Den här gången skall han lära oss hur fiiina och oumbärliga han och hans tjänstemän är för Sverige och svensk säkerhet.

Tyvärr blandar han äpplen och päron igen, och så osnyggt att det är retsamt lätt att slå hål på.

Jag behöver knappt göra något själv, jag kan länka till Richie, som äger:

Återigen, de här fallen har absolut ingenting med massavlyssning av kablar att göra utan rör riktad spaning mot på förhand kända mål, specifika radiofrekvenser och klart avgränsade geografiska områden. Att Ingvar blandar dem friskt i debatten visar bara på faran med att blanda ihop militär radiosignalspaning med polisiär avlyssning av kabel och förstärker min uppfattning att de här två uppdragen ovillkorligen måste separeras så långt det bara går.

Till sist kan man på goda grunder anta att det här är det bästa de kunde få fram. FRA har förmodligen aldrig gjort någon mer konkret nytta än såhär. Myndighetens, och kanske regeringens överlevnad, står på spel - hade det funnits nåt bättre så hade de dragit fram det vid det här laget. De har alltså inte gjort ett skit, som inte Must eller Säpo kunde ha gjort precis lika bra om inte bättre, på över 50 år, till en kostnad av ~500 miljoner kronor per år. Hur många tjetjenska liv kunde 500 miljoner kronor ha räddat om Röda Korset eller Läkare utan Gränser fått pengarna? Hur många flyktingar, om SIDA fått pengarna? Hur många svenskar, om sjukvården fått pengarna?

Försvarets radioanstalt är namnet till trots inte en del av försvaret. De är inte heller en del av den svenska polisen/säkerhetspolisen. De befinner sig i ett limbo i den nationella säkerhetsorganisationen, vid sidan av och utanpå. Närmaste chef är snarast regeringen, om någon.

Det i sig borde kanske få folk att dra öronen åt sig, vad vet jag?

Uppsnappat via Joshen

Intressant? Andra bloggar om: FRA, Ingvar Åkesson, äpplen och päron, irrelevans, populism, vilseledning, desperation, politik, avlyssning, kontroll

Hon skriver om 68-rörelsen:

Jan Björklund kan snacka hur mycket skit han vill om 68-rörelsen, för mig kommer den alltid att symbolisera den tid då så många vägrade rätta sig och den generation arbetarklassungdomar som likt mina föräldrar vägrade vara sämre än överklassens och medelklassens barn.

Ursäkta Cattis, men det där är rena dumheterna. 68-rörelsen bestod till övervägande del av medel- och överklassungdomar som poserade som arbetarklass. Tokkommunisten i filmen “Tillsammans” är så förbannat rolig just för att han var så tidstypisk. Det var inte arbetarungdomar du typiskt hittade i de extrema vänsterrörelserna, det var övervägande alienerade brats som gjorde revolt mot sina föräldrars ideal — ju mer extremt, desto bättre.

Jag läste en gång en artikel som använde matematik för att illustrera politik och skola. Jag hittar den inte nu, så jag får vinga den bäst jag kan (om någon har artikeln, hojta till):

Traditionell matematik: Kalle köper fem äpplen från sin granne för två kronor och tre äpplen från Lisa för en och femtio. Han säljer äpplena på torget för fem och femtio. Hur mycket pengar får han över när han räknat bort vad han betalat grannen och Lisa?

68-matematik: För att överleva säljer Kalles granne FEM äpplen till Kalle till underpriset två kronor. Även Lisa blir utnyttjad, men är lite lyckosammare och säljer TRE äpplen till Kalle för en och femtio. Kalle tar äpplena som de odlat i sitt anletes svett och säljer dem på torget för fem och femtio. Hur mycket PROFITERAR han på affären? Stryk under ordet PROFITERAR. Fundera kring skillnaden mellan den som producerar maten och de mellanhänder som skor sig på produktionen. Varför är det så? Vad innebär det för de arbetare som slutligen köper äpplena? Utveckla analysen och ta gärna med olika politiska tänkares perspektiv på mellanhavandena.

70-talets nya matematik: Kalles granne har fem äpplen, ringa in fem äpplen i figur 1. Lisa har tre äpplen, ringa in tre äpplen i figur 1. Ringa nu in alla äpplena i figur 1. Kalle får fem och femtio när han säljer äpplena, han betalar lisa en och femtio, ringa in en och femtio i figur 2. Han betalar grannen två kronor, ringa in två kronor i figur 2. Ringa in de pengar som blev kvar i figur 2, de är Kalles! Skriv några ord och berätta vilka frukter du tycker bäst om.

80-talets matematik: Kalle köper fem äpplen från grannen för fyrtio öre styck, och tre från lisa för femtio öre styck. Han säljer äpplena på torget för totalt fem och femtio, hur mycket VINST gör han? Stryk under ordet VINST.

En och annan ur den traditionella arbetarklassen hittade faktiskt in i akademikernas värld och gjorde en klassresa, men det var knappast 68-generationens förtjänst. Snarare berodde det på att vi under ungefär ett sekel haft en ekonomisk tillväxt som saknade motstycke i svensk historia — och hade inte politikerna utnyttjat tillfället till att måla in oss i världens mest kostsamma välfärdssamhälle, så hade vi kanske fortfarande legat i topp tre i välståndsligan. Då hade fler haft råd att göra samma klassresa.

Konsekvensanalysen av hur utopiska reformer skulle påverka samhällets ekonomiska och sociala dynamik fick stå tillbaka för “de höga idealen”. Konsekvenserna kan däremot skönjas i artiklar som “Carlsson drev en dåraktig politik” av Kjell-Olof Feldt.

Det var 68-rörelsens protester som beredde vägen för den dumhetens politik som dagens sossar blir längtansfullt och sentimentalt nostalgiska över. Skattetrycket gick från högt till astronomiskt, statens åtaganden från stora till nästan allomfattande. Samhällets dynamik frös fast, vilket innebar att så gott som alla klassresor uppåt hade stora inställt-skyltar hängande över sig.

När det sen började knaka, så hade man inte förståelse för ekonomiska realiteter, varken till höger eller vänster, och avreglerade sporadiskt och på ett ofta korkat sätt.

68-rörelsen var på många sätt charmig. Ny radikal musik, uppluckrad sexuell moralism, ifrågasättande av krig och nationalism, sökande efter alternativ — det fanns mycket som inspirerade. Tyvärr gick den bort sig i KP(r), MLK, KFML, Maos lilla röda, Kapitalet, självkritik och diverse andra rörelser, tankegods och avarter som i högre eller mindre grad hyllade i grunden totalitära ledare och system.

Det vi behöver är inte en ny 68-generation. Det vi behöver är en politik som skapar tillräcklig dynamik ekonomiskt och socialt för att se till att skomakaren inte alltid blir vid sin läst. Det går inte att uppnå med flumskola, en statiskt låst arbetsmarknad, ett högskattesamhälle och en alltför stor samhällsbyråkrati — allt fenomen som 68-generationen varit med och bidragit till.

Intressant? Andra bloggar om: sossenostalgi, 68-rörelsen, samhällsdynamik, stagnation, radikalism, reformer, utopi, politik, välstånd, välfärd

I höst skall det fattas beslut i riksdagen, och Bodström som är en av upphovsmännen bakom idén lyckades få hela EU med sig. Det kommer sätta våra politiker i en rävsax, där risken är stor att lag kommer klubbas igenom därför att det finns ett obligatorium i EU.

Teledatalagringen kommer att kosta nätleverantörerna, och därför i sista hand oss konsumenter, stora pengar. Tjugo miljoner per år i drift och hundra i startkostnad. Precis som med FRA, så skall vi alltså betala för att bli offer för statens övergrepp.

Teledatalagringen kommer spara data om alla telefonsamtal, mobilsamtal, meddelandetjänster och internetkommunikation, inklusive mail och ip-telefoni. Det kommer sparas i ett år och datan innefattar vem som kontaktade vem, hur, när och var de befann sig. Om man tycker FRA är obehagligt, så bör man vara medveten om att här kommer inte ens ett filter att användas — all data kommer sparas.

Än värre är hur informationen kan användas. Jag citerar HAX:

Gäller det grövre brott är det lagen om elektronisk kommunikation som blir avgörande.
Den föreskriver bland annat följande:
- Det behöver inte finnas en skäligen misstänkt person.
- Uppgifterna behöver inte vara av synnerlig vikt för utredningen.
- De uppgifter som hämtas in är inte begränsade till vissa teleadresser.
- Den brottsbekämpande myndigheten bestämmer själv när den anser att den behöver hämta in uppgifter, så det behövs inget domstolsbeslut.

I den nedre delen av skalan bland de brott som det kan bli aktuella att använda teledatalagringen för att utreda märks bland annat koppleri, skattebrott, smugglingsbrott och dopingbrott. Med den lagskärpning som är på gång kommer förmodligen även sexköp att ingå i paketet.

