de analoger som är mest lika ”vanliga” cigaretter. Dels handlar det om form, där cigarettens estetik och storlek behålls, dels handlar det om själva vätskan som kommer i ampuller.

Notera detta sista, som så fascinerande sammanfaller med försöken att få fram en kompromiss i EU där bara ampuller skulle tillåtas för påfyllning. Det är inte utan att man funderar på vem som kläckte den idén?

Den typ som tobaksbolagen valt, är för de som vejpar (blossar på e-cigg) på många sätt den minst tillfredsställande. Vejparna kan inte påverka sin upplevelse med val av batteri, spole, tank, veke, vätskeblanding och så vidare i denna typ av e-cigg. Dessutom krävs ofta mycket mer användning för att tillfredsställa nikotinbehovet.

Läkemedelsindustrin

Slutligen har vi läkemedelsindustrin. Fundera några sekunder på hur mycket pengar som finns att hämta i nikotinläkemedel? Det är nikotinplåster, tugummin, tabletter, sprayer, små snusliknande påsar, inhalatorer och så vidare. Dessa utvecklas och godkänns som läkemedel till stor kostnad och inbringar sedan miljardbelopp från alla stackars rökare som inte riktigt klarar att sluta utan hjälp.

Bara snus är ett problem för läkemedelsjättarna, eftersom det är så mycket mindre farligt än cigaretter och så lättillgängligt där det är tillåtet. Att snusa som metod att spola cigaretterna är inte för alla, men tillräckligt tillfredsställande för att ofta vara lättare och ge bättre resultat än läkemedlen.

E-cigaretter är en finansiell mardröm för läkemedelsbolagen. Dels är rökvätskorna i nuläget rena byrålådeindustrin, med hur många leverantörer som helst. I princip ingen av dessa har intresse eller pengar att gå igenom den process som krävs för att få sina vätskor godkända som läkemedel.

Faktum är att de flesta av dem ser det som helt ointressant, för det är inte läkemedel utan njutningsmedel. För dem är produkten de tillverkar mer som kaffet är för en liten kafferostare, eller IPAn är för ett litet mikrobryggeri.

Så här har vi en produkt som utan större problem kan vara lika effektiv eller effektivare än nikotinläkemedel. Det är en ersättningvana för rökning, där de som kommer över tröskeln inte vill tillbaka. De får sin ”rök”, de får underbara smakupplevelser, det blir till en hobby och ritualer som inte står rökningen efter. Många vejpare ser inte alls på sin vana som något temporärt, som ett läkemedel. Nej det är en njutning av egen kraft, som råkar vara så funtad att den funkar som ersättning för en farligare vana.

Det förbannade vejpandet

Så var landar vi då?

E-cigaretter är inte som något slags kaffesurrogat från ransoneringstiden gjort på bränt ris och sågspån. Trots att jag inte är helt nöjd med någon av de rökvätskor jag har hittat, så upplever jag att flera av dem är godare än analoga cigaretter. Ritualerna kring vejpandet tillfredsställer den lilla autisten som bor i mig, som söker vanor som känns mysiga och igenkänningsbara. Jag har nyligen insett att det inte måste smaka tobak för att vara gott, så jag testar blåbär och ananas, kaffesmaker och annat annorlunda. Jag kör ”tobakssmaker” parallellt, eftersom det tillfredsställer rökaren i mig.

Så jag har en vana som inte gör att jag luktar uteliggare no.5, som är smakfull, och som ger mig tillräckligt med nikotin för att jag skall slänga min sista oöppnade snusdosa i kylen för obestämd framtid. Jag kan pröva nya smaker och nya tekniska mojänger i tryggheten att veta att jag kan dra på ganska ordentligt utan att det blir dyrare än tobak. Och sist men inte minst så känns det i lungor, näsa och hals att det är bättre för mig.

Rent krasst kan jag dra i mig flera milliliter e-vätska per dag utan att närma mig den farlighet som mina sista tre-om-dan cigaretter innebar. Läkemedlen på apoteket skulle aldrig kunna göra samma sak för mig, de är inte ens ett alternativ.

Att detta är ett hot mot tobaksbolagen är självklart. De har inte längre någon hållhake på mig, särskilt inte som jag redan halverat nikotinet och är på väg ner sakta men säkert mot nivåer jag inte trodde var möjliga. Att det är ett hot mot det offentliga är nästan lika självklart, för jag betalar inte längre någon tobaksskatt. Att det är ett hot mot anti-rök lobbyn är nästan lika självklart, för jag kan med gott samvete fortsätta att suga i mig min ”rök”. Jag är fortfarande nikotinist och inte speciellt intresserad av att ändra på den saken. Jag gynnar ett par lite större företag som tillverkar de mer avancerade prylar jag köper, batterier, tankar, etcetera. Jag gynnar flera små företag som gör mina rökvätskor, eller är återförsäljare för maskiner, material och vätska.

Ingen av dessa grupper har just nu kontroll över mina vanor. Jag misstänker att det är det mest centrala skälet till att de är så fientligt inställda.

Ideologi som förblindar

Denna artikel är del 4 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Ideologin i motståndet mot e-cigaretter är precis som estetiken långt viktigare än vad som verkar rimligt.

Kärnan i det ideologiska motståndet är att man anser att rökare skall bli nikotinfria icke-rökare. Dessutom är själva rökvanan som sådan inte önskvärd, så även om en vejpare ångar upp nikotinfri vätska störs bilden av att ”rökbeteendet” upprätthålls.

Den ideologiske anti-rök-aktivisten erkänner att det är bättre än tobak om man pressar dem lite. Men mer som ett erkännande att det mesta är bättre än tobak, än ett erkännande att det är ett OK alternativ.

Lyxattityd

Det är en inställning som bara de som inte röker, inte vill röka och inte har ett rökbeteende har råd att hålla sig med. För de som redan är rökare, som har rökningen som en del av identiteten och som tycker om att röka, så är det direkt fjantigt.

Det en inbiten rökare som funderar på alternativ är intresserad av, är att vanan att röka är farlig, äcklig och dyr. Farlig eftersom risken för cancer och KOL är överhängande. Äcklig behöver knappast förklaras, men för att ta det kort så luktar kläder, hår, andedräkt och hud gammal fimp. Dyr behöver inte heller förklaras, men dyr innefattar också att den kan vara socialt dyr.

Så för rökaren som vill komma bort från avigsidorna, så kan e-cigg vara en lösning, den kanske enda lösningen. Man får behålla sina små ritualer. Man kan blossa i väntan på bussen, när man pratar i telefon, när man dricker kaffe eller öl med kompisen. Men man kan göra det utan att lukta skunk, utan att på samma sätt öka risken för lungcancer och utan att flåsa som ett ånglok på väg uppför trappan.

För rökaren blir de ideologiska argumenten mot e-cigg ett hån. Det är argument som bara accepterar ett totalt rökstopp och nikotinfrihet som giltigt alternativ. Om det är något man inte upplever att man vill uppnå eller kan lyckas med, så faller man utanför idealet. Då återstår bara att fortsätta röka och nonchalera riskerna.

