Rovio Mobile, mjukvaruföretaget som gett oss Angry Birds, har en VD vid namn Mikael Hed, som fattat poängen.

I slutet av januari talade han på musikkonferensen Midem i Cannes, där han konstaterade att alla pirater inte är ”grisar”.

Mina översättningar:

”Vi har en del problem med pirater, inte bara vad gäller appar, men också i synnerhet ifråga om konsumentprodukter. Speciellt i Asien finns det tonvis och åter tonvis med olicensierad merchandise.”

Hed förklarade hur meningslöst Rovio ser det att försöka komma åt det hela i domstol, annat än i de fall där produkterna det är fråga om är av så usel kvalitet att det skadar Angry Birds som varumärke. I slutänden handlar det då snarast om att skydda sina fans från lurendrejeri. När det inte är fallet, så väljer Rovio hellre att se det hela som ett sätt att få fler fans, även om man inte gör pengar direkt på produkterna som säljs.

”Piratandet behöver inte vara något dåligt, i slutsummeringen betyder det mer affärer för oss.”

”Vi kan lära oss en hel del från musikindustrin och kanske mest från de rätt usla sätt som de försökt komma tillrätta med piratkopiering.”

”Vi tog lärdom och slutade se våra kunder som användare och börja se dem som fans. Vi gör det nu: pratar om hur många fans vi har.”

”Förlorar vi våra fans, så är våra affärsmöjligheter döda, men kan vi få skaran att växa, kommer våra affärer att växa med dem.”

Det finns en fantastisk klarsyn i resonemanget. En klarsyn som visar på något jag gått och väntat på.

Det är i mångt och mycket fråga om ett generationsskifte, där de som nu kommer in i matchen inte släpar med sig tankegods och affärsmodeller som tillhör ett annat sekel. Mikael Hed inser det som många skiv- och filmbolagsmoguler inte varit förmögna att göra, att det viktigaste är fansen, har man dem med sig så vinner man.

Det är faktiskt så enkelt, har ni era fans med er så vinner ni. Möter ni fansen i domstolen, är den enda segern ni kan vinna en pyrrhusseger – de enda som vinner på riktigt, är advokaterna.

Det blir extra fascinerande att se sådan insikt, när man parallellt kan betrakta korporatismens föga fagra nuna som insmilande smyger runt som en vampyr bland beslutsfattare. Där hittar vi inga framsynta krafter, inga insikter om att vi vinner tillsammans, där hittar vi bara de som är alltför villiga att offra allt som är värt något i det fria samhället på upphovsrättens altare.

 Tänk så enkelt allting är när man inte sitter fast.

Imorgon tas mangamålet mot Simon Lundström upp i HD. Lite oväntat reser sig då gruppledare från barnpornografigruppen på polisen upp och höjer rösten.

Björn Sellström, gruppledaren för barnporrjägarna vill bekämpa riktigt barnporrr, inte fjantigheter:

Om domen mot mangaexperten Simon Lundström står fast riskerar fokus att flyttas från bekämpande av bilder och filmer av verkliga övergrepp på barn till diskussioner om vi ska bedöma tecknande fantasifigurer som barnpornografi eller konst.

[... snip ...]

Jag är tveksam till hur en fällande dom ska gagna de barn som utsätts för riktiga övergrepp som dessutom dokumenteras. Frågan har ett högt principiellt värde för hur rättstillämpningen i fortsättningen ska föras.

Björn vill inte riktigt gå hela vägen och beteckna hela lagen om tecknad barnporr som nys, vilket kanske inte är så konstigt i hans position. Det gör också att delar av hans artikel tycks halta en aning.

Kontentan är dock rätt tydlig och stark, för Björn inser hur betydelseglidningen kommer öka antalet fall som blir liggande på skrivborden, vilket knappast gagnar de barn som utsatts för direkta, verkliga brott. Björn är också noga med att skilja på verkliga barn och fantasifoster, vilket beslutsfattare varit lite väl dåliga på:

När vi nu har en lag som ska skydda barn från att bli avbildade i pornografiska sammanhang, låt oss då inte glömma att det är just barnen vi ska värna och låt oss inte jämställa dem med fantasifigurer. De barn som utsätts för övergrepp vilka dokumenteras förtjänar bättre än att hamna i samma kategori som ”människoliknande varelser”.

