Det är ytterst få som på allvar ifrågasätter hela upphovsrätten som sådan, det är en missuppfattning som mer och mer börjar se ut som en svårt misshandlad halmgubbe. Det som snarare debatteras är hur upphovsrätten bör se ut: skillnaden mellan de ideella och de ekonomiska aspekterna, upphovsrättens längd, upphovsrättens automatik, den alltmer utarmade kulturella allmänningen, fair use, alternativa licenser, drm och alla de lagar och regler som med mer eller mindre stort misslyckande försöker upprätthålla en upphovsrättsmodell som inte längre stämmer överens med sin samtid.

I den mån upphovsrätten som sådan ifrågasätts, har det så gott som alltid att göra med att den tillåts övertrumfa andra rättigheter som av många ses som långt mer grundläggande. Om det inte är ett spel för gallerierna tycks även Kulturskaparnas debattörer förstå något av detta dilemma:

Lösningen på fildelningsfrågan är inte i första hand polisiär. Vi i Kulturskaparna är överens om att en ensidig satsning på kontroller, som kan uppfattas vara integritetskränkande, inte är en hållbar väg.

I och för sig är detta uttalande så fullt med förbehåll att väldigt lite substans lämnas kvar. Vad är en ”ensidig” satsning på kontroller till exempel? Och vad är enligt debattörerna skillnaden mellan något som kan ”uppfattas” vara integritetskränkande och något som faktiskt är det? Det är en språkdräkt som inte riktigt gör att man känner att debattörerna tar frågan på allvar. Mycket riktigt vänder man på klacken något senare i samma artikel:

Men den hotande faran är att internetmarknadens kommersiella aktörer agerar långsamt och kortsiktigt. Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.

Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät. De duckar för frågan och lägger ansvaret för problemen i knäet på sina kunder. Därigenom riskerar bredbandsleverantörerna på allvar konsumenternas framtida tillgång till ett rikare och bättre kulturutbud på internet.

Detta kan inte tolkas på något annat sätt än att Kulturskaparnas debattörer vill att bredbandsleverantörerna skall övervaka innehållet i sina kunders kommunikation. Det är inte bara en åtgärd som kan uppfattas som integritetskränkande, det är en direkt, verkligt och konkret integritetsfientlig handling. Problemet ligger inte heller hos bredbandsleverantörerna, utan i den totala dövhet inför den nya marknaden som uppvisas gång på gång. Det visar dessutom på en rörighet som kan tolkas som antingen okunskap eller dimridåer beroende på hur snäll man är.

WAR IS PEACE, FREEDOM IS SLAVERY, IGNORANCE IS STRENGTH

Skulle kulturskaparna acceptera att posten ålades att kontrollera att paketen som levereras inte innehåller kopierade böcker, kompendium, hembrända CD-skivor eller annat upphovsrättsskyddat material? Tror inte det, eller hur? Alla dessa kreativa människor förstår nog att i ett sådant klimat av kontroll, så kommer snart det fria ordet att tryckas ner dels av självcensur och dels av krafter som inte riktigt vill förstå var gränserna för den personliga integriteten egentligen bör gå. Det är inte ens en metafor eller liknelse, för jag menar att den enda skillnaden mellan situation ett och två är att den ena handlar om nollor och ettor — och den andra om fysiskt berörbara överföringar.

Det är bara att konstatera att de som lever på upphovsrätten tagits på sängen, trots att de haft tio år på sig att fundera över hur framtiden kan komma att se ut. Inte inom något annat område i samhället är de stora aktörerna så långt efter i utvecklingen jämfört med sina användare. Till och med de statliga myndigheterna, dessa underverk av byråkratisk fyrkantighet har idag bättre service i förhållande till sina behov än musik-, film- och bokförlag.

Jag menar att Föreningen Kulturskaparnas största problem är att de har ett par ”älsklingar” de inte kan med att låta dö. Jag refererar naturligtvis till det anglosaxiska: ”kill your darlings”, det vill säga att inte bli så förtjust i en eller flera idéer att man fortsätter hävda dem långt efter att de förlorat sin relevans. Den ena av dessa älsklingar är att upphovsrätten är bra som den är, man måste bara hitta ett sätt att skydda den på internet. Den andra älsklingen är att det är någon annans ”fel” att det inte fungerar.

Skall Kulturskaparna kunna tillföra något nytt till debatten, måste de vara beredda att söka nya vägar och sluta försöka få in en fyrkantig bult i ett runt hål med hjälp av slägga och kofot. Detta sökande efter nya vägar begränsar sig för tillfället till försiktiga hyllningar av Spotify och Voddler.