Är det någon som ser ett mönster än?

Jag bävar för det samhälle vi kommer lämna över till våra barn. Hur skall jag om några år kunna berätta för min sjuåring och min femåring hur det fria demokratiska Sverige förvandlades till en polisstat?

Intressant? Andra bloggar om: Teledatalagring, datalagringsdirektivet, endemiskt övervakningssamhälle, polisstat, bodströmsamhället, kartläggning, registrering, politik, eu, mänskliga fri och rättigheter

Till och med de kritiker som gärna skulle se FRA läggas ner, är faktiskt inte främmande för att Sverige skall ha signalspaning. Önskan att se FRAs svanesång handlar mer om att man vill se något annat, något som inte kan misstänkas vara en lokalavdelning av Echelon.

När Birgitta Ohlsson talar om att brottsmisstanke skall gälla för avlyssning, så pratar hon inte i nattmössan. Att utmåla det som slutet för all signalspaning är rent trams. Det Birgitta med flera menar, är att signalspaning mycket väl kan pågå på traditionellt sätt, men att det skall krävas domstolsbeslut innan man är och rotar i civilisters privata kommunikation:

Jag har aldrig krävt att det ska föreligga brottsmisstanke avseende traditionell signalspaning, med vilket jag menar spaning i etern. Att radiomaster på fastlandet, fartyg på Östersjön, spaningsflygplan och mobila markförband i Afghanistan lyssnar på radiotrafik mellan ryska militära förband eller talibaner utan brottsmisstanke är oproblematiskt.

Och för att än en gång markera grunden för språkförbistringen:

FRA-lagens förespråkare verkar mena att den potentiella kränkningen sker först när en handläggare på FRA går igenom kommunikation efter att FRA:s superdator använder sökbegrepp, som med Ingvar Åkessons ord ”utformas med hög precision med inriktning på utländska mål och därför inte träffar inrikes trafik”.

FRA-förespråkarna vägrar medge att FRA-lagen vilar på att närmast all svensk internettrafik kan komma att filtreras genom FRA:s superdator, bland annat för att urskilja utrikestrafik.

Min ståndpunkt är att kränkningen redan sker när staten får tillträde till teletrafiken. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad databehandling.

Sverige kan mycket väl signalspana.

Vad Sverige däremot inte skall göra, är att skapa en infrastruktur som ger staten möjlighet att avlyssna sina medborgare.

Så bra då att vi inte bygger en sådan, säger Tolgfors och Reinfeldt i kör, och de tror säkert på vad de säger — men de missar likväl, hela poängen. De talar om det syfte de själva ser med signalspaning, medan kritikerna talar om konsekvenserna. Vi talar om både de faktiska och de potentiella konsekvenserna.

Det är här bristen på förståelse gör sig gällande, och det är därför samtalet blir så frustrerande. Inte ens Fredrick Federley eller Annie Johansson verkar förstå denna poäng, och kanske är det därför som de tycks så tagna på sängen över svekdebatten.

För den som förstår att övergreppet sker redan när staten bereder sig tillgång till vår privata kommunikation, så framstår kontrollerna som rena smörjan.

Det är som att en våldtäktsman skulle försvara sig med att han faktiskt använde kondom. När det inte räcker så föreslår han att han nästa gång skall använda två kondomer, av olika märke — för då blir ju allting myyyycket bättre. För var det inte det hela diskussionen handlade om? Risken för oönskad graviditet och sexuellt överförbara sjukdomar…. eller?

Dessutom får offret betala för våldtäkten och för kondomerna, det är väl naturligt?

I SvD vänder han sig mot det nya folkpartistiska förslaget om att avlyssning skall kräva brottsmisstanke, och han viftar också bort den lista med 103 namn som förekommit i debatten på sistone:

Den signalspaning som det är fråga om gjordes på uppdrag av en statlig myndighet under perioden 1994 – 1997 och hade anknytning till Sovjetunionens upplösning och de förhållanden som rådde en tid därefter.

Inhämtningen inriktades på utländsk trafik och gällde vissa utländska kontakter med Sverige och bedömdes ligga inom ramen för de regler som gällde då.

Jag kan klart deklarera att ingen av de personer som anges på den anonyme anmälarens lista har blivit telefonavlyssnad av FRA.

De namn på personer som kan förekomma i sammanhanget har alltså uppkommit genom spaning på de utländska målen.

Vi skriver nu 2008, och man kan verkligen fråga sig varför denna lista med “överskottinformation” överhuvudtaget existerar? Borde inte de ha avförts och informationen destruerats?

Var det inte så, så kallad överskottsinformation skulle behandlas?

Intressant? Andra bloggar om: FRA, Ingvar Åkesson, politik, signalspaning, avlyssning, överskottsinformation, integritet

Risken att jag själv skulle försätta mig i den situation killen i Helsingborg nu befinner sig är med andra ord i princip noll. Men till skillnad från många andra, som tycks drabbade av dåligt minne, så har jag inte glömt hur det var att vara tretton, fjorton år.

Lolita

Den flicka jag själv debuterade med, hade själv debuterat med en tjugo år äldre man när hon var fjorton. Jag minns att jag när hon berättade om händelsen upplevde att det var hon som utnyttjat honom — inte tvärtom. Jag hade själv vid fjorton års ålder kontakt med en tjugotreårig tjej, och skulle knappast haft något emot att hamna under täcket med henne. Fast hon var nog mer smickrad av uppmärksamheten än faktiskt intresserad.

Den trettiofemårige man som jag upplevde hade blivit utnyttjad av tjejen jag själv debuterade med, och den tjugotreåriga tjej jag själv flörtade med, skulle ses med oblida ögon i den “moderna” moralistiska “pedofil”-debatten. Ingen av dem var i och för sig pedofiler, i det ena fallet möjligen hebefil — men troligen inte ens det. Nyanserna idag är dock så oerhört små att det inte spelar någon roll — idag skulle högafflarna kommit fram ögonaböj, och vi skulle snart haft anledning att nynna på nordmanschlagern “i lågornas sken”.

Fisreligiös viktoriansk nymoralism och betydelseglidningar

Ecpat och Bodström har förgiftat synen på ungdomlig sexualitet. Deras ideal står i god samklang med den amerikanska kristna höger som vi svenskar älskar att rysa över — och vi tycks inte ens själva se sammanhangen. Enligt deras syn är våra ungdomar hjälplösa, viljelösa och vet inte sitt eget bästa. Om de bara får en ledande hand, så kan de hålla sig från den fruktansvärda syndfullheten som hotar fördärva dem och göra dem till vrak för all framtid.

Det finns inte mycket respekt för att ungdomarna själva kan ha önskningar och uttrycka sin egen vilja. Beslutsfattare och moralister beter sig som klantiga tonårsföräldrar som trampar på i de sociala spikskorna, och sen inte förstår varför deras barn inte längre vill prata med dem.

Att vi vill skydda våra barn mot övergrepp är naturligt, men vår naturliga omsorg har korrumperats. Vi likställer nu hebefili med pedofili, och vi har utvidgat och blandat samman betydelser till dess att allt sexuellt intresse för någon under arton jämställs med att våldta treåringar. Att i tjugoårsåldern tända på en högstadieelev innebär idag att man i det offentliga samtalen i det närmaste jämställs med de som våra amerikanska polisserier kallar sexuella predatorer.

Rent krasst kommer tolv-, tretton- och fjortonåringar naturligtvis fortsätta ha precis så mycket sex de vill, av hjärtans lust, oavsett vår korkade moralism och våra korkade lagstiftare. De som inte upplever sig färdiga låter bli, men de som inget hellre vill struntar högaktningsfullt i gamla stofiler som hötter med pekfingret. Det blir som i Just Ds “vart tog den söta lilla flickan vägen” — där vuxenvärlden inte förstår ett dugg av vad som händer, eftersom de redan glömt och i sina minnen förvanskat sin egen uppväxt.

För att citera artikeln ovan:

Flickorna och mannen är överens om att det sexuella umgänget skett under frivilliga former. Sedan drygt tre år rubriceras samlag med minderåriga dock alltid som våldtäkt mot barn, oavsett om våld eller hot förekommit.

Bara ett samhälle som inte längre förstår sina egna ungdomar kan bortse från en så central sak som att situationen varit ömsesidig. I det här fallet handlar det om två flickor som haft sex månader kvar, på ett ungefär, till byxmyndighet. De har struntat i detta och haft sex vid upprepade tillfällen med en tjugosjuårig kille. Alla tre är överens om ömsesidigheten, men samhället sätter trots det killen i fängsligt förvar i tre år och tvingar honom att betala 150000 i skadestånd. Hade “övergreppet” skett sex månader senare, så hade det överhuvudtaget inte lett till rättegång. Då hade exakt samma situation inte varit brottslig, som om det förelegat någon faktisk skillnad.

