Arkiv för kategorin ‘Allmänt fribasande’

En dag vaknar jag upp och sätter på dagens första kanna kaffe. Medan vattenkokaren står och puttrar häller jag det beckmörka pulvret i min presso, häller på det bubblande vattnet och känner hur dofterna sprider sig i hela köket.

Där farsan en gång tog morgontidningen till bordet, så är min tidning digital på OLED flexible paper närmare bestämt. Stationen står i vardagsrummet, men vem behöver burken när man har skärmen?

Ubuntu 24.2 tickar som en klocka. Det fanns ju en tid när hårdvaru och mjukvarutillverkare inte stödde Linux och BSD, men efter att Microsoft gjort bort sig för tredje gången och till och med Jobs släppt OSX fritt, så var det inte längre en möjlighet. Jobs behövde inte längre systemet för att Apple skulle frodas, deras designers var så mycket mer i tiden än alla andra att de klarade sig utmärkt ändå.

MS dumpade faktiskt hela OS-marknaden i sin affärsmodell, släppte koden så att alla kunde ge stöd åt gamla MS-program om de ville och satsade på webbtjänster och *nix kompatibla office-standalones. Från dominant till underdog, så fick de faktiskt en fräschör som de saknat i ett par decennier, kämpande mot Google som knaprat i sig nästan alla andra så var de tvungna att göra saker bättre.

Jag kollar rubrikerna, dubbelkollar med bloggtjänsterna om något spännande har hänt och passar på att kika på om det kommit några nya filmer.

Medan jag bläddrar igenom de senaste filmerna på Filmatica, de som tog över efter det att SF satt sin sista potatis, så dimper det ner ett par tre låtar via RSS till min musikspelare. Både fräck pop och skön jazz till morgonkaffet. Jag klickar OK, väl medveten om att åtta av de tio kronorna syndikeringstjänsten begär går till artisten. Det är väl inte mycket per låt jag tuggar i mig, men med fyra miljoner hushåll som vill spisa musik till morgonkaffet, så blir det väl en del i slutänden… Den ena låten var väl inte så jävla fräck, men det spelar ingen roll — you win some, you lose some.

Till slut hittar jag en thriller som verkar precis lagom suggestiv för att kittla nerverna på kvällskvisten. Jag markerar den för överföring till mediacentret, och passar på att cleara omsättningen på mitt kultkonto — de kallas ju tydligen så numera, kulturkontona, de virtuella plånböckerna för mikrobetalningar.

Hmmm, har jag bränt åttahundra på tre veckor? Får tydligen prata lite med slynglarna om att dra ner på non-stop-tittandet på playboy, eller vad nu tonåringar tycker farsans pengar skall användas till? Får fråga hur många låtar de dragit hem på sistone egentligen? Nog för att varje film bara kostar en tjuga att ta hem, varje låt några kronor, men det plockar på med två tonårsungar och två film- och musiksugna, bokslukande föräldrar… Nog för att det går att hämta prylarna gratis, det är ju mest syndikeringstjänsterna som kostar, men då får ju inte kreatörerna betalt. De skitsummorna får vi leva med helt enkelt, alla skall ju äta, även författare, musiker och skådisar.

Jag växlar över till sextiotummaren, för att få lite mer yta att jobba på. Det är ju både ett par webbprojekt som måste slutföras och en stor foto- och videosession som skall redigeras. Det blir lite pluttigt att pyssla med på tidningspapper. Webbprogramvaran är naturligtvis Open Source, det är det enda raka om man vill ha kvalitet idag. Vi diskuterar en stund via SkypeVX hur vi skall göra med återförandet av kod till projektet. En del pluggar har ju skapats och de måste rensas på kundspecifik kod och generaliseras för att kunna konsumeras av Webbprogramvarans andra användare. Kunden är naturligtvis införstådd, det finns inga utvecklare idag som går med på att lura communityn på fungerande kod — det blir alltid en kompromiss där man inte lämnar ifrån sig affärsidén men delar med sig av koden, efter lansering naturligtvis.

Jag surfar över till Adobe, som fick välja mellan konken eller byte av affärsmodell 2014, loggar in på Photoshop Creative Collaboration Centre, och kollar av att alla projekt ligger färdiga för leverans och att alla subversions är korrekt avslutade. Det är bra att städa innan man drar igång något stort nytt projekt.