Att låta ideologin styra över förnuftet

Ideologin får nog sägas ligga bakom kravet på att e-vätska med nikotin skall klassas som läkemedel. Fenomenet passar inte in i den egna bilden av hur saker och ting fungerar och bör fungera, så man ser inte andra alternativ. Om det är ett hjälpmedel för rökavvänjning, så skall det klassas som medicin.

För rökaren själv är det däremot ett nöje, inte en medicin. På det sättet och endast det sättet är det likt tobak. Det ingår i en större ritual där man ibland bara vill ha sin ”fix”, men ibland är mer av finsmakare.

Man kan testa nya smaker, avnjuta dyr e-vätska med exklusivt innehåll, skaffa sig dyrare e-cigg som ger mer ånga och räcker längre. Det tillfredställer en annan del av samma behov som rökningen gör, vilket knappast kan sägas om läkemedel.

Ideologi gör en lätt blind för att alla inte har samma perspektiv som man själv har. Världen delas lätt upp i ont och gott, vilket gör den lättare att förstå men också lättare att missförstå.

Mycket kan dock avhjälpas om man är villig att kliva ner från sin vita springare och prata med dem man försöker ”rädda”.

Den vetenskapliga osäkerheten och försiktigheten

Denna artikel är del 3 av 5 i artikelserien E-cigaretter

En invändning som ofta framförs mot e-cigg är att man skulle kunna få nikotinförgiftning genom att få i sig stora mängder nikotin på kort tid.

Nikotinmängden i e-vätskan spänner över allt ifrån noll till runt tre procent. De starkaste rökvätskorna har en nikotinhalt på 24 eller 32mg/ml, men de vanligaste styrkorna är 0, 3, 6, 12 och 18mg/ml. Eftersom en tobakscigarett får innehålla max 1mg nikotin, så skulle då en milliliter rökvätska innehålla motsvarande arton cigaretter. Eftersom de flesta e-cigg har tankar på ett par milliliter, skulle en tank då innehålla motsvarande två paket cigg.

Det finns ett litet problem i jämförelsen, för nikotinupptaget för en vejpare är inte alls lika effektivt som för en rökare. I en mätning krävdes 30 minuters vejpning med en andra generationens e-cigg för att nå effekten av en cigarett som tog fem minuter att röka. Med första generationens e-cigg var det i princip omöjligt att uppnå samma effekt hur länge man än vejpade. Undersökningen gjordes med styrkan 18mg/ml på vätskan och fri tillgång till vätska.

Samtidigt rapporterade deltagarna hur tillfredsställda de blev och det var uppenbart att användarna av första generationens e-cigg var långt mer frustrerade än de som använde andra generationens e-cigg.

Så för att nå samma effekt på samma tid som med tobakscigaretter, skulle det krävas en vätska med en styrka på över 100mg/ml. Å andra sidan är effekten mellan olika e-cigaretter vitt skiftande, så det är inte helt rättvisande. Med en så kallad sub-ohm atomizer, blir mängden rök flera gånger större. I en sådan är 18mg/ml oftast nog till och med för en storrökare.

Det finns grovt sett tre generationer kommersiella e-cigg i fickformat: Den första som ser ut som cigaretter och är förhållandevis ineffektiv. Den andra generationen som mer ser ut som en förväxt tuschpenna med en genomskinlig tank och slutligen en tredje generation med långt kraftfullare batterier lägre resistans och högre effekt. Varje generation har kapacitet att producera mer ånga än generationen innan och är också överlag dyrare.

Risken att råka ut för akut nikotinförgiftning på grund av vejping verkar med andra ord kraftigt överdriven. Dels är vejpingen mindre effektiv som upptagsmetod för nikotinet och dels är alla tidigare rökare väl medvetna om vad en nikotinkick är för något. Det är något man märker omedelbart, inte något man missar så att man får i sig ännu mer nikotin för att man är ouppmärksam.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd, för människor reagerar olika och du kan upptäcka effekter som huvudvärk och skakighet om du inte är vaken på kroppen. Noterar du detta, så ta det lite lugnt och fortsätt inte direkt. Testa med en e-vätska med mindre nikotin, räcker inte det så testa en annan proportion mellan PG (propylenglykol) och VG (glycerin).

Nästa invändning är att vi vet för lite om långtidseffekterna av vejpning.

Tanken här är dels att VG och PG som räknas som säkra tillsatser till livsmedel kan vara långt mindre hälsosamma att andas in som ånga. Dessutom angrips smakämnena som man anser sig veta för lite om. Utöver detta ifrågasätts rökvätskornas kvalitet, där man pekar på möjliga föroreningar som till exempel etylenglykol och acetoin. Slutligen handlar det om hur farligt nikotinet är i sig självt.

Argumenten är att vi vet för lite, men motargumentet är att vi vet desto mer om tobaksrökning.

Även om man vejpar förorenad vätska. Även om man får i sig såväl formaldehyd, etylenglykol, diacetyl och acetoin. Även om PG och VG visar sig farligare i ångform än när man äter det, så är ribban att hoppa över för att vara lika farligt som tobak hög. Troligast är att vi pratar om ett förhållande på ett till tio eller mer. Kanske ett till hundra, kanske ett till tusen. Till och med om det bara skulle vara ett till fem, så skulle det innebära en femtedel av risken med att röka tobak.

Samtidigt innebär inte det att vi skall nöja oss med att det är mindre farligt än tobak, det är en ganska låg ribba. Vi behöver lära oss vilka ämnen som inte bör ingå i smakämnena, vi behöver någon form av certifieringsstandard för att säkra kvalitet och innehåll. Vi behöver lära oss mer om eventuella bieffekter och vad dessa beror på, om de är farliga och vad man kan göra åt dem.

En tredje invändning är farorna kring e-cigg, batterier som brinner eller nikotinvätska som luktar godis.

Laddningsbara batterier innebär alltid risker, ju kraftigare batterier desto större risker. Det gäller inte bara e-cigg, det gäller i lika stor grad datorer, telefoner, mediaspelare, kameror och så vidare. Det finns ganska mycket skräp på marknaden, vilket i hög grad beror på sammanblandningen med tobaksprodukter och de hinder som finns att marknadsföra produkter av högre kvalitet.

E-vätska med nikotin är giftigt, så det krävs barnsäkra korkar och en medvetenhet hos de vuxna. Det är knappast det enda giftiga vi har i ett typiskt hem. En flaska smärtstillande paracetamol med fruktsmak är ordentligt farligt, liksom klorinet som luktar citron, diskmaskinstabletterna, tvättmedlet, tändvätskan, ättikan i skafferiet och ettusen och en andra saker. Det är inte ett argument mot e-cigg, utan ett mot ansvarslöshet i hanteringen av giftiga ämnen.

Alla faror, inbillade eller sanna skapar en försiktighetsattityd

De som kämpar mot tobaken pratar väldigt mycket om riskerna med vejping och väldigt lite om möjligheterna. De pratar om vad vi inte vet, men missar helt att ta upp det vi faktiskt vet.