Det är lite talande hur lite artisterna får av det som tjänster som Spotify och iTunes kammar in. Det är också talande att Voddler mer eller mindre brutit mot licensavtalen i GPL när de använde XBMC och inte tillhandahöll den kod som krävdes för att fylla licenskraven. Det är väldigt talande att Voddler funnit det nödvändigt att ta bättre betalt än många videouthyrare för mer populära filmer. Där en uppsjö av nya lösningar borde spira, finns idag bara ett par stycken — och det beror inte på idétorka.

Så kära ”kulturskapare”, ni har flera seriösa problem — och folks laglydighet är det absolut minsta av dem. Ni har genom de senaste hundra till hundrafemtio åren låtit era företrädare gapa och tugga i sig allt större rättigheter på den kulturella allmänningens bekostnad — men när man är glupsk, så slutar folk vilja ge en det man vill ha. Vill ni att upphovsrätten skall respekteras i framtiden, så är det dags att fundera på skillnaden mellan hur ni vill att den skall se ut och hur verkligheten tillåter att den ser ut. Det är dags att fundera på era egna behov och modeller i förhållande till era lyssnares, läsares och åskådares behov. Feber.se uttrycker det bra:

Problemet är inte att bredbandsbolagen måste sluta ducka om fildelningen. Problemet är pris, tillgänglighet och kvalitét. Kulturskaparna borde istället titta närmare på distributionsfönsterproblematiken vilket är det absolut största hindret för riktigt bra filmtjänster på nätet.

En film som kommer ut på marknaden ska ta till hänsyn till följande fönster: Bio, köp-DVD, hyr-DVD, TV, streaming (VOD) och nedladdning. Det är löjligt!

Jag tror att alla vill betala för film över internet om man kan få se den film man vill se, när man vill och i ett format som gör att man kan spela upp den var som helst. I dagsläget är det helt omöjligt.

Problemet är med andra ord inte era kunder, tekniken, piraterna eller bredbandsbolagen, problemet är faktiskt ni själva.

Om ni vågar släppa och låta nya modeller växa fram, om ni börjar erbjuda det folk förväntar sig till ett pris de tycker är rimligt, om ni slutar slå vakt om metoder att mjölka marknaden i flera steg, om ni slutar hindra folk från att använda den kultur de betalar för, om ni slutar göra er själva till offer och börjar se ert eget ansvar — då kommer problemen lösa sig själva. Eller för att föra tillbaka till tesen: genomskådar ni att upphovsrätten inte är bra som den är, och om ni slutar tro att det är någon annans fel, så kommer ni inse att bollen att hitta nya vägar ligger hos er själva.

Innan ni inser att det inte handlar om att få folk att ”förstå” upphovsrättens värde, utan att faktiskt leverera det värdet så är ni bara ytterligare en reaktionär röst som gör allt för att hindra ett positivt paradigmskifte. Sådana går det tyvärr fjorton på dussinet. Det vore mycket roligare att se er använda pengarna till att försöka skapa egna lösningar för kulturöverföring. Lösningar som ger kulturskaparna bra betalt i förhållande till de som existerar, samtidigt som de ger era kunder den frihet de förväntar sig och en prisbild som speglar förändringarna i distributionskostnader och folks betalningsvilja.

Borta skulle då vara sådant som Warner Brothers dumheter när de jagar musik på youtube, och inte sällan nonchalerar åtminstone andan i fair use. Borta skulle då vara behovet av en här av jurister som försöker samla bevis mot kreti och pleti för att dra dem till domstol. Borta skulle då vara de fantasistämningar på summor om tiotusentals, hundratusentals eller till och med miljontals kronor. Istället kanske vi alla skulle kunna omfamna utvecklingen och alla de möjligheter den ger.

Resultatet är att vi båda dragit på oss en hemsk backlogg av saker som måste göras NU!

Vi är snart tillbaka, så fort vi fått fötterna under oss.

Marcus

Wikipedia:

Korporativismen har synliggjort sig tydligt inom fascistiska rörelser genom sitt motstånd mot både kapitalismens brist på en organiserande överhet som kommunismens egalitära samhällslära, och betonar istället olikhet men symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende. Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell.

Och:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

Det här inlägget är inte en förtäckt kritik mot socialdemokratin, det kan vara ämnet för någon annan artikel. Min poäng med att ha med det andra stycket, var snarare att ha något att ta avstamp i för diskussionen. Den så kallade saltsjöbadsandan är ett svärd med två eggar, å ena sidan har det skapat en arbetsmarknad med förhållandevis små konflikter — något som fascinerat politiska bedömare från utlandet genom andra halvan av förra seklet. Den svenska modellen som den är en del av har satts upp som ett slags klassens ljus: en modell som både lett till ett starkt fack och välmående företag. Den andra eggen är att den kraftigt inskränker den del av alla fattade beslut som faktiskt avgörs i en demokratisk kontext. Sången ”Staten och Kapitalet” tar sitt avstamp just i detta, från ett vänsterperspektiv, men utan korporatismen skulle låten troligen låtit rätt annorlunda.