Det är lustigt hur saker förändrats på femton år. På halvannat decennium har i princip varenda skivbolag dött och ersatts av agenturer och syndikering. När artisterna väl fattade att fördelningen av stålar gick från 10-90 till 70-30 till deras fördel, så insåg de också att de tjänade lika mycket, eller mer per låt som tidigare. Detta trots att låtarna sjönk i pris från en dryg tia per låt 2009 års pengar, till en fjärdedel. Och trots att en femtedel av alla låtar laddades ner utan betalning, leechers finns alltid, även när saker är billigt. Upphovsrätten diskuteras överhuvudtaget inte mer, eftersom den ideella existerar för evigt, och den ekonomiska nu är helt ointressant.

Filmbolagen insåg nästan samma sak, och bara en aning senare. När folk ledsnade på att glo på reklam på TV, så gick de över till att hämta film — med sådan omsättning behöver man knappt ta betalt. Den enda upphovsrätten som är intressant då är att ingen annan försöker sälja ens produkt utan att betala för sig. Hur någon nu skulle kunna göra det, när det går att hämta gratis och det enda legitima skälet att få betalt är att man skapat filmen — eller företräder den som gjort det.

Författarna, som varit sååå rädda för att drabbas av musikernas öde, oroade sig helt i onödan. De glömde bort två saker: att digitala kopior kostar nästan noll, och att folk fortfarande gillar böcker i pappersformat. Iofs köper man pappersböcker mer selektivt, för att inte tära på naturresurserna i onödan. Men böcker kostar inte längre så mycket, och antalet läsare är därför enormt. Tänk om Guillou och Marklund som ojade sig under första decenniet om upphovsrätten, hade fattat hur mycket det betyder att fem eller sexdubbla sin läsarkrets. Man behöver inte ta så mycket betalt då, man får ännu mer genomslag, och det dyker upp ännu fler fringis-inkomster.

Faktum är att kultur-, mjukvaru- och informationstjänster blev så viktiga för ekonomin, att de närmast på egen hand vände vad som såg ut att bli en av de längsta och jobbigaste lågkonjunkturerna. När förändringståget väl fick fart, så kom en boom-period som skapade en positivism nästan i klass med 1950-talets motsvarigheter.

Politikerna tog som vanligt längst tid på sig att fatta. Deras öron riktades mot anti-piratlobbyisternas munnar så länge, att de nästan missade tåget när hela diskussionen blev irrelevant. De predikade att det var fel att stjäla fortfarande när lobbyisternas “skyddslingar” gjorde revolt mot sina lobbyister och advokater och steg som fågel fenix ur askan av sin egen död. Plötsligt belystes situationen som av en blixtfackla och det som avtecknades mot ljuset var organisationer som överlevt sig själva.

Dessutom, till råga på allt, så är den kommersiella piratindustrin död. De överlevde inte utvecklingen, de sista gick så långt att de försökte bomba The Pirate Bay. Det lyckades inget vidare, eftersom staten bjudit in TPB att ställa sina servrar i en av de få kvarvarande skyddområdena, så de kommersiella piraterna gick rakt in i ett gäng professionella soldater — vilket var mindre hälsosamt

Uppdatering: Även XOR fabulerar om framtiden, utifrån ett mer tekniskt perspektiv — men vissa saker är slående i sin likhet… XORs inlägg är i sin tur en reaktion på OpenForce inlägg, som utmanar efter att ha läst att Helena Mishel skulle på seminarium om hur IT ser ut om tio år…..

Uppdatering 2: Hade funderingar på att skriva en dystopi som kontrast, men West hann före. Läs och rys.

En bunt artister visar idag att de fortfarande inte fattat:

Äntligen är Sveriges regering på väg att lägga fram ett förslag till stöd för upphovsrätten på nätet. Med införandet av sanktionsdirektivet kommer svenska kreatörer och upphovsmän ett steg närmare det skydd som våra europeiska kolleger har.

Det vill säga inget skydd alls, eftersom det inte fungerar. De siffror som APB med flera drar fram om IPREDs effekter är rena fantasifostren. Översättningen mellan saker som laddas ner och saker som i annat fall skulle ha köpts är allt annat än självklar.

Nu vill vi svenska artister, skådespelare, filmskapare och författare uppmana till att detta beslut också blir en nystart för upphovsrättsdebatten. Sätt kulturvärdet och respekten för andras skapande i fokus i stället för den piratagenda som under alltför lång tid tillåtits dominera i både politik och medier.