En sak vi kan känna oss rätt övertygade om, är att risken med vejping, även över lång tid, knappast är jämförbar med risken att röka motsvarande mängd tobak under samma period. Tobaken är helt enkelt så oerhört mycket mer farlig, att jämförelsen blir nästan larvig.

Det är därför lite oroande att försiktighetsprincipen är så stark att vi riskerar bryta mot Voltaires maxim:

Låt inte det bästa vara det godas fiende.

Gemensam estetik innebär att det är samma sak, eller?

Denna artikel är del 2 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Jag misstänker att just det faktum att en vejpare ”röker” är en långt viktigare orsak till det starka motståndet än vad man skulle kunna tro.

För den som missat vad vejpa är, så är det någon som blossar ånga på en e-cigarett. Alla som sett någon vejpa har säkert hajat till över att det lika gärna skulle kunna vara en ”riktig” cigarett eller pipa, förutom att det mer ser ut som en cigg från en sci-fi serie, eller kanske något Batman skulle använda.

Stora rökmoln blåses ut, inte sällan minst lika feta som från någon cigarett. Ångan man ”röker” består främst av propylenglykol och glycerin, båda är ämnen vi ändå får i oss i det närmaste dagligen. När de blir till ånga bildas ordentligt med ”rök”.

Den psykologiska effekten av likheten blir att de två sakerna omedvetet jämställs. För den tobaksrökare som tänker sig gå över till vejping är likheten en fördel. Det tilltalar den som egentligen vill röka, men vill slippa utsätta sig för alla nackdelar. För den som hatar allt vad tobaksrök heter, så är det snarare en mental spärr som är svår att ta sig förbi.

Men det är faktiskt inte tobak och det är inte rökning. Det är propylenglykol (PG), vegetabiliskt glycerin (VG), smakämnen och en variabel mängd nikotin. Denna vätska förångas utan att förbrännas, innehåller inga förbränningsprodukter och är långt svalare än tobaksrök. Det enda som är gemensamt med tobakscigaretter är nikotinet och inte ens det är givet, då många vejpare trappar ner och fortsätter vejpa med nikotinfri vätska.

Det gör också stor skillnad för de som är runtomkring. Vejpingånga hänger kvar några tiotal sekunder, upp till en halv minut i ett vindstilla rum utan vädring, tobaksrök en halvtimme. Någon som är överkänslig mot tobaksrök reagerar knappt alls ens om man blåser vejpångan i deras ansikte. Även om smaken är stark för vejparen, så kan den som får ångan i ansiktet bara med viss nöd gissa vilken smak det är fråga om.

Nikotinet i tobaksrök drabbar den passiva rökaren också, medan nikotinet i vapeånga tycks vara svårare att ta upp. Tobaksrökens nikotin tas främst upp i lungorna, medan vejparen tar upp det mesta i munhåla och svalg. Det gör att inte ens nikotinet är ett lika stort andrahandsproblem.

I Storbritannien som har de mest liberala vejpinglagarna, så är det OK att vejpa på bussen, i affären, ja i princip i alla offentliga miljöer där det inte specifikt skyltas att vejpning undanbedes. Rökning däremot är inte tillåtet inomhus i offentliga miljöer.

Så kopplingen är rent psykologisk, den sitter i vejparens och kritikerns huvuden.

Frågan är då: Vilka regler skall gälla för vejping? Skall det vara helt fritt? Skall samma regler gälla som för tobak?

Vad är en rimlig hållning?

Blir e-cigaretterna revolutionen som kom av sig?

Denna artikel är del 1 av 5 i artikelserien E-cigaretter

När verkligheten gör sig påmind med positiva nyheter, så är det inte alltid så lätt att förstå vad det är man ser. Men vad vinner vi på att skåda given häst i mun?

2003 uppfanns e-cigaretten i sin nuvarande form i Kina. Idag tolv år senare, så är antalet e-cigganvändare bara i Storbritannien runt dryga miljonen, kanske en och en halv och i USA runt 4-5 miljoner. Totalt är e-cigarettmarknaden redan nu värd ett par miljarder dollar och den beräknas öka med flera hundra procent per år framöver. Utvecklingen är med andra ord rent explosiv, för att inte säga revolutionerande. Fenomenet har fått sina egna termer: att vejpa, en vejpare, vejping.

Om man tittar på Storbritannien, så upptäcker man att tobak minskar mer än någonsin medan e-cigg ökar. I ett sådant läge skulle det vara lätt att föreställa sig att organisationer för lunghälsa, och lobbygrupper mot rökning jublar. Det är inte riktigt så enkelt. Snarare försöker de, om några, dämpa entusiasmen. I Storbritannien har e-cigaretterna stöd från många beslutsfattare och myndigheter. Inte för att de skulle vara riskfria, utan för att tobaken är så mycket farligare.

Tittar man på Sverige, så lobbar diverse läkare från Läkare mot tobak hårt mot e-cigg. Samma sak med systerorganisationer. Politiker går på Läkemedelsverkets linje och Läkemedelsverket gör sitt bästa för att tvinga fram läkemedelsklassning på e-vätska med nikotin. Om de skulle lyckas, så kommer det med all sannolikhet innebära att de enda rökvätskor som finns att tillgå är från de stora läkemedelsbolagen och tobaksindustrin. De så kallade ”Big Pharma” och ”Big Tobacco”. De är de enda som har de ekonomiska muskler som krävs för att klara en sådan klassning.

Det är inte utan att jag frågar mig varför inte alla dessa myndigheter och organisationer omfamnar utvecklingen? Borde inte en utveckling bort från tobaksrökning mot ett långt mindre farligt substitut vara som en våt dröm?

När jag gräver lite mer så hittar jag i stort sett fyra kategorier av invändningar och aber:

  • Estetiska,
  • Vetenskapliga,
  • Ideologiska,
  • Egna investeringar.

Jag hade tänkt mig att ta detta bit för bit, så jag fortsätter frågeställningen i nästa del av serien…

Obligatoriskt gymnasium

En varningslampa om att oljan är slut lyser rött på instrumentpanelen i din bil, hur reagerar du?

Det rimligaste att göra är att köra åt sidan och kolla om du faktiskt har någon olja i motorn. Om du har det och om temperaturen i motorn inte plötsligt stigit i höjden, så kanske du chansar på att ta dig till närmaste mack för att få hjälp att kolla noggrannare. Vad du än gör så nonchalerar du inte problemet, för bara för att det finns olja i tråget innebär inte självklart att den når dit den ska.

Mindre rimligt, men troligen alltför vanligt är att knacka på lampan och tänka vafan… Sen köra in på närmaste mack och fylla på mer olja oavsett om det behövs eller inte, tänka att det var det och köra vidare. Lampjäveln lyser på i godan ro, men det skiter man i för man vet ju att man har olja i tråget, så det bara måste ju vara fel på lampan.

Lite som roten till alltför många säkerhetshål och buggar… istället för att reda ut varifrån ett fel verkligen kommer, så ser man till att felet inte syns.