Jag vill också citera Röd Libertarian:

Det står klart att denna lagstiftning inte handlar om att skydda barn, utan om att kontrollera ungdomar. Det är en skam för ett modernt land med ren hederslagstiftning, och det är direkt absurt med en lag som gör över 1/5 av alla frivilliga sexdebuter till våldtäkter.

Vad är det vi vill skydda mot, och hur skall vi göra det?

I kommentarerna hos Rick Falkvinge, utvecklas diskussionen:

Grundproblemet och det som gör det hela absurt är ju att lagen anger en absolut åldersgräns som på intet sätt kan sägas vara giltig på individnivå och därför ger absurda “tröskeleffekter”. Mognaden att ta egna beslut om sin sexualitet inträder ju inte klockan 00.00 den dag man fyller 15 år liksom.

Likaså absurd blir ju praxisen om att en 14-åring har sex med en 15-åring så är det OK, men inte om det är med en ??-åring (vet inte var praxis sätter gränsen) så är det plötsligt våldtäkt. (Förutsatt att det finns en ömsesidig önskan givetvis.)

Om man förnekar att det finns ett problem och en absurditet i detta så har man glömt bort sin egen ungdom vill jag påstå.

Konflikten är ju att rättsstaten kräver enkla och förutsebara regler.

Just det faktumet gör ju att det är svårt att bara utgå från en ömsesidig önskan, eftersom det mycket väl också KAN finnas ett drag av utnyttjande med i bilden.

Det är ju även så att det finns gott om 14-åringar som är kroppsligt mogna men inte alls är tillräckligt mentalt mogna för att undvika att utnyttjas av iofs lika omogna, men betydligt äldre män.

Vi vill ha lagar som skyddar våra barn mot de sexuella predatorer som ändå faktiskt existerar. Vi vill också att dessa lagar skall vara förutsägbara, så att det inte råder någon tvekan om ifall de överträds eller inte. Men vi får inte förblindas av Ecpats moralism och göra oss själva en björntjänst.

Det enda rimliga, om man vill kombinera förutsägbarhet med ett rimligt utfall, är att kombinera lagen med lite sans och balans.

Vi bör nog sänka byxmyndighetsåldern med något år, eller kanske till och med två — så att vi hamnar på samma nivå som Spanien.

Idiotidén att sex mellan någon som är byxmyndig och någon som inte är det alltid är våldtäkt bör förpassas dit den hör hemma — på soptippen.

Vi hade en rätt bra lagstiftning med “otukt med minderårig”, där brist på frivillighet snabbt kunde uppgradera otukten till våldtäkt. Det var då också praxis att “otuktsfall” där parterna varit i samma ålderssegment inte överhuvudtaget togs upp. Otukt är väl inte världen minst moraliserande eller moderna ord, men det är i alla fall inte våldtäkt om båda är med på saken. Vi har också rätt bra lagar för att skydda folk från sexuellt tvång när man inte är jämbördiga och det finns en maktsituation — det handlar mest om att faktiskt tillämpa lagarna.

Överhuvudtaget behöver vi fokusera på att skydda snarare än att moralisera. Vi behöver verkligen inte hederslagar i Sverige, det är helt fel typ av utveckling. Vi måste också se till att inte konsekvenserna av våra lagar blir helt absurda.

Men ungdomarna då?

Många ungdomar börjar bli nyfikna på sex och sexualitet redan i tio- till tolvårsåldern. Det innebär naturligtvis inte att de hoppar i säng och knullar, det handlar om en gradvis upptäckt och utforskande.

Vi får inte stigmatisera den processen, för då blir resultatet illa — kanske till och med mycket illa med svår intern sexuell repression och ett skruvat förhållande till sex. Min egen process började vid tio, och mynnade ut i aktiv sexualitet i tonåren — jag vågar påstå att den händerna-på-täcket-mentalitet som gjort sitt återinträde i samhället de senaste femton åren inte skulle varit speciellt hälsosam för mig eller mitt välmående.

Det finns inget självändamål att senarelägga den sexuella debuten, den skall ske på ungdomarnas egna villkor och när ungdomarna själva vill och känner sig färdiga.

Det finns inte heller något skäl att som idag överdramatisera sexualiteten. Ett sådant dramatiserande är närmast kontraproduktivt om vi vill fostra välmående, empatiska, öppensinnade och balanserade människor.

Tvärtom borde sexualitet avdramatiseras något, inte så att man helt förlorar mystiken men så att det inte hela tiden blir ett specialområde i samhällslivet och en ständig källa till skam, skuld och personliga neuroser. Sex är lust och lust är positivt — så länge lusten faktiskt är ömsesidig.

Det är helt enkelt dags att dumpa moralismen, den är i vägen för oss om vi verkligen vill skydda våra barn.

Intressant? Andra bloggar om: sexualitet, moralism, otukt med minderåriga, våldtäkt mot barn, ecpat, bodström, grooming, sexuella predatorer, pedofili, hebefili, lolita, sexuella neuroser, sexuell debut, byxmyndighet, tröskeleffekter, politiska dumheter, avgrundskonservatism

Det är inget fel på eftertanke, men det är inte det vi ser. Det är inte insikterna som har förändrats - det är utsikterna. Utsikterna att bli omvald, att höra till vinnarna, att bli populär.

Vill riksdagsledamöterna bli tagna på allvar, bör de börja med att ta sig själva på allvar. Och det gör man inte genom att opponera på sina egna beslut.

Sent skall syndaren vakna, och det är väl relativt säkert nu att komma ut som FRA-kritiker. Frågan är: Var var ni, och vad tänkte ni på, när ni ändå röstade ja?

Hanne skickar också en giftpil mot Erik Ullenhag:

På Ekots hemsida läser jag hur folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhags försvarar FRA-lagen. Han tycker att skyddet mot yttre hot väger tyngre.

Jag dammar av “Myten om det liberala Sverige”, en bok som Erik Ullenhag skrev för tio år sedan tillsammans med Andreas Bergh.

Och:

Men det gäller att vara på sin vakt, menar Ullenhag vidare, eftersom det nästan alltid går “att hitta goda och behjärtansvärda skäl för att staten ska kunna göra intrång i den personliga sfären”…”De små stegen mot Storebror ser dig-samhället leder faktiskt inte till något trevligt samhälle. Vi måste hela tiden vara vaksamma mot ytterligare steg och det är redan hög tid att ta ett antal steg tillbaka.”

Det tycks som om den gamla tesen att makt korrumperar aldrig varit sannare — för hur kan det komma sig att så många av de som röstade igenom FRA tidigare stått på barrikaderna mot den typ av storebrorsamhälle de nu försvarar?

Kanske har det att göra med det som Norberg skriver om i Expressen:

Anti-etatismen har inte bott här. I takt med att det politiska spelet har tömts på värderingar och principer har situationen förvärrats. Reinfeldt är inte början på den processen, han är dess logiska konsekvens.

Tidigare i samma artikel kommer han med det lysande:

I det här skedet i amerikanska filmer brukar en sammanbiten, till åren kommen senator knacka på dörren och förklara att spelet är över, att offentliga förhör kommer att rulla upp allt och att huvuden kommer att rulla.

Alliansens statsråd och riksdagsledamöter har inte velat spela den rollen. De har försvarat FRA likt druckna papegojor, legaliserat integritetsbrotten och hånat kritikerna som okunniga vänsteravvikare.

I stället för att vara folkets företrädare mot mäktiga myndigheter har de fungerat som myndigheternas företrädare mot folket. Gång på gång har de gett en missvisande bild av verksamheten som antyder att de vill föra väljarna bakom ljuset – eller att de inte själva vet hur FRA fungerar. Båda förklaringarna är lika obehagliga i en demokrati utan maktdelning.

Och avslutar med det giftiga:

En borgerlighet utan principer och ideologi, som mest jagar s-väljare och struntar i sina liberala väljare? Se er omkring. Ett sånt djur ser ut precis så här. Now live with it.

Jag skall villigt erkänna att jag själv nästan såg en alliansseger som ett självändamål. Det kändes som om det inte kunde bli värre än de sista åren med Göran Perssons obehagliga “alla skall med, vare sig de vill eller inte”-politik. Jag oroades av de “nya moderaternas” tendens till principlöshet, men kunde ändå inte föreställa mig vidden av deras pragmatiska makthunger.

Men jag får konstatera att alliansen lider av ett seriöst ideologiskt underskott. Eller de har snarare bytt ut sin egen tidigare ideologi mot maktens logik. Det är obehagligt, och jag önskar verkligen att svensk politik förändras till något som jag än en gång kan respektera.