Saltsjöbadsandan är något som alla svenska etablerade partier i mer eller mindre grad instinktivt sluter sig till. Från vänster sluter man sig till den för att den ger facket stor makt över folks villkor och vardag, något som ses som implicit positivt. Från höger ser man till den lugna arbetsmarknaden och det politiska samförstånd som ger spelregler man kan förstå och förutsäga. Makten i ett korporatistiskt samhälle ligger inte hos individerna, utan hos företagen och facken i samarbete med en politisk elit. I sin mest extrema form har man till och med frångått allmänna val ens som symbolisk handling, och låter istället de politiska representanterna väljas av de förtag och fackliga organisationer som representerar en viss sektor. Det påminner på många sätt om de metoder för representativa val som förekommer i förment socialistiska enpartisystem. Avståndet mellan den enskilda människan och valet av representanter ökar drastiskt. Det är på många sätt en demokratins antites.

En av de mest kända uttalat korporatistiska samhällen som existerat i modern historia är det fascistiska Italien. Även Francos Spanien och Hitlers Tyskland uppvisade korporatistiska drag, även om de inte var lika tydliga som i det fascistiska Italien.

Det är relativt lite som krävs för att man skall tippa över det demokratiska samhället i korporatistisk riktning. Redan saltsjöbadsandan var farlig som fenomen, eftersom den satte informella överenskommelser mellan individerna och deras möjligheter att påverka. Den farligaste aspekten när det hela pågår länge, är att skillnaden mellan den pamp som sägs företräda dig och den pamp din pamp skall ”skydda dig emot” blir försvinnande liten. Innan man vet ordet av blir facket ägare i företagen och dina fackpampar sitter i bolagens styrelser. När facket inte längre tycks företräda dina intressen, utan mer sin egen makt, så vet du att det håller på att barka åt helvete. Men inte heller det svenska facket är egentligen måltavlan för den här artikeln, det kan jag angripa någon annanstans.

Måltavlan är istället själva den vana som gör att privata intressen – oavsett om de är fackliga, företag, eller intresseorganisationer – tillåts styra agendan för det politiska samtalet. Det kan gå så långt att deras formuleringar används i det närmaste ograverade. Men det kan också handla om att deras företrädare tillåts att ensamma agera experter i frågan. Privata intressen tillåts genom lobbyismen styra och ställa i lagskrivandet, och kan till och med få befogenheter som borde vara förbehållna statens rättsvårdande instanser — eller så kan man kräva närmast polisiärt beteende från privata aktörer.

Jag citerar HAX:

Lagstiftningsarbetet skall vara självständigt och det skall så objektivt som möjligt väga motstridiga intressen mot varandra. Det skall vila tryggt i grundläggande principer om demokrati, öppenhet, rättssäkerhet, medborgerliga fri- och rättigheter samt alla medborgares lika rättigheter. När staten stiftar lagar – som ju kommer att gälla för alla medborgare – då får det inte ens finnas en misstanke om att man springer ärenden åt vissa speciella intressen.

Håller vi inte fast vid detta – då rubbas själva de demokratiska fundamenten.

Fildelningsdebatten handlar inte längre ”bara” om en branschs oförmåga att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte längre bara en fråga om upphovsrätt. Inte bara en fråga om utveckling och medborgarnas tillgång till informationssamhället och dess tjänster. Nu handlar det om demokratins framtid. Nu gäller det för alla goda krafter att bekämpa de korporativistiska tendenserna.

Detta borde väcka en vild samhällsdebatt. Verkligen. Men allt vi ser är ignoranta axelryckningar.

Vi är på väg åt fel håll. Individens rättigheter och möjligheten att påverka sin omgivning via det demokratiska systemet håller på att kringskäras. De naggas på av de krafter som hellre fattar beslut i slutna rum än låter demokratin ha sin gång. Vi ser prov på politikens motsvarighet till kinesisk vattentortyr: varje droppe är mest irriterande, men den tiotusende gör hål i huvudet.

Det är nu en fråga om våra demokratiska fundament. Nu måste vi hitta ett sätt att hindra att något så viktigt drunknar i frågor om sjukförsäkringsprocent eller jobbskatteavdrag.

Sanningen är att deras artikel ursprungligen publicerades för nästan ett halvår sedan (i Utbildningskritisk tidskrift 3/2009, tyvärr är inte artikeltexten tillgänglig online) som en replik till en artikel. Låt upphovsrätten vila i frid” på Brännpunkt av läromedelsförfattaren Henrik Brändén. I artikeln på Netopia har de bara skrivit en ny inledning, och bytt ut Henriks namn mot uttrycket ”upphovsrättsmotståndarna”.

Eftersom det uppenbarligen är Henrik deras artikel vänder sig mot har vi på Livbåten bett honom själv kommentera den.