En lag om barnpornografi som inte förmår göra skillnad på fantasi och verklighet är obehaglig på många sätt och dessutom lömsk. Den som på goda grunder försöker kritisera en sådan lag hamnar nämligen i riskzonen för att misstänkas bära på en dold agenda, att själv vilja konsumera barnpornografi.

Nu är det inte det saken handlar om. Det handlar inte ens om hur grovt något till synes är. Det handlar om att barnpornografi skildrar en sexuell/sexualiserad situation där den ena parten har ett uppenbart och totalt maktunderläge och därför i realiteten saknar eget val.

Det förutsätter faktiskt att ett verkligt barn drabbats, i annat fall dras mattan bort under fötterna på hela legitimiteten för det underliggande resonemanget. Dessutom blir det hopplöst att bedöma sådana brott utan offer, då kulturell kontext och konstnärlig frihet gör det omöjligt att bedöma vad som vad.

Vem kan gissa sig till att den som ser ut som ett barn i bilden, i själva verket är den tonåriga killens i högsta grad vuxna och dessutom högskoleutbildade lärare? (Serie: Umi No Misaki)

De flesta av oss köper resonemanget att barnporr måste vara olagligt helt enkelt för att barn ÄR ett specialfall. Det är speciella i så motto att vi som vuxna har ansvar för deras väl och ve. Vi är kulturellt och i det närmaste genetiskt betingade att skydda barn över alla andra.

I annat fall skulle vi snabbt kunna konstatera att det minsann är lagligt och helt trivialt att söka rätt på bilder som skildrar de patetiska resterna av vuxna människor som förolyckats eller utsatts för dödligt våld ^(*). Inte ens när det som blivit kvar kan skrapas upp med spatel slår lagen till och vill syna våra ”vurmer” — och så bör det vara, eftersom alternativet är ett mått av kontroll som i sig är väldigt destruktivt för vår frihet, dels på kort, men ännu mer på lång sikt.

Det Björn missar är med andra ord att det inte räcker med att HD frikänner Simon Lundström, som just nu är lagens aktuella offer. Ser man till lagens utformning, så är det inte alls självklart att tingsrätten eller hovrätten gjort fel. De som gjort fel är lagstiftarna som lagt fram och röstat igenom en sådan lag och nuvarande politiker som tar lagen i försvar. Lagen borde omedelbart skrivas om för att endast omfatta resultaten av verkliga övergrepp, för allt annat är orimligt.

Det är orimligt dels därför att varje undantag i grundläggande tryck- och yttrandefrihet bör hållas så snävt som möjligt och dels för att det tar fokus från de verkliga brotten. Det vi alltså måste inse är att önskan att få bort allt vi inte tycker om är farligt för vår frihet och motverkar sitt eget syfte.

Snälla lagstiftare, låt oss ägna oss åt verkliga brott, med verkliga offer, så kanske vi kommer någonstans.

-

*) Tror ni mig inte om våldsbilderna, sök på ”bestgore” — men skyll inte på mig om ni blir gröna i ansiktet, jag har härmed varnat er.

Om någon missat videon där ett antal västtrafikskontrollanter mer eller mindre sitter på en tjej som betalat sin spårvagnsbiljett, så föreslår jag att ni kika på den först:

Storyn bakom storyn, är att tjejen var stressad, på väg till jobbet, klev på spårvagnen och glömde stämpla. Enligt egen uppgift kom hon på sig själv och stämplade efter en stund. Sedan klev kontrollanterna på och konstaterade att hon inte stämplat när hon klev på. Det är oklart om de faktiskt såg henne stämpla, eller kom på precis efteråt.

Kontrollanterna ville hur som helst ge henne en kontrollavgift på 1200 kronor. Hon i sin tur hävdade att hon ju faktiskt betalat, varpå konflikt uppstod. Kontrollanterna höll henne sedan kvar genom att stänga in henne mellan sig och vagnsätena och tillkallade polis. I det läget fick hon panik och försökte komma loss, varpå situationen trappades upp mer och mer. Det kom till en punkt där andra passagerare började ifrågasättta kontrollanterna och uppmanade dem att släppa henne.

