Vad är det för en grej?
Är det nå’n viktig grej?
Det är en ganska viktig grej, när vi firar Christian’s day
Ho-ray, ho-ray, ho-ray!

Vad är det för en karl?
Är det nå’n vanlig karl?
Nej, han är ingen vanlig karl, han är en sån pirat-barbar
Arr, arr, arr!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Christian firade sin 49-årsdag med att gräva i besökstatistik från Mongoliet.

Andra som grattar: Blågrön Röra, Rickard Olsson, Anders Lindbäck,Björn Felten, Maloki, Emil Isberg, Ola Nyström, Anna Troberg, Jan Lindgren,Jonathan Reider Lundkvist, Yamiko, Göran Widham och Marcus Fridholm,Magnifika Gnistor, Hax, Dexion, Calle Rehbinder…

Mymlan har utsett kärlek till veckans bloggtema. Jag passar på att publicera min översättning av världens vackraste kärlekssång, som jag tillägnar det ögonblick av sinnesförvirring som kärleken kan vara.

Den enda jag vill ha

Blott en tanke startar
hjärtats sång
som en vårvind ljum
gör min stämma stum

Då vet jag säkert att just du är
Den enda jag vill ha

När nattens skuggor falla
kring oss två
Det blir tyst till slut
som vi väntat på

Din mun mot min den säger du är
Den enda jag vill ha

Beröring från dig ger mig svindel
Så jag faller handlöst för dig
Jag ser när du ler
att du vill ha mer
vet att du nu tillhör mig

Min bröstkorg fylls av
sånt begär
Varje kyss jag får
gör mig mera kär
Jag stryker flagg för den som nu är
Den enda jag vill ha

Orginalet: My One and Only Love (1952)

Text: Robert Mellin
Musik: Guy Wood

Andra bloggare: Yvonne, Inger, Trollhare, Ulrica

Datainspektionen arbetar för att säkra den enskilda individens rätt till integritet i samhället.

Datainspektionen är en myndighet som genom sin tillsynsverksamhet ska bidra till att behandlingen av personuppgifter inte leder till otillbörliga intrång i enskilda individers personliga integritet.

Nu har de startat en informationssajt – www.kränkt.se – för att hjälpa den som blivit kränkt på nätet. Eller kränkt och kränkt? Så här skriver de själva:

Har du blivit oschysst behandlad på nätet? Är det någon som har skrivit något nedsättande om dig på ett forum eller kanske lagt upp en bild på dig som du inte vill att andra ska se? Eller är du förälder till ett barn som råkat ut för något liknande?

Jag ska inte diskutera vad skattepengar borde användas till och vilka sorters kränkningar av den personliga integriteten jag tycker att Datainspektionen borde fokusera på. Istället tänkte jag bara påpeka att det inte alltid är nödvändigt eller ens önskvärt med offentliga alternativ på områden där solidaritet, empati och människokärlek redan gör att spontana civila initiativ tas. När allvarliga kränkningar sker på nätet och dessa blir kända så reagerar nätinvånarna. Det startas stödgrupper, folk sänder sitt personliga stöd och visar att de bryr sig, det skrivs om det i gamla medier och i nya.

Privata initiativ startas och politiska partier föreslår t o m cyberpoliser.

Jag tror på det civila samhället. Jag tror att mobbing i skolan eller arbetsplatsen bekämpas i första hand med civilkurage. Att folk blir kränkta är något vi inte kan undvika, men stödet för dem måste komma där och då, från de som är närvarande oavsett om det är en digital eller en verklig närvaro.

För allvarliga kränkningar har vi rättsvårdande myndigheter. Det går att polisanmäla och det går att få de som beter sig som svin fällda. På många sätt är det nog till och med lättare att bevisa digitala kränkningar. De lämnar tydliga spår, till skillnad från när man blir upptryckt mot en vägg bakom skolan, eller tafsad på på krogen.

Så jag förstår ärligt inte talat behovet eller motiven för Datainspektionens satsning. Jag tror att den riskerar få samma effekt som i andra sammanhang när det offentliga tar sig an en uppgift. Människor tror att nu ordnar farbror staten detta. Det gör den inte alls. Det är vi som måste ordna det. Tillsammans.