—

Läromedelsförfattarnas företrädare uppmanar till önsketänkande

Jag har i tjugo år ägnat betydande mängder tid till att skriva och revidera läromedel. För ett drygt halvår sedan skrev jag en debattartikel på Brännpunkt ”Låt upphovsrätten vila i frid”, där jag uppmanade mina skapande vänner och våra organisationer att ge upp den hopplösa kampen för att försvara dagens modell för ekonomisk upphovsrätt. Och istället rikta in krafterna på en konstruktiv diskussion om hur läromedel av hög kvalitet ska kunna bli skapade i den relativt snara framtid då varken vi författare eller våra förlag kommer att kunna tjäna några större mängder pengar på att som idag sälja massproducerade tryckta exemplar av våra alster.

Mot denna artikel reagerade Läromedelsförfattarnas Förenings ordförande Jöran Enqvist och förbundsdirektör Jenny Lundström med en artikel i Kritisk Utbildningstidskrift (3/2009). En nästan ordagrann kopia av denna artikel dök i veckan upp på Netopia.

På Brännpunkt förklarade jag hur dagens system för ekonomisk upphovsrätt uppkom i och förutsatte en viss teknologisk situation, som inte längre är för handen. Och förutspådde därför att den tekniska utvecklingen sprungit förbi dagens system för ekonomisk upphovsrätt. Inte någonstans i sin artikel påvisar Jöran och Jenny något sakligt eller logiskt fel i den analysen.

Jag visade med en historisk exposé att ekonomisk upphovsrätt inte var någon gudomligt eller naturrättsligt given del av äganderätten, utan att den uppkom som ett resultat av en mycket specifik kombination av teknologiska och politiska förhållanden under 1800-talet. Som svar på detta anklagar de mig för att tro att nätet skulle besitta någon slags gudomlig ofelbarhet (vilket jag sannerligen aldrig trott) och klumpar dessutom ihop mig med de marknadsliberaler och libertarianer jag ägnat en stor del av mitt politiskt medvetna liv att argumentera emot.

Jag förklarade varför jag fruktade för vår integritet om samhället börjar springa med i en ringdans med piratkopierare, där nya möjligheter att övervaka leder till nya metoder att komma runt dem, vilket leder till krav på ytterligare möjligheter till övervakning av datorer och datakommunikation. Med många ord men utan tillstymmelse till argument försäkrar Jöran och Jenny att integritetsskydd fungerar utmärkt ihop med upphovsrätt.

När jag som populärvetenskaplig skribent och läroboksförfattare gav mig in i denna debatt var det därför att:

1. Jag har gjort samma erfarenhet som Jöran och Jenny vittnar om: Royaltyinkomsterna minskar fastän allt fler studenter läser de kurser där mina böcker finns på litteraturlistorna.
2. Jag liksom Jöran och Jenny anser att ett fungerande utbildningssystem kräver genomtänkta, genomarbetade, heltäckande läromedel, som svårligen låter sig åstadkommas genom entusiastiskt svärmande på nätet. (Helt enkelt därför att det finns för många osynliga steg i arbetet som tar fruktansvärt mycket tid och är djävligt trista.)
3. Jag inser att den tekniska utvecklingen är på väg att springa ifrån dagens system för ekonomisk ersättning till upphovsmän.

Man kan naturligtvis säga ”vi har moralisk rätt att fortsätta få betalt”, och ”piratkopiering är en slags stöld”. Jag kan bara hålla med. Därför piratkopierar inte jag. Men man gör det för lätt för sig om man som Jöran och Jenny jämför med att snatta i en butik. De tar nämligen ingen som helst hänsyn till att det blivit så förfärligt enkelt att kopiera ett verk, och att det ständigt flyger kopieringsbara verk omkring oss i en miljö där själva kopieringen bara ligger ett knapptryck bort.

En mer träffande liknelse vore därför att jag placerade femtio hundralappar i varsin plastpåse, klistrade på en liten etikett ”Denna sedel tillhör Henrik Brändén, förbjudet att ta den” och sedan spred ut dessa påsar i duschrummet på ett badhus. Min moral säger mig att den som tar en av dessa plastpåsar och lägger sedeln i sin egen ficka gör fel. Men jag skulle inte bli speciellt förvånad om många gjorde det. Och jag skulle ägna en hel del kraft åt att argumentera mot dem som vill sätta upp övervakningskameror inne i duschrummen för att kunna avslöja sådana tjuvar.

Vill vi absolut undvika att människor ska utnyttja de tekniker som finns för att kopiera våra alster är jag rädd att vi måste förlägga vårt skapande till medier som inte är så enkla att kopiera. Vill man så kan man distribuera sina filmer i super 8-format, sin musik på LP-skivor och sina texter på runstenar.

