No_Vaping_Sign

Egenintresset som argument för att något är förkastligt

Denna artikel är del 5 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Är den nuvarande tobakspolitiken överhuvudtaget relevant?

Låt oss titta tillbak några få år:

Tjugohundratio genomfördes en form av undersökning av europakommissionen. Eller snarare var det fråga om en publik konsultation, den i det närmaste unika möjligheten för medborgare inom EU att faktiskt påpeka vad det tyckte i ett antal frågor som gällde tobak och tobakskontroll.

Resultatet var inte vad de hade förväntat sig. De medborgare som tog sig tid att påpeka vad det tyckte samarbetade inte med kommissionens agenda.

  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot ett utökande av tobaksdirektivet (dvs ytterligare regleringar).
  • En stor majoritet av de (medborgare) som svarat var för att häva förbudet mot snus inom EU.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat höll inte med om att ingredienser i tobak skulle regleras på EU-nivå.
  • En tydlig majoritet av de (medborgare) som svarat var emot att begränsa tillgången till tobaksprodukter.

Dessa svar gick totalt på tvärs mot en tidigare undersökning som gjorts i Storbritannien och de började misstänka att resultatet blivit påverkat av kampanjer för att engagera motståndarna till tobaksdirektivet. Däremot ifrågasatte de inte den tidigare undersökningen trots att drygt 80% av svaren i den undersökningen kommit från offentligt finansierade organisationer för tobakskontroll… Så när de inte astroturfat svaren, så fick de inte heller de svar de ville ha.

Kommissionens syn på saken var att vi skulle öka kontrollen, regleringarna och minska tillgängligheten. De dömde ut resultatet av den undersökning som inte hade samma syn på saken som de själva.

Spola fram till 2014 då det nya förslaget till tobaksdirektiv läckte till tysk press. Det omfattade inte bara röktobak. Några ”low-lights” från förslaget:

  • Totalt förbud för alla former av rökfri tobak i hela EU (utom i Sverige).
  • Totalt förbud för e-cigaretter.
  • Förbud mot mentol och andra smaksättningar i tobak.
  • Standardisering av längd, bredd och färg på cigaretter.
  • Förbud för affärsinnehavare att skylta med mer än en variant på varje cigarettmärke.
  • Varningsskyltar på minst 75% av förpackningens yta.

Säga vad en vill om tobakens farlighet, men ingen av punkterna tycks mig relevant överhuvudtaget. Eller, kanske den sista, förutom att det blir lite svårt att veta vad en köper. Om tre fjärdedelar av förpackningen är varningar och den sista fjärdedelen är fördelad mellan priskoder, innehållsförteckning och märke, så är det lätt att räkna ut att märket blir så litet att en nästan behöver förstoringsglas.

Rökfri nikotin

Nå rökt tobak är farligt, det vet vi alla. Därför är det ännu mer intressant med de första två punkterna. Om vi tittar på första punkten och den svenska erfarenheten, så är Sverige i det närmaste unikt inom EU. Grovt räknat röker en av tio svenskar, medan motsvarande siffra för EU överlag är mellan en av fyra och en av tre.

I stort sett hela den skillnaden handlar om snuset, en rökersättning (och för all del parallell vana) som är en bråkdel så farlig som rökningen. Vi pratar om någonstans mellan någon hundradel till någon tjugondel av riskerna med rökning.

Detta skall alltså totalförbjudas överallt utom i Sverige. Varför? Vem tjänar egentligen på ett sådant förbud?

I Storbritannien har e-cigaretter genom liberal lagstiftning och positiva attityder från offentligt håll exploderat i omfattning, samtidigt som tobaksrökningen rasar i samma takt. Även här pratar vi om en rökersättning som, oavsett vad vi tror om långsiktiga risker, ändå är långt mindre farlig än tobaksrök.

Även med e-cigg kan vi spekulera i risker från någon, eller ett par hundradelar upp till någon tjugondel av riskerna med tobaksrök. Vissa vill kanske sätta siffran högre, men de enda orsakerna till en sådan ”försiktighetsåtgärd”, skulle i så fall vara att forskningen inte är på samma nivå som med snusandet.

En brittisk undersökning sätter riskerna till ungefär 5% av riskerna med tobaksrök och den enda orsaken de sätter den så högt som 5% är för ”restriskerna” med smakämnen som inte utretts fullständigt. Själva grundbeståndsdelarna propylenglykol, vegetabiliskt glycerin och nikotin ses som i stort sett oproblematiska.

Så varför förbjuda något som för inbitna vanemänniskor med rökbeteende kan ersätta rökvanan med något mindre farligt? Vem vinner på det?

EU-parlamentet kliver in i bilden

EU-kommissionen fick inte sin vilja igenom i alla stycken, för EU-parlamentet hade rätt många invändningar. I parlamentet, som för övrigt är den politiska makten i EU som vi faktiskt väljer, så var de inte lika övertygade.

När det gäller e-cigaretterna, så diskuterades under en period att endast tillåta e-cigaretter med ampuller för e-vätska, men även det förslaget sköts ner. Det blev till slut en kompromiss och den kompromissen är talande.

Kompromissen innebär att ingen rökvätska får vara starkare än 20mg/ml, vilket vi tidigare sett innebär att många e-cigarettanvändare inte kommer få sitt nikotinbegär tillfredsställt även om de inte gör annat än suger på sin e-cigarett. Kompromissen innebär också att EU-länder kan besluta om att e-vätska med nikotin endast får säljas som godkänt läkemedel och att om tre länder genomför sådana krav, så kan kravet införas i hela EU.

Med andra ord tillåts e-cigaretterna, men samtidigt begränsas deras tillgänglighet och värde.

Så vem vinner på det, och hur?

Snus begränsas till Sverige, e-cigaretter begränsas genom styrkebegränsningar och läkemedelsregler. Diskussionen gick från totalförbud, till endast ampuller, till denna konstiga kompromiss. En kompromiss som vare sig drar full nytta av de möjligheter e-cigaretterna ger, eller tydligt förbjuder dem.

Notera att rökt tobak även i fortsättningen kommer vara tillåten. Uppenbarligen inser de att det vore i det närmaste omöjligt att förbjuda tobaken. Det är troligen också anledningen att de inte riktigt vågar sig på att förbjuda snus i Sverige. Ändå bryr de sig om att begränsa snuset till Sverige och gör sitt bästa för att begränsa e-cigaretter, så att deras konkurrenskraft blir så dålig som möjligt.

Så vilka intressen gynnas av förbud eller begränsningar?

Utan att peka finger mot någon enskild person, så ser jag grovt fyra grupperingar som har ett intresse här. Ett intresse av att hindra rökfritt nikotin som inte är läkemedel: Dessa grupper är politiker, organisationer som kämpar mot tobak, tobaksbolagen och läkemedelsbolagen.