Gärna debatt, gärna om kulturvärden och respekt för andras kreativitet. Vad för typ av dominans den så kallade “piratagendan” fått har dock gått min näsa helt förbi. Varenda person med makt i frågan ställer upp på antipiraternas agenda. Så gott som vartenda värde vi förknippar med ett fritt samhälle: presumtionen om oskuld, rätten att inte dömas på vag bevisning, proportionalitet, informationsfrihet, fair use, privatliv, brevhemlighet, kreativ frihet, monopolförbud, kartellförbud – allt kan offras på upphovsrättens altare.
Däremot så fildelar en sjättedel eller mer av Sveriges befolkning, och än fler är less på uppifrån-och-ner kultur, så det blir många att jaga. Läs eller titta på Lessig och tänk ett varv till.

Det är inte den illegala fildelningen som drabbar upphovsmännen, det är den mentala låsningen till det som varit och oförmågan att ta in det som är.
Var finns alternativet till fildelning? Era plastbitar? Sajter som tar rövarpriser för DRM-skadade filer? Sajter utan utbud, där förlagen sitter på materialet och inte kan samarbeta med varandra?

Visst kommer det att svida en aning, förändring brukar göra det. En av psykologen Kullbergs böcker heter just kris och utveckling, och det är samma sak det handlar om – kris och utveckling hör ihop. Det är en tragisk person som stannar i sin pubertala personlighet för resten av livet. Det är en tragisk värld som vägrar förändring för att det svider lite på vägen.

Den nuvarande upphovsrätten är som ett dåligt äktenskap. Det var längesedan det tände till och blev passionerat, men det tänder alltför ofta till och blir irriterat. Anklagelser haglar ofta fram och tillbaka, sällan rimliga men ofta oresonliga. Utpressning är vardagsmat, respekt är okänt, hyckleri och dubbelmoral är direkt galloperande. Man stannar i det som varit, därför att rädslan att stå ensam utan är så stor att man inte ser att det skulle vara bättre än det som är.

Det finns artister, programmerare, författare och andra upphovsmän som experimenterar med modernare affärsmodeller – gissa vilka som kommer klara sig bäst i framtiden, ni eller dem? Det finns andra som insett att de faktiska “förlusterna” är i stort sett fiktiva, att det är samma typ av förluster som promotion skapar – fast det kostar mindre och är antagligen effektivare som reklam.

Men problemet med reklam är att den är meningslös om det inte finns en produkt att göra reklam för. När fildelaren sett screenern för nästa storfilm, eller laddat ner några låtar från en okänd artist, så surfar han eller hon till filmens/bandets/programvarans sajt för att kika. Finns då där något man vill ha att hämta mot rimlig betalning, så bränner det i plånboken – finns det inte så söker man rätt på det på fildelningsnätverken.

Det är inte utan att man känner sig som ett fån. Jag röstade på alliansen, bland annat för att slippa bodströmsamhället. Snacka om att skjuta sig själv i foten.

Den ekonomiska politiken går mest ut på att vara skickligare sossar än sossarna. I de fall där man lättar på skatter, så känns det mer som rena plånboksfrågor än ett ideologiskt ställningstagande. Istället för att ta tydlig ställning mot bodströmsamhället, så accelererar man ytterligare. Istället för att förenkla samhällsbyråkratin, så låter man den stå still eller bli värre.

Kort och gott är man goda socialkonservativa och väldigt dåliga liberaler. Dessa två ideologiska poler har tidigare varit i relativt god balans med den klassiska konservatismen i vår borgerlighet. Den har inrymt socialliberaler, klassiska liberaler, konservativa och socialkonservativa i en slags balans av ömsesidig respekt — den båten har kantrat och tar in vatten i ett rasande tempo.

Jag var tydligen en dumsnut, och får nu bära dumstrut…

Efter en period av tvekan så har jag nu gått med i piratpartiet.

Att jag tvekat så länge är för att jag principiellt är emot enfrågepartier, åtminstone inom ramarna för den typ av representativ demokrati vi har idag. Enfrågepartier kan innebära att jag som medlem får se en hel massa viktiga frågor behandlas styvmoderligt, eller diametralt mot vad jag tycker, för att det saknas ett program för dessa.

Det skiter jag nu i, därför att de frågor där det finns en agenda är de viktigaste av allt.

Piratpartiet är det enda parti i Sverige idag som helt utan förbehåll står på den personliga integritetens, rättssäkerhetens och det moderna samhällets sida. Det betyder mer än allt annat när vårt samhälle är på väg “to hell in a hand-basket” i frågor om privatliv, integritet och personlig frihet.

