Arkiv för kategorin ‘Blandat’

Kom att tänka på hur mycket debatten förändrats på tio år…… not!!! Mindes något jag såg för nästan tio år sedan. Jag garvade nästan knäna av mig då, och det är fortfarande lysande — tack youtube, camp chaos och Bob Cesca:

Och fortsättningen:

Ännu mer:

Och ännu mer, om du inte fått nog:

Den sista är knappt fem år gammal. Resonemanget kring copyright och nedladdning har inte förändrats ett dugg.

Slutligen en närmare presentation av Nutty McShithead från Recording Association of Popsong Economics (R.A.P.E)…

sorry everybody

Det är inte utan att man känner sig som ett fån. Jag röstade på alliansen, bland annat för att slippa bodströmsamhället. Snacka om att skjuta sig själv i foten.

Den ekonomiska politiken går mest ut på att vara skickligare sossar än sossarna. I de fall där man lättar på skatter, så känns det mer som rena plånboksfrågor än ett ideologiskt ställningstagande. Istället för att ta tydlig ställning mot bodströmsamhället, så accelererar man ytterligare. Istället för att förenkla samhällsbyråkratin, så låter man den stå still eller bli värre.

Kort och gott är man goda socialkonservativa och väldigt dåliga liberaler. Dessa två ideologiska poler har tidigare varit i relativt god balans med den klassiska konservatismen i vår borgerlighet. Den har inrymt socialliberaler, klassiska liberaler, konservativa och socialkonservativa i en slags balans av ömsesidig respekt — den båten har kantrat och tar in vatten i ett rasande tempo.

Jag var tydligen en dumsnut, och får nu bära dumstrut…

Den bild av upphovrätt som kablas ut till svenska folket i debatter, propositioner och lobbying är en bild där upphovsmän står emot pirater i någon slags “celebrity deathmatch”.

Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

Kampen står nämligen inte främst mellan pirater och upphovsmän, utan mellan mediebolagen med tillhörande torpeder och deras konsumenter. Mediebolagen vill sälja CD och DVD, medan deras konsumenter egentligen helst vill ha mpeg4 och mp3 (eller ännu hellre flac eller ogg med lämplig codec).

Konsumenten idag vill lagra musiken och videon på sin dator, eller mediaburk. När det ligger på hårddisken kan det köras i TVn eller projektorn, i stereon, laddas över till mobilen eller mp3-spelaren, till en usb-sticka eller om det kniper brännas till en CD eller DVD som kan tas med dit du behöver. Eller snarare, det skulle vara sant om vi slapp DRM som enda alternativ till att vara olagliga.

Att kalla CD- eller DVD-skivan för själva produkten är absurt när innehållet är digitalt och kan kopieras hur många gånger som helst. Vem vill ha med sig en repbar CD i bilen, när en USB-sticka är så mycket mer praktisk? Så varför inte göra slag i saken, avskaffa ett antal dammsamlare och en gång för alla skrota CD-/DVD-samlingen?

Sådana utsagor ger mediebolagspampar kallsvettningar. För så fort det fysiska mediet blir ointressant, så är hela deras affärsidé i gungning. Inte bara bolagen blir till sig i trasorna, eftersom hela distributionsledet i ett slag blir fullkomligt ointressant. Skivaffärer går omkull, videouthyrare gråter störtfloder, distributörer får distribuera luft och CD/DVD-pressar samlar damm.

Pandoras ask är öppen, musiken och filmen är digital. Ettor och nollor flyter över nätverken. Hur skall man kunna försörja sig på exemplarframställning, när exemplarframställning är så enkelt att en femåring klarar av att bränna en DVD? Eller för den delen när man inte ens längre BEHÖVER bränna en DVD?

Det vi ser är inte piraters kamp mot upphovsmän, det vi ser är en exemplarframställningsindustri som håller på att dö. De dör därför att de specialiserat sig på en enda metod att leverera till sina kunder. De dör därför att de utnyttjat monopolet på sin specialitet till att skinna kunder och upphovsmän så länge att de glömt att det inte är ett naturtillstånd. De dör därför att de inte kan överge det smaskiga kadavret, trots att det ligger på vägbanan, och trots att en lastbil närmar sig i hög fart.

De upphovsmän som förmår göra sig fria från den järnjungfru den moderna medieindustrin utvecklats till kanske inte blir madonna-, eller wacko jacko-rika. Fast de som opererat fast sig själva utmed höftbenet med denna industri kommer finna sig tvungna att spela med i ett sjukt spel, och finna sig blåsta från alla håll. Kunderna sviker, eftersom de inte får det de frågar efter, och bolagen sviker eftersom de inte lärt sig leverera vad kunderna vill ha.

Istället sitter man fast i en enda tanke, den gamla, och dess konsekvenser — att jaga sina egna kunder och försöka pressa dem på pengar om de vågar ifrågasätta den gamla ordningen.

Man pratar om upphovsrätten som äganderätt, som om det vore exakt samma sak. Det är det enda sätt man förstår, och det enda sätt man kan komma på att slå vakt om sina inkomster. Pengarna på kistbotten går till en arme av advokater och lobbyister — organisationer som snart lever ett eget liv och själva definierar sitt existensberättigande. Kunderna bli än mer alienerade, och än mindre benägna att bidra till upphovsmannens fortlevnad av lojalitet och välvilja.