Politiker

Snuset är iofs en skattekälla, e-cigg är det inte på samma sätt. I nuläget är det inte stora företag som ligger bakom vare sig snus eller e-cigg (nåja, lite mer om det snart). De som kämpar för snuset och e-cigaretterna har ännu inte samma ekonomiska muskler som de stora tobaksbolagen som kämpar för sina cigaretter. Inte heller har de samma ekonomiska muskler som läkemedelsindustrin.

Lobbyister som företräder intressen med ekonomiska muskler kan erbjuda kampanjpengar, lukrativa uppdrag, investeringar etcetera. Det är alla saker som ingår i det gränsland som inte nödvändigtvis faller under korruption rent juridiskt, men som har exakt samma moraliska innehåll och effekter.

Organisationer som kämpar mot tobak

För någon som kämpar mot tobaken och är uppfylld av detta, så är snus och e-cigg inte något bra. Det är nödtorftigt substitut som upprätthåller beroendet och därför ”inte en lösning på problemet”.

En skall ha klart för sig att nikotin, för de som kämpar mot tobak, i stort sett är jämställt med ett narkotiskt preparat. Att hävda snus eller e-cigg som alternativ är som att säga att en hittat på ett mindre farligt sätt att använda heroin. Det är samma mentalitet som gör att metadonprogrammen har så många konstiga regler kring sig, att de som allra mest behöver dem ofta straffar ut sig innan de får chansen.

För de som kämpar mot tobak, så får det inte vara kul eller njutbart att inta nikotin. Snus är dåligt eftersom folk tycker om det och samma sak gäller e-cigaretter. Jag misstänker att jag mycket väl kan få ett kategoriskt förnekande från dessa aktivister vad gäller det påståendet. Men det räcker med att titta på vad de förespråkar: Sluta direkt, med eller utan terapeutiskt stöd; eller, sluta med hjälp av medicinskt godkända nikotinpreparat under begränsad tid.

De är av naturliga skäl rädda för det kraftiga beroende snus framkallar. De är minst lika oroade för hur e-cigg dels liknar rökning, dels innebär nikotinberoende under njutbara former och dels är en okänd entitet. Pressa dem en aning och de erkänner troligen att rökning är farligare än e-cigg, men det är som att dra ut en ond tand att få dem dit.

Tobaksbolagen

Som så ofta när ett motstånd mot något inte har med dess inneboende egenskaper att göra, så är tobaksbolagen i ”Big Tobacco” oroade för snus och e-cigg. Rökning av tobak är fortfarande den stora inkomstkällan och investeringar gjorda under ett sekel ligger i potten. De flesta av de stora bolagen experimenterar med andra former av tobak, de flesta av dem experimenterar med e-cigg. De är rädda att göra en ”Kodak” och lämnas på perrongen när tåget redan gått. Kodak som numera inte finns längre hade länge patentet på digitalfoto, men gjorde aldrig något för att lansera det. Det var andra som såg potentialen att göra analog film omodern. När Kodak till slut insåg vart det bar, så var de hopplöst efter.

Med några få undantag, så har tobaksbolagen valt de analoger som är mest lika ”vanliga” cigaretter. Dels handlar det om form, där cigarettens estetik och storlek behålls, dels handlar det om själva vätskan som kommer i ampuller.

Notera detta sista, som så fascinerande sammanfaller med försöken att få fram en kompromiss i EU där bara ampuller skulle tillåtas för påfyllning. Det är inte utan att man funderar på vem som kläckte den idén?

Den typ som tobaksbolagen valt, är för de som vejpar (blossar på e-cigg) på många sätt den minst tillfredsställande. Vejparna kan inte påverka sin upplevelse med val av batteri, spole, tank, veke, vätskeblanding och så vidare i denna typ av e-cigg. Dessutom krävs ofta mycket mer användning för att tillfredsställa nikotinbehovet.

Läkemedelsindustrin

Slutligen har vi läkemedelsindustrin. Fundera några sekunder på hur mycket pengar som finns att hämta i nikotinläkemedel? Det är nikotinplåster, tugummin, tabletter, sprayer, små snusliknande påsar, inhalatorer och så vidare. Dessa utvecklas och godkänns som läkemedel till stor kostnad och inbringar sedan miljardbelopp från alla stackars rökare som inte riktigt klarar att sluta utan hjälp.

Bara snus är ett problem för läkemedelsjättarna, eftersom det är så mycket mindre farligt än cigaretter och så lättillgängligt där det är tillåtet. Att snusa som metod att spola cigaretterna är inte för alla, men tillräckligt tillfredsställande för att ofta vara lättare och ge bättre resultat än läkemedlen.

E-cigaretter är en finansiell mardröm för läkemedelsbolagen. Dels är rökvätskorna i nuläget rena byrålådeindustrin, med hur många leverantörer som helst. I princip ingen av dessa har intresse eller pengar att gå igenom den process som krävs för att få sina vätskor godkända som läkemedel.

Faktum är att de flesta av dem ser det som helt ointressant, för det är inte läkemedel utan njutningsmedel. För dem är produkten de tillverkar mer som kaffet är för en liten kafferostare, eller IPAn är för ett litet mikrobryggeri.

Så här har vi en produkt som utan större problem kan vara lika effektiv eller effektivare än nikotinläkemedel. Det är en ersättningvana för rökning, där de som kommer över tröskeln inte vill tillbaka. De får sin ”rök”, de får underbara smakupplevelser, det blir till en hobby och ritualer som inte står rökningen efter. Många vejpare ser inte alls på sin vana som något temporärt, som ett läkemedel. Nej det är en njutning av egen kraft, som råkar vara så funtad att den funkar som ersättning för en farligare vana.

Det förbannade vejpandet

Så var landar vi då?

E-cigaretter är inte som något slags kaffesurrogat från ransoneringstiden gjort på bränt ris och sågspån. Trots att jag inte är helt nöjd med någon av de rökvätskor jag har hittat, så upplever jag att flera av dem är godare än analoga cigaretter. Ritualerna kring vejpandet tillfredsställer den lilla autisten som bor i mig, som söker vanor som känns mysiga och igenkänningsbara. Jag har nyligen insett att det inte måste smaka tobak för att vara gott, så jag testar blåbär och ananas, kaffesmaker och annat annorlunda. Jag kör ”tobakssmaker” parallellt, eftersom det tillfredsställer rökaren i mig.

Så jag har en vana som inte gör att jag luktar uteliggare no.5, som är smakfull, och som ger mig tillräckligt med nikotin för att jag skall slänga min sista oöppnade snusdosa i kylen för obestämd framtid. Jag kan pröva nya smaker och nya tekniska mojänger i tryggheten att veta att jag kan dra på ganska ordentligt utan att det blir dyrare än tobak. Och sist men inte minst så känns det i lungor, näsa och hals att det är bättre för mig.

Rent krasst kan jag dra i mig flera milliliter e-vätska per dag utan att närma mig den farlighet som mina sista tre-om-dan cigaretter innebar. Läkemedlen på apoteket skulle aldrig kunna göra samma sak för mig, de är inte ens ett alternativ.