The world is on its elbows and knees
It’s forgotten the message and worship the creeds.
(Matt Johnson, The The 1989)

Som den minnesgode läsaren vet är det alls inte länge sen jag var moderat partimedlem. När jag lämnade Moderaterna var det som en reaktion på deras ovilja att ompröva sin inställning i det kluster av frågor som har med den enskildes rätt att vara skyddad mot statliga ingrepp i den personliga integriteten att göra. Jag kunde inte längre förlika mig med att borgerligheten med Moderaterna i spetsen verkar ha tappat sin ideologiska kompass på detta område och därmed har glömt bort att individens rätt till skydd mot statens klåfingrighet historiskt varit en av deras kärnfrågor.

Sedan jag äntrade Piratpartiet har jag ändå närt förhoppningen att mitt gamla parti skulle ta sitt förnuft till fånga. Att jag en dag skulle vakna och känna igen det igen.

Idag känns det ännu mer omöjligt och jag tvingas inse att jag är en livbåt på drift från ett sjunkande skepp. Jag var moderat av ideologiska skäl. Den ideologiska gemenskap jag kände med partiet oavsett de skillnader som fanns i en mängd sakpolitiska frågor var bekännelsen till liberalismen. Denna är förvisso en ideologi som alla möjliga bekänner sig till nuförtiden. Den är på väg att bli ihjälkramad, så poppis är den. Men bland alla låtsasliberaler är det svårt att hitta representanter för en modern framåtsträvande liberalism.

Jag upplevde ändå Moderaterna som de som låg närmast att representera de tankar som finns i en liberalism av klassiskt snitt. Inte bara ekonomism, inte urvattnad socialliberalism, utan verklig liberalism: Indvidens frihet att förverkliga sig själv och finna lyckan, men under ansvar för att inte skada någon i sin omgivning. En liberalism som förvisso erkänner behovet av en stat, men som är misstänksam mot den maktutövning som det statliga våldsmonopolet möjliggör. Den sortens liberal är jag.

Med detta sagt tänker jag förklara varför Moderaterna nu känns mig så främmande. Till dels kan det bero på en ideologisk omsvängning i partiet. Även om det går att förstå situationen som att den konservativa sidan, i denna hybrid av de två gamla trätobröderna konservatism och liberalism, har fått övertaget, så räcker inte den förklaringen ensam för att förklara skeendet. (Jag tänker inte trötta er med att gå igenom exempel på anti-liberala ställningstaganden. Jag nöjer mig med några få som stöd för min analys.)

I många av de fall där Moderaterna har lämnat den liberala linjen har man gjort det av pragmatiska skäl. Det må ha skett uttalat eller outtalat, men när man bestämmer sig för att avlyssna svenska folket i och med FRA-beslutet eller för att lyfta bort arbetsrätten från reformagendan, är det inte av ideologiska skäl utan av pragmatiska. Mot denna taktiska pragmatism, som till dels har kännetecknat partiet under trojkan Reinfeldt, Schlingman och Borg, har jag egentligen inte så mycket att invända. Politik är det möjligas konst. Vill man se ett liberalare Sverige är det första steget att ta över makten och det andra att mer långsiktigt utgöra ett reellt regeringsalternativ till socialdemokraterna. Om man för att bli det är tvungna att slakta en del heliga kor – so be it! (Att sedan somliga av dessa kor är så heliga för just mig att det fick mig att lämna partiet hör inte till analysen. Det hör till mina högst personliga överväganden.)

Vad jag vill ha sagt med detta resonemang är att ett parti slutar inte vara liberalt för att det dels har ett konservativt arv, dels behöver kompromissa med sin ideologi för att vinna makten. Ett parti slutar vara liberalt, när de så ofta låtit bli att agera liberalt att de därigenom glömt vad det är att vara liberal.

Idag skriver två framträdande moderater Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdahl i Svenska Dagbladet om Moderaternas inställning till sprutbytesprogram i Stockholms läns landsting. Artikeln är en symbolisk gest, det handlar bara om positionering i debatten, eftersom det ändå finns en majoritet i landstinget för att införa sprutbytesprogram.

När man läser olika reaktioner på debattartikeln (från partivänner och andra) så får man känslan att de två moderaterna intagit en extremposition. Man undrar om de anser att de talar för en tyst majoritet av vänner av ordning. Visst det finns kloka röster bland de som håller med, men den här gången håller jag inte med Kent Persson.