När de ledande företrädarna för oss läromedelsförfattare ger sig in i debatten gör de alltså inte ens något försök att visa att det kan vara möjligt att upprätthålla ekonomisk upphovsrätt i det nya tekniska landskapet. Det enda de framgångsrikt argumenterar för är att det vore önskvärt om så kunde ske. Varefter de uppmanar oss alla att tro att så kan ske:

Tage Danielsson gav sin fråga ”Var blev ni av ljuva drömmar?” också ett svar: ”Tro på det ni trodde på – trots allt!” Ge inte upp idealen så lätt. Tro på och arbeta för lite solidaritet och rättvisa i alla fall, trots ett alltmer egotrippat samhälle. Upphovsrättvisa även för kultur på nätet!

Vi ska alltså tro att något är möjligt bara därför att vi vill att det ska vara möjligt. Men politik är inte bara att vilja. Det är också det möjligas konst. Utan en någorlunda korrekt analys av verkligheten får man bara drömmar. Jag tycker det är tragiskt att de två ledande företrädarna för oss läromedelsförfattare inget annat har att komma med i denna debatt än att uppmana oss till önsketänkande.

//Henrik Brändén,
molekylärbiolog, frilansande vetenskapsskribent, läroboksförfattare.

PS: För undvikande av alla missförstånd vill jag klargöra att jag är socialdemokrat, och inte har några planer på att byta parti.

En känd propagandafigur och demagog, som jag inte har lust att nämna vid namn på grund av de associationer det ger, sa: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”. Skall man tolka utsagan, så är en rimlig tolkning att se det som att vi tolkar världen utifrån de saker vi håller för sanna. Det finns många lögner genom historien som tagits för självklar sanning, och just nu tycks en av dessa lögner vara den i grunden demokratiska naturen i det västerländska samhället.

Razzia

Vi har naturligtvis strategiskt dåligt minne, och är mer präglade av myten om det svenska folkhemmet och det svenska ”vänliga” samhället. Vi ser fortfarande den folkliga bilden av en Per-Albin som åker spårvagn till regeringskansliet, eller en Olof som är ute och vandrar i Gamla Stan och skakar hand med kreti och pleti. Redan då fanns det mer än en sak att anmärka på i den svenska demokratin. Vi har gjort oss av med en del dumheter, men istället ersatt dem med andra, fler och på många sätt lika allvarliga.

Ett av de fenomen vi ser idag är det Isobel sätter fingret på:

För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper – ett informellt undantagstillstånd.

Man kan kalla det normalisering av ett tillstånd som egentligen borde vara ett undantag, något påkallat av extrema omständigheter. Legitimeringstvång och arbiträra gripanden är metoder som vi förknippar med ett Francos Spanien, Pinochets Chile eller Honeckers Östtyskland. Stater där balansen mellan individens rättigheter och statens tvångsmedel helt stått på näsan. Polisen kollar dina biljetter och papper, polisen har makten över dig och behöver inte förklara eller försvara sitt beteende. De kan uppträda precis hur hånfullt, respektlöst eller spritt språngande galet som helst. De har makten att bedöma om du skall visiteras, frihetsberövas och drogtestas — helt efter eget skön, så du gör bäst i att inte bråka… Louise P beskriver det kusligt träffande:

Förra vintern kryllade det av poliser i söderort, och i synnerhet runt Farsta och Gullmarsplan. Det innebar bland annat att min son attackerades tre gånger på väg hem. Skakad och jävligt rädd helt enkelt av deras hånfulla attityd och att de faktiskt helt utan någon synbar brottsmisstanke kunde rota i hans kläder och köra ner händerna i hans kalsonger, mitt på gatan. Motivet till detta kryllande meddelade länspolisen var att lära känna medborgarna och öppna för dialog. I do not think that worked.

De har denna makt sedan sjutton år tillbaka, och ravekommissionens ankdammsdramatiska insatser på nittiotalet normaliserade denna makt. Beukelmann som styrde och ställd i ravekommissionen, är lustigt nog Kling och Klangs högsta befäl i den senaste polisiära fadäsen ”#gategate”.

För det är skillnad mellan att vara ”drogliberal” mellan att ställa sig kritisk till sådana som Allan Rubin, Beukelmann eller för den delen Nils Bejerot som i grund och botten är deras ”lärofader”. Hela nolltoleransen i drogrelaterade frågor är en rest av den misslyckade amfetaminförskrivningen på sextiotalet, och de Bejerots inlagor i debatten som under tidigt sjuttiotal började resultera i skärpta lagar. Jag är inte drogliberal i bemärkelsen positiv till droger, jag har sett lite för mycket av hur snett det kan gå. Däremot är jag drogliberal i bemärkelsen att jag anser att det i grund och botten är varje enskild individs ensak vad de behagar göra med sin egen kropp. Vi praktiserar redan sådana principer. Alkohol är lagligt inom vissa gränser, ändå har vi behandlingshem för alkoholister. Vari finns logiken?