Att detta är ett hot mot tobaksbolagen är självklart. De har inte längre någon hållhake på mig, särskilt inte som jag redan halverat nikotinet och är på väg ner sakta men säkert mot nivåer jag inte trodde var möjliga. Att det är ett hot mot det offentliga är nästan lika självklart, för jag betalar inte längre någon tobaksskatt. Att det är ett hot mot anti-rök lobbyn är nästan lika självklart, för jag kan med gott samvete fortsätta att suga i mig min ”rök”. Jag är fortfarande nikotinist och inte speciellt intresserad av att ändra på den saken. Jag gynnar ett par lite större företag som tillverkar de mer avancerade prylar jag köper, batterier, tankar, etcetera. Jag gynnar flera små företag som gör mina rökvätskor, eller är återförsäljare för maskiner, material och vätska.

Ingen av dessa grupper har just nu kontroll över mina vanor. Jag misstänker att det är det mest centrala skälet till att de är så fientligt inställda.

Läs mer

SmokeGrenade1

Ideologi som förblindar

Denna artikel är del 4 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Ideologin i motståndet mot e-cigaretter är precis som estetiken långt viktigare än vad som verkar rimligt.

Kärnan i det ideologiska motståndet är att man anser att rökare skall bli nikotinfria icke-rökare. Dessutom är själva rökvanan som sådan inte önskvärd, så även om en vejpare ångar upp nikotinfri vätska störs bilden av att ”rökbeteendet” upprätthålls.

Den ideologiske anti-rök-aktivisten erkänner att det är bättre än tobak om man pressar dem lite. Men mer som ett erkännande att det mesta är bättre än tobak, än ett erkännande att det är ett OK alternativ.

Lyxattityd

Det är en inställning som bara de som inte röker, inte vill röka och inte har ett rökbeteende har råd att hålla sig med. För de som redan är rökare, som har rökningen som en del av identiteten och som tycker om att röka, så är det direkt fjantigt.

Det en inbiten rökare som funderar på alternativ är intresserad av, är att vanan att röka är farlig, äcklig och dyr. Farlig eftersom risken för cancer och KOL är överhängande. Äcklig behöver knappast förklaras, men för att ta det kort så luktar kläder, hår, andedräkt och hud gammal fimp. Dyr behöver inte heller förklaras, men dyr innefattar också att den kan vara socialt dyr.

Så för rökaren som vill komma bort från avigsidorna, så kan e-cigg vara en lösning, den kanske enda lösningen. Man får behålla sina små ritualer. Man kan blossa i väntan på bussen, när man pratar i telefon, när man dricker kaffe eller öl med kompisen. Men man kan göra det utan att lukta skunk, utan att på samma sätt öka risken för lungcancer och utan att flåsa som ett ånglok på väg uppför trappan.

För rökaren blir de ideologiska argumenten mot e-cigg ett hån. Det är argument som bara accepterar ett totalt rökstopp och nikotinfrihet som giltigt alternativ. Om det är något man inte upplever att man vill uppnå eller kan lyckas med, så faller man utanför idealet. Då återstår bara att fortsätta röka och nonchalera riskerna.

Att låta ideologin styra över förnuftet

Ideologin får nog sägas ligga bakom kravet på att e-vätska med nikotin skall klassas som läkemedel. Fenomenet passar inte in i den egna bilden av hur saker och ting fungerar och bör fungera, så man ser inte andra alternativ. Om det är ett hjälpmedel för rökavvänjning, så skall det klassas som medicin.

För rökaren själv är det däremot ett nöje, inte en medicin. På det sättet och endast det sättet är det likt tobak. Det ingår i en större ritual där man ibland bara vill ha sin ”fix”, men ibland är mer av finsmakare.

Man kan testa nya smaker, avnjuta dyr e-vätska med exklusivt innehåll, skaffa sig dyrare e-cigg som ger mer ånga och räcker längre. Det tillfredställer en annan del av samma behov som rökningen gör, vilket knappast kan sägas om läkemedel.

Ideologi gör en lätt blind för att alla inte har samma perspektiv som man själv har. Världen delas lätt upp i ont och gott, vilket gör den lättare att förstå men också lättare att missförstå.

Mycket kan dock avhjälpas om man är villig att kliva ner från sin vita springare och prata med dem man försöker ”rädda”.

Läs mer

picard-vaping

Den vetenskapliga osäkerheten och försiktigheten

Denna artikel är del 3 av 5 i artikelserien E-cigaretter

En invändning som ofta framförs mot e-cigg är att man skulle kunna få nikotinförgiftning genom att få i sig stora mängder nikotin på kort tid.

Nikotinmängden i e-vätskan spänner över allt ifrån noll till runt tre procent. De starkaste rökvätskorna har en nikotinhalt på 24 eller 32mg/ml, men de vanligaste styrkorna är 0, 3, 6, 12 och 18mg/ml. Eftersom en tobakscigarett får innehålla max 1mg nikotin, så skulle då en milliliter rökvätska innehålla motsvarande arton cigaretter. Eftersom de flesta e-cigg har tankar på ett par milliliter, skulle en tank då innehålla motsvarande två paket cigg.

Det finns ett litet problem i jämförelsen, för nikotinupptaget för en vejpare är inte alls lika effektivt som för en rökare. I en mätning krävdes 30 minuters vejpning med en andra generationens e-cigg för att nå effekten av en cigarett som tog fem minuter att röka. Med första generationens e-cigg var det i princip omöjligt att uppnå samma effekt hur länge man än vejpade. Undersökningen gjordes med styrkan 18mg/ml på vätskan och fri tillgång till vätska.

Samtidigt rapporterade deltagarna hur tillfredsställda de blev och det var uppenbart att användarna av första generationens e-cigg var långt mer frustrerade än de som använde andra generationens e-cigg.

Så för att nå samma effekt på samma tid som med tobakscigaretter, skulle det krävas en vätska med en styrka på över 100mg/ml. Å andra sidan är effekten mellan olika e-cigaretter vitt skiftande, så det är inte helt rättvisande. Med en så kallad sub-ohm atomizer, blir mängden rök flera gånger större. I en sådan är 18mg/ml oftast nog till och med för en storrökare.

Det finns grovt sett tre generationer kommersiella e-cigg i fickformat: Den första som ser ut som cigaretter och är förhållandevis ineffektiv. Den andra generationen som mer ser ut som en förväxt tuschpenna med en genomskinlig tank och slutligen en tredje generation med långt kraftfullare batterier lägre resistans och högre effekt. Varje generation har kapacitet att producera mer ånga än generationen innan och är också överlag dyrare.