Västtrafik säger att kontrollanterna följt reglerna även om det hela naturligtvis är olyckligt, vilket är direkt pinsamt. Basen för kontrollanternas rättigheter är dels ett lagrum som behandlar tilläggsavgifter, dels lagar om envarsingripande när ett brott begås som kan ge fängelse. Det brott man som gratisåkare skall ha gjort sig skyldig till är ”bedrägligt beteende”, men jag har svårt att föreställa mig att någon hamnar i finkan för att ha plankat…

Det går säkert att dividera i det oändliga om kontrollanterna har rätt att fysiskt hindra någon från att stiga av. Jag skulle säga nej, men det är inte självklart vare sig hit eller dit.

Det är också ganska ointressant. Om man till och med hittar exempel på människor som svimmat och förts till sjukhus, så är något tokfel. Däremot är det intressant att arbetsmetoderna överhuvudtaget ingår i kontrollanternas arbetsbeskrivning. Någon här har tänkt oerhört fel, kontrollanterna förstås, men även de som skrivit de regler de skall följa.

• Det är någon slags grundsanning att man inte behandlar sina kunder på det sättet.
• Det finns inga ursäkter om det drabbar någon som inte haft som syfte att planka.
• Det är inte rättssäkert, det är inte anständigt och det är uppriktigt sagt inte klokt.

De som blir oskyldigt drabbade får sällan rätt, de blir bara 1200 kronor fattigare efter att ha blivit vederbörligen förnedrade.

Och.

Alla som helt ärligt kan säga att de aldrig någonsin glömt att stämpla biljetten när de klivit på, eller dragit fram telefonen och skickat efter en SMS-biljett först när de sitter på spårvagnen räck upp en hand nu. Trodde väl det, det var inte många… Målsättningen måste vara att få folk att betala, inte att sätta dit dem till varje pris.

Jag har tidigare skrivit en drapa om biljettkontroller och det här tycks vara mer av samma sak. Det saknas varsamhet, det saknas servicekänsla och istället har man ersatt det med paragrafrytteri och orimliga instruktioner. Kombinera det med en utbildning av nivå helg-/veckokurs till människor som sedan agerar som vore de väktare, så har man receptet på något verkligt uselt.

Sådana här händelser är ju en PR-mässig katastrof, fattar inte Västtrafik vilken skada det gör på deras redan rätt skamfilade anseende.

Hur kommer det sig att Västtrafik inte tar större vård om sina kundrelationer?

HAX är en klarsynt man som med några enkla meningar försöker förklara varför EU inte fungerar.

I Nyheter 24 skriver han om ”worst practice”, det fenomen som gör att det jämt är de med mest byråkrati, högst skatt, mest kontroll, sämst tolerans, minst transparens etcetera som är mest högljudda och sätter agendan för EU som helhet.

Jag har sällan sett det så enkelt och uppenbart förklarat. Tar du en kraftigt heterogen grupp, vilken som helst, av någorlunda storlek och bestämmer att alla skall göra gemensam sak och följa samma regler och normer, så kommer det att bli så:

En tumregel är att EU alltid kommer fram till det som är sämst. Worst practice, för att tala engelska. Det är alltid de som har den jävligaste byråkratin, de högsta skatterna, den mest repressiva politiken och mest övervakning som är mest högljudd – och som vinner. Vilket sedan drabbar alla andra EU-stater.

Det ligger i hela ”harmoniseringstankens” natur att de som skall ”harmoniseras” går från friheten att välja själva till att inrätta sig under kollektivets regler och att de som är mest represssiva alltid kommer att ha den starkaste rösten. Det är till och med inbakat som en slags absurditet, att om de ”minst repressiva” lyckas tvinga fram konformism från de som är mer repressiva, så är även det en form av repression…

Ett samarbete i Europa är viktigt och positivt. Vi har slagit varandra i huvudet under så många sekel, att det verkligen är dags för något annat. Vi är förhållandevis små stater och därför sårbara på den internationella scenen, men tillsammans är vi oerhört starka.