Att vara emot sprututbyte är inte en uppfattning man kan nå fram till av pragmatism. Det mesta talar för att ett sådant program gynnar folkhälsan, narkomanernas hälsa utan att det försvårar samhällets möjligheter att begränsa narkotikans spridning. Moderaterna omprövar många gamla uppfattningar av pragmatiska skäl, men som Motpol skriver:

Partiet som de senaste sex åren gjort sig känt som ett sällskap där ingen förändring är omöjlig, är fullständigt blockerat i narkotikafrågan. Sakargument går helt enkelt inte in.

Det är inte heller en position som kan motiveras från ideologiska utgångspunkter. Oavsett om vi talar om värdekonservatism eller liberalism finns det inte mycket att stå på som talar för denna kamp mot förnuftet. Vems frihet är det man försvarar? Vilka värden är det man vill bevara? De berörda narkomanerna blir inte mindre fria av fria sprutor. Samhällets kamp mot narkotikan blir inte mindre övertygande. Om man inte är ute efter att övertyga om sin kompromisslöshet genom dödligheten hos narkomaner.

Inte ens opportunism är ett rimligt motiv. Som Isobel Hadley-Kamptz beskriver budskapet känns det inte som att det kommer slå an strängar i den svenska folksjälen:

Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det ”etiskt tveksamt” att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.

Det som återstår är en reflexreaktion mot det vi lärt oss inte är rumsrent. Det handlar inte längre om pragmatism, ideologi eller opportunism. Det handlar om känslomässig affekt – om rädsla och aversion. Det är när jag tänkt mig hit som jag inser, att om det finns en röd tråd i de nya moderaternas program och handlande de senaste åren, så är det denna rädsla och aversion. Det är därför moderaterna känns mig så främmande. För jag är inte rädd för terrorismen, barnporren eller näthatet. Jag känner ingen aversion mot fildelare, narkomaner eller sjuka.

Jag är liberal. Jag tror på människan till och med i den skröpligaste av inkarnationer.

Josh tyckte deras frågor var så dåliga att han hittade på egna roligare. Efter lite betänketid har jag nu kommit fram till mina svar på dessa:

1. Vilket är din bästa nedladdning någonsin?

Jag laddar inte ner film. En gång köpte jag en hel säsong av Filip och Fredriks Ett herrans liv för researchbruk från Kanal5. Av någon anledning gick det inte att få hem den. Efter många samtal med deras tjänstvilliga support, ett litet IT-företag i nordligaste norrland, så fick jag rådet att leta upp den som torrent. Så då installerade jag Vuze och fick snabbt hem en riktigt bra samling Ett herrans liv-avsnitt. Räknas det?

2. Hur brukar du oftast rösta, har du exempelvis testat något av alla de svenska vårdskolaomsorg-alternativ som klumpat ihop sig i Mittens Rike?

Ja, men jag har slutat. Abstinensen var inte alls så svår som folk säger.

3. Tycker du att rättssäkerhet, budbärarimmunitet och brevhemlighet är viktigare för samhället än att en välmående bransch med en armé av gråterskor får idka utpressning mot barnfamiljer?

Generellt sett är jag emot utpressning av barnfamiljer. De där andra långa orden låter ju som bra saker. Är det sant att jag får välja?

4. Hur tycker du att man ska minska konkurrenstrycket från den illegala underhållningskartellen för de legala aktörer som distribuerar kultur via nätet, bland annat på The Pirate Bay?

Klarar sig inte kulturdistrubutörerna på nätet rätt bra utan vår hjälp. Ni vet, jag har ett liv att sköta. Om jag slipper så ägnar jag mig åt viktigare saker.

5. I många europeiska länder fanns en gång i tiden så kallade black rooms där maktens lakejer öppnade och kontrollerade all post. Tycker du att vi ska ha samma regler i Sverige?

Jag är för black rooms om det händer roliga saker i dem och om jag får vara med. Var det svar på frågan?