Konsekvenserna är desto tydligare. Vår bristande konsekvens och logik har gjort oss rättslösa. Vem orkar stå emot när polisen hotar med omhändertagande och pissprov? Vem vill bli utslängd i tjugo minusgrader efter att ha blivit kränkt och misstrodd?

Så vi bor i en demokrati? Och det är vi helt irrationellt säkra på!

Nå vi har val var fjärde år och EU val däremellan, men hur ser det ut i övrigt?

• Om vi kommunicerar med varandra, vilka möjligheter har myndigheter att kontrollera vem vi pratar med och vad som sägs?
• På vilka grunder kan vi gripas, husrannsakas, kartläggas eller avlyssnas?
• Om vi utsätts för tvångsåtgärd, vilka rättigheter har vi då?
• Hur ser meddelandeskyddet ut i praktiken?
• Vilka skyldigheter har våra myndigheter gentemot oss, och vilka skyldigheter har vi gentemot dem?
• Om vi blir felbehandlade, hur stora möjligheter har vi att få upprättelse?

Tillbaka till Isobel:

Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.

Är det någon som ser ett mönster ännu?

Han tänker be de politiska bloggarna att skriva om ett visst ämne varje vecka med avsikten att själv försöka samla ihop debattrådarna mot veckans slut. Första veckans ämne är: Vilken fråga tror du kommer att avgöra valet?

Den frågan kan ju tolkas olika beroende på vad man menar med att avgöra valet. För oss Piratpartister är den avgörande frågan i höstens val att vi får de fyra procent av rösterna som behövs för att äntra riksdagen. Helt avgörande för våra ambitioner är integritetsfrågan. Visst finns det mer bredd i vår politik och hela det informationspolitiska området är viktigt, men om någon av våra frågor kan mobilisera väljare så är det den om den personliga integriteten.

Vi vill alltså ha en valrörelse där de andra partierna inte tillåts undvika debatt kring vilka rättigheter staten ska kunna ta sig över oss och av vilka skäl. Jag vill se en debatt kring vilka drakoniska metoder som är nödvändiga för att föra den goda kampen mot terrorism, brottslighet och barnpornografi och i vilken utsträckning dessa hot är verkliga eller inbillade. Samtidigt vet vi att de andra partierna, våra stora medier och en mycket stor del av väljarkåren ser detta som perifera frågor.

I valrörelsens huvudfåra kommer det som vanligt att handla om två saker: plånboksfrågorna och vilken berättelse om Sverige vi ska tro på. Det kommer handla om regler i trygghetssystem och skattesatser. Eller för att sammanfatta det lite elakt: Hur rika är de rika? Hur fattiga är de fattiga? Vad ska vi göra åt det?

Missförstå mig inte nu. Jag inser att det är detta som är viktigast för svenska väljarna och därmed för media och de politiska partierna. Jag inser att det är den valrörelser vi kommer få och att ett av våra två block kommer mobilisera fler väljare till sin verklighetsbeskrivning och därmed till sin plan för hur Sverige ska administreras.

Jag orkar bara inte engagera mig i den kampen längre. Jag ser viktigare värden som är hotade. Jag vill få tillbaka mina medborgerliga rättigheter. Jag ska ta ett exempel, eftersom jag menar att just detta exempelvisar att vårt samhälle håller på att långsamt vittra sönder.

Oskuldspresumption innebär att vi alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Det innebär att den anklagande har bevisbördan och det var en revolution för såväl straffrätt som civilrätt när det infördes. Att veta att ingen med falska anklagelser kan få en fängslad eller straffad är en stor trygghet för den enskilde. Men i situation efter situation har denna princip börjat erodera. Staten tar till tvångsmedel mot oss på misstanke om brott – att de ska ha den rätten när det gäller starka misstankar och grova brott är rimligt. Men definitionen av grovt brott och stark misstanke tycks krypa neråt.

Och denna trend gäller inte bara misstanke om brott. Den gäller också i många kontakter med myndigheterna. På fler och fler områden skapas kontrollfunktioner där medborgarna explicit eller implicit anklagas för att ljuga eller fuska. När vi vill ha vår lagstadgade sjukpenning, vårt socialbidrag eller vår skatteåterbäring kan vi mötas av en misstanke om fusk; att myndigheterna tror att vi försöker utnyttja systemet. Människor i utsatta situationer blir tvungna att slåss för sin rätt mot just de organisationer som ska hjälpa dem i sin utsatthet.

Trenden har också smittat till den privata sektorn. Hur många gånger är vi inte med om att vid ett legitimt klagomål – ett garantiärende, en försäkring eller en felaktig faktura – mötas av totalt oförstående eller ohjälpsamhet. Hur ofta är det inte som företag vi har kontakt med skjuter över hela ansvaret på oss i förhoppningen att vi inte ska orka bråka? Hur ofta är det inte så att de ganska snabbt ger sig om vi står på oss?