Men vi är också ett område som producerat oerhört många byråkrater och autokrater. Skyddet mot detta är inte att lämna över nationalstaternas makt till en central byråkrati, det är snarast att sätta räven att vakta hönsgården.

Vi ser sällan kvällspressen jaga EU-politiker på det sätt som drevet går nationellt. Med få undantag kan de göra lite som de vill utan risk att bli synade. Det är guldläge för lobbyister, det är guldläge för alla de som vill verka utan att synas och vars agenda inte riktigt tål dagens ljus.

Vi har tyvärr i hela vår ansats helt missat att en försöka göra något åt den saken, istället sväljer vi vad dumheter som helst.

Därför kan vi räkna med att vi överlag kommer att se en harmonisering som hela tiden strävar efter att göra det sämsta till regel för alla och vars flexibilitet är som att se en elefant dansa balett.

Omröstningen om datalagringsdirektivet kom och gick. Med en stämma som en klassisk auktionsförrättare matades besluten genom kvarnen. Att DLD gick igenom var ungefär lika oväntat som att solen gick upp i öster, men ändå har jag svårt att smälta den automatik med vilken vår integritet röstades bort… än en gång. Den har tydligen inte något värde, vår integritet?

Den kanske största tragiken, är hur aningslösa och ointresserade alla tycks vara. Vi är en ganska liten grupp som skriker oss hesa, resten tycker mest att: ”Det var väl tråkigt, vad skall jag köpa till middag?”

Ännu mer obehagligt är den avtrubbning som drabbar inte bara de som är ointresserade av politik, utan alla. Inte ens politikerna tycks riktigt ta frågans alla dimensioner på allvar, med 41 undantag. Inte ens när en av deras egna utredare Patrik Fältström påpekar att andra saker har hänt i politiken, saker som helt ändrar spelplanen. Det som skulle varit något som endast användes för det allra allvarligaste brotten, kan redan från början komma att användas slentrianmässigt även för brott som bara ger böter i straffskalan.

Men tänk tanken att alla de absurda panoptikon-lagar som antagits de senaste dryga decenniet, alla skulle lagts som en samling propositioner att ta ställning till vid ett och samma tillfälle:

• Teleavlyssning utan misstanke om man råkar ha kontakt med misstänkt. Avlyssning, kameraövervakning och postkontroll får till och med får användas bara det finns anledning att anta att en person kan komma att begå vissa allvarliga brott.
• Polisen får numera i smyg får installera buggningsutrustning även i andra utrymmen än den misstänktes hem, om det finns ”särskild anledning” att tro att den misstänkte kommer befinna sig där.
• Överskottsinformation från avlyssningen får sparas och användas ”brottsförebyggande”.
• Information i mycket högre grad än tidigare får delas med utlandet och utländsk makt kan få bedriva gränsöverskridande övervakning.

Sen har vi det stora som i alla fall märkts i debatten:

• FRA-lagen, det vill säga ständig avlyssning av all trafik som passerar landets gränser, det vill säga en stor del av all internettrafik. ”FRA-shoppen” skulle från början inte vara öppen för andra än försvaret, men numera kan även polisen beställa…
• IPRED, som till och med tillåter privata aktörer att begära ut information om personer bakom IP-nummer på nätet. Vilket gör att de kan dra folk inför domstol i civilrättsliga mål. Tidigare har endast polisen kunna begära ut sådan information och då endast för brott som kan ge fängelse.
• Och nu DLD, med vilken man kan spåra i princip varje steg vi tar genom att kolla var och när vi kopplar upp oss mot telenät och internet, vem vi kommunicerar med och hur. Ringde du kvällspressen? Har du pratat med läkare nyligen? Porrsurfade du på lunchen i tisdags och varför ringde du ett telefonsamtal från porrgatan några timmar senare? Det är ett direktiv som gör våra datorer, surfplattor och telefoner till vårt privatlivs fiender.

Snart kommer dessutom ACTA och om den passerar EU kommer våra politiker säkert som amen i kyrkan rösta igenom det också.