 

xkcd

 

Socialdemokraterna och miljöpartiet har hur som helst fått för sig att det är en bra idé att göra gymnasiet obligatoriskt. I botten finns två orsaker:

  • Dels är man näst intill oanställningsbar för alla jobb som inte baseras på någon slags lönebidrag om man inte har åtminstone ett gymnasiebetyg, oavsett om det rent faktiskt behövs eller inte.
  • 99% av ungdomarna söker sig iofs in i gymnasiet, men bara 72% har en examen vid 20 års ålder.

Så varningslampan lyser, något är skitfel.

I en grupp av hundra tjugoåringar, så är det 28 som inte har gymnasiebetyg, av dem är det endast 1 (en) som aldrig kom in.

27 av 100 ungdomar klarade inte av att slutföra, eller kände sig inte motiverade att slutföra en utbildning som i det närmaste är en förutsättning för att ha en chans på arbetsmarknaden.

De rimliga tolkningarna på ett sådant problem är att gymnasierna inte håller tillräcklig kvalitet, att de inte är tillräckligt bra på att motivera, eller att gymnasiet helt enkelt inte är till för alla sexton- till nittonåringar. De rimliga tolkningarna innefattar inte att vi är för dåliga på att tvinga våra ungdomar att gå i skolan.

Att införa tvång är istället som att hälla mer olja i tråget utan att först kolla om det är det som är det verkliga problemet. Sure, de ytterligare resurserna som utlovats skadar säkert inte, men inte heller löser de problemet om man inte först tagit reda på var problemet sitter. Tvång kan till och med skada för den som håller på att bli vuxen. Läs gärna Johan Norbergs kolumn på temat ”S och MP vill sätta polisen på de skoltrötta”:

Men det fanns också ett replikskifte som hade stor betydelse för mig. Vi hade en gång en vikarie i engelska, som noterade mitt utåtagerande beteende, och höll kvar mig efter lektionen och frågade varför jag agerade så. Jag svarade att jag inte tyckte att gymnasiet gav mig någonting, och att jag avskydde att vara där. Då svarade han ”Men gå hem då.”

Han förklarade att det var en ursäkt som fungerade på högstadiet, dit jag tvingats, i sista hand med polis om jag vägrade dyka upp. Men gymnasiet är frivilligt. Om jag tyckte att det var ointressant eller destruktivt kunde jag strunta i det.

Men genom att komma dit hade jag förbundit mig att göra mitt bästa av det och i alla fall inte störa dem som gjorde det. Jag var på väg att bli vuxen och då borde jag agera lite vuxet.

Flexibilitet inte tvång

Möjligheterna att kunna ta igen det man förlorat senare är tricket. Alla kommer inte kunna, eller vilja gå gymnasiet som duktiga små robotar precis mellan 16 och 18 års ålder. Inte ens om vi har världens bästa gymnasium, med världens bästa, mest motiverade och högst aktade lärare.

Istället för att ersätta spirande unga vuxnas motivation och mognad med tvång, ger man dem möjlighet att komma ikapp. Vuxengymnasium, distansutbildning, deltidsutbildning – alla dessa är vägar att reparera skadorna på de egna studierna, när den egna motivationen till slut hinner ikapp. Det har vi alltid vetat, men vi kanske har glömt bort att vi skall komma ihåg det?

Samtidigt har vi problem med kvaliteten och kompetensen. Man skall i och för sig inte överdriva. Det är lätt att dra i larmklockan, men hur djupa problemen egentligen är, är inte fullt så självklart.

Det finns dock områden där man med fog kan påstå att det skulle kunna vara bättre. De som jobbar inom läraryrket måste få en eloge för vad de gör och många av dem är bra. Samtidigt är lärarna undervärderade och många som tidigare skulle kunna sökt sig till lärarutbildningarna väljer idag andra alternativ just därför. Varför välja ett yrke där man får så lite uppskattning, är så underbetald och har så låg status. Att gå till näringslivet är då troligen bra mycket mer lockande.

Med risk för att säga att det var bättre förr, så tror jag mer på möjligheterna att upprätthålla en hög utbildningskvalitet med en yrkeskår som dels har hög självkänsla, dels ett erkännande från omgivningen och dels ett intyg på det egna värdet i lön, förmåner och tid. Den systematiska nedvärderingen av lärarna som skedde från tidigt nittiotal och framåt, den rensade lärarutbildningarna från många av de verkliga talangerna och de som är kvar tycks inte riktigt tro på sig själva på det sätt jag minns från åttio- och nittiotalet.

Hur som helst så har vi inte direkt gjort det lättare att komma igen för elever som inte orkar följa mönstret, utan snarare sparat in alltmer på just den flexibiliteten.

Kanske är det i den änden vi behöver börja? Återge lärarna som yrkeskår deras yrkesheder och ge de elever som inte orkar möjligheten att reparera skadan av sin skoltrötthet. Kanske till och med ifrågasätta om varje förbaskat yrke från hamburgervändare och städare till snickare och plattläggare verkligen kräver gymnasiekompetens?

Finns flexibiliteten att ångra sig och läsa upp betygen, så kanske man kan jobba några år och sedan komma på att man vill något mer. Då skulle vi få in folk i ”intellektuella” yrken, som har fler erfarenheter än de de fått i skolbänken, det om något skulle väl vara ett revolutionärt koncept?

 

(Artikelbilden cc(by-sa) länk till fotograf)

Cynismen når nya höjder

Fram till någonstans i början/mitten av 2007 gick jag i villfarelsen att det var långt mycket större risk för att demokratin skrotades av en vänsterregering än en borgerlig regering. I de borgerliga leden fanns så många liberaler (trodde jag) och en modern tradition av frihetlig vurm, inte bara ekonomiskt utan även på andra plan. Vi hade dessutom haft galningen Bodström som justitieminister under flera år och inte mycket skulle kunna vara sämre…

Men om vissa sossar hade en svagt unken doft av DDR och pampvälde, så är det alliansen som förvånat genom att gång på gång ljuga oss rätt upp i synen. Det obehagliga är att de gång på gång kommit undan med det, vilket knappast lär få dem att sluta.

Dessutom får jag ibland känslan av att de går på sina egna lögner, ungefär som en svår mytoman. Det får mig att tänka på Orwells begrepp dubbeltänk:

Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Det är en av flera möjliga scenarion nu när vår justitieminister gör sitt bästa för att kunna äta kakan och ha den kvar. Det andra möjliga scenariot är att hon är väl medveten om att hennes handlingar är ett hån mot demokratin; att de gör henne till en lögnare i och med att hon tidigare skyllt på EU när lagen skulle införas – men att hon fullständigt skiter i det.

Men för att berätta vad som hänt:

EU-domstolen har med ord och inga visor sågat datalagringsdirektivet utmed fotknölarna. De har konstaterat att det strider mot de mänskliga rättigheterna och att detta brott sker inte när en oskyldig människa granskas, utan redan när uppgifter samlas in utan föregående misstanke om brott.

Flera aktörer har helt logiskt slutat lagra sådana data, eftersom domstolens dom så uppenbart rycker undan mattan för hela konstruktionen.