Några andra som har svarat på Joshens frågor:

• Att svara eller icke svara, det beror på frågan
• So relaxen und watchen das blinkenlights
• Signe Rocklin (pp) svarar på fler frågor
• Piratfolkets frågor
• Moderata gäspningar
• Piratpartiets svar på Filmfolkets frågor
• Frifräsare är vi allihopa

Det är därför vi med glädje ser att Henrik Pontén och hans kollega Sara Lindbäck anslutit sig till bloggvärlden för att delta i samtalet om upphovsrätt och annat. Vi hoppas att de har för avsikt att delta i dialogen och inte bara vill skaffa sig en till megafon. Då kanske de tar intryck av alla kloka tankar i ämnet bland Sveriges bloggare.

Det går en del rykten om att bloggen ifråga inte har Henrik Pontén och Sara Lindbäck som avsändare. Men eftersom den länkas från såväl antipiratbyran.se som antipiratbyran.com, utgår vi tillsvidare från att den har det.

Scaber Nestor tror också att den är legitim.

Vad kan man då säga om vad Pontén och Lindbäck hittills har skrivit.

I sitt andra inlägg kommenterar de juridikprofessor Anette Kurs tankegång att hårdare lagar höjer värdet på  illegala produkter och därmed ökar incitamentet för kriminella.

Det är orimligt att skylla utvecklingen på brottsoffren. Hur skulle argumentationen låta vid värdetransportrån; skydda er inte så mycket för då blir de kriminellas metoder grövre och det riskerar människors hälsa.

Här tycker jag nog de gör ett felslut. Det är inte brottsoffren Annette Kur skyller på om man ens kan tala om att hon skyller på någon. Det är lagstiftaren. Jag läser henne som att hon förespråkar en rimlig balans mellan brott och tvångsmedel så att tvångsmedlen inte förstärker incitamenten för framväxten av en lönsam illegal marknad.

I sitt tredje inlägg kallar de Karl Sigfrid socialist. Om det inte vore på allvar vore det stor humor att kalla en moderat kamrat:

Karl Sigfrid slagordsretorik är inte bara tröttsam utan också ett hinder för en seriös debatt. Med den nivån på logik vill jag påstå att Karl är socialist. Att verka för att enskildas egendom ska tas ifrån dem och fördelas till kollektivet under någon diffust påstående om samhällsnytta är ju inget annat än vulgärsocialism. Lite skärpning tack kamrat Sigfrid.

Här blandas som så ofta materiell äganderätt ihop med immateriella rättigheter. Inget tas ifrån någon vid kopiering, eftersom originalet blir kvar. Alltså handlar det inte om att något fördelas. Om antipiraterna var lite hederligare i sin argumentation skulle det underlätta samtalet. Om de till exempel skrev att enskildas tidsbegränsade rätt att uppbära ersättning vid mångfaldigande och distribution fråntas dem, vilket är en korrektare beskrivning, då kunde vi som inte håller med invända att det gör den ju inte vid privat kopiering, eftersom ingen uppbär ersättning. Bara för att ta ett exempel på en mer resonabel samtalston.

I sitt fjärde inlägg anklagar de Rick Falkvinge för att missförstå IPRED-lagen. Det handlar om diskussionen kring razziorna mot DC-hubbar. Där Rick ska ha sagt att det är IPRED-lagen som gjort tillslagen möjliga. Nu vet jag inte exakt vad Rick kan ha sagt, men det skulle förvåna mig om han sagt så, eftersom IPRED är en civilrättslig lag.

Antipiratbyråns beskrivning av sakläget har jag däremot svårt att förlika mig med:

Som ni säkert alla redan känner till så gjorde ju ipred att upphovsrättslagen blev mer teknikneutral på civilrättens område. Efter en domstolsprövning kan en upphovsrättshavare driva en civilrättslig process mot en misstänkt intrångsgörare. Det är den vanligaste vägen att agera vid upphovsrättsintrång, men före ipred har det inte varit möjligt för intrång som sker på nätet. Ipred har med andra ord har ingenting att göra med polisens arbetsmetoder.

Att kalla överförandet av polisiära befogenheter till privata intressen för teknikneutralitet är väl ändå lite väl mycket nyspråk.

På tal om kan, ska och vill. Jag kan och vill bli styrelseledamot i PP. Nu avgör medlemmarna om jag ska. #piratpartiet #valberedning

Det känns som att min kandidatur förtjänar mer än 132 tecken. alltså följer jag Simon Rosenqvists exempel och bloggar om det.