Det finns mer att läsa på http://opassande.se/integritet/index.html

Som sagt, tänk tanken att alla dessa förslag kommit upp under en och samma vecka, istället för att vara spridda över tiotalet år. Avlyssning av oskyldiga på rena spekulationer, kartläggning och insamling av information från alla svenskar överhuvudtaget. Överlämnande av polisuppdraget till privata aktörer. Glöm anonyma tips till pressen, glöm ditt privatliv, glöm att ha hemligheter välkommen till panoptikon.

Det är därför jag skäller på idioterna som bagatelliserar problemet.

Texten för dagen är av Waterboys, ”Be my enemy”:

My hands are tied
I’m nailed to the floor
feel like I’m knockin’ on the
Unknown Door
there’s a gun at my back
a blade at my throat
I keep on findin’ hate mail
in the pockets of my coat

Well I’ve been trying to grow
I been coolin’ my heels
I have been workin’ in the fields
and I can’t get to sleep
I can’t catch my breath
I can’t stop talkin’ and I
look like death!

but I will put right this disgrace
I will rearrange you
If you’ll be my enemy
I’ll be your enemy too

Det största problemet är ändå att fanskapet träffat i stort sett hela världen. Vill du slippa, får du bosätta dig på en ö någonstans i ingenstans och sluta kommunicera med omvärlden. Då kanske du får ha ditt privatliv ifred.

Suck!

Innan jag skriver det här, så vill jag bara påpeka att det inte är ett påhopp specifikt på personen Johan Linander. Han får tjäna som slagpåse för att han personifierar hela problemet och för att jag anser att han sålt sin ryggrad på auktion.

I TT blev han en aning felciterad:

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Nu handlar det ju om Biskop Brask, upphovet till uttrycket brasklapp. Någon Bratt som kläckt ur sig något om att vara nödd och tvungen har jag aldrig hört talas om.

Brask däremot har gått till historien som den som gömde ett skrivet förbehåll mot ett beslut han varit med att fatta i sitt sigill. Enligt sägnen räddade det hans liv vid Stockholms blodbad, när han kunde öppna sigillet och producera sitt förbehåll. Han sägs ha uttalat det där om nödd och tvungen som ett sätt att säga att han tvingats vara med och fatta beslutet mot sin vilja. Vad jag kan minnas handlade beslutet om att vräka en eller annan ärkebiskop med lojaliteterna på den danska sidan.

Jag vet inte om Biskop Brask är någon portalfigur att hänga upp sina beslut på. Han protesterade inte öppet, utan valde att försegla en hemlig protest om det skulle komma surt efter. Han var helt enkelt en kappvändare, men med något bättre skäl än dagens svenska politiker — han ville behålla huvudet.

Fast å andra sidan liknar det hela den totala ryggradslöshet som präglar alla de riksdagsmän som å ena sidan säger att de är emot datalagringsdirektivet, men å andra sidan tänker rösta för dess införande. Det är fullkomligt otroligt bekvämt att kunna fatta ett beslut samtidigt som man säger sig göra det under protest.

I modern tid har Brasklapp kommit att mena ett mer öppet förbehåll, men ofta är det fortfarande ett sätt att så att säga friskriva sig från ansvaret. Går det fel, så kan man alltid säga att: ”se, det var ju det jag varnade för”…

Så har då Johan rätt om att vi verkligen måste fatta ett beslut om att införa datalagringdirektivet?

En av kommentatorerna på hans blogg påpekar att det skulle vara dyrare att genomföra, än att betala de ”hundratals” miljoner i vite vi skulle kunna drabbas av om vi vägrar. Johans svar är upplysande:

Joacim, du har gått på Piratpartiets myter. Inom EU:s fördrag finns det ingen paragraf som säger att medlemsländerna kan köpa sig fria från att implementera direktiv. Den utvägen finns inte. Dessutom handlar det inte om ett bötesbelopp utan om böter och vite som löper dagligen och som ökar med tiden, dvs ett oändligt belopp.

Vill man driva politik så kan man inte driva låtsasförslag. Det är inte seriöst.

Ursäkta medan jag kräks…

Misters and Misses riksdagsmän och kvinnor, ni är valda för att föra politik. Politik är som gamla farbror Palme uttryckte det att vilja, inte som nu tycks vara modernt att vela. Skulle Sverige rätt upp och ner vägra att införa datalagringsdirektivet, så skulle det knappast gå obemärkt förbi. Vi är inte ensamma, men för varje land som lägger sig platt så minskar motståndet. För varje land som vägrar ökar följaktligen motståndet. Genom att kalla sig ”nödd  och tvungen”, så lämnar man med andra ord öppet mål.