Risken att råka ut för akut nikotinförgiftning på grund av vejping verkar med andra ord kraftigt överdriven. Dels är vejpingen mindre effektiv som upptagsmetod för nikotinet och dels är alla tidigare rökare väl medvetna om vad en nikotinkick är för något. Det är något man märker omedelbart, inte något man missar så att man får i sig ännu mer nikotin för att man är ouppmärksam.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd, för människor reagerar olika och du kan upptäcka effekter som huvudvärk och skakighet om du inte är vaken på kroppen. Noterar du detta, så ta det lite lugnt och fortsätt inte direkt. Testa med en e-vätska med mindre nikotin, räcker inte det så testa en annan proportion mellan PG (propylenglykol) och VG (glycerin).

Nästa invändning är att vi vet för lite om långtidseffekterna av vejpning.

Tanken här är dels att VG och PG som räknas som säkra tillsatser till livsmedel kan vara långt mindre hälsosamma att andas in som ånga. Dessutom angrips smakämnena som man anser sig veta för lite om. Utöver detta ifrågasätts rökvätskornas kvalitet, där man pekar på möjliga föroreningar som till exempel etylenglykol och acetoin. Slutligen handlar det om hur farligt nikotinet är i sig självt.

Argumenten är att vi vet för lite, men motargumentet är att vi vet desto mer om tobaksrökning.

Även om man vejpar förorenad vätska. Även om man får i sig såväl formaldehyd, etylenglykol, diacetyl och acetoin. Även om PG och VG visar sig farligare i ångform än när man äter det, så är ribban att hoppa över för att vara lika farligt som tobak hög. Troligast är att vi pratar om ett förhållande på ett till tio eller mer. Kanske ett till hundra, kanske ett till tusen. Till och med om det bara skulle vara ett till fem, så skulle det innebära en femtedel av risken med att röka tobak.

Samtidigt innebär inte det att vi skall nöja oss med att det är mindre farligt än tobak, det är en ganska låg ribba. Vi behöver lära oss vilka ämnen som inte bör ingå i smakämnena, vi behöver någon form av certifieringsstandard för att säkra kvalitet och innehåll. Vi behöver lära oss mer om eventuella bieffekter och vad dessa beror på, om de är farliga och vad man kan göra åt dem.

En tredje invändning är farorna kring e-cigg, batterier som brinner eller nikotinvätska som luktar godis.

Laddningsbara batterier innebär alltid risker, ju kraftigare batterier desto större risker. Det gäller inte bara e-cigg, det gäller i lika stor grad datorer, telefoner, mediaspelare, kameror och så vidare. Det finns ganska mycket skräp på marknaden, vilket i hög grad beror på sammanblandningen med tobaksprodukter och de hinder som finns att marknadsföra produkter av högre kvalitet.

E-vätska med nikotin är giftigt, så det krävs barnsäkra korkar och en medvetenhet hos de vuxna. Det är knappast det enda giftiga vi har i ett typiskt hem. En flaska smärtstillande paracetamol med fruktsmak är ordentligt farligt, liksom klorinet som luktar citron, diskmaskinstabletterna, tvättmedlet, tändvätskan, ättikan i skafferiet och ettusen och en andra saker. Det är inte ett argument mot e-cigg, utan ett mot ansvarslöshet i hanteringen av giftiga ämnen.

Alla faror, inbillade eller sanna skapar en försiktighetsattityd

De som kämpar mot tobaken pratar väldigt mycket om riskerna med vejping och väldigt lite om möjligheterna. De pratar om vad vi inte vet, men missar helt att ta upp det vi faktiskt vet.

En sak vi kan känna oss rätt övertygade om, är att risken med vejping, även över lång tid, knappast är jämförbar med risken att röka motsvarande mängd tobak under samma period. Tobaken är helt enkelt så oerhört mycket mer farlig, att jämförelsen blir nästan larvig.

Det är därför lite oroande att försiktighetsprincipen är så stark att vi riskerar bryta mot Voltaires maxim:

Låt inte det bästa vara det godas fiende.

Läs mer

cloud-chase

Gemensam estetik innebär att det är samma sak, eller?

Denna artikel är del 2 av 5 i artikelserien E-cigaretter

Jag misstänker att just det faktum att en vejpare ”röker” är en långt viktigare orsak till det starka motståndet än vad man skulle kunna tro.

För den som missat vad vejpa är, så är det någon som blossar ånga på en e-cigarett. Alla som sett någon vejpa har säkert hajat till över att det lika gärna skulle kunna vara en ”riktig” cigarett eller pipa, förutom att det mer ser ut som en cigg från en sci-fi serie, eller kanske något Batman skulle använda.

Stora rökmoln blåses ut, inte sällan minst lika feta som från någon cigarett. Ångan man ”röker” består främst av propylenglykol och glycerin, båda är ämnen vi ändå får i oss i det närmaste dagligen. När de blir till ånga bildas ordentligt med ”rök”.

Den psykologiska effekten av likheten blir att de två sakerna omedvetet jämställs. För den tobaksrökare som tänker sig gå över till vejping är likheten en fördel. Det tilltalar den som egentligen vill röka, men vill slippa utsätta sig för alla nackdelar. För den som hatar allt vad tobaksrök heter, så är det snarare en mental spärr som är svår att ta sig förbi.

Men det är faktiskt inte tobak och det är inte rökning. Det är propylenglykol (PG), vegetabiliskt glycerin (VG), smakämnen och en variabel mängd nikotin. Denna vätska förångas utan att förbrännas, innehåller inga förbränningsprodukter och är långt svalare än tobaksrök. Det enda som är gemensamt med tobakscigaretter är nikotinet och inte ens det är givet, då många vejpare trappar ner och fortsätter vejpa med nikotinfri vätska.

Det gör också stor skillnad för de som är runtomkring. Vejpingånga hänger kvar några tiotal sekunder, upp till en halv minut i ett vindstilla rum utan vädring, tobaksrök en halvtimme. Någon som är överkänslig mot tobaksrök reagerar knappt alls ens om man blåser vejpångan i deras ansikte. Även om smaken är stark för vejparen, så kan den som får ångan i ansiktet bara med viss nöd gissa vilken smak det är fråga om.

Nikotinet i tobaksrök drabbar den passiva rökaren också, medan nikotinet i vapeånga tycks vara svårare att ta upp. Tobaksrökens nikotin tas främst upp i lungorna, medan vejparen tar upp det mesta i munhåla och svalg. Det gör att inte ens nikotinet är ett lika stort andrahandsproblem.

I Storbritannien som har de mest liberala vejpinglagarna, så är det OK att vejpa på bussen, i affären, ja i princip i alla offentliga miljöer där det inte specifikt skyltas att vejpning undanbedes. Rökning däremot är inte tillåtet inomhus i offentliga miljöer.

Så kopplingen är rent psykologisk, den sitter i vejparens och kritikerns huvuden.

Frågan är då: Vilka regler skall gälla för vejping? Skall det vara helt fritt? Skall samma regler gälla som för tobak?

Vad är en rimlig hållning?