Vår justitieminister har svarat med att tillsätta en utredning om hur den svenska lagstiftningen förhåller sig till domen, medan under tiden lagen naturligtvis kommer fortsätta att gälla.

Fascinerande nog kommer de första slutsatserna av utredningen presenteras två veckor efter EU-valet.
Räkna med att allianspolitiker kommer hänvisa till den utredningen om någon försöker debattera saken inför valet, allt för att slippa ta en svekdebatt några veckor innan valet.

Ännu mer fascinerande är hur de slutgiltiga resultaten skall presenteras i oktober lagom efter riksdagsvalet, så att man kan sidsteppa frågan även då.

Vem behöver ett samvete liksom?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jNKjShmHw7s]

 

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  • Det första vi kan konstatera är att regeringen vill ha kvar datalagringen.
  • Det andra vi kan konstatera är att mänskliga rättigheter uppenbarligen inte står högt i kurs.
  • Det tredje vi kan konstatera är att de anser att den demokratiska debatten är något man bör göra allt för att undvika.

Detta visar på en cynism och ett totalt ointresse för demokrati om denna hotar den egna agendan. Det är en arrogans vi normalt förknippar med diktatur, inte med vår kära, ofarliga, trygga, lite skenheliga men i grunden goda nation.

Vad som borde hända:

En så flagrant manöver för att undvika debatten borde få den tredje statsmakten att vädra blod. Det borde bli ett mediadrev, liksom ett drev i sociala media. Mikrofoner borde hamna i Beatrice Asks ansikte så fort hon lämnar departementet, liksom i Stadsministerns ansikte så fort han kommer utanför Sagerska palatset.

Tidningarnas löp skulle fyllas av justitieministerns lama försök att göra en bypass runt demokratin. På gott och ont skulle alla andra frågor hamna på undantag fram till dess ett vettigt svar tvingades ur ministrarna, eller till dess någon av dem avgick.

Vad som troligen kommer hända:

Eftersom ingen misstänks för att ha haft sex med fel person eller mot betalning, så kommer frågan vara död innan den ens väcks. I vårt nymoralistiska tidevarv är licensskolk med TV-avgiften, sex utanför normerna, drogbruk eller svarta pengar till barnvakten långt mycket mer spännande än hån mot demokratin.

Någon trött ledare kommer säkert att skrivas, kanske kommer också någon journalist försöka ta sitt ansvar, men rätt snart kommer saken i allt väsentligt vara glömd.

Tycker ni jag låter trött?

Jag utmanar journalister jag känner att bevisa att jag har fel!
Kom igen Karl Johan K, kom igen Per G, kom igen alla ni andra – jag vet att ni fattar att sådant här fulspel egentligen är jävligt allvarligt, men att vi har blivit loja av all spinn-kontroll.

Det räcker inte med att någon av oss piratpartister skriver en debattartikel, varenda journalist måste ta sitt ansvar.

 

Sex, kommunikation och juridik

Hög klubba

Sex är inte så lätt, kommunikation är rätt besvärligt och juridik är en komplex vetenskap. Som professionell kommunikatör, fd juriststudent utan examen och en glad amatör på sexualitetens område har jag ägnat tämligen mycket tid och engagemang åt alla tre disciplinerna, vilket mest får mig att känna en oerhörd ödmjukhet inför hur svåra de skulle vara att bemästra.

När något händer som berör alla tre områdena är det inte underligt att det blir oerhört svårt att reda ut hur saker och ting hänger ihop. Som i fallet med våldtäktsdomen (läs gärna domen)  från Lunds tingsrätt som varit så omtalade och omskriven den senaste veckan.

Jag kanske är en obotlig optimist som försöker mig på att förstå och reda ut en så tilltrasslad företeelse, men efter alla förenklade, affekterade och politiserade texter den senaste veckan känner jag att det behövs. (Inte för att jag är den förste som försöker ta mig an ämnets komplexitet, men för att andelen förenklade reaktioner så totalt dränker de som har försökt gå på djupet.)

Hög klubba
Hög klubba

Så nedan kommer mina försök att skildra komplexiteten när en kommunikationsbrist möter ett sexuellt haveri och hamnar i en juridisk villervalla.

Kommunikation

Ni har kanske deltagit i ett samtal där ni missförstod eller hörde fel precis i början och sen tolkade hela det följande förloppet utifrån vad ni hade fått för er att samtalet handlade om. Till slut kommer vi då till en punkt när samtalet bryter samma. Det blir uppenbart att vi inte talar om samma sak, att vi talar förbi varandra.

Detta händer vid middagsbord, i klassrum, när vi sms-chattar eller i våra Facebook-diskussioner. Det händer överallt, varje dag, hela tiden. Vi människor är bra på att gissa och fylla i när vi kommunicerar. Det är tur för i de flesta samtal blir det lite fel, ord eller stavelser faller bort. Vi korrigerar automatiskt dessa som lyssnare och läsare genom att gissa vad som rimligen borde finnas i luckorna. Det är t ex därför många av oss, kanske de flesta, kan läsa en sådan här text.

Men ibland fyller vi förstås i fel och får korrigera oss i efterhand. Om det tar lång tid för oss att inse att vi har misstolkat,så uppstår missförstånd och ibland konflikter. Jag antar att ni som jag har fått höra att vi sagt något helt annat än vad vi hade för avsikt att säga. Det kan då bero på att jag har sagt fel eller att samtalspartnern hört fel. Vilket det är spelar i de flesta fall ingen roll eftersom vi ändå har ett gemensamt ansvar för att kommunikationen fungerar. Om någon är oärlig däremot och/eller har ont uppsåt (om vi så bara misstänker det), då kan det spela oerhört stor roll.

Sex

Sexuella situationer oavsett om det handlar om att vi knullar, har förspel, försöker åstadkomma en sexuell relation med någon eller på något annat sätt lever ut sexuell attraktion handlar om kommunikation med hög svårighetsgrad. Mycket förblir outtalat när vi försöker säga saker med kroppsspråk eller med beröring.

Det känns som det är mycket på spel: vår självkänsla, vår manliga eller kvinnliga identitet, vår önskan att vara attraktiva och bli bekräftade. Ett misslyckande i ett sexuellt sammanhang kan kännas katastrofalt, helt utan proportioner till hur lite det kanske betyder i reella termer.

Detta gör det svårt att vara helt rak och ärlig. Jag tror många av oss gömmer oss i det språklösa och hoppas att vi inte ska bli avslöjade. Vi vågar inte tala rakt på om våra sexuella fantasier och önskningar. Vi vågar inte fråga varandra om våra begär. Många av oss kanske också generas av ordval och att direkt uttrycka oss i sexuella termer. Det är fortfarande tabubelagt och kan ses som oanständigt.

Därför hamnar vi i omskrivningar och gissningslekar med stora behov av att tolka vad den andre egentligen menar. Till och med i nära relationer efter många år tillsammans kan sex vara ett område fyllt av ovisshet som vi fyller i med gissningar, vilket leder till missförstånd. Det är inte alltid vi vågar eller klarar av att konfrontera varandra med dessa för att reda ut dem.