Jag misstänker att de riksdagsledamöter som har ryggrad nog att vägra kommer upptäcka att det svenska folket gillar att människor står för sina principer.

Det finns kanske inte någon paragraf om att man kan köpa sig fri från direktiv, men att anse att man hellre betalar böter och vite, om så stort löpande och i evighet, än att införa övervakningssamhället kommer knappast att göra att vi blir uteslutna ur EU. Inte heller kommer det innebära att fransmännen/italienarna/polackerna/österrikarna skickar militärpolisen för att arrestera svenska riksdagsledamöter.

Härtill är ni med andra ord inte alls nödda, snarare skitnödiga. Inte heller är ni tvungna om ni för en gångs skull vågar stå upp utan att böja huvudet och sluta bete er som ynkryggar.

Det handlar om att ta ställning för folket, något alldeles för få svenska politiker tycks förstå innebörden i.

Aftonbladet har en artikel om hur både Pepsi Cola och Coca Cola ändrar sina recept i USA. Skälet är att man i Kalifornien vill sätta en varningsstämpel liknande den på cigaretter på grund av för högt innehåll av 4-metylimidazol. Man får iofs sätta i sig tillräckligt med Cola för att andra hälsorisker nog skall vara mer galopperande, men ändå liksom…

I kommentarsfältet hittar man det verkliga guldkornet i artikeln (se bilden):

Kush Shatri är en hjälte!

Ryggmärgsreflexen hos en justitieminister bör vara oerhört konservativ i en positiv bemärkelse. Det vill säga inte i bemärkelsen moraltant/-farbror eller batongmörker, utan en seriös vård av lagens kärnvärden, lagstiftningens principer och en oerhörd skepsis gentemot nya lagförslag som hotar dessa.

Därför är det så tröstlöst att de senaste decenniernas lagstiftande mest tycks vara en accelererande spiral ner i mörkret. Bodström kan stå och slå sig för bröstet nu när Ask gör bort sig, men han var ju knappast något vidare själv heller.

Ändå är det alldeles för uppenbart att nuvarande justitieminister/justitiedepartement/regering har lite för lätt att slänga ur sig lite så där feel-good-förslag. Förslag som är så där lagom populistiska, faller moralister på läppen och tycks angripa ett viktigt problem, medan det i själva verket skapar nya.

Nu föreslår regeringen en lag som är så oerhört luddig i kanten att det är fullkomligt omöjligt att se var den kommer att landa om några år, när förbehållen glömts och endast lagtexten är kvar att tolka. Förslaget är att förbjuda ”kränkande fotografering”, som definieras som:

För straffansvar ska krävas att fotograferingen sker olovligen. Vidare att fotograferingen sker under förhållanden där den fotograferade är särskilt utsatt eller på ett sätt som är påträngande eller dolt. Slutligen ska krävas att gärningen är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet. Detta innebär att endast de mest klandervärda fallen av kränkande fotografering ska omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Vidare föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Låter bra, eller hur. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tidigare förslag har varit uppdelat i det tydliga att olovligen fotografera någon inomhus hemma, på toaletten, i ett omklädningrum eller motsvarande utrymme. Det är inte heller klockrent, men bra mycket lättare att begränsa och därmed också vassare.

Får man plåta någon som är pissefull?

Bara titeln på remissen visar på hela problemet, ”kränkande fotografering”. Ordet kränkt är till hela sin natur subjektivt. Sure, de mest uppenbara fallen kan tyckas självklara, men sen följer en gråskala där man knappast kommer kunna hitta två personer i en grupp av tio som tycker exakt likadant. Är det endast sexuellt präglade kränkningar som gäller, eller är även religiösa kränkningar giltiga? Får man plåta en polis i tunnelbanan? En politiker som petar sig i näsan?