Läs mer

smoking-vaping

Blir e-cigaretterna revolutionen som kom av sig?

Denna artikel är del 1 av 5 i artikelserien E-cigaretter

När verkligheten gör sig påmind med positiva nyheter, så är det inte alltid så lätt att förstå vad det är man ser. Men vad vinner vi på att skåda given häst i mun?

2003 uppfanns e-cigaretten i sin nuvarande form i Kina. Idag tolv år senare, så är antalet e-cigganvändare bara i Storbritannien runt dryga miljonen, kanske en och en halv och i USA runt 4-5 miljoner. Totalt är e-cigarettmarknaden redan nu värd ett par miljarder dollar och den beräknas öka med flera hundra procent per år framöver. Utvecklingen är med andra ord rent explosiv, för att inte säga revolutionerande. Fenomenet har fått sina egna termer: att vejpa, en vejpare, vejping.

Om man tittar på Storbritannien, så upptäcker man att tobak minskar mer än någonsin medan e-cigg ökar. I ett sådant läge skulle det vara lätt att föreställa sig att organisationer för lunghälsa, och lobbygrupper mot rökning jublar. Det är inte riktigt så enkelt. Snarare försöker de, om några, dämpa entusiasmen. I Storbritannien har e-cigaretterna stöd från många beslutsfattare och myndigheter. Inte för att de skulle vara riskfria, utan för att tobaken är så mycket farligare.

Tittar man på Sverige, så lobbar diverse läkare från Läkare mot tobak hårt mot e-cigg. Samma sak med systerorganisationer. Politiker går på Läkemedelsverkets linje och Läkemedelsverket gör sitt bästa för att tvinga fram läkemedelsklassning på e-vätska med nikotin. Om de skulle lyckas, så kommer det med all sannolikhet innebära att de enda rökvätskor som finns att tillgå är från de stora läkemedelsbolagen och tobaksindustrin. De så kallade ”Big Pharma” och ”Big Tobacco”. De är de enda som har de ekonomiska muskler som krävs för att klara en sådan klassning.

Det är inte utan att jag frågar mig varför inte alla dessa myndigheter och organisationer omfamnar utvecklingen? Borde inte en utveckling bort från tobaksrökning mot ett långt mindre farligt substitut vara som en våt dröm?

När jag gräver lite mer så hittar jag i stort sett fyra kategorier av invändningar och aber:

  • Estetiska,
  • Vetenskapliga,
  • Ideologiska,
  • Egna investeringar.

Jag hade tänkt mig att ta detta bit för bit, så jag fortsätter frågeställningen i nästa del av serien…

Läs mer

Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

Läs mer

Empatiska pirater sökes

 

Den senaste tiden har jag kommit fram till att empatilösheten är vår tids pest. Den finns överallt och möter väldigt lite motstånd. Att ha empati likställs i dagens samhälle i bästa fall med att vara lite rart naiv och i värsta fall med att vara korkad. Det är fel. I själva verket är empati i dag en oerhört sparsamt förekommande naturresurs som vi måste vårda och odla.

empathy

skriver Piratpartiets partiledare Anna Troberg på sin blogg i en replik till Åsa Linderborg. Diskussionen handlar om identitetspolitik och om tolkningsföreträde. Men det var inte det som fick mig att fastna för citatet.

Empati är så avgörande för fungerande relationer. I en familj, i en skolklass, i en arbetsgrupp, i en organisation eller i ett samhälle.

Det var empatilösheten som var ett av de stora problemen i de modernistiska byråkratiska samhällen och organisationer som skapades under 1900-talet. Nazityskland och de kommunistiska staterna byggde sitt förtryck på att begränsa empatin mellan människor eller göra den för farlig. Samma mönster fast utan utrotningsprogram kunde också skönjas i andra delar av de moderna projektet. Arbetare och tjänstemän som anonyma och alienerade kuggar i ett stort maskineri.

I nutid är det empatilösheten som är problemet med de främlingsfientliga resonemang som fått ett så starkt fäste i den svenska offentligheten. Det är empatilösheten som är problemet med Sverigedemokraterna. Det är empatilösheten som drar skiljelinjer och skapar förtryck och trakasserier baserat på härkomst, kön, sexuell läggning, funktionshinder mm. Identitetspolitik borde inte handla om att försvara en eller ens flera grupper som utsätts. Det blir alltför lätt en fråga där grupp ställs mot grupp. Där behövande ställs mot behövande.

Identitetspolitik borde handla om att försvara empatin.

För empatilösheten gör sig påmind på fler ställen än så. Vi ser den i arbetsförmedlingens oförmåga att hjälpa de långtidsarbetslösa, i skolans misslyckande att anpassa undervisningen till alla elever och till nya behov och i statens och samhällets slentrianmässiga övervakning av vår kommunikation, våra resor och våra relationer.

För mig är identitetspolitiken och kampen mot det empatilösa samhället en precis lika viktig anledning att vara pirat som kampen mot inlåsning av kunskap och kultur och kampen för integritet och mot övervakning.

Jag vill vara en empatisk pirat.

Nätkärlek

När jag blev engagerad i den nätpolitiska diskussionen och efter ett tag i piratrörelsen så slogs jag av hur öppen och inkluderande svärmen var. Mina första år i piratrörelsen, mina första möten med pirater online och offline var energigivande och fulla av positiva relationer.

Vi ägnade oss åt nätkärlek och lovebombing. I det ständigt pågående samtalet på bloggar och andra ställen fann jag uppmuntran, stöd och glada tillrop. Och jag tror inte bara det var jag som kände så. Det var en del av vår kultur. Vill du göra något, gör det! Har du gjort något, bra jobbat!

Vi skickade blommor inte bara till Roger Wallis utan också till artister och konstnärer som var villiga att lyssna på våra argument.

Vi var empatiska pirater.

I mitt yrkesliv har jag ägnat mig mycket åt att ge feedback. Som lärare och handledare till studenter, som coach och producent till talare, artister och andra medverkande, som redaktör till skribenter och som projektledare och chef till medarbetare.

Jag har en enkel matematisk modell för hur feedback fungerar. Kritik + empati = feedback. Jag använder den som en påminnelse till mig själv om att det är helt meningslöst att berätta för någon vad den gör för fel eller vad den bör göra annorlunda utan att samtidigt bry sig om hur den människan känner sig och mår.

Det handlar inte om att linda in kritiken. Det är inte ett simplet grepp som att säga några positiva saker först innan man kommer till kärnan och att berättar vad som kan förbättras. Det handlar om att inse att alla människor är olika och att om jag vill nå fram med mina instruktioner, min feedback eller min kritik till någon behöver jag möta just den människan i just det ögonblicket med förståelse. Det handlar om empati.

Vi ser mycket kritik utan empati som följeslagare runt omkring oss när som Anna säger empatilösheten breder ut sig. Vi ser det t ex i den senaste månadens kritik av de nya stadsråden. Empatilösheten är kanske inte alltid men ofta en av de mekanismer som ligger bakom drev av olika slag.