Jag tror att den här trenden kan brytas om staten föregår med gott exempel. Rättsäkerheten behöver återupprättas, den enskildes rätt visavi staten hävdas i varje liten del. Frågan är större än frågan om hur samhället ska förhålla sig till internet. Det handlar inte bara om FRA-lagen, IPRED och datalagring, det handlar om vår syn på relationen mellan staten och medborgaren. Det är den fråga jag skulle önska blev viktigast i valrörelsen.

I det blåa laget:

Mary och Dick och Mark och Per och Magnus och Annie och tokmoderaten och edvin och Peter S och Daniel och Sofia och ewa och Lotta och Oskar och Maria och Kent och Johan

I det röda laget:

Peter och Alliansfritt och Johan och Kulturbloggen och Krassman och Högberg och s-buzz och röda berget och Martin och Fredrik och Robert och Eva-Lena och John och Björn

Piratpartister:

HAX och Rick och Emma och Christian och Farmor Gun och Anna och Sagor från livbåten

Denna ättling till ekonomiska flyktingar och medborgare lever nu i ett land känt för sin generositet. ”Give me your tired, your poor, your huddled masses yearning to breathe free”, som det står på frihetsgudinnan.

Själv ansåg hon sig dock ha svaret på det skandinaviska problemet: muslimer. Om vi bara skickade hem alla de muslimer som kommer till Skandinavien, för att utnyttja vårt socialistiska system, så skulle hennes älskade Norge bli som förr igen. Heterogent, välordnat, norskt. Tyvärr accepterar vi konstiga socialister att ge understöd även till dem som vägrar ställa upp på våra värderingar. Så vi försörjer dem samtidigt som de vägrar acceptera våra värderingar och leva efter våra lagar.

Känns resonemanget igen?

För mig blir det hela bara så ironiskt. Denna kvinna som själv är ättling till flyktingar som för bara två generationer sen gavs en fristad och möjligheten att etablera sig i ett nytt land, kan inte acceptera de som har samma behov i nutid. Sorgligt.

Jag är och hälsar på vänner i Flemington, New Jersey. Ganska nära en av de många födelseplatserna för Amerikas förenta stater. Bara ett stenkast från här bodde Washington under en av frihetskrigets vintrar. Idag har vi besökt platsen för hans berömda korsande av Delawarefloden. (Min äldste son är oerhört intresserad av amerikansk krigshistoria, vilket påverkar våra val under semestrar. Förra året var vi på Utah-beach.)

Vi var på ett fanastiskt lite museum i Trenton – i de bevarade gamla barackerna där de hessiska soldaterna blev överraskade en vinternatt 1776. Washingtons första och kanske viktigaste seger under hela frihetskriget.

På ett bord i logement för meniga soldater låg en skrift från 1700-talet – ett faksimiltryck av den pamflett som spreds bland Washingtons soldater för att höja stridsviljan – Thomas Paine’s Common Sense. Jag öppnade den och läste följande rader:

SOME writers have so confounded society with government, as to leave little or no distinction between them; whereas they are not only different, but have different origins. Society is produced by our wants, and government by our wickedness; the former promotes our happiness positively by uniting our affections, the latter negatively by restraining our vices. The one encourages intercourse, the other creates distinctions. The first is a patron, the last a punisher.

Eller i min svenska översättning:

VISSA skribenter har blandat ihop samhället och staten så till den grad, att där inte längre görs någon åtskillnad mellan dem. Trots att de inte bara är olika, utan dessutom har olika rötter. Samhället är skapat av våra önskningar och staten av vår ondska. Den förra främjar vår lycka positivt, genom att sammanlänka vår tillgivenhet, den senare negativt genom att ta kontroll över våra laster. En ena uppmuntrar samtal och umgänge den andra gör åtskillnad. Den första är en beskyddare, den andra en bestraffare.

Jag kan inte låta bli att känna att vår tid skulle behöva sin egen Thomas Paine och sin egen milis för att kämpa för frigörelsen från regeringar och stater som glömt vad ordet samhälle betyder.

Jag är lite sent ute med mitt bidrag till dagens snackis, men jag kände så här på fredagskvällen att jag inte kan låta det passera utan kommentar.

Ett par civilklädda poliser satte sig över lagen och använde sin makt till att trakassera en journalist och ställa honom inför ett ultimatum: radera bilderna du just tog på oss, eller följ med in för drogtest på stationen. I upprinnelsen till detta tyvärr obevisade – men fullkomligt sannolika lagbrott – utsattes samma journalist för en behandling som möjligen kan vara försvarbar när man griper en våldsam brottsling. Att behandlas så för att man tagit tre bilder och en snutt film på allmän plats är däremot varken rimligt, eller värdigt en demokrati. Poliserna har här tydligt missuppfattat sin yrkesroll och sin relation till lagen och medborgarna.