För är det inte lite märkligt hur det i samma text tycks undanta makten, men begränsa medborgarna? Är det så vi vill ha det? Skall jag tveka att lyfta kameran om jag ser en politiker i en genant situation, medan myndigheter kan installera kamera i min toastol om de så gitter?

Som Klamberg påpekar, så finns det ett hål i lagstiftningen som gör domstolarna impotenta mot smygfotografering i miljöer där personer borde kunna känna sig trygga och privata. Det måste vi naturligtvis komma åt, för det är inte alls OK om någon stackars tjej, kille eller däremellan får ”stoltsera” på bild i bästa ”födelsedagskostymen” bara för att någon inte kan hålla fingrarna i styr och respektera den personliga integriteten. Det är den ultimata mobbningen, det är något som inte kan göras ogjort om bilderna hittar ut på nätet, det är något man får leva med vare sig man vill eller inte.

Men lösningen kan inte vara att införa ytterligare ett gummiband i lagboken som kan tolkas lite som man vill utifrån de politiska och moraliska vindarna för dagen. Sätt gränsen till bestämda miljöer, kräv att skyltar om fotoförbud sätts upp om miljöerna inte är någons privata bostad eller fullständigt uppenbara. Var tydliga med undantagen, varför de finns där och i vilka situationer de kan vara giltiga.

Som nu är får vi det sämsta av alternativen. En paragraf som antingen blir helt tandlös eller föremål för politisk tolkning, samtidigt som myndigheter får carte blanche att göra vad i helvete de vill på området.

Besitter verkligen inte justitiedepartementet i sin helhet bättre kompetens än så, eller är det så att de som är kompetenta är de sista man lyssnar på?

Jag har oerhört mycket lättare att acceptera människor som ärligen inte har samma åsikt som jag själv, men som visar intern konsekvens och principfasthet. Det betyder inte att man aldrig får byta åsikt, men principer är inte kalsonger som man tar av sig och kastar i tvättkorgen.

Det är exakt av det skälet som dumheter som att gråta i talarstolen över att man böjt sig framåt för att bli påsatt bakifrån får mig att se rött. Eller för den delen pubertalt svammel där man jämför sig med en randiansk romanhjältinna, samtidigt som man rättar in sig i ledet för att undvika det politiska kylskåpet.

Jag tål inte heller den som i politisk opposition står för frihet, rättsprinciper och den lilla människan, för att sedan i regeringsposition vara den främste försvararen av precis samma sorts dumheter.

2005 stod Linander i talarstolen och vände sig emot skiv- och filmindustrins beställningsjobb från de socialdemokratiska lagstiftarna. Nu skriver samma Linander inlägg för att försvara den djupt odemokratiska konstruktionen ACTA.

Han gör det med förlöjligande:

Det är fantastiskt att en så liten lagändring kan få så många att bli upprörda. Men så kan det gå när man väljer att tro på alla som vill skrämmas. Jag har varit med och tagit fram en “Q&A” till vårt C-internnät, men det är inget hemligt så jag lägger ut det här också (istället för att skriva allting själv en sen lördagskväll).

Det är ju bra där att ditt Q&A inte är hemligt. Problemet är att enda skälet till att vi överhuvudtaget haft något att debattera fram till alldeles nyligen, är att material från förhandlingarna ”läckt ut”. Så ACTA har med andra ord varit ungefär lika hemligt som det kalla krigets krigsplanering, det vill säga att alla vet ungefär vad det innehåller i stora drag, men detaljerna har varit gissningslekar.

Eller förlåt mig, det finns vissa särintressen som minsann haft informationen redan från början. Det är representanter från organisationer som försvarar immateriella rättigheter. De omfattas tydligen inte av den internationella sekretess som tydligen är normalfallet i förhandlingar som utan att fråga väljarna i olika länder skall få påverka deras lagstiftning.

Fast det är väl iofs inte så konstigt. Det är ju med all sannolikhet de ”rådgivarna” som i realiteten dikterat innehållet i avtalet.

Hur känns det farbror Johan, att gå från att stå på barrikaderna för individens frihet, rättigheter, rim och reson, till att vara en av grisarna i animal farm? Att förvandlas från idealist till politisk broiler. Det sägs att makt korrumperar och det är nog alla känsliga för, det är dock slående hur vissa har mer bråttom till köttgrytorna än andra.