Det kan vara intressant att försöka se vilka konsekvenser FRA-lagen får för Sverige som nation.

Positiva konsekvenser

Jag skall börja med de positiva konsekvenserna, för i ärlighetens namn så finns det sådana. De kanske inte är så övertygande, men den här gången vill jag reda ut en del av dem — om inte annat så för mitt eget höga nöjes skull.

1) Koll på ryssen

Jo det är intressant att hålla koll på ryssen. Kanske inte på kort sikt, men med dagens svajiga utveckling kan det snart bli. Vi har världens näst starkaste stat nästgårds, och det är dessutom en stat som inte har någon långvarig demokratisk tradition, eller ens ett otvetydigt demokratiskt styre.

För att vara sanningsenlig, så är också Ryssland ett land med en lång tradition av mycket kompetens säkerhets- och underrättelsetjänst. Det är väl mycket tveksamt om kabelspaning kommer ge speciellt mycket kvalificerad information, däremot kan det naturligtvis ge en del “läck” som kan användas för att skapa sig en bild.

2) Organiserad brottslighet

Även om man knappast kan förvänta sig att den organiserade brottsligheten är så korkad att de missar det faktum att e-kommunikation nu är genomskinlig, så kanske man kan ha lite tur och få sig lite läck till livs. Dessutom kan man utifrån kända aktörer kartlägga kommunikation även när man inte kan knäcka den, och därigenom få koll på andra aktörer.

Däremot kan man knappast räkna med speciellt hög träffsäkerhet. Även brottslingar kommunicerar med sådana som inte är det.

3) Terrorism och vapensmuggling

Exakt samma argument som gäller organiserad brottslighet gäller även terrorister och vapensmugglare. Överlag är de så pass förslagna att värdet av den information man får är litet, om man ens lyckas upptäcka den.

Men å andra sidan är varje uns av information värt mycket, så av samma skäl som man accepterar att filtrera bort 200 spam för att få 10 viktiga mail, så kanske man kan acceptera att få mycket ointressant information för ett och annat guldkorn.

4) Utrikespolitiskt pondus

Calle Bildt påstod att han skulle känna sig närmast naken om han inte hade tillgång till bra underrättelser, och att det var ett skäl så gott som något för FRA:

Jag vet väl hur vi i känsliga situationer kan vara beroende av informationer som delges oss från andra länder - och jag skulle känna mig naken och utsatt i mitt nationella ansvarstagande om jag inte också hade tillgång till nationella sätt att inhämta viktig information.

Man kan väl tycka vad man vill om den saken, men det är i alla fall ett argument.

Att ha den utrikespolitiska pondusen innebär också att man har information att byta med, så att Sverige kan byta intressant information mot annan intressant information — så att vi får en bättre bild.

Negativa konsekvenser

1) Att se sig över axeln

Det är inte en bra ide att skapa system som får medborgarna att se sig över axeln till och med när de inte begår något brott. Maria Abrahamsson uttrycker det bra i ett gästspel i AB:

Den annars så intressanta frågan om ytterligare skattesänkningar ter sig futtig när också din och min privata korrespondens, bankaffärer och telefonprat kommer att kunna granskas av staten.

Den efterlängtade reformeringen av skatterabatten för hushållstjänster från och med den 1 januari känns plötsligt ointressant när man vet att man från samma tidpunkt kan få sin telefon- och mejltrafik avlyssnad av FRA.

Till och med justitieministerns löfte om 20 000 poliser blir lättviktigt när FRA inom kort får möjlighet att övervaka hela befolkningen, utan brottsmisstanke och utan domstolskontroll.

Vi vrider på rättsprinciperna så att det, oavsett vad som verkligen sker, ändå sker en förskjutning — skyldig istället för oskyldig till motsatsen bevisats. Det riskerar att få svåra effekter på hur vi uttrycker oss, vilken kommunikation vi vågar oss på och i slutänden hur öppen och tillåtande vårt samhälle är.

2) Vår position som IT-land är hotad

Det är inte ett skämt att företag tvekar att investera i Sverige på grund av FRA-lagen. Det gäller alla företag som primärt handlar med kommunikation och information. Några av dem protesterar redan högljutt, och andra har redan deklarerat att det kommer påverka deras affärer med oss:

• Ett exempel på detta är att TeliaSonera på finska kunders begäran flyttat webb- och e-postserverar från svensk mark.

• Ett annat exempel är Tre som för att säkerställa sina danska kunders integritet tvingas överväga lösningar som exkluderar Sverige.

• Ett tredje är den framgångsrika svenska e-postleverantören Momail som allvarligt överväger att flytta verksamheten från Sverige på grund av den nya lagen. Detta innebär förlorade arbetstillfällen och investeringar i Sverige.

Till dessa kan läggas Google, som deklarerat att de inte placerar nya servrar i Sverige, och som funderar på om de skall avveckla redan existerande.

Det kan tyckas att vi borde kunna rida ut stormen, men företag som investerar här drar till sig andra företag, medan företag som flyr får andra på flykt. IT är ett av Sveriges framtidsbranscher, men nu har någon slängt in en riktigt stor träsko i vävstolarna.

3) Vår demokrati urholkas

Tydligen så är det nu normalt att riksdagen inte har någon makt, utan all makt finns i regeringen. Åtminstone är det svårt att tolka partipiskorna på annat sätt.

Tydligen är grundlagen, liksom EUs grundlagar och internationella konventioner mindre viktiga än svensk underrättelsetjänst och alliansens “regeringsfäighet”.

Grundläggande demokratiska principer som brevhemlighet, meddelarfrihet, källskydd etcetera sätts på undantag. Alla dessa principer är skydd mot att staten ostraffat kan göra som de vill — för så länge folk kan kommunicera fritt och privat och så länge folk vågar tipsa media om oegentligheter utan att bli övervakade, så länge är också landets regering tvungna att tänka sig för.

Det finns naturligtvis fler exempel på argument både för och emot, men de här är några av de jag upplever som mest väsentliga.

Två frågor att ställa sig

Det finns två frågor att ställa sig när man ser argumenten.

Den ena frågan är hur de positiva konsekvenserna står sig jämfört med vad de kostar?

Som jag ser det så är det ingen konkurrens, ingenting är värt att i grunden vända rättsprinciperna upp och ned, hota meddelarfrihet och göra folk rädda att kommunicera.

Den andra frågan är om det finns något annat sätt att få de fördelar FRA-lagen ger?

Jag tror att svaret på den frågan är ja.

Intressant? Andra bloggar om: fra, övervakning, företagsflykt, framtid, demokrati, rättsprinciper, politik, bodströmsamhället

Någonstans under det senaste seklet muterade svenskens DNA och liknar nu mest sådana djur som portugisisk örlogsman och andra kubmaneter. Vi ser tecknen i en allt större fyrkantighet i kombination med avsaknad av ryggrad och en allmän giftighet som drabbar nästan slumpmässigt.

Jag talar naturligtvis om hur vissa icke namngivna handlare helt tappat besinningen med sina legkontroller.

Det kan tyckas vara en storm i ett vattenglas, eller till och med ett utslag av tjurgubbar och gummor som ringer kvällspressen istället för att garva åt saken och gå vidare. Det finns väl en viss sanning i detta: man kanske borde garva åt saken.

Fast, det förstås, jag garvar inte.

Skälet är enkelt, det är ett tidens tecken, ytterligare ett steg i “de små stegens tyranni”. Det är med andra ord en del av samma fenomen som leder bort från det öppna samhället, mot ett som präglas av övervakning, kontroll, och diverse åtgärder som är enormt ineffektiva men motiveras av en allt ökande moralism och allmän mobbmentalitet.

Vi har glömt att vuxenhet implicit innebär förmåga att ta ansvar för sig själv och sina beslut. Därmed förvandlar vi hela samhället till ett dagis där medborgarna är barnen och beslutsfattarna är dagispersonal. Vi omyndigförklarar den svenska befolkningen och gör dem artificiellt hjälplösa.

Twentysomething, som jag länkade till ovan skriver i samma inlägg:

Nej, men visst är det en aning överdrivet att de måste kolla legitimation på sådana som är uppenbart över 18 år. Jag vet inte riktigt hur det funkar överallt, men jag var med om samma sak när jag var på affären här i Umeå. Jag skulle inte köpa men en tant bakom mig som inte ville visa leg (varför vet jag inte) skulle ha öl har jag för mig. Då sa kassören att han var tvungen att ta det eftersom han måste knappa in personnumret i kassan för att kunna registrera köpet och kunna gå vidare med andra varor. Om han bara sa så för att få ur henne personnumret eller om det är så vet jag inte. Mycket möjligt är det ju i alla fall (båda alternativen alltså).