Det började alltmer bli en fråga om soffan eller piratpartiet i valet 2010, och jag har gjort mitt val.

Kära allians, ni har förlorat en väljare. Ni har förlorat mig genom en konstig populistisk hållning i många frågor; ni har förlorat mig genom att helt svika alla förhoppningar om ett enklare, mindre byråkratiskt och mer konsekvent samhälle; ni har förlorat mig genom att inte i något led försöka bli något annat än skickligare socialdemokrater med en batong i bakfickan — men framförallt har ni förlorat mig genom den arrogans med vilken ni istället för att styra bort skutan från bodströmsamhället, istället startat utombordaren för att öka hastigheten.

So long, and thanks for the fish.

Frasen land skall med lag byggas, har perverterats till att betyda att ju fler lagar desto bättre land. Men även de som älskar regleringar, måste väl hålla med om att det finns en gräns där det övergår till något mörkt, stelt och obehagligt repressivt? Rick Falkvinge, som har gått från klarhet till klarhet på sistone, kommenterar saken i sin senaste postning om IPRED1.

Rick Falkvinge (pp) » Antipiratlagen IPRED1: Lagen fungerar ändå inte:

I all lagstiftning finns det tre grundkrav som måste vara uppfyllda för att nya lagar ska få stiftas. De tre kraven är behov, effektivitet och proportionalitet.

Det är svårt att sammanfatta det på ett bättre sätt. Just den innebörden är en skarp invändning mot såväl FRA, som IPRED1 och en hel del andra dumheter de senaste åren. Lagar är inte alltid bra, det finns tillfällen då invanda tankemönster leder till lagar som är direkt farliga.

Jag tänker vara lite mindre kortfattad, och utreda de tre punkterna något lite mer. Exemplet är främst just IPRED1, med någon avstickare till FRA här och där.

Behov

Innan man stiftar en lag, skall man utreda behovet på flera plan.

Jag säger flera plan, eftersom den vanligaste metoden är att bara utreda de ytligaste aspekterna. IPRED1 motiveras ofta med att artister och andra kreatörer skall få betalt för sina verk, för att det skall vara möjligt måste man skydda upphovsrätten heter det. De som inte håller med får epitetet tjuvar och misstänkliggörs i parti och minut.

Men har man då verkligen tänkt efter? Är upphovsrätten i sin nuvarande form verkligen det som står som garant för kreatörernas försörjning? Är det ens försvarbart att upprätthålla den upphovsrätt som växt fram och förvanskats till sin nuvarande form under knappt trehundra år? Är det ens en självklarhet att man skall få betalt om och om igen under överskådlig framtid för något man skapat? Vilka andra yrkesgrupper har det egentligen så förspänt? Är det ens kreatörernas rätt att få betalt vi försvarar, eller är det någon annan som sitter och håvar in pengarna på deras arbete?

Frågan behandlas som sagt ytligt. Det innebär att vi skapar lagar som kanske inte alls behövs, för att skydda någon annan än den vi tror oss skydda.

Låt oss konstatera att de artister som släppt den gamla modellen och försöker sig på nya vägar klarar sig utmärkt. Det trots att det bara är några få av de riktigt namnkunniga som försökt, och trots att man ännu inte hunnit mogna in i nya affärsmodeller. Så vad skyddar vi kreatörerna från, ruin eller förändring?

Artister av alla typer kan klara sig utmärkt utan IPRED1, och utan andra liknande lagar också. Däremot finns det kanske behov av att garantera fria informationsflöden, så att inte mänskligheten gör sig fattigare än nödvändigt.

För de behov IPRED och liknande verkligen siktar in sig på, när allt skitsnack är bortsilat, är något annat. Det är behoven från de affärsmodeller som går ut på kartellbildning, skinnande av kreatörer och kunder, bakåtsträvande och konservatism och inlåsning av såväl kunskap som konst.

Det är som med hotbilderna som skall motivera FRA-lagen. Man har inte utrett vilka hotbilder som verkligen existerar, eller om kunskapandet kräver sådan verksamhet. Man har inte ens utrett om det är den bästa metoden att hantera de hot man vagt uttrycker, vilket naturligtvis till stor del beror på att man är så vag. Men har man inte klart för sig varför, så skall man sätta sig ner och fundera igen — annars är man illa ute. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Effektivitet

Om en lag skall vara meningsfull, så måste den vara effektiv. Man skall kort och gott inte stifta ineffektiva lagar, eftersom det urholkar respekten för samhället auktoritet och för rättsväsendet. Det finns otaliga exempel på sådana lagar som inte gjort något gott för samhället.