Själv har jag upplevt den svenska polisen inte bara utifrån min nuvarande position som medelålders medelklass med medelvårdat medelutseende, utan även utifrån positioner som spretig punkare, svartklädd goth, skinnklädd rocker, demonstrant och allmänt obekväm. Jag är tyvärr inte förvånad över Jesper Nilssons upplevelser — mitt förtroende för den svenska ordningsmakten är, tyvärr får jag säga, inte utan vissa förbehåll. Jag träffat många poliser jag anser vara såväl hederliga som samvetsgranna, men jag har också sett den adrenalinstinna och maktfullkomliga sidan av yrkeskåren.

Jag har fått repliker som: ”Var det nåt du ville eller, lägg dig inte i det här, vi kan ta hand om dig också om du vill det!” slängt i ansiktet när jag försökt mana till lite sans.

Jag har sett polisen stoppa ett par invandrarkillar som gått mot röd gubbe, mitt i natten, på en totalt biltom gata (ja sånär som polisbilen som stod dold på en tvärgata). De bötfällde killarna, och hotade dessutom att släpa in dem till stationen när de hade fräckheten att ifrågasätta om det verkligen var så farligt att gå över en tom gata.

Den gången ställde jag mig demonstrativt still och tittade på, mest för att det skulle finnas ett vittne närvarande — jag trodde nästan att de skulle ge sig på mig med, jag fick mer än en ilsken blick för att jag inte hukade och fortsatte min promenad.

Det skulle dock aldrig fallit mig in, eftersom jag kände igen den ena polisen som ett rötägg som tio år tidigare nästan vält mig och en kompis ut i gatan i trafiken, när vi hade haft fräckheten att skjutsa på en moppe. Hans attityd mot två femtonåringar den gången, gjorde att jag inte ville låta honom arbeta upp sitt adrenalin utan att det fanns en tredje part närvarande. Att det dessutom fanns en grovt rasistisk underton i hans jargong och det sätt han bemötte grabbarna på gjorde ett vittnes närvaro dubbelt nödvändigt.

Rättning i ledet

Skall polisen tas på allvar, så får sånt här helt enkelt inte hända. För det första måste polisen känna till lagarna kring fotografering på allmän plats, det är inte mycket begärt… Polisen bör överhuvudtaget inte ingripa med mer våld än vad situationen kräver. Slutligen är det fullkomligt barockt att polisen använder påhittade misstankar för att vrida upp armen på någon och ställa dem inför ett olagligt ultimatum.

Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.

Två poliser utan koll

Sen kan man verkligen fråga sig, och här har Jesper Nilsson en poäng oavsett att jag inte håller med honom om mycket annat, ifall det verkligen är polisens uppgift att kontrollera färdbevis i kollektivtrafiken?

Hur som helst anser jag att de berörda poliserna bör hitta nya arbeten, och om de blir kvar i kåren så bör de sättas på någon ”intressant” och ofarlig arbetsuppgift — inventering av klädförrådet, tvätt av polisbilar eller skrivande av rapporter är tre områden där de inte bör kunna göra någon större skada… Kontentan är att det inte skall få gå att göra sådana här fadäser utan att det straffar sig. I annat fall går inte budskapet fram.

Det är också ett bevis på dumheten i att tro att laglydighet är ett skydd mot intrång i den personliga sfären. Det är bara att vara tacksam att den ”nörd” de gav sig på den här gången var en person med kunskap och civilkurage. Vi ser ett bevis på att skyddet för medborgaren är viktigare än skyddet för staten och myndigheterna.

Det är inte ett nytt fenomen, men vi har släppt på handbromsen och det är nerförsbacke — dags att fälla ut bromsskärmarna nu eller?

Uppdatering: Zac har lagt ner sig lite och hittat en lämplig länk för att klargöra var, hur och vem eller vad man får fotografera, det borde vara obligatorisk läsning för alla som tror så mycket om begränsningar av rätten att plåta och skillnaden mellan press och amatörer. Bra spanat Zac!

Vad är det för en grej?
Är det nå’n viktig grej?
Det är en ganska viktig grej, när vi firar Christian’s day
Ho-ray, ho-ray, ho-ray!

Vad är det för en karl?
Är det nå’n vanlig karl?
Nej, han är ingen vanlig karl, han är en sån pirat-barbar
Arr, arr, arr!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Christian firade sin 49-årsdag med att gräva i besökstatistik från Mongoliet.

Andra som grattar: Blågrön Röra, Rickard Olsson, Anders Lindbäck,Björn Felten, Maloki, Emil Isberg, Ola Nyström, Anna Troberg, Jan Lindgren,Jonathan Reider Lundkvist, Yamiko, Göran Widham och Marcus Fridholm,Magnifika Gnistor, Hax, Dexion, Calle Rehbinder…

Christian kommenterar själv om en lite mer ovanlig födelsedagspresent…