Att stå okritiskt till detta är för mig bara mer av samma aningslöshet. Det visar hur tillvänjda vi blivit till kontrollsamhället. Vad skall affären egentligen med hennes personnummer till? Skall de föra statistik? Har de datainspektionens tillstånd för sådana dumheter?

För mig är det slentrianmässiga användandet av personnummer i Sverige faktiskt rätt obehagligt. Det är en unik identitet, och med det i handen är det en barnlek att få ut mängder av information om en person, information som bör vara privat. Dessutom finns det vittnesmål om hur lätt det är att missbruka persondata. Har du någons personnummer och är lite förslagen, så kan du låna personens identitet.

Personnummer, i den svenska bemärkelsen, är ett rätt ovanligt fenomen. Våra nordiska länder har hakat på, men så gott som överallt annars använder man ett nummer helt skiljt från födelsedata — och dessutom nästan aldrig använt utanför kontakten med myndigheter, och knappt ens det. Skulle ett system som det svenska föreslås internationellt, skulle det i vissa länder leda till närmast revolutionär stämning — det skulle ses som det slutgiltiga ogiltigförklarandet av all personlig integritet. Men vi är så vana vid det att vi många gånger slentrianmässigt använder det istället för våra namn.

För mig som är tillräckligt gammal i gården för att ha sett utvecklingen är det obehagligt. Jag kan på rak arm säga att om jag jobbade i affär, och om min boss krävde att jag skulle ta leg på alla oavsett ålder för köp av cigarretter, lättöl etcetera — då skulle jag berätta för honom eller henne precis hur smart jag tyckte det var. Dessutom skulle jag om han eller hon framhärdade ägna mig åt civil olydnad. Skulle min boss då hota med grått papper, skulle jag snabbt som ögat gå till facket och ge dem en heads-up. Det är helt enkelt så att jag är tillräckligt gammal för att vara en tillräckligt “tjurig gubbe” för att inte spela med i det spelet.

Expediternas ryggradslöshet framstår för mig som hårresande: hur kan man få för sig att kräva legitimation av folk som är 35+, eller till och med pensionärer? Det är ju helt enkelt bara spåndumt.

Är det inte dags att vända den utvecklingen snart?

Intressant? Andra bloggar om: kontroll, övervakning, personuppgifter, ålderskontroll, legitimation, cigaretter, alkohol, droger, sexualitet, porr, moralism, endemiskt övervakningssamhälle

Läs hur Leif lyckas såga såväl FRA som Bodström. Det är vältaligt, det är insatt, det är briljant.

GW-bloggen: Måndag den 7 juli 2008 - i hällande regn

”Spionerna på FRA” (med tanke på vad de faktiskt sysslar med är väl detta den mest rättvisande beteckningen) har också passat på tillfället att gå i god för sig själva, vittna om sitt ädla uppsåt, sina ärliga avsikter och att de självfallet aldrig skulle kunna tänkas begå vanliga mänskliga misstag i sin samhällsbevarande gärning. I sak är detta naturligtvis rena tramset och utmärkta kännetecken på en vanlig bedragare. Det är så de brukar låta nämligen, när man tagit dem benkläderna nedhasade till anklarna, och ganska oavsett vad de hittat på just då.

De moderna datoriserade gallringsteknikerna (för texter, röster, signalement, etc) som utgör själva fundamentet för den kollektiva kontroll som man vill genomföra har nämligen långt ifrån den effektivitet och precision som man populärt föreställer sig. Misstag begås hela tiden och konsekvenserna i det enskilda fallet kan ibland bli förskräckliga. Vissa fel är också vanligare än andra. Tillgängliga utvärderingar av tekniken (som man i princip själv måste vara ”spion” för att få rätt att läsa) tyder således på att s k ”falska positiva” (att t ex en oskyldig utpekas som terrorist) är ungefär tre gånger så vanliga som ”falska negativa” (att en terrorist betraktas som oskyldig). Med tanke på felandelarna på ca 25 procent i den första kategorin och ca åtta i den andra så finns det anledning att dra öronen åt sig.

Leif säger det vi alla misstänkt: att FRAs trams om sina fantastiska filter är just detta — trams.

Alla som sysslat med programmering överhuvudtaget, eller med databehandling, sökning och filtrering vet hur förbaskat svårt det är att sila myggen från kamelerna. Till och med i en ganska begränsad miljö med förhållandevis kända och entydiga hotvektorer som i en hemdator, så är det mer än en utmaning att spärra för alla hot utan att samtidigt kastrera någon legitim mjukvara. I mänsklig kommunikation, med den komplexitet det innebär, så är det flera tiopotenser svårare att verkligen få rätt på hot utan att det drabbar oskyldiga.

Är det någon som på allvar tror att det inte kommer att innebära svåra problem?

Intressant? Andra bloggar om: leif gw persson, fra, avlyssning, övervakning, rättssäkerhet, falska positiva, felmarginaler, pålitlighet, bodströmsamhället, politik

Det finns hot och signalspaning skyddar. - Folkpartiet:

När jag läser och besvarar 100-tals e-post, ledarsidor och lyssnar på FRA-debatten är det två inslag i kritiken som regeringssidan misslyckats att bemöta och förklara.

Det finns hot och signalspaning skyddar.

Mitt intryck är att 99 procent av kritikerna mer eller mindre helt sonika bortser från själva syftet med förslaget om signalspaning. Man förnekar att det finns hot mot Sverige eller t ex svensk trupp utomlands. Och skulle det finnas ett hot, ja då går det inte att skydda sig mot detta med hjälp av signalspaning. Och alla dessa krypteringsexperter ute i de svenska hushållen som vet att kryptering inte går att knäcka, trots att FRA lyckats massor av gånger!

Hans “blogg” kallas för “Hamiltons blandning” och nog försöker han blanda bort korten alltid. Med några få undantag är det inte signalspaning som sådan någon vänt sig mot.

Det jag, och många med mig vänder sig mot, är inte ens att signalspaning regleras. Det vi vänder oss emot är att man samtidigt utökar signalspaningen till att innefatta massövervakning av kommunikation som till sin natur är privat. Det går inte att sortera bort den privata kommunikationen ur “signalflödet” utan att utsätta den för en filtrering som i sig är integritetskränkande. Tar man dessutom med trafikdata i bilden, så är den potentiella kartläggningen av svenska privatpersoner mer än bara obehaglig. Att förändra systemets syfte är då så enkelt att några få i sig till synes oskyldiga politiska beslut är allt som krävs för att kunna kartlägga så gott som vem som helst. Det är bara fråga om att förändra några parametrar i sökningen och klassa den nya sökningen som metodutveckling.

Det är inte så att vi inte vill skydda svenskar, vi tvivlar bara på effektiviteten och dessutom så är faktiskt staten en av de saker som privatpersoner behöver skydd mot. Det är faktiskt så grundläggande för liberalismen och för det demokratiska samhället att det är obegripligt att ni glömt det.

Att prata om utländsk trupp i samma andetag som den nya lagen är rent missledande. Vill man signalspana mot de faror de utsätts för gör man det bäst på traditionellt vis och på plats — att avlyssna trafiken i svenska noder är knappast den mest effektiva metoden…

Sen har Hamilton tydligen en väldigt vag kunskap om kryptering, trots att han raljerar mot alla “experter ute i de svenska hushållen”.

FRA kan utan vidare knäcka många av de vekare formerna av kryptering. Det är en manöver som handlar om några timmar i superdatorn, eller mindre. De mer avancerade krypton som finns allmänt tillgängliga är en helt annan femma, då talar vi inte timmar, utan veckor, månader eller år. Det är nu tre år sedan italienska polisen kom över några PDA från RAF, en av våra mer inhemska terroristorganisationer. De tänkte sig att de nu äntligen fått ett break och kommit över information som skulle visa sig ovärderlig för att slutligen knäcka RAF. De tog till slut hjälp av FBI, deras kryptoexperter och superdatorer, bara för att upptäcka att de gick bet och att PDAerna var ungefär lika mycket värda som informationskälla som så mycket elektronikskrot.

Det har naturligtvis hänt en del med datorkraften på tre år. Men det är inte mer än att det fortfarande är PRAKTISKT ogenomförbart att ge sig på annat än de enklare av krypton — om man inte på förhand är relativt säker på att informationen inte har bäst före datum och verkligen är central för ens verksamhet. Vissa krypton är faktiskt så svåra att knäcka, annat än indirekt, att jag inte på rak arm kan säga att det gjorts — men jag skulle vara tacksam om någon annan ville informera mig om det finns några kända exempel.

Så visst, FRA kan kanske knäcka Skype, MSN, AIM, och YIM, men de som vill kan kommunicera utav hjärtans lust samtidigt som det ger FRA långfingret.

Mer dumheter:

Spaning på enskilda?