Jag vill sitta i partistyrelsen för att jag tror att jag skulle göra nytta där. Jag har lärt mig älska Piratpartiet och ser att det genomgår en intensiv förändring där vi behöver hjälpas åt att vårda våra starka sidor när vi växer och utvecklas. Jag tror på principen gräv där du står och på att den som ser ett problem har ett ansvar för att vara med och lösa det. Att se att partiet behöver min kompetens och mina erfarenheter och inte erbjuda dem till medlemmarna genom att kandidera är därför främmande för mig.

Jag kan sitta i partistyrelsen. Jag har noga övervägt mina andra åtaganden, både utanför partiet i form av jobb och liknande och inom partiet (t ex den roll jag har i den operativa organisationen som ansvarig för kompetensutveckling). Jag bedömer att jag hinner med en styrelseplats också. Jag tror att den tid detta tar ungefär motsvarar den tid jag redan lägger ner i att delta i diskussioner och samtal om partiets organisation, sociala arbetsmiljö och framtid. Jag har som jag nämnde ovan talat igenom saken med min familj (fru och två pojkar 12 och 13 år gamla).

Jag ska sitta i partiets styrelse eftersom mina tidigare erfarenheter gör mig synnerligen lämpad. Jag har varit djupt engagerad i:

1. Folkrörelser och föreningar som såväl aktivist, styrelseledamot och anställd. Dels i politiska sammanhang inom MSU, MUF och Moderaterna. Där har jag aldrig varit anställd, men däremot haft en kommunal nämndpost. Dels i den svenska musikrörelsen – Kontaktnätet för ideella kulturföreningar – där jag varit såväl aktivist, styrelseaktiv (bland annat ordförande och kassör i ett flertal föreningar och styrelseledamot på regionnivå) som anställd.
2. Företag och bolagstyrelser – Jag har drivit egna bolag och suttit i styrelsen för andras. Bland annat drev jag en start-up på slutet av 90-talet från ensam konsult till tio anställda.
3. Svärmar – Jag har varit på internet sedan mitten av nittiotalet och deltagit i en hel del olika communities, forum och andra kollaborativa projekt. Även om jag inte började blogga förrän 2009. Innan internet, under min mer anarkistiska period så deltog jag i en hel del aktivism med svärmtendenser. En av sakerna som drog mig till kulturföreningar och musikrörelsen var den lösliga organisationen och inställning att det viktiga är att vi ordnar något tillsammans.

Jag tror att Piratpartiet behöver röster i styrelsen som har bra koll på alla våra tre organisatoriska grundpelare – operativt bolagsliknande, föreningsdemokratiskt och svärm. Som kan göra distinktioner mellan dem och fungera som länk mellan de människor som i första hand känner sig hemma i en av de tre organisatoriska världsbilderna.

Styrelsearbetet och kommunikationen i partiet kan också ha nytta av en person som obehindrat förstår både leftspeak och rightspeak. Med bakgrund i moderaterna och ett förflutet i anarkistiska vänsterkretsar gör jag det.

Mitt tredje argument för att jag kan, vill och hoppas medlemmarna tycker att jag ska göra nytta i styrelsen är min väl dokumenterade förmåga till kommunikativt arbete såväl internt som externt. Här tänker jag inte ägna mig åt någon lång utläggning med exempel. Jag hoppas mitt arbete med Livbåten och i andra kanaler talar för sig själv.

Den totala transparensen riskerar dock att bli slitsam om den inte hanteras väl. Alla efterfrågar ärlighet, men få uppskattar om en vän säger till dem att de blivit feta. När en vän dessutom ropar det på högsta volym mitt i en folkmassa, är det troligt att vännen snart förlorar sin vänskap.

Vi som varit med i föreningslivet eller det politiska livet i ett par decennier eller mer, har ofta lärt en läxa ifråga om kritik. Vi säger ofta för att erfarenhet bara är en aspekt. Den råder inte alltid bot på taktlöshet och okänslighet. De som har en ärlighetens motsvarighet till tourettes syndrom dra kanske inte alltid nytta av sin erfarenhet.

