Är pirater och internets invånare en ny slags människor, som känner, tänker och reagerar på andra sätt än tidigare generationer? Eller är vi i grund och botten samma slags människor som våra föräldrar och farföräldrar, bara det att vi hittat ett nytt sätt att umgås även med dem som befinner sig långt, långt bort?

Frågan kan verka filosofisk, men har stor betydelse för hur Piratpartiet kan fungera, och hur vi ska se på varandra.

Klara skriver i en mycket läsvärd bloggpost:

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Som alltid från Klara en intressant och tankeväckande analys. Men jag är inte säker på att den håller.

Självklart har internet inga valda ledare. Liksom det rum där min SSU-klubb en gång samlades. Däremot valde själva SSU-klubben en ledare. Och precis som nu i Piratpartiet hade vi ständiga diskussioner och slitningar om vad ledaren fick säga, samtidigt som han talade om att han kom från SSU-klubben. Där både själva frågorna, och de olika svar och åsikter som hördes, var ungefär desamma som i vår debatt nu.

När jag följer diskussionen som brutit ut slås jag av hur lika de svar vi söker oss fram mot är de svar, som de etablerade partierna hittat: Alla har naturligtvis rätt att säga ”Jag tycker X” och ”Jag tycker att partiet borde tycka Y”. (Fast partiledaren bör vara försiktig med det.) Ingen har rätt att säga ”Partiet tycker Z”, om det inte finns beslut om saken. Och man ska akta sig för att säga saker där det är oklart vilket av sakerna man menar.

Den väsentliga skillnaden mellan min gamla SSU-klubb och mina nya piratvänner är att i SSU hade vi en hundraårig tradition att luta oss mot, om hur dessa saker ska hanteras. Så att min äldre kamrater kunde tala om det för mig. Medan vi i piratpartiet nu utvecklar våra svar på egen hand.

Så vi är nog rätt lika, trots allt!

Årets viktigaste möte i Sverige. Det var Ung Pirats politiska konferens i Norrköping i helgen, åtminstone om man får tro avslutningstalaren, den legendariske IT-entreprenören Jonas Birgersson.

Ty innovationer, förklarade han, görs inte av kostymklädda, välkammade människor som efter en avslutad ingenjörs- eller ekonomutbildning skaffat en avslutande master i ”innovationssystem”. De görs av egensinniga, annorlunda människor. Som vågar tänka själva och sticka ut. ”Som ni!”, utropade Jonas, och svepte med armen ut över åhörarna.

Och det är när tekniker är unga, nya, som de formas, och systemen sätts. Sedan är de svåra att ändra. Och då gäller det att förstå systemen. Då kan man komma med de kloka förslagen. Inte bara nationellt, utan också lokalt!

Så spring till era kommunpolitiker, uppmanade Jonas,  och tala om för dem hur de kan få mer bredband för mindre pengar! Hur de kan göra skolan billigare och bättre, genom att dra nytta av allt fantastiskt material som de allra bästa universiteten i världen nu lägger ut på nätet. Så kommer ni att kunna tala om för väljarna att flera av era förslag redan genomförts. Och de andra partierna kommer att respektera, och vilja prata med er.

Och glöm för allt i världen inte, påpekade han, att Sverige är en folkrörelsedemokrati. Ett av få länder där många människor är med i det politiska samtalet, bryr sig, och blir lyssnade på! Därför är det extra meningsfullt att engagera sig och arbeta politiskt i Sverige. Och just därför är det så viktigt och värdefullt att det finns en massa övertygade, aktiva pirater runt om i landet. Som arbetar, samarbetar, och argumenterar.

Jag önskar jag kunnat säga det lika bra som Jonas gjorde.

Så har Ung Pirats politiska konferns satt igång. Många unga och några gamla pirater från hela landet, samlade en helg i Norrköping, för att diskutera hur partiet skulle kunna bredda sin politik.

Utbildning och rättspolitik står högst på dagordningen. Bägge frågor där det är självklart att partiets grundläggande värderingar har en hel del att säga om hur politiken skulle kunna se ut. Samtidigt frågor där vi har mycket kvar att göra för att mejsla fram politiska program, som tydligt visar hur våra utgångspunkter kan åstadkomma en politik som gör skillnad för många olika enskilda människor.

Men när vi gör detta framvaskande bör vi tänka på att bara för att jag själv tycker att en politisk åsikt är riktig och viktig, är det inte säkert att det är en bra idé att partiet ska driva den.

Vi ägnar oss ju åt politik för att vi vill förändra en rad saker vi tycker är fel, och för att vi har en massa idéer om vad som kan göras bättre. Vi vill förändra, förbättra verkligheten omkring oss. För att göra det måste vi ha stöd av många väljare, och för att få detta behöver vi ha många entusiastiska medlemmar och sympatisörer, som sprider våra idéer.

Jag skulle därför vilja föreslå ett lackmustest för nya politiska förslag och åsikter. Där vi bara antar och börjar driva de förslag, som passerar alla steg i testet:

1. Skulle Sverige eller världen bli bättre om förslaget genomfördes?
2. Är vi som är aktiva i partiet någorlunda eniga om detta?
3. Har vi en rimlig chans att övertyga väljarna om saken?
4. Kommer vi att vinna något på att driva frågan? Till exempel att vi kan flytta verkligheten en liten bit i önskad riktning genom att göra det. Eller vinna nya sympatisörer och väljare. Eller mobilisera dem som redan sympatiserar med oss.

Är bara ett eller några av dessa kriterier uppfyllda kommer vi inte att vinna något på att anta och driva en åsikt. I bästa fall kommer vi att slösa bort en massa energi utan att nå något resultat. I värsta fall förstör vi för oss själva.

Naturligtvis måste man börja en utmejsling av en politik med att kasta upp en massa tankar och idéer på bordet. Men låt oss sedan vara noggranna när vi väljer ut dem vi ska göra till vår politik, så att vi fokuserar på de frågor som verkligen är förankrade i vår gemensamma ideologi, inte leder till onödig splittring och som vi kan vinna något på att driva!

I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:

Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.

Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.

Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.

Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.

Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.

För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.

Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag

Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.

Ett av de allra mest infekterade striderna i svensk forskning under de senaste årtiondena behandlas idag i Europadomstolens högsta instans. Utgången kommer att få stor betydelse för om de människor som anförtror sig åt sina läkare vid medicinsk forskning kommer att kunna lita på de löften som ges om sekretess.

I historien korsas många laddade frågor: Synen på DAMP och ADHD. Den gamla meningslösa konflikten mellan ”biologism” och tron att miljön bestämmer allt. Spänningar mellan medicinsk och sociologisk vetenskaplig metod och tradition. En infekterad fråga om vem som ska hantera anklagelser om forskningsfusk, och hur. Och slutligen ifall, och i så fall hur, man kan kombinera integritet och transparens i forskning.