Den andra missen gäller regeringssidans oförmåga att bemöta tron och uppfattningen att fokus kommer att ligga på enskilda personer, och deras epost, telefon och sms. Det är istället företeelser som står i fokus, och enskilda personer står som (kontrollerade och godkända) sökord endast i rena undantagsfall.

Problemen med integritet vid polisens buggning och telefonavlyssning för misstänkt brottslig verksamhet blir större och viktigare problem ur integritetssynpunkt.

Det är underlaget farbror Hamilton, det är underlaget. Oavsett var ni riktar ert fokus, så kommer jag och i princip alla andra svenskar med mig utgöra en väsentlig del av underlaget för den så kallade signalspaningen. Det är direkt analogt med att öppna alla brev, indexera dem, och söka motsvarande “företeelser” i det underlaget. Därefter klistrar man ihop breven och skickar dem till respektive mottagare. Det spelar väl ingen roll om ett enskilt brev faktiskt lästs igenom eller inte — brevhemligheten är ändå satt på undantag. Precis som med breven, så är det som upplagt för framtida ändamålsglidning. Så även om de som gör jobbet försöker respektera individens integritet idag, så vet ingen hur det ser ut imorgon.

Att sen använda annan buggning, för att s a s minska betydelsen av FRAs spaning är ohederligt. Vad får dig att tro att vi som är kritiska till FRA-lagen älskar polisens nya buggningsbefogenheter?

Nej, vill ni komma med något vettigt, så förklara för oss vad det är för hot som ger er rätt att införa vad som i praktiken är ett paradigmskifte i statens kontrollerande makt gentemot medborgarna. Inget diffust flum duger, jag vill veta exakt varför jag skall acceptera att min kommunikation inte längre är min ensak?

Intressant? Andra bloggar om: FRA, folkpartiet, Hamilton, svammel, politik, övervakning, signalspaning

Se inslaget på SVT Play, det är klart värt besväret!

Jag kan inte låta bli att bli larvigt imponerad av Anne Ramberg. Maken till torr brutal vederhäftighet, resonemangsförmåga, stringens och skinn på näsan kan jag knappt minnas när jag såg senast. Varför har vi inte henne som justitieminister istället för damen Ask, som inte verkar våga ta sig ton om hennes liv hängde på det… Eller ännu bättre, varför inte statsminister, eller inrätta ett presidentskap bara för att ge henne posten

Jag har faktiskt ingen aning var hon står i andra frågor, men vi behöver fler som hon. Deras resonemang får stöd i Europadomstolen, se klippet nedan:

Allt medan Reinfeldt målar in sig i ett hörn genom att påstå att vi missuppfattat allting — frågan är väl vem som missuppfattat egentligen?

Läs också hos Oscar Swartz.

Intressant? Andra bloggar om: FRA, Reinfeldt, Ramberg, Crafoord, Lindblom Hultén, EU-domstolen, mänskliga rättigheter, integritet, politik, övervakning

Ser ett förslag om att moderaternas profil ska bytas ut till en morot. Men kära nå´n vad ska vi gräva ner oss i jorden för? Nej hellre som förr, uppe bland molnen med Jonathan Livingstone Seagull. Frihet, överblick, arbete, utveckling…

Det fick mig att tänka på hur logon till den här sajten kom till, den du ser högst upp till höger efter texten fridholm.net. Logon är en stiliserad koltrast.

Att bli berörd av en bagatell

Under mitten/slutet av nittiotalet, jobbade jag i det offentliga som projekthandledare. Det var när Internet fortfarande var en slags kaotisk frisk fläkt och man stod ut med att vänta ibland bortåt minuten på att modemet skulle tanka ner någon slö webbsida.

En av det nya mediats stora fascinationer, var att man stötte på små berättelser av olika slag, personliga saker som var inspirerande i all sin anspråkslöshet. En sån story, var en liten redogörelse från en familjefar hur hans barn tagit hand om en koltrast som haft oturen att flyga in i deras altanfönster.

Som barn gör, och nästan som kråkan i Wiehes sång, så tog hans telningar sig an att rädda livet på koltrasten.

De lyckades, och till berättelsen fanns bilder på när de släppte koltrasten och den slog sina första vingslag och flög tillbaka ut i livet och friheten.

För mig var det en så stark bild. Jag hade själv kommit tillbaka från en flerårig, tidvis djup, depression — och jag höll sakta men säkert på att slå mina första vingslag tillbaka till livet och friheten.

Jag tecknade av koltrasten, och använde den som tag i mail och liknande sammanhang. När jag sedan startade eget, så var den en naturlig logotyp — om än i alltmer stiliserad form.

Fenix: pånyttfödelse ur askan

Koltrasten var för mig som en fågel fenix. Den small in i ett fönster, ett hinder den inte kunde se eller skydda sig mot. Men genom vanlig simpel medkänsla och omtanke vann den livet åter. Jag tecknade för ett tag sedan en idé till en tatuering jag funderat på att göra, en tatuering av just en sådan fenix. Liv ur död, återuppståndelse ur askan, pånyttfödelse.

För mig är fågel fenix, och min lilla koltrast bilden av att övervinna svårigheter, att få friheten åter, att ta sig an livet på nytt på starka vingar. Friheten och övervinnandet av livets svårigheter är en långt mycket starkare symbol för mig än någon stackars jävla rotfrukt.

Alla borde läsa Bachs böcker. Där i all naivitet döljer sig en kraftfull insikt om att tänka själv, att pröva sina vingar, att uppnå sin egen frihet.

Nej nymoderater, byt inte ut sinnebilden för frihet och självständighet mot ett lockbete för en åsna — om det inte är så att det är åsnor ni vill ha som väljare. För mig visar idén om moroten på ett parti i förskingring, där man hellre manipulerar och mästrar än står för höga ideal.

Intressant? Andra bloggar om: nya moderaterna, profil, logotyp, morot, måsar, frihet, åsnor, partipiska, lutherska moralkakor

Om någon 1925 sagt att man inom mindre än 15 år skulle få uppleva ett globalt krig, skulle de flesta kallat personen galen. Då, i mitten av tjugotalet, var stämningen positiv och pengarna militären kostade ville man hellre lägga på sociala reformer och samhällsutveckling. Hela stämningen var fullständigt förståelig, endast med vår perfekta backspegel kan vi se vad som höll på att ske.

Bara sju år tidigare hade det krig som skulle avsluta alla krig tagit slut. Det var ett krig som var så omfattande och blodigt att hela demografin i Europa påverkades. Nästan åtta miljoner hade fått sätta livet till, ytterligare tjugo miljoner hade sårats. Tanken att Europa skulle kastas in i ett nytt storkrig inom mindre än två decennier föreföll absurd.

Visserligen var Italien redan fascistiskt, men det här var innan fascismen på allvar visat sitt fruktansvärda ansikte. Den allmänna inställningen var nog att Mussolini åtminstone tagit i tu med kriminaliteten, maffian och korruptionen.

Tryggheten var så stor att såväl Sverige, som Danmark och flera andra länder med oss fattade beslut om omfattande besparingar i försvaret. När kriget kom och Per-Albin Hansson sa att den svenska beredskapen var god, så var det lögn – varken mer eller mindre. Det var ett psykologiskt spel för att skapa tvekan om Tyskland skulle funderat på att invadera. Liksom att verka lugnande om Tyskland oroade sig för att den svenska svagheten skulle göra oss till en sårbar punkt i deras obrutna hegemoni.

Aningslöshet

Det fanns en aningslöshet som liknar den aningslöshet vi upplever idag. Vi TROR inte att något är farligt, och det gäller såväl den egna staten som andra i vårt närområde.

Faktum är att det vi definierar som faror idag är religiösa fundamentalister, hackare, klippare, brottslingar och annat löst folk. Det är inte så att jag vill förminska det hot som till exempel terrorister SKULLE kunna innebära – men för bara några årtionden sedan var det ett klart sekundärt hot jämfört med rädslan för att ryska T-tanks skulle rulla över tyska gränsen. Det var inte så att vi saknade kompetenta terrorister, den tyska varianten gäckade en av världens effektivaste polisstyrkor år ut och år in.

Terroristernas hatobjekt

Man skulle kunna tro att mitt resonemang borde försvara FRA och liknande åtgärder, men då missar man helt poängen.

Vad är det terroristerna, fascisterna och nazisterna har gemensamt? Jo hatet mot det öppna samhället. Samtidigt som de utnyttjar precis just den öppenheten för att nästla sig in, utnyttjar friheterna för att dölja sina avsikter, gömmer sig på ett sätt som inte är möjligt i ett kontrollsamhälle, så är det samhälle de utnyttjar just det samhälle de vill förgöra. Så frågan är om vi verkligen själva skall göra jobbet åt dem, så att de slipper?

Vem kan man lita på?