”Jag tycker om att lära mig men inte alltid att bli undervisad”
– Winston Churchill

HAX tillhör de mer erfarna, och han kommer med några ytterst goda råd, när han säger hur ha  tycker kritik skall vara. Nedan remixar vi hans lista med våra egna synpunkter:

Omedelbar

Saker som får vänta surnar som gammal mjölk och får helt fel proportioner.

Relevant

Ta reda på faktiska förhållanden. Beskriv vad som blir konsekvenserna om felet består. Var saklig.

Sak, inte person

Ibland är det tillfredställande att angripa någon som person, men det leder i princip aldrig någon vart. Vill man göra faktisk skillnad,  gör man bäst i att prata sakfrågor och lämna personliga aversioner utanför.

Kritik skall framföras enskilt, inte offentligt

En känslig fråga i ett parti som står för transparens, men det är dags att börja visa lite folkvett. Gå till er själva och fundera på hur ni reagerar på kritik öga mot öga jämfört samma kritik framförd över megafon från hustaken. Det finns tillfällen då kritik måste vara offentlig, som när ett privat samtal inte ger något. När vi inleder vår kritik i ett offentligt forum leder det ofta bara till uppskruvat tonläge, förnedring eller kränkning och ställningskrig. När kritiken framförts och diskuterats, kan vi gemensamt se till att kontentan av det vi kommit fram till och varför kommer ut i ljuset — ergo: transparens.

Vår utgångspunkt för ovanstående resonemang om kritik bygger på att målsättningen  är att skapa faktisk förändring, inte att bara vräka ut sin misstro och sin frustration.

”Tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat”
– Winston Churchill

Det finns en orsak varför det gamla talesättet om att räkna till tio fortfarande är lika sant. Vill du skapa förändring bör du inte öppna munnen förrän hjärnan hunnit ikapp hjärtat — men inte heller vänta en sekund längre än nödvändigt.

Affekt gör oss dessutom mer rigida, stelbenta och orubbliga. Det är en dålig ingång i ett konstruktivt samtal.  Den egna ”sanningen” är sällan annat än en approximation. Det är först när du är lugn nog att lyssna på invändningar och ta dem i beaktande, som du kan föra ett samtal som leder någon vart. Din irritation bygger kanske på missuppfattningar, kanske finns det andra aspekter du inte tagit med i beräkningen. När vi hugger  som stridslystna mungos, har vi inte tid att lyssna och ta till oss av andra aspekter.

”När man har preciserat sin ståndpunkt behöver man inte slå läger högst uppe på den”
– Winston Churchill

Transaktionsanalys

När vi funderar över hur ett bra samtal borde gestalta sig är TA-teori en intressant och bra modell. Förenklat finns i TA-teori tre positioner en person i ett samtal kan ta, och därmed sex olika typer av samspel, eller nio om personernas sätt att hantera sina roller är väldigt olika.

De tre positionerna är förälder, vuxen och barn:

• Föräldrarollen innebär uppfostran, tillrättavisande, överlägsenhet och ansvarsövertagande. Bygger ofta på imitationer av människor som varit viktiga för oss.
• Vuxenrollen betyder samtal, respekt, integritet och ansvarstagande. Här och nu, du är OK-jag är OK.
• Barnrollen betyder underläge, undergivenhet, kränkthet, uppkäftighet och uppror. Bygger ofta på egna tidigare upplevelser av underläge och trots.

De sex samspelen, lite slarvigt beskrivna är:

• Förälder-förälder, en omedelbar kollision då båda försöker mästra eller tillrättavisa.
• Förälder-vuxen, den ensamma föräldrarollen kan bli smått löjeväckande.
• Vuxen-vuxen, det mest konstruktiva sättet att föra samtal.
• Vuxen-barn, barnpositionen kan bli smått löjeväckande då det saknas någon att sätta sig upp mot.
• Barn-barn, ett stort drama med folk som slår i dörrar och som sällan leder någonstans.
• Barn-förälder,  samtalet blir ojämlikt – en person mästrar och den andre blir undergiven eller trotsig.

Det är i princip bara samtalen vuxen till vuxen som verkligen ger något — vilket kanske är något att fundera över för den som vill ge kritik. Intern kritik är inte ett samtal med fienden. Till och med när man är djupt oense är det oftast en usel taktik att reagera i affekt. Du hamnar lätt i någon annan position än vuxen, med tillhörande renhårighet, saklighet och respekt. Blir du barn är du diskvalificerad, blir du förälder övertrasserar du ditt förtroendekonto.