Du var en av dem jag satte mitt hopp till där för sex-sju år sedan. Du föll hårt och därför låter jag arg.

Eller inte arg, snarare äcklad.

Eller förresten, både äcklad och rosenrasande.

Du, din partiledare och den där fullkomligt ryggradslösa maneten som en gång i tiden var ledare för ert ungdomsförbund har gemensamt sett till att Centerpartiet är dött som alternativ för mig den dag röstsedeln skall i kuvertet. Jag skulle hellre kräkas i kuvertet innan det händer.

Det krävs ett ganska absurt mått av arrogans för att få för sig att hantera ett internationellt fenomen som Twitter som om det vore en amerikansk nationell angelägenhet och inget annat. Ännu mer märkligt blir det när detta dessutom innebär att man kräver tjänsten på information om tre personer som ingen av dem är amerikansk medborgare. En av dem är till och med förtroendevald i det isländska parlamentet.

På sajten Mashable, hos The Guardian, Salon, ReadWriteWeb och hos ACLU kan man läsa om hur US Department Of Justice försöker tvinga Twitter att lämna ut såväl alla meddelanden som all kontoinformation för flera olika personer med kopplingar till Wikileaks.

Det rör personer som Birgitta Jónsdóttir, Jacob Appelbaum, Rop Gonggrijp och Julian Assange. Ingen av dem amerikansk medborgare, men alla behandlade som om de skulle dömas för brott i amerikansk rättssal.

Att det överhuvudtaget är aktuellt att begära ut uppgifterna beror på ett beslut i en federal domstol i Virginia. I ett fall där domaren inte bara beslutat att justitiedepartementet kan begära ut uppgifterna utan även att den bevisning/dokumentation/motivation som låg till grund för beslutet får hemlighållas. I praktiken ger man alltså carté blanche till justitiedepartementet att göra som de vill utan att behöva synas i sömmarna.

Det finns två saker att konstatera här. Dels handlar det om den amerikanska arrogansen att anse att internet är en näst intill enbart amerikansk angelägenhet. Det får i det här fallet följden att man inte inser att företag som servar hela världen som till exempel Google, Facebook och Twitter faktiskt svarar inför hela världen, inte bara USA. Det andra är den typiska taktik som använts, där man med all sannolikhet valt en ”vänligt inställd” domare, såväl som historien runt Bradley Manning för att få gehör för sina krav.

Tjänsterna själva har oftast användarvillkor som är anpassade för ”amerikanska” förhållanden, det vill säga ger dem möjligheten att efterkomma dumheter som det här utan att bryta sina avtal:

As the ruling judge himself wrote, users of online services have ”a lessened expectation of privacy” when they agree to the terms of service for sites like Twitter and Facebook. That may or may not have been the understanding of the millions of users who have clicked that ”OK” button, but it’s certainly good to know.

Jag vet inte riktigt vad man skall göra åt arrogansen, för den handlar i grund och botten om den amerikanska självbilden som ett modernt ”mittens rike”, som resten av världen kretsar runt. Problemet är ju att de i stort sett har rätt. Våra egna politiker, med några få undantag, är oftast oerhört flata gentemot USA:s mer märkliga beteenden och de flesta av dem har dessutom aldrig har slagits av tanken att erbjuda ett alternativ.

Istället kör vi här racet US-light, där vi gör oss till en blek kopia istället för att inse att vi skulle kunna göra precis tvärtom. Vi skulle kunna säga till Twitter att deras kunder skulle respekteras om de flyttade verksamhetens huvudsäte hit, liksom Google, liksom Facebook, liksom Yahoo, liksom… Det kanske inte skulle innebära massflykt från USA, troligen inte — men dels skulle våra egna företag känna säkerheten i att veta att de kan garantera sina kunders integritet och dels skulle kontrasten möjligen kunna tvinga även USA att ifrågasätta sina dumheter och floskler.

Tyvärr är vi patetiskt lama de fåtal gånger vi protesterar. Dessutom gör vi vårt bästa för att inte vara ”sämre”, så när vi protesterar kryper vi upp på höga hästar och framstår precis så hycklande som vi ibland anklagas för.