Även om myndigheterna och beslutsfattarna är pålitliga idag, vilket inte alltid är fallet – så har vi glömt något riktigt väsentligt. Morgondagens Hitler ligger just nu på BB någonstans, eller om inte just nu, så kanske om några år – eller också går han eller hon redan i lekskolan.

Det enda han eller hon behöver, är att vi skapar ett samhälle som liksom den veka Weimarrepubliken inte förmår stå emot när stövlarna börjar marschera. Det bästa sätt vi kan göra det på är att urholka vår demokrati, göra människor rädda för att yttra sig fritt, få folk att se sig över axeln, normalisera övervakningen. Om vi sen kapar skyddet för liv och egendom så att polisen istället ägnar sig åt att jaga ungdomar som delar ettor och nollor eller att beivra brott mot bälteslagen, samtidigt som vi avvecklar allt skydd mot militära hot – då har vi skapat precis en sådan svaghet Hitler använde sig av för att ta över den absoluta makten.

Om vi verkligen skall tala om ett “inre hot”, så är det alltid hotet mot det öppna samhället vi måste tala om. Det räcker med att vi glömmer det under ett decennium, så kan vi komma att vakna upp i ett samhälle som är oss så främmande att vi inte förstod hur vi hamnade där.

Intressant? Andra bloggar om: FRA, övervakning, aningslöshet, fascism, nazism, demokrati, diktatur, sårbarhet, trygghet, politik

Väldigt positivt var att de få som innan tåget såg ut att ha förberett maskering gav upp den idiotin. Det sista vi behöver är att klassas som orosmoment, det är vi inte, vi är vanliga människor — väldigt många vanliga människor. Många av oss är allt annat än vana vid att demonstrera. I det ljuset är 1200 deltagare ännu mer imponerande.

Talarna var överlag bra, mest imponerande var LUFs distriktsordförande, vänsterpartiets riksdagsman och liberala studenters vice ordförande, som alla mindes att gränserna inte går mellan partierna, utan tvärs igenom partierna. Mindre bra var Rättvisepartiet Socialisternas talare, som försökte göra det till en klass mot klass-fråga och glömde att liberalerna var precis de som hjälpte socialdemokrater och socialister att pressa fram allmän och lika rösträtt när det begav sig.

Jag skall skriva mer när jag inte sitter på en stentrappa vid Götaplatsen och kisar på en solbelyst skärm…

Till dess, simma lugnt!

Intressant? Andra bloggar om: FRA, demonstration, göteborg, manifestation, integritet

Ni kan läsa fler detaljer om förslaget hos HAX, och naturligtvis i de dokument han länkar till i sin post.

Är det någon som skönjer ett mönster ännu? Låt oss se:

• Polisen och ECPAT ligger bakom en lista som används av internetleverantörerna för att filtrera sina DNSer. Officiellt skall den filtrera bort sajter som tillhandahåller barnpornografi, men det finns ingen insyn eller kontroll över hur dessa väljs ut. I praktiken är det långt mer än barnpornografi som filtreras bort, i många fall direkt obegripliga saker som bonsaiträd eller erotiska serier — men även The Pirate Bay har gjort ett tillfälligt gästspel i filtren när man utnyttjade en osaklig anklagelse för att försöka tysta fildelningssajten. Vi har med andra ord ett hemligt censurfilter som på många sätt påminner om det kinesiska.

• Polisen har fått långt friare händer i sin avlyssning. Brottsmisstanke är inte längre nödvändigt. Medlen är fler och innefattar kameror, mikrofoner, spionprogram, klassisk telefonavlyssning mm. Överskottsinformation får användas friare. Information får delas internationellt.

• FRA skall använda hela det svenska folket som underlag i sina filter. All trafik som passerar gränsen kommer att ingå, inkluderande: bankärenden, juridisk korrespondens, medicinsk korrespondens, affärshemligheter, politiska hemligheter, privat kommunikation, kommunikation mellan källor och journalister mm. Filtreringen sker i första läget maskinellt, men vad som ingår i filtren är inte förutsägbart för den enskilde, kan förändras enligt politiska önskemål och styrs delvis av tjänstemän. Den myndighet man sätter sin tillit till är inte precis tadelfri vad gäller övertramp.

• All vår telefon och datatrafik skall lagras hos operatör för att vara tillgänglig för myndigheterna. I praktiken kan en människas handlingar och rörelser kartläggas med ganska stor exakthet, så länge hon ringer eller använder Internet.

• Det har påbörjats en utredning om PKU-registret skall få användas av polisen. I ett slag skulle vi då ha världens i proportion till befolkningen mest kompletta DNA register över medborgarna. Alla försäkringar föräldrar fått sedan 1975 om att proven endast skall användas för medicinsk forskning skulle förvandlas till lögn och förbannad dikt.

• Bloggare skall vara tvungna att registrera sig med ansvarig utgivare för att blogga. “Replikrätt” liknande tidningarnas skall införas, kommentarerna räcker tydligen inte. Det skall bli lättare att kontrollera och stämma bloggarna, liksom att faktiskt förbjuda publicering av vissa bilder och annat.

• ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement). En överenskommelse vars förarbeten gjordes i en sluten kommitté för handelsfrågor, medan beslutet att ge EU-kommissionen mandat att förhandla med USA och övriga länder i sin tur smögs igenom i ett möte för jordbruks- och fiskeministrarna. I stort är det en önskelista från upphovsrättsorganisationerna som översätts till internationellt regelverk. Som en av effekterna så kan I praktiken din dator, mediaspelare och annan teknisk utrustning genomsökas eller till och med beslagtas i jakten på piratkopior av musik, film och program. Det kan också innebära att alla regionsfria DVD-spelare i ett slag blir olagliga.

• RFID-märkning av brev ligger som förslag hos EU. Tanken är att det skall vara genomfört till 2013… Där rök andra halvan av brevhemligheten, då kommer myndigheterna att veta exakt varifrån och vart alla brev rör sig.

Man angriper med andra ord det fria samtalet, den fria opinionsbildningen, rättsprincipen att förutsättas vara oskyldig till motsatsen bevisats, brevhemligheten, informationsfriheten, privatlivet, rätten att röra sig fritt utan kontroll, källskyddet och tryckfriheten. Vad är kvar av vår demokrati när allt detta genomförts?

Med sådana vänner, vem behöver fiender?

Intressant? Andra bloggar om: FRA, ACTA, PKU, datalagringsdirektivet, buggningslagen, avlyssning, registrering, källskydd, tryckfrihet, åsiktsfrihet, 1984, politik, fascism

080620: Från FRA till PKU - Ledare - Expressen.se:

Hur socialminister Göran Hägglund överhuvudtaget kan släppa igenom ett sådant här utredningsdirektiv är obegripligt. Anser verkligen Hägglund att en biobank uppbyggd för forskning och sjukvård skulle kunna användas av polisen?

Och vad säger egentligen justitieminister Beatrice Ask?

Det är faktiskt svårt att tro att regeringen vill genomföra en sådan här dramatisk lagstiftning. Men efter FRA-lagen och dess i all hast tillkomna omskrivningar, finns det tyvärr skäl att tvivla på huruvida denna regering har någon som helst integritetskompass.

Sedan 1975 har nyblivna föräldrar lämnat sina medgivanden till att PKU-provet sparas med hänvisning till att uppgifterna behövs för forskning och “kompletterande analyser”. Föräldrarna har blint litat på att PKU-uppgifterna inte ska användas för något annat syfte.

De blev lurade. Man kan inte lita på alla fina ord om medicinsk forskning har det visat sig; PKU-registret har ju använts för helt andra syften.

Seriöst, det börjar kännas som en sån där SciFi-kalkon där folk förvandlas till zombies och vänder sig mot sina egna.

Har hela regeringen medan vi sov blivit utsatta för hypnotisk suggestion av främmande makts agenter: Vitt är svart, repetera VITT ÄR SVART. Lögn är sanning, krig är fred, avlyssning är integritet, kontroll är frihet… Eller är allianspolitikerna helt enkelt så trötta på att regera att de ingått politisk självmordspakt?

Man kan verkligen fråga sig….

Intressant? Andra bloggar om: FRA, PKU, politik, alliansen, politiskt självmord, registrering, register, DNA, kontroll, avlyssning, polisstat, frihet, demokrati, diktatur, fascism, motstånd

Istället för att vara i demokratins front tillhör vi numer femtekolonnarna.

Under det senaste decenniet har balansen mellan individens fri- och rättigheter, individens integritet och statens rätt att kontrollera och kartlägga kraftigt förändrats. Det har skett stegvis och i tillräckligt små portioner för att bara de av oss som verkligen är medvetna om de här frågorna har reagerat.