Men faktum är: Jag vill inte ha fler CD-skivor i min hylla. De jag har samlar damm, jag har alla låtar jag gillade på datorn. Nya album vill jag ha i en form som inte förfular mitt vardagsrum, ger mig kvalsterallergi, kostar skjortan och byxorna och inte går att använda som jag vill. På sikt gäller samma sak DVD också, men dit har jag inte kommit riktigt än.

Det finns en marknad här, en som bolagen inte vill, eller riktigt kan, förstå. Så de erbjuder tjänster utan utbud, där det jag INTE vill ha bara kan fås i format jag INTE är intresserad av som dessutom INTE går att använda som jag vill och till priser som är direkt skrattretande.

Tror fan det att de måste lobba nyttiga idioter i politiken att driva igenom lagar som konserverar det som var, de är ju inte kapabla att delta i det som är.

Ett ganska typiskt tecken på att en organisation blivit för stor, klumpig och diffus för sitt eget bästa, är när onödiga beslut kommer fram och drivs igenom utan verklig eftertanke. Något skall ju alla dessa korridorspringare sysselsätta sig med för att försvara sitt existensberättigande. Det är samma sak oavsett om det är internationella storföretag det rör sig om, eller beslutande församlingar och administrativa centra.

Senast ut på banan i den arbetsterapiverkstad för politiker, som EU tycks ha bestämt sig för att bli, är ett förbud mot glödlampor.

Jag har personligen inget emot alternativen. Faktum är att av fjorton takbelysningar i vårat hem, är i nuläget nio bestyckade med lysrör eller lågenergilampor. Av övriga sju armaturer är motsvarande siffra fyra. Trots det ställer jag mig frågande.

Den helt vanliga glödlampan producerar två saker, ljus och värme, vilka för oss svenskar är minst sagt positiva under den mörka kalla halvan av året. Lågenergilampan producerar samma saker fast med ett annat förhållande mellan ljus och värme — så mycket mer magiskt än så är det inte. I den mån lamporna producerar värme, så gäller samma kalkyler som vi vilken eluppvärmning som helst. Det är inte alltid det bästa sättet att värma sitt hem, men inte heller nödvändigtvis det sämsta.

Det man vinner med lågenergilampor, förutom att man inte i samma grad eluppvärmer hemmet, är längre livslängd — fast oftast bra mycket mindre otrolig sådan än reklamen påstår. Det man förlorar å andra sidan är en jävla massa pengar, eftersom de är dyra som skjortan och byxorna, möjligheten att obehindrat använda dimmer, samt en relativt ren och väl utprovad produkt.

Lågenergilampor är än så länge relativt skitiga skapelser. De är fulla av kvicksilver och annat otyg, och hör hemma i elavfall/riskavfall, ungefär som moderna batterier.

Det som är allra mest frånstötande med förslaget är dock klåfingrigheten, eftersom den som vanligt kommer få “oförutsedda” konsekvenser.

En sådan konsekvens är att utvecklingen på området kommer bromsa, eftersom lågenenergilamporna förlorar sin hårdaste konkurrent. Fram till nu har det hänt en hel del i prissättning, livslängd, ljustemperatur och allmän pålitlighet — men vi är tydligen nöjda nu, eftersom vi slänger en skiftnyckel i utvecklingsmaskineriet.

En annan sådan konsekvens är miljömässig, eftersom ett fungerande pantsystem fortfarande väntar på att se dagens ljus. Vissa handlare tar emot lamporna, och vissa återvinningsstationer klarar av att hantera problemet — men en oerhört stor del av lamporna åker ut med de vanliga soporna. De ser till att även nästa generation blivande mammor kommer varnas för att äta för mycket insjöfisk från våra vatten.

Hade den alltid så hatade “marknaden”, fått ta hand om problemet, så hade utvecklingen fortsatt. Självklara krav hade ställts på tillverkare och utvecklare att komma med allt renare, bättre och billigare produkter om de vill sälja något.

Fast det förstås, då hade ju någon EU-politiker, lobbyist eller funktionär funnit sig sysslolös.

Min laptop är död. HP har faktiskt lovat väcka den från dödsvilan utan kostnad, men jag är inte mobil på ett par veckor. Eller snarare… jag VAR inte mobil, för jag har köpt en leksak jag sneglat på länge.

Jag kan naturligtvis motivera den som arbetsredskap, ett väldigt praktiskt sådant när det egentligen inte finns anledning att släpa på tre och ett halvt kilo laptop-monster. Men då skulle jag nog inte riktigt tala sanning — för ur rent praktisk synvinkel kan jag klara mig utan den.

Jag talar om min nya lilla eee-pc, min 901a. Den har världens minsta tangentbord, som kräver mer än bara lite tillvänjning, den är överhuvudtaget så förbaskat liten att den känns smått overklig. Den är inte heller ens tillnärmelsevis det snabbaste jag hanterat, snarare på 2003-2004 års nivå — men trots det är jag förälskad.

(more…)