Vid mer tillfälliga förbindelser är förmodligen risken för misstolkningar ännu större. För att ta ett stereotypt exempel (som händelsevis stämmer rätt bra med händelsen som Lunds tingsrätt hade att bedöma i domen i inläggets inledning): Två människor möts i utelivet i olika grad av berusning och hamnar hemma hos den ena personen utan att ha diskuterat om avsikten är att ha sex.

När främlingar eller människor som inte har någon direkt relation till varandra försöker ragga upp varandra står ärlighet inte alltid överst på prioriteringsordningen. Vem har inte låtsats lite, skarvat lite för att lyckas med ett ragg. I synnerhet när våra hämningar är lite avtrubbade av alkohol.

Dessutom har dessa för varandra okända människor massor av kulturella förväntningar. De har idealbilder för vem man ska vara, för hur det går till när det raggas och förförs både för den kvinnliga och manliga rollen. I mötet mellan önskningar och förväntningar, mellan att vara trogen sig själv och leva upp till ideal, ska vi visa fram oss från den sida som ger mest fördelaktigt intryck. Sanningen är krogens första offer.

De inblandades självkänsla, erfarenhet och kommunikationsförmåga spelar naturligtvis roll. I de allra flesta fall lyckas vi navigera den här balansgången mellan en låtsasvärld och verkligheten så att båda parter blir nöjda, ja kanske till och med så att det leder till en sann och äkta fortsättning på relationen. Men ibland, ja ibland gör vi inte det.

Jag antar att världen är full av sexuella missförstånd. Där partnern inte gör något man vill att den ska göra, eller gör det på fel sätt eller gör något helt annat. Den är inte lika full av riktiga kommunikationssammanbrott, men de förekommer också så klart. Som när den ena parten inte tar in att det är dags att avbryta, stämma av läget eller kanske övergå till ett annat sätt att umgås. Jag antar att de flesta av dessa uppdagas ganska fort och löses av de inblandade innan det hinner bli värre, ungefär som när ett samtal har spårat ur. Givetvis finns det också ett stort antal som bara blir delvis utklarade och som därför hänger kvar som en tagg i relationen.

Men några av kommunikationssammanbrotten hamnar i domstol.

Juridik

I juridiken försöker vi göra om en kaotisk och komplex verklighet till ett system av definitioner och rekvisit. Vissa förhållanden eller förlopp ska visas bortom varje rimligt tvivel när någon ska fällas för våldtäkt. Bland annat ska det ha funnits ett uppsåt att våldta eller mer noggrant, ett uppsåt att utföra någon av de handlingar som i lagen är rekvisiten för våldtäkt. Det är inte alltid så enkelt att tillämpa detta fyrkantiga system på runda problem ur verkligheten.

När utslag från domstolar debatteras i offentligheten blir det lätt en visklekseffekt. Folk upprörs över information om fallet som de fått i andra eller tredje hand. Vi läser en reaktion på en journalistisk beskrivning eller ett debattinlägg och reagerar på det. Här händer det att väsentligt information som fanns med i bedömningen går förlorad när folk förenklar eller överdriver för att göra en poäng. Jag brukar därför undvika att ta ställning om jag inte har tid att läsa domen eller åtminstone ett trovärdigt referat av den från en källa jag litar på. I det här fallet läste jag domen.

Det finns flera saker som är intressanta med den här domen ur ett juridisk perspektiv. Om domen är rimlig enligt gällande rätt är knappast den mest intressanta. Den är överklagade och det kommer en hovrättsförhandling. Fast hur relevant det är att använda domen som måttstock för hur bra samhället hanterar sexualbrott avgörs av om domen är ett juridiskt misstag som kommer att rättas till. I så fall är den ju inte ett representativt exempel längre.

Jag tycker domen och domskälen är konstiga och de blir inte mer trovärdiga av lagmannens försök att förklara och försvara i den offentliga debatten. Jag ser ett par uppenbara problem med hur domstolen resonerat. Dessa och andra har redan tagits upp av andra i debatten. Andra har försvarat den.

För det första borde domstolen ha lyft frågan om likgiltighetsuppsåt, d v s om man anser att den tilltalade kan ha genomfört handlingen likgiltig inför följderna av den trots att han hade en misstanke om dem. Enligt min mening är det faktum att han i sin egen utsaga pratar så mycket om att han flera gånger avbröt vad han gjorde för att han fick signaler om att det inte var välkommet, men sen ändå fortsatte med andra sexuella aktiviteter, anledning nog att fundera över så kallat likgiltighetsuppsåt.

Det andra problemet med tingsrättens resonemang är hur de ser på den tilltalades och målsägandens trovärdighet. Man anser inte att åtta öl och två whiskey påverkar mannens trovärdighet överhuvudtaget. Samtidigt som en tidigare medicinering för psykiska besvär sänker trovärdigheten hos kvinnan. Som en person som har erfarenhet av båda kan jag lugnt konstatera att min avslutade medicinering knappast är så trovärdighetssänkande som den berusning jag skulle uppnå efter den mängden alkohol.

I synnerhet som även en lägre grad av berusning gör att vi lättare missförstår vad som händer omkring oss. Det är ju trots allt det som är kärnan i målet: vad mannen borde ha förstått.

Sexualbrottslagstiftningen

Men som sagt det intressantaste är inte att fundera över om domen är rimlig relativt gällande rätt. Det är istället att fundera över vilken lagstiftning vi vill ha. Vilken lagstiftning är lämplig för att uppnå det bästa resultatet? Och vad är ett bra resultat? Fler fällda våldtäktsmännen kosta vad det kosta vill? Eller färre våldtäkter? Hur mäter vi våldtäktsantalet, när det finns mörkertal och massor med andra faktorer vi inte har koll på?

Jag tycker det är olyckligt att de två diskussionerna om hur rimlig en enskild dom är och hur rimlig lagen är blandas ihop. De behöver separeras eftersom det rör sig om helt olika frågeställningar. Domen kan vara rätt men grundad på en dålig lag, då behöver vi ändra lagen. Eller så är domen felaktig för att systemet har gjort ett misstag, den kanske kommer rättas av högre instans, vilket betyder att lagen fungerar. Eller så är det en blandning av dessa två i olika enskildheter.

”Det är för jävligt att han inte blev dömd, ändra lagen!” är enligt min mening ett gigantiskt felslut i de flesta fall. Att ändra lagstiftning är så viktigt att det förtjänar en grundligare argumentation än så. Vi bör dessutom som samhälle undvika att basera lag på enstaka fall, eftersom varje fall är unikt.

Bra lag måste baseras på en hel sfär av beteenden och fungera för så många som möjligt av de fall som finns i sfären – att den skulle fungera för alla fall är en utopi. Inte ens en serie av uppmärksammade domar är egentligen lämpliga att basera en diskussion om lagändringar på, eftersom de utgör ett skevt urval. De domarna har ju skapat uppmärksamhet för att de sticker ut från mängden. Vi kan alltså inte utgå från att de är representativa för hur systemet fungerar.