Intern kritik, hur gör man?

Så hur kombinerar vi ett konstruktivt samtal med kravet på öppenhet och transparens? Hur kritiserar vi internt, och när är det ”rätt” att frångå visdomarna och gå till attack?

Vi tror egentligen inte det är ett problem, i alla fall när vi pratar öppenhet. Istället är det faktiska problemet människors behov av att höras tillsammans med oförmågan att se skillnad på att kritisera och att attackera. Många av oss inom partiet är personer som har svårt för att bli lämnade utanför och som har svårt för auktoriteter.

”Den nyttigaste läxa livet lärt mig är att idioterna många gånger har rätt”
– Winston Churchill

Piratpartiets problem grundar sig i att vi blivit förälskade i idén om total transparens och öppenhet. Vi tillber transparensguden istället för att sträva efter så stor öppenhet och transparens som möjligt. Oftast är öppenheten bra och nödvändig, det kanske viktigaste verktyget för att slå vakt om interndemokratin. Total öppenhet kan tyvärr också innebära att förtroende inte längre är förtroende, att delegation inte längre är delegation och att allt arbete i ledande funktion blir så slitsamt och svårhanterligt att det nästan blir hopplöst.

Första steget när vi stör oss på något inte är att skrika utan att söka kunskap. Att inse att vi inte alltid vet allt vi tror vi vet. Det är alltid klar fördel att ha torrt på fötterna. Steg två är att föra enskilda samtal med de vi är irriterade på, dels för att vi skall få deras synvinkel och dels för att ge dem möjlighet att ta ställning och kanske hänsyn till vår kritik. Steg tre infaller om kritiken faller för döva öron. Då får vi fundera på om frågan är viktig nog att bråka om. Om det är viktigt, så flyttar vi kritiken till det offentliga — men då gör vi bäst i att vara ordentligt sakliga. Först i steg fyra, om det fortfarande inte går att prata om saken på ett bra sätt, är det läge att ta till brösttoner, hot om avhopp, krav på avgångar eller andra affekterade reaktioner.

Det är naturligtvis omöjligt och ogörligt att tro att vi skall kunna vara så kloka, verserade och kalla alltid. Det är inte ens önskvärt att vi alltid kör efter någon regelbok. Däremot tror vi att mycket mer skulle hända, och mycket mindre skulle finnas att kritisera i sak om fler av oss försökte vara mer metodiska och pragmatiska i den interna debatten — åtminstone emellanåt.

Uppdatering: Vi har medvetet diskuterat hela frågan utifrån den som ger kritik, men det finns ju naturligtvis en annan synvinkel — hur man tar emot kritik. Vi håller inte med Bengt i allt han säger, men det perspektivet måste naturligtvis avhandlas det också.

Sedan november skriver tio studenter inom området service management i en blogg som drivs av institutionen.
– Jag kom på idén. Marknadsföringsgruppen för campus ville nå ut till nya studenter. Sociala medier ger användaren tillgång till en plats där all information är samlad. Hemsidor är lite passé. Ungdomar idag vill ha mer kött på benen om hur det verkligen är, säger Mathilda Brook Welin, en av studenterna som bloggar.

I Sydsvenskans artikel framgår att de bloggande studenterna inte är missnöjda med att de fått riktlinjer för skrivandet. Ändå ropar folk om censur. Jag tycker man lika gärna kan kalla det censur när en ledarsida i en tidning väljer att inte ta in texter av fel politisk färg. Avsändaren eller ägaren av en mediekanal är i sin fulla rätt att kontrollera innehållet i den. Yttrandefrihet är inte att vi ska få skriva eller säga vad vi vill var vi vill, det är att vi ska ha tillgång till forum att skriva och säga vad vi vill.

De som ropar om censur på grund av sådana här företeelser beter sig som Peter i Peter och vargen. När deras röster behöver höras kommer folk att ha tröttnat på att lyssna.

EDIT: Jag tog bort några länkar som jag slarvigt inkluderat bland de som ropar vargen kommer. Dels råkade jag dubblera länken till Sydsvenskan där, dels har diskussionen i kommentarerna fått mig att inse att det var fel av mig att inkludera Aurora Gullbergs inlägg där.