Det är trist. Men det är inte min poäng. Min poäng är att den sortens kritik är helt verkningslös som förändringsverktyg. Den är ett spel för galleriet. När vi empatilöst och utan att fundera över hur det påverkar den människa vi vänder oss till kallar någon för fåkunnig, idiot eller något annat nedsättande så tillfredställer det bara våra egna behov eller möjligen om vi har meningsfränder deras. Kritik som onani eller publiksport.

Som aktiv i ett parti som slogs för nätkärleken och mot näthatet, som hyllade ett nytt offentligt samtal där alla kunde få vara med så hoppas jag att vi kan vara bättre än så. Att vi när vi är kritiska klarar av att vara det på ett konstruktivt sätt.

Att vi klarar av att vara empatiska pirater.

Näthat?

Jag har med sorg lämnat de flesta piratsamtal på nätet under det senaste halvåret. Jag har inte haft ork att delta i dem. Även om jag som styrelseledamot känner ett ansvar för att delta i diskussionen så har jag av självbevarelsedrift hållit mig undan. Det kostar för mycket energi helt enkelt.

Samtalstonen inom partiet och i diskussionerna runt partiet på Facebook och annorstädes har blivit sådan att jag inte kan kliva in i de flödena utan att bli besviken och förbannad. Medan jag fortfarande hängde med hände det dagligen att jag såg nedsättande kommentarer, påhopp och rena trakasserier. Helst skulle jag vilja ha orken att vara där för att säga emot, säga ifrån och försöka förbättra samtalet. Men det kändes mig helt övermäktigt.

Jag är knappast stolt över valet att lägga min energi på andra som jag uppfattade mer konstuktiva saker. Jag lämnade ju trots allt vänner och medaktivister att ta hand om problemet utan min hjälp. Jag har en oerhörd respekt för de som orkat vara kvar, särskilt för de som dagligen arbetat mitt i det samtaledt och försökte gör något åt saken som förebilder, moderatorer och empatiska pirater.

För när jag säger att jag hoppas att vi kan vara empatiska så är det för att jag tvivlar. Utvecklingen av partiets samtalston bekymrar mig. Om vi vill vara en positiv förändringskraft i det svenska samhället så börjar det med hur vi har det i vår egen organisation. Om vi tror på ett demokratiskt offentligt samtal baserat på transparens och respekt för allas olikheter så behöver vi leva som vi lär.

Jag tycker inte att vi lever som vi lär längre. Vi har blivit tilltufsade av nedslående valresultat, bristande kommunikation och interna stridigheter. Vi har låtit optimism och byggande ersättas av felfinnande och polemik. Och empatilösheten breder ut sig även hos oss.

Lösningen är enkel. Vi behöver fler empatiska pirater.

Ledarskap

Man skulle kunna göra detta till en fråga om ledarskap. Man skulle kunna säga att vi som har haft ledande positioner medan samtalstonen i partiet förändrats bär ansvaret för detta misslyckande. Att det är vi i styrelsen som borde ha sett problemet och gjort något åt det. Att vår partiledare Anna har misslyckats.

Jag tycker inte det är en rättvis beskrivning. Jag är förvisso part i målet, men jag tycker att styrelse och ledning har ansträngt sig för att bromsa, förhindra eller begränsa empatilöshetens utbredning på en mängd sätt. Att detta är ett problem som inte går att lösa med ett förändrat ledarskap.

Det är lätt att säga att tidigare styrelse och ledning inte hade det här problemet. Att vi kanske borde gå tillbaka till hur det var eller i alla fall lära oss av hur man tänkte då. Men då missar man hur grupper och organisationer utvecklas och att det kan vara andra saker en ledarskapet som brister när en organisation börjar fungera sämre.

Utan att göra anspråk på att vara expert på området så vill jag ändå göra en koppling till kunskapen om gruppers utveckling. I ledarskapsutbildningar pratar man ofta om olika stadier som en grupp går igenom. Jag tror att dessa också går att överföra på stora grupper, som en hel organisation.

Piratpartiets utveckling går i så fall att förstå som att vi tidgare var i det tidiga stadiet av tillhörande och trygghet som kännetecknar nya grupper och att det vi sett de senaste åren är stadiet som domineras av konflikter i sökandet efter tillit och struktur. Under de senaste åren har det gjorts ett jättearbete med att skapa struktur. För att bli klara med det behöver organisationen hålla samman tills alla hittat sin roll eller plats. Att ta sig igenom konfliktstadiet handlar oftast om att sammanhållningen runt det gemensamma målet gör att man härdar ut tills strukturer och roller sätter sig. Då når man fram till stadiet som kännetecknas av tillit och struktur.

Det är lätt att skylla på ledningen när det går dåligt. Det är lätt att skylla på ledningen när man inte är nöjd med hur det är i en grupp eller i en organisation. Svårare är att inse hur man själv bidrar. Att se vad man själv kan göra både för ett bättre resultat och för en bättre sammanhållning.

Jag är inte övertygad om att jag är rätt person eller har orken som krävs för att ta ansvar för piratpartiets utveckling. Jag skriver därför inte detta för att försvara min egen ställning eller mina egna val.

Jag skriver detta för att jag är övertygad om att Anna Troberg är rätt person för att leda partiet genom den här svåra tiden. Hon är rätt person för att hon tidigare än de flesta av oss förstod hur viktigt empati var. För att hon under sitt ledarskap hela tiden drivit frågan om hur vi förhåller oss till varandra och till våra meningsmotståndare. För att hon alltid har klarat av att koppla våra tekniska kärnfrågor till frågor som handlar om hur människor har det.

För att Anna är en empatisk pirat.

Vägen framåt går genom att vi blir bättre på att förstå och samtala med varandra internt samtidigt som vi blir bättre på att förstå hur människor känner inför våra frågor externt. Vägen framåt går genom att bekämpa vår tids pest – empatilösheten.

Den striden kan inte Anna vinna ensam. Den kan ingen av oss vinna ensam. Den vinns genom att vi är många som deltar i samtalet och som ser och reagerar när empatilösheten breder ut sig. Att vi är flera som säger ifrån när någon går över gränsen. Att vi är fler som stöttar dem som känner sig illa behandlade. Att vi är fler som kallar oss empatiska pirater.

Jag vill vara en empatisk pirat. Vill du?

Läs mer

3860660605_b0cc808752_b

Obligatoriskt gymnasium

En varningslampa om att oljan är slut lyser rött på instrumentpanelen i din bil, hur reagerar du?

Det rimligaste att göra är att köra åt sidan och kolla om du faktiskt har någon olja i motorn. Om du har det och om temperaturen i motorn inte plötsligt stigit i höjden, så kanske du chansar på att ta dig till närmaste mack för att få hjälp att kolla noggrannare. Vad du än gör så nonchalerar du inte problemet, för bara för att det finns olja i tråget innebär inte självklart att den når dit den ska.