Däremot är en serie underliga eller upprörande domar en signal om att något behöver undersökas. När vi nu sett att en kvinna instängd i ett rum med ett stort antal män ändå inte ansågs ha blivit våldtagen, att det inte är våldtäkt att få en flaska uppkörd i underlivet och till sist att det inte ens är våldtäkt när båda parter är överens om att hon sa nej. Då börjar vi kanske skönja ett mönster. Vi behöver helt enkelt undersöka hur sexualbrottslagstiftning fungerar, diskutera om vi är nöjda med den och i annat fall hur den kan ändras.

Ska vi diskutera lagens utformning måste vi basera den diskussionen på hela samhällsfenomenet sexualbrott. Allra helst behöver vi ha en diskussion om alla sexuella kommunikationssammanbrott – som till exempel diskussionerna under #prataomdet och #mörkertalet. Vi behöver se problemet och tillsammans fundera över vad som är samhällets uppgift här. Vi behöver fråga oss om den kan hanteras bättre än vad som sker med nuvarande lagstiftning.

Vi kan också börja från andra hållet och basera vår diskussion på värderingar: Vilket samhälle vill vi leva i? Vad är viktigt för oss som människor? Vilka principer är grundvalen för vårt samhälle?

Jag tror att upprördheten över rättssamhällets misslyckande leder till sådana samtal i förlängningen. Vi blir arga, men vi knyter inte näven i byxan utan vi läser på, vi samtalar och vi bygger en bättre förståelse för samhällsfenomenen. Sen förändrar vi – tillsammans!

Receptet?

Jag har tidigare varit emot en samtyckeslagstiftning. Jag tror även jag skrivit om det här för rätt många år sen. Men när man tänker mer på ett fenomen, lär sig mer om det, och när man talar med andra människor så ändras ens uppfattningar ibland. Jag har blivit övertygad om att någon form av samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen är en nödvändig reform.

Jag inser att det finns problem med hur en sådan reform ska utformas för att inte vi ska riskera omvänd bevisbörda, men jag tror att det är ett problem som går att lösa.

Jag inser också att vi inte kommer åt den ganska svåra bevisprövningen i sexualmål, där ord ofta står emot ord, med en sådan reform. Men jag tror inte längre att det nödvändigtvis kommer att försämra sakernas tillstånd i det avseendet.

Från det juridiska perspektivet är det helt enkelt inte rimligt att ha en lagstiftning som i så hög grad tycks föra in en förlegad syn på såväl könsroller som sex i rättssalarna. Det är dags att vi får en lag som förhindrar att domstolarnas resonemang utgår från offrets beteende i högre grad än den anklagades. Det är faktiskt ovärdigt en rättsstat!

Man kan jämföra med en regelförändring i ishockey som kom för några år sen. Man bestämde helt enkelt att hockeyspelare har ansvar för sin klubba. Om klubban träffar någon högt upp är det utvisning oavsett om det var med avsikt den hamnade där. En klubba kan vara farlig, därför måste man ta ansvar för hur man använder den. Sex kan också vara farligt och det är dags att vi alla, kvinnor som män, tar ansvar för hur vi använder det.

Men frågan handlar inte bara om juridik! Den handlar kanske i ännu högre grad om kommunikation – om kultur. Vårt samhälle behöver ersätta en våldtäktskultur med en samtyckeskultur. Det handlar faktiskt inte om kvinnor mot män. Det handlar om att förändra synen på både kvinnor och män som sexuella varelser. Jag som man vill inte längre se att vi män i de här sammanhangen behandlas som mindre vetande, libidodrivna monster som inte har förmåga att förstå när vi gör fel. Jag vill inte att fler människor frikänns för att de inte kunde förstå konsekvensen av sina egna handlingar när det är uppenbart att de även med lågt ställda krav på empati och kommunikationsförmåga borde ha förstått.

Det är dags att göra något åt alla de tiotusentals offren för sexuella kommunikationssammanbrott.

Det måste vara ett mål för samhället att sexuella relationer grundar sig på en tveklös vilja att delta från båda parter. Det är inte okej att massor med människor far illa och får sina liv förstörda. Inte när det enda vi behöver offra kanske är rätten att vara svårfångad, generad och/eller att kommunicera i koder. Är det så mycket värt att slippa framstå som för framfusig? 

 

Länkar använda ovan

Bättre hänvisningar för de länkar jag gjort ovan i den ordning de kommer i texten. Ett litet urval från de texter jag läste innan jag skrev:

Domen vid Lunds tingsrätt 

Opassande – Ett gäng frågor om uppsåt och lagstiftning

Peter X Eriksson jämför med bankrån

3n m3m3 s0m 3x3mp3l p4 v4r l4sf0rm4g4

Lagmannen i målet på SVT Debatt

Juristen Susanna Eriksson om att införa samtyckeslagstiftning i Sverige

Hanne Kjöller om  att det är bättre att fria än att fälla

Wikipedia – om uppsåt

Intervju med rättsociolog i Sydsvenskan

Gustav Almestad om att läsa domar och om att referera dem korrekt

Oisín Cantwell försöker reda ut begreppen i AB

Sofia Mirjamsdotter – ledare i Sundsvalls Tidning

Svaret stavas samtyckeskultur – Hanna Gustavsson, Genusfolket 

Lorentz Tovatt, MP – Sluta dumförklara män – döm dem istället

Ett rätt av fyra för dåligt SVT

Jag gillar inte att uttala mig om saker jag inte har sett eller läst. Därför satt jag kvar enda till slutet i torsdags kväll i tv-soffan. Jag såg hela Belinda Olssons Fittstim – min kamp trots att jag ville stänga av efter ungefär tre minuter. Jag tänker inte ägna mig åt att samla ihop länkar från alla som skrivit om programmet för det är några stycken. Men jag är inte ensam om att vara besviken på Belinda och SVT. Maria Sveland skriver i ETC och Sofia Mirjamsdotter på ledarplats i Sundsvalls tidning bara för att ta två exempel. Belinda Olsson själv verkar vara nöjd med att ha ”väckt debatten”.

Fittstim - omslag
Fittstim – omslag 

Varför är jag då besviken på Belinda Olsson och SVT? Jag tycker det är slöseri att ägna tre public service timmar åt en kass debattnivå,  kass teve och kass feminism. Enligt min mening är programmet bara lyckat i ett avseende: det är bra PR.

Kass debattnivå

Som trogna livbåten-läsare vet är jag en vän av nyanser och av bra samtal. Jag har flera gånger skrivit om att samtalet om feminism i samhället lider av polarisering, förenklingar och överdrifter. Att SVT tolkar sitt public service-uppdrag som att de ska hjälpa till att fördjupa detta fördummande och destruktiva debattklimat övergår mitt förstånd.

För vad ägnar Belinda Olsson första avsnittet av sin programserie till. Hon sätter strålkastarljuset på och bekräftar de vanligaste nidbilderna av feminister som antifeminister och mysogynister ägnar sig åt. Hon sätter upp några präktiga halmgubbar som hon sen kan slå omkull.