Alla de lagar om piratkopiering som riktar sig mot fildelare har varit totalt och fullständigt ineffektiva. När det kommer ett högprofilerat rättsfall, razzia eller annat liknande så får man en liten grop i trenden. Under en kort period går fildelandet ner några procent. Men nästan absurt fort hämtar den sig och fortsätter sin ständiga bana mot nya höjder. För ett decennium sedan, var piratkopiering en relativt lite företeelse, för fem år sedan var den relativt stor — sedan dess har den väl mer eller mindre fördubblats.

IPRED1 kommer inte ens stoppa en papperstuss i loppet på fildelningsströmmen. Den kommer driva folk från äldre system som DC++ till bittorrent, och sedan vidare till andra än mer decentraliserade och anonyma lösningar. Volymen kommer däremot att öka, öka, och öka än mer. Vi kommer dela filer via ad-hoc nätverk, eller bluetooth. Vi kommer använda protokoll som bygger på att man bara ser sina kompisar, som ser sina kompisar, som ser sina kompisar — ingen av dem är kompisar mer antipiraterna. Inte ens om man stängde av internet imorgon dag skulle det vara mer än ett farthinder. Det är bara att konstatera att vi här har ett område där något liknande civil olydnad blomstrar vilt.

Jag betvivlar att ens hot om att ställas upp mot en väg och få en kulkärve i kistan helt skulle kunna stoppa fildelningens utveckling, så stark är idag trenden.

Man kan se en parallell till FRA-lagen här, eftersom den kommer att förändra HUR vi kommunicerar, men inte ATT vi kommunicerar. Den kommer driva fram kryptering mellan privatpersoner och innebära vidareutveckling av nätverk som TOR och andra liknande, den kommer öka användningen av darknets, men den kommer inte att hitta några terrorister att prata om — eftersom de kommer vara de första att anpassa sig.

Proportionalitet

Varje lag har konsekvenser. Några av dem är önskvärda, några man vill ha uteblir, men många av konsekvenserna är oönskade och ibland oförutsedda.

Varje lagstiftare måste ta hänsyn till sådana konsekvenser. Varje lagstiftare måste också fundera över om det problem man försöker lösa och de konsekvenser lagen får ligger i fas med varandra.

En av mina stora besvikelser kring FRA-historien, har varit att lagstiftarna inte förmått ta ett steg tillbaka. Om man har en lag där en icke oväsentlig del av folket upplever att man förklarar dem som misstänkta. Då har man ett ansvar som politiker att trycka på bromsen och starta en förutsättningslös diskussion om behov, problem och lösningar. Man skall inte gasa på och börja prata om “regeringsduglighet”, för det är precis vad man då bevisar att man inte har. Själva motståndet leder till en del av de problem som lagen kritiserats för, så motståndet kan inte nonchaleras.

En av mina besvikelser kring fildelning/piratkopiering är att gamla floskler tjatas om, samtidigt som man ger privata företags intresseorganisationer carte blanche att försöka göra det man själv inte förmår. Vill man verkligen beivra piratfildelningen, så anser jag för det första att det är samhällets eget ansvar, och för det andra att det är ärligare att samhället själva upprätthåller sina lagar än att de lämnar bollen till privata aktörer.

Konsekvenserna kommer dels att vara att ett antal privatpersoners liv i det närmaste slås sönder av absurda skadeståndskrav, och dels att oskyldiga kommer anklagas och i det närmaste bli rättslösa.

Det kommer däremot inte att stoppa eller ens i någon väsentlig utsträckning bromsa piraterna.

Men även om man lyckades, skulle det få de konsekvenser man hoppas på?
Knappast, skulle jag vilja påstå, eftersom en plastbit i handen som produkt för digital information tillhör en döende era, den ersätts med en digital era där informationen lagras säkrare och mer åtkomligt på nätverken. Skivaffärerna kommer fortfarande att dö, de artister som hoppas försörja sig på plastbitar kommer bli grymt besvikna, bolagen kommer fortfarande att vara tvungna att anpassa sig eller dö. Så man försvarar affärsmodeller som inte längre kommer fungera oavsett lagar, regler eller annat önsketänkande.

Jag skulle önska att politikerna flyttade sina fötter in i den nya digitala eran, så att de åtminstone fattar beslut utifrån genuin förståelse — men jag är rädd för att det krävs ett generationsbyte först.