Mindre rimligt, men troligen alltför vanligt är att knacka på lampan och tänka vafan… Sen köra in på närmaste mack och fylla på mer olja oavsett om det behövs eller inte, tänka att det var det och köra vidare. Lampjäveln lyser på i godan ro, men det skiter man i för man vet ju att man har olja i tråget, så det bara måste ju vara fel på lampan.

Lite som roten till alltför många säkerhetshål och buggar… istället för att reda ut varifrån ett fel verkligen kommer, så ser man till att felet inte syns.

 

xkcd

 

Socialdemokraterna och miljöpartiet har hur som helst fått för sig att det är en bra idé att göra gymnasiet obligatoriskt. I botten finns två orsaker:

  • Dels är man näst intill oanställningsbar för alla jobb som inte baseras på någon slags lönebidrag om man inte har åtminstone ett gymnasiebetyg, oavsett om det rent faktiskt behövs eller inte.
  • 99% av ungdomarna söker sig iofs in i gymnasiet, men bara 72% har en examen vid 20 års ålder.

Så varningslampan lyser, något är skitfel.

I en grupp av hundra tjugoåringar, så är det 28 som inte har gymnasiebetyg, av dem är det endast 1 (en) som aldrig kom in.

27 av 100 ungdomar klarade inte av att slutföra, eller kände sig inte motiverade att slutföra en utbildning som i det närmaste är en förutsättning för att ha en chans på arbetsmarknaden.

De rimliga tolkningarna på ett sådant problem är att gymnasierna inte håller tillräcklig kvalitet, att de inte är tillräckligt bra på att motivera, eller att gymnasiet helt enkelt inte är till för alla sexton- till nittonåringar. De rimliga tolkningarna innefattar inte att vi är för dåliga på att tvinga våra ungdomar att gå i skolan.

Att införa tvång är istället som att hälla mer olja i tråget utan att först kolla om det är det som är det verkliga problemet. Sure, de ytterligare resurserna som utlovats skadar säkert inte, men inte heller löser de problemet om man inte först tagit reda på var problemet sitter. Tvång kan till och med skada för den som håller på att bli vuxen. Läs gärna Johan Norbergs kolumn på temat ”S och MP vill sätta polisen på de skoltrötta”:

Men det fanns också ett replikskifte som hade stor betydelse för mig. Vi hade en gång en vikarie i engelska, som noterade mitt utåtagerande beteende, och höll kvar mig efter lektionen och frågade varför jag agerade så. Jag svarade att jag inte tyckte att gymnasiet gav mig någonting, och att jag avskydde att vara där. Då svarade han ”Men gå hem då.”

Han förklarade att det var en ursäkt som fungerade på högstadiet, dit jag tvingats, i sista hand med polis om jag vägrade dyka upp. Men gymnasiet är frivilligt. Om jag tyckte att det var ointressant eller destruktivt kunde jag strunta i det.

Men genom att komma dit hade jag förbundit mig att göra mitt bästa av det och i alla fall inte störa dem som gjorde det. Jag var på väg att bli vuxen och då borde jag agera lite vuxet.

Flexibilitet inte tvång

Möjligheterna att kunna ta igen det man förlorat senare är tricket. Alla kommer inte kunna, eller vilja gå gymnasiet som duktiga små robotar precis mellan 16 och 18 års ålder. Inte ens om vi har världens bästa gymnasium, med världens bästa, mest motiverade och högst aktade lärare.

Istället för att ersätta spirande unga vuxnas motivation och mognad med tvång, ger man dem möjlighet att komma ikapp. Vuxengymnasium, distansutbildning, deltidsutbildning – alla dessa är vägar att reparera skadorna på de egna studierna, när den egna motivationen till slut hinner ikapp. Det har vi alltid vetat, men vi kanske har glömt bort att vi skall komma ihåg det?

Samtidigt har vi problem med kvaliteten och kompetensen. Man skall i och för sig inte överdriva. Det är lätt att dra i larmklockan, men hur djupa problemen egentligen är, är inte fullt så självklart.

Det finns dock områden där man med fog kan påstå att det skulle kunna vara bättre. De som jobbar inom läraryrket måste få en eloge för vad de gör och många av dem är bra. Samtidigt är lärarna undervärderade och många som tidigare skulle kunna sökt sig till lärarutbildningarna väljer idag andra alternativ just därför. Varför välja ett yrke där man får så lite uppskattning, är så underbetald och har så låg status. Att gå till näringslivet är då troligen bra mycket mer lockande.

Med risk för att säga att det var bättre förr, så tror jag mer på möjligheterna att upprätthålla en hög utbildningskvalitet med en yrkeskår som dels har hög självkänsla, dels ett erkännande från omgivningen och dels ett intyg på det egna värdet i lön, förmåner och tid. Den systematiska nedvärderingen av lärarna som skedde från tidigt nittiotal och framåt, den rensade lärarutbildningarna från många av de verkliga talangerna och de som är kvar tycks inte riktigt tro på sig själva på det sätt jag minns från åttio- och nittiotalet.

Hur som helst så har vi inte direkt gjort det lättare att komma igen för elever som inte orkar följa mönstret, utan snarare sparat in alltmer på just den flexibiliteten.

Kanske är det i den änden vi behöver börja? Återge lärarna som yrkeskår deras yrkesheder och ge de elever som inte orkar möjligheten att reparera skadan av sin skoltrötthet. Kanske till och med ifrågasätta om varje förbaskat yrke från hamburgervändare och städare till snickare och plattläggare verkligen kräver gymnasiekompetens?

Finns flexibiliteten att ångra sig och läsa upp betygen, så kanske man kan jobba några år och sedan komma på att man vill något mer. Då skulle vi få in folk i ”intellektuella” yrken, som har fler erfarenheter än de de fått i skolbänken, det om något skulle väl vara ett revolutionärt koncept?

 

(Artikelbilden cc(by-sa) länk till fotograf)

Läs mer

Brattåsgården, vallokal valdistrikt 202

Framtiden tillhör oss

Idag går Sverige till val i 5837 vallokaler från Övre Soppero i norr till Smygehamn i söder. Trots att många förtidsröstar numera är det fortfarande på valdagen valet sker.

Jag började min dag med att besöka sju av dessa vallokaler för att lägga ut valsedlar för Piratpartiet. När jag träder in i en vallokal en söndagmorgon och möter artiga och vänliga människor som hjälpsamt tar hand om valsedlarna jag räcker över, imponeras jag av styrkan i det demokratiska system vi lever under.

 

Visst finns det skavanker, ställen där affischeringen sker väl nära vallokalen, där valsedlar särbehandlas inte bara i hur de placeras ut inne i lokalen utan också vad gäller transporten dit.