Kass teve

Men det är inte bara det som är felet. Det är dessutom ett tämligen dåligt teveprogram enligt min ringa mening. Det trevar sig fram och hoppar mellan olika inte helt anknutna ämnen. Jag saknar en tydlig tråd för det som berättas, eller en tydlig frågeställning som håller samman pratandet med olika människor. Idén om att starta och sluta hos Gudrun Schyman fungerar inte som sammanhållande länk när man gör det hon har att säga så oviktigt för resten av programmet.

Dessutom är det så tydligt att man ägnar sig åt billig spekulation i klickonomi. Att man väljer att toppa programmet med ”nakna bröst”-aktivismen i Femen och med ”bara bröst”-kampanjande i badhus är uppenbart inte för att ämnena är viktiga utan för att tanken att Belinda Olsson kanske visar brösten garanterar tittare och sociala medier snack.

Sen får vi se en märkligt komisk eller möjligen obehaglig scen när Belinda sitter och vrider sig i badhusbassängen utan bikini. Vi kan inte se hennes bröst, men hon verkar oerhört obekväm med att kanske hennes filmteam eller någon annan kan. Och jag förstår inte varför. Gratuitous non nudity?

Kass feminism

Det är inte bara låg debatt nivå och dålig teve. Enligt min mening ägnar sig Belinda Olsson åt dålig feminism. För vem är hon att bestämma vad dagens feminister väljer att engagera sig i? Vem är hon att påstå att feminismen har hamnat på fel väg? Samma vecka som tusentals engagerar sig i sexualbrottslagstiftningen och svenska domstolars oförmåga att skaka av sig en gammaldags syn på könsroller och på sexualitet. När tusentals förbereder sig för att demonstrera på Medborgarplatsen i Stockholm. Den veckan känns Belinda Olssons tal om att feminismen tappat fotfästet långsökt.

När Belinda möter olika yttringar för modern feminism så gör hon misstaget att tro att dessa yttringar definierar feminismen. Feminismen är summan av dem. Poängen med modern feminism är att den spänner över hela samhället, över små och stora frågor, över alla möjliga sorters intolerans, över alla möjliga effekter av att vi är fastlåsta i trånga könsroller. Men den definieras inte av bara bröst i simhallar, ordet hen eller en vilja att avskaffa könen. För att vara feminist 2014 kan vara så mycket!

Detta är en styrka. Men denna styrka tar Belinda Olsson och slår sönder och gör till en svaghet. Hon tycks mena att: ni får inte kämpa för det ni vill kämpa för, för att det är för litet och avgränsat. Tänk om hon istället hade sagt: vad bra att just du har hittat något att kämpa för.

Lyckad PR

Men lyckad PR är det i alla fall. SVT och Belinda måste vara jättenöjda med hur mycket svallvågor programmet har skapat. Och eftersom det är det som räknas i tyckonomin och i klickonomin, så antar jag att detta är en formidabel succé. Belinda konstaterar att det är hennes förtjänst – inte målmedvetet arbete av tusentals  aktivister – att feministdebatten vaknat.

Bra jobbat Belinda!

Addendum

Idag läser jag Emanuel Karlsten i DN om hur sociala medier kommer att påverka debatten och kampanjandet under årets valrörelser:

För det är här det kommer att avgöras, det är här du och jag regerar. Sedan förra valet har vi förstått hur effektivt det är när vi använder sociala medier för att jaga i flock. Vi har förstått vad våra gillaklick kan betyda, vad våra delningar kan uppnå.

Han är bekymrad över vad detta får för effekt på det politiska samtalet:

Det verkar som att vi delar så länge en historia är tillräckligt berörande. Föreställ dig hur det kommer att användas och förenkla den politiska debatten: I stället för argument om arbetslöshet kommer bloggposten från verkligheten att användas som slagträ. I stället för en debattartikel om invandring kan en välspridd tweet med skevt innehåll bli det som får någon att slutligen ta ställning.

Men hoppfull:

Politik och valrörelse handlar inte bara om fakta, utan om vilka känslor vi kan fästa vid ett parti. Ingenting kommer då att vara mer effektivt än sociala medier. Det kommer att bli ett skyttegravskrig med djupa gravar. Det kommer bli manipulativt och smutsigt. Vi kommer att lära oss saker, förtjusas och förfasas. Men framför allt kommer det att göra alla mer delaktiga och intresserade av det politiska samtalet än på mycket länge. Jag vill tro att det blir ett bra år.

Jag är också hoppfull. Både om valåret och feministdebatten. För när lamporna slocknar och klick- och delningshysterin lägger sig, då kommer ofta ett samtal där vi lär oss av varandra. Jag hoppas att det är alla dessa samtal som kommer sätta sin prägel på de närmaste månaderna. För samtal där vi får en djupare förståelse för samhället, varandra och oss själva är det som garanterar demokratin.

Och däri ligger kanske min största besvikelse på SVT och Belinda Olsson. De hade kunnat använda programtiden till att försöka starta ett sådant samtal. Fast det kan ju vara så illa att enda sättet att göra det är genom lyckad PR – att först måste man skapa en klick och tyckfestival, för att samtalet överhuvudtaget ska bli av. Och hur sorgligt är i så fall inte det.

Så lätt skrotar man en nästan 240-årig demokratisk princip

Om det har undgått någon att det antagits en ny lag som sätter offentlighetsprincipen på undantag, så är det dags att vakna till och känna kaffelukten nu.

Man skulle ju kunna föreställa sig att debattens vågor gick höga och att frågan stöttes och blöttes i media.

Jomeneserru.

Debatten var snarare som en fis på ett torg i en snöstorm.

För att citera Jacob Heidbrink på Facebook som konstaterar hur fort det gick att få användning för idiotin:

Så snabbt och enkelt gick det för regeringen att använda den nya utrikessekretessen för att förhindra insyn. Efter snart 250 år har den svenska politiken äntligen funnit en väg att skapa små sophögar där medborgaren inte har insyn.

Fullkomligt hårresande.

Den nya lagen tillåter hemligstämpling av offentlig handling som kan ”störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”. Om någon bad mig skriva en gummibandsparagraf som kan användas lite som man vill, skulle den antagligen låta likadant. Något som kan användas för att hemligstämpla allt som känns lite obekvämt.

Med risk för att ge någon idiot till politiker dumma idéer, så kan jag föreslå en utvidgning som kan smygas fram när vi börjar glömma det här beslutet. Använd gärna fallet med barnen i Arboga, där bilder från undersökningsmaterialet hamnade på nätet eftersom man varit så förbaskat klantig att man tog med dem i offentlig handling. Med lite brösttoner så är det straffspark i tomt mål, så kan ni döda offentlighetsprincipen en gång för alla.

Vem skulle inte vilja kunna hemligstämpla handlingar ”som kan verka menligt på privatlivets helgd, störa den svenska politiska processen, eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”?

Ni kan skicka betalningen till mitt bankkonto. Jag kan behöva pengarna när jag börjar leta efter något lämpligt fritt land att flytta mig och min familj till.