Jag tror i och för sig inte att någon av våra riksdagspolitiker har som mål att avskaffa demokratin eller de personliga fri- och rättigheterna – det är bara olycksfall i arbetet. De lider av samma partiella amnesi som får folk att snabbt acceptera varje statlig oförrätt, och nästan lika snabbt förvandla den till en del av det normala.

Skulle alla förslag kommit på ett bräde, skulle nog alla förstå – men som nu är hukar vi oss bara och försöker fortsätta våra små liv så gott det går.

Ett demokratiskt litmustest

Jag brukar när jag ser ett nytt förslag som inkräktar på vår integritet bedöma den utifrån ett enkelt test, som ett slags litmustest i fyra korta frågor:

• Är hotet verkligt, aktuellt och sannolikt? (clear and present danger)

• Är vi sårbara och oförmögna att minska vår sårbarhet?

• Är åtgärden överhuvudtaget effektiv mot hotet?

• Är åtgärden oproportionerlig och/eller innebär åtgärden i sig själv eller i kombination med andra existerande eller kommande åtgärder ett oacceptabelt hot mot demokratin eller den enskildes fri- och rättigheter?

Så enkelt, men ändå så svårt eftersom det kräver att man faktiskt bedömer utifrån en helhet och sätter sig in i frågan så att man inte bedömer i blindo.

Så vi har nu en ny lag där hotbildens kvalitet har ersatts med kvantitet för att uppnå en närmast kumulativ effekt, där det kan ge en falsk säkerhet så att man inte minskar vår sårbarhet där det faktiskt behövs och där åtgärden i många fall är skrattretande mot det beskrivna hotet. Särskilt om man faktiskt håller sig till de regler man satt upp. Inse samtidigt att FRA faktiskt kommer att använda hela det svenska folket som underlag för sin filtrering, vilket är den mest omfattande integritetskränkning vi sett sedan andra världskriget.

Sätt det sedan i sammanhang med datalagringsdirektiv, IP-adressutlämning, ECPAT-filter, buggningslagar och allt annat som passerat det senaste årtiondet, och det är inte ett ljust scenario som målas upp – det du har är i princip receptet på det öppna samhällets död.

Att vi är där vi är beror nog till stor del på helt vanlig rädsla. Riksdagsledamöter är knappast immuna mot de rädslor vanliga människor drabbas av. Vanliga människor är ju faktiskt rädda för det mesta, rationellt och irrationellt, inklusive mörkret. Ju mer främmande desto mer rädd är man.

Ovanpå det sitter riksdagsmännen och kvinnorna nära makten – och ju mer ansvar man får, desto mer rädd är man att misslyckas, att inte vara uppgiften mäktig. Rädsla innebär för många ett större behov av kontroll, oavsett om den är falsk eller inte.

Det tycks som om det kritiska tänkandet och den ideologiska kompassen dog i september 2001, när WTC rasade — då rasade också politikens spärrar mot allsköns dumheter. Politikerna behövde en stor dos politisk prozac: något som dämpar rädslan, något som dämpar känslan av maktlöshet. Vi ser resultatet i hela västvärlden som håller på att urholka demokratin för att skaffa sig precis den form av trygghet som Benjy Franklin pratade om. I så fall är det som Josh säger, att terrorismen redan segrat.

FRA passerar INTE mitt litmustest.

Houston, we have a problem

Det har påpekats att FRA tycks strida mot delar av vår grundlag, och för den delen mot delar av EUs grundlag. Man kan tycka att det borde nullifiera lagen, eftersom vi sedan vi började förstå det talade språket fått oss itutat att grundlagarna är de viktigaste av lagar, och står över alla andra.

Men ack vad man kan bedra sig. Det skulle ju förutsätta att Sverige faktiskt var en demokrati… Istället har vi något som kallas uppenbarhetsrekvisitet, som gör att var och en som försöker stödja sig på grundlagen ses som rättshaverist.

Uppenbarhetsrekvisitet är en kohandelskompromiss som nästan ställer Fredrick Federleys, och Annie Johanssons maskvridningar i skuggan. Det var en eftergift från borgarna i 1974 års Regeringsform. De ville egentligen att lagar skulle kunna prövas av domstol, vilket inte föll sossarna i smaken, så man begränsade det kraftigt genom att säga att en domstol bara fick bortse från en lag eller förordning om den UPPENBART stod i strid med grundlagen. Det innebär galghumoristiskt nog att våra grundlagar är MINDRE värda i domstol än andra lagar.

Som Blogge skriver, så tycks det som om våra problem med FRA bara är en liten del av det totala problemet. Vad vi behöver är en författningsdomstol, ett omedelbart stärkande av grundlagens roll inkluderande avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet, direkta personval, ett återförande av makten till riksdagen så att den inte blir ett gummistämpelparlament och säkert en hel del andra åtgärder. Vi lider ett demokratiskt underskott i det här landet, det är dags att göra något åt det.

Uppdatering: Läs Marys inlägg om riksdagsmännens roll och partilinjen, det är lysande.

Intressant? Andra bloggar om: politik, ideologi, demokrati, demokratiskt underskott, alliansen, maktdelning, litmustest, avlyssning, FRA, rädsla, terrorism, öppna samhället, bodströmsamhället

Centern kommer tydligen att begära återremittering av lagförslaget. Ytligt sett ser Annie och Fredrick ut som dagens vinnare, men ack vad man kan bedra sig.

En återremiss är knappast en änglakör på små rosa moln, för som projo påpekar så är guldpapper på skit fortfarande skit i guldpapper. Det är inte antalet regeringstillsatta “referensgrupper”, eller uppdrag till datainspektionen som är förslagets svaghet. Det är hela förutsättningen för förslaget, att det på något sätt skulle vara okej att analysera oskyldiga privatpersoners kommunikation i första rummet.

Som påpekats av många andra är det fullständigt egalt om den som utför analysen är en människa på FRA, eller om det är en maskin som på google-maner försöker sålla ut nålen ur höstacken. Kränkningen av oskyldiga människors integritet sker i det ögonblick de utgör en del av urvalet.

Som tekniken ser ut, så är det först när man faktiskt redan sökt igenom människors kommunikation som man sorterar bort dem — i bästa fall. Det är i sig en kränkning utan motstycke i efterkrigstidens historia. Det spelar ingen roll om man rullar hela förslaget i guldstoft, det stinker lika mycket bajs om det ändå.

Det är också obehagligt att det som i första ögonblicket såg ut som ett möjligt sätt att skapa tid för eftertanke och debatt, i praktiken tycks vara fråga om att vränga till några ändringar i brådrasket för att sedan närmast smyga igenom beslutet — kanske till och med med sossarnas hjälp…

Nej om ni inte rätar på ryggen ordentligt, så kommer ert patos framstå som rena hollywoodfabler. Era väljare kommer inte att glömma den saken, oavsett om ni handlat i god tro eller kohandlat er till en snygg flyktväg.

Det enda acceptabla är att lagförslaget som det ser ut i sin helhet förkastas. Att reglera signalspaningen är bra, men varje ny ansats måste börja från andra hållet.

Man börjar med att se till att FRA faktiskt har spelregler att följa, att de håller sig till dessa och att kontrollmaskineri finns på plats och har tänder — sen kan man fundera på i vilken mån ytterligare kapacitet krävs och hur den bör se ut för att vara proportionell mot faktiska hotbilder och ta verklig hänsyn till vanliga människors rättigheter.

Allt annat är förkastligt.

Intressant? Andra bloggar om: FRA, kohandel, återremittering, politiskt rävspel, annie johansson, fredrick federley, centern, alliansen, signalspaning, integritet

Falkvinge » Över 100 politiska karriärer tar slut på onsdag:

Jag tror inte att alliansens riksdagsledamöter har förstått att det tryck som är på dem just nu inte tar slut på onsdag. Röd Libertarian säger observant och koncist att frågan som ställs till de individualla riksdagsledamöterna på onsdag kan förenklas till “Vill du begå politiskt självmord (ja/nej)?”.

Jag kommer inte sosserösta, eftersom deras motstånd känns direkt skenheligt. Det var trots allt de som kläckte första FRA-förslaget. Men tro mig, jag kommer minnas vilka som anser att själva brevhemligheten är förhandlingsbar… och i den här frågan är mitt minne långt.

Till de unga som våndas vill jag säga som Henrik Oscarsson på statsvetenskapliga i Göteborg:

Docent Henrik Oscarsson på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet anser att de riksdagsledamöter som överväger att trotsa partilinjen i onsdagens omröstning om signalspaningslagen bör följa sitt hjärta – och rösta nej.

–Federley och de andra har gjort karriär på att vara lite uppstudsiga. De är körda politiskt om de röstar mot sin övertygelse, säger han.

Stå upp och visa att ni har ryggrad! Jag röstar inte på mollusker.

Intressant? Andra bloggar om: FRA, politiskt självmord, alliansen, röststrejk