Jag måste tacka Marcus för den möjligheten och för all coachning och alla sena nattliga redaktörsinsatser när jag tvekat över publiceraknappen. Vi har haft roligt ihop när vi funderat över hur vi ska svara en särskilt besvärlig kommentar, en sådan där som utmanat hela vår argumentation och fått de ideologiska utgångspunkter vi står på att gunga. Vi har kanske haft ännu roligare ibland, när vi som vi säger, kammat troll. Det har varit många PABD-ögonblick* som känts viktiga eller hisnande, när vi skrivit något som vi verkligen hoppats skulle ge genklang. Som när vi tillsammans i somras gav oss in i fattigdomsdebatten.

Jag måste också tacka alla er som läser, de av er som kommenterar i kommentarsfältet och alla de som kommenterat i andra sammanhang. Det är trots allt samtalet vi vill åt. Jag tänker så mycket bättre tack vare både de av er som berömmer och visar vad som är bra och de av er som kritiserar, letar fel och hittar hål i argumentationen. Tack för ett fantastiskt år som bloggare!

När Marcus i februari för ett år sen frågade mig om jag ville börja gästblogga i livbåten, så hade jag precis bestämt mig för att det var dags att lära sig hur bloggvärlden fungerade. Jag hade precis avslutat två experiment. Ett skrivtekniskt där jag ägnade mig åt att ge mig själv påhittade skrivuppdrag enligt formeln skriv så och så många tecken om X, där X gärna fick vara något främmande som jag normalt inte skulle skriva om. Ett bloggtekniskt: jag startade en blogg Varning för argsint ickerökare i samband med att jag slutade röka (Tyvärr har jag sen dess börjat igen.) för att lära mig hur bloggverktyg, länkande och liknande fungerade. I samma veva uppgraderade jag mitt bloggläsande till RSS-metoden och började följa ett växande antal politiska bloggar.

Att tacka ja till Marcus erbjudande var alltså ett naturligt nästa steg. Jag funderade en hel del på vad jag skulle skriva om och insåg att det skulle förmodligen falla sig naturligt att ta plats brevid Marcus piratliberalism som en till liberal röst i kören. Inlägg baserade på mina reaktioner över nyhetsflödet och bloggflödet som en vass kritiker inifrån av moderaternas allt svagare vilja att stå för liberala värden. Ungefär så såg uppdragsbeskrivningen ut. Nu i efterhand är ju utvecklingen till pirat inte särskilt förvånande.

Mitt första inlägg kom att handla om barnpornografi och Facebookgrupper, vilket är lite lustigt eftersom båda dessa frågor kommit tillbaka senare i min bloggargärning. Men det viktigaste med detta första inlägg var att en av mina största bloggidoler Josh kommenterade det. Det gav mig inspiration och skrivlust att så omedelbart bli bekräftad. Det är kanske just detta – inspiration och bekräftelse – som är bloggandets kärna.

Sen den där första kommentaren har det blivit inlägg av alla möjliga slag. Om vi tar en titt i backspegeln, så har det handlat om:

• Privata tramsinlägg som deltagande i diverse listor.
• Sexualliberalism som i inlägget – En parningsvillig hanes klagan
• Fildelningsfrågan som i inlägget – En miljard morötter
• Diskussionsklimatet som i inlägget – Ska vi ta och höja debattnivån tillsammans
• Personliga upplevelser som format mig som i inlägget – Då var jag en av Dom andra
• Försvar av Liberalismens som i inlägget – Den Goda Viljan
• Inlägg i jämställdhetsdebatten som i inlägget – Måste du verkligen…
• Invandring, intregration och främlingsrädsla som i inlägget - Här slipper ingen över bron – men välkommen in genom dörren… sen
• Näthatet som i inlägget - Hata hatet inte hatarna
• Interna skeenden i Piratpartiet som i inläggen - Att förtjäna en röst och 19 år och på väg mot riksdagen?
• Djupare filosofiska funderingar runt samhället som i inlägget – Lagen bygger vi tillsammans

Längs denna vingliga färd har det funnits några viktiga milstolpar. Steget från moderat till pirat. Valdagen. Integrationsdebatten. Det ska bli spännande att se vad nästa år har att erbjuda.

(*) PABD = Publish and be damned.