Men jag imponeras av denna maskin av 1000-tals frivilliga människor som säkerställer att vi alla kan avge vår högst privata hemliga röst, och om vi så vill kontrollera hur den tas om hand och räknas.

Som aktiv i ett utmanarparti som Piratpartiet är det klart att jag är frustrerad över att de etablerade partierna får valsedlarna tryckta och hjälp med att få ut dem till de nästan 6000 vallokalerna, samtidigt som vi med våra små resurser måste fixa detta arbete själva.

Samtidigt är detta spelets regler och om jag försöker sätta mig över partiegoismen för en stund kanske det behöver vara så. Det kanske är bra att en ny organisation tvingas bevisa att den klarar av att mobilisera för att ordna detta logistiska problem. Alla partier har någon gång varit nystartade och tvingats att bevisa på olika sätt att de menar allvar – att de är här för att stanna.

Jag är stolt idag. Jag vet inte hur många aktivister som är involverade i valsedelsdistributionen. Men om vi tänker oss att den genomsnittlige besöker 10 vallokaler så handlar det om nästan 600 personer som idag på morgonen tog en sväng med bilen, en cykeltur eller en promenad för att göra det möjligt att rösta på oss.

I vissa delar av landet är denna utflykt inget litet projekt. Enligt Google maps är det en och en halv timmas bilresa mellan de två nordligaste vallokalerna Övre Soppero skola och Luossavaraskolan.

Men för fjärde valet löser piratrörelsen denna utmaning. Jag såg igår att vi idag kommer att nå ut med våra valsedlar till 98% av vallokalerna och jag är stolt.

Jag har slutat räkna de gånger piratrörelsen har dödförklarats. Men vi lever. Vi lever och vi växer. Och oavsett vilket valresultat vi ser ikväll – om vi kommer över 1% så att vi slipper valsedelsproblemet nästa gång, om vi kommer in i några kommuner och kan börja driva igenom våra idéer och vår politik där – så har vi lyckats mobilisera igen.

Vi har inte dött.
Vi har lärt oss.
Vi har utvecklat vår politik och vår organisation.

Jag blir bara mer och mer säker på att framtiden tillhör oss. Vi är ett ungt parti. Med unga aktivister, ung medlemskår och unga sympatisörer. Vi är ett parti med en politik för framtiden.

Oavsett valresultat idag, så kan ingen ta ifrån oss det.

Läs mer

Cynismen når nya höjder

Fram till någonstans i början/mitten av 2007 gick jag i villfarelsen att det var långt mycket större risk för att demokratin skrotades av en vänsterregering än en borgerlig regering. I de borgerliga leden fanns så många liberaler (trodde jag) och en modern tradition av frihetlig vurm, inte bara ekonomiskt utan även på andra plan. Vi hade dessutom haft galningen Bodström som justitieminister under flera år och inte mycket skulle kunna vara sämre…

Men om vissa sossar hade en svagt unken doft av DDR och pampvälde, så är det alliansen som förvånat genom att gång på gång ljuga oss rätt upp i synen. Det obehagliga är att de gång på gång kommit undan med det, vilket knappast lär få dem att sluta.

Dessutom får jag ibland känslan av att de går på sina egna lögner, ungefär som en svår mytoman. Det får mig att tänka på Orwells begrepp dubbeltänk:

Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Det är en av flera möjliga scenarion nu när vår justitieminister gör sitt bästa för att kunna äta kakan och ha den kvar. Det andra möjliga scenariot är att hon är väl medveten om att hennes handlingar är ett hån mot demokratin; att de gör henne till en lögnare i och med att hon tidigare skyllt på EU när lagen skulle införas – men att hon fullständigt skiter i det.

Men för att berätta vad som hänt:

EU-domstolen har med ord och inga visor sågat datalagringsdirektivet utmed fotknölarna. De har konstaterat att det strider mot de mänskliga rättigheterna och att detta brott sker inte när en oskyldig människa granskas, utan redan när uppgifter samlas in utan föregående misstanke om brott.

Flera aktörer har helt logiskt slutat lagra sådana data, eftersom domstolens dom så uppenbart rycker undan mattan för hela konstruktionen.

Vår justitieminister har svarat med att tillsätta en utredning om hur den svenska lagstiftningen förhåller sig till domen, medan under tiden lagen naturligtvis kommer fortsätta att gälla.

Fascinerande nog kommer de första slutsatserna av utredningen presenteras två veckor efter EU-valet.
Räkna med att allianspolitiker kommer hänvisa till den utredningen om någon försöker debattera saken inför valet, allt för att slippa ta en svekdebatt några veckor innan valet.

Ännu mer fascinerande är hur de slutgiltiga resultaten skall presenteras i oktober lagom efter riksdagsvalet, så att man kan sidsteppa frågan även då.

Vem behöver ett samvete liksom?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jNKjShmHw7s]

 

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  • Det första vi kan konstatera är att regeringen vill ha kvar datalagringen.
  • Det andra vi kan konstatera är att mänskliga rättigheter uppenbarligen inte står högt i kurs.
  • Det tredje vi kan konstatera är att de anser att den demokratiska debatten är något man bör göra allt för att undvika.

Detta visar på en cynism och ett totalt ointresse för demokrati om denna hotar den egna agendan. Det är en arrogans vi normalt förknippar med diktatur, inte med vår kära, ofarliga, trygga, lite skenheliga men i grunden goda nation.

Vad som borde hända:

En så flagrant manöver för att undvika debatten borde få den tredje statsmakten att vädra blod. Det borde bli ett mediadrev, liksom ett drev i sociala media. Mikrofoner borde hamna i Beatrice Asks ansikte så fort hon lämnar departementet, liksom i Stadsministerns ansikte så fort han kommer utanför Sagerska palatset.

Tidningarnas löp skulle fyllas av justitieministerns lama försök att göra en bypass runt demokratin. På gott och ont skulle alla andra frågor hamna på undantag fram till dess ett vettigt svar tvingades ur ministrarna, eller till dess någon av dem avgick.

Vad som troligen kommer hända:

Eftersom ingen misstänks för att ha haft sex med fel person eller mot betalning, så kommer frågan vara död innan den ens väcks. I vårt nymoralistiska tidevarv är licensskolk med TV-avgiften, sex utanför normerna, drogbruk eller svarta pengar till barnvakten långt mycket mer spännande än hån mot demokratin.

Någon trött ledare kommer säkert att skrivas, kanske kommer också någon journalist försöka ta sitt ansvar, men rätt snart kommer saken i allt väsentligt vara glömd.

Tycker ni jag låter trött?

Jag utmanar journalister jag känner att bevisa att jag har fel!
Kom igen Karl Johan K, kom igen Per G, kom igen alla ni andra – jag vet att ni fattar att sådant här fulspel egentligen är jävligt allvarligt, men att vi har blivit loja av all spinn-kontroll.

Det räcker inte med att någon av oss piratpartister skriver en debattartikel, varenda journalist måste ta sitt ansvar.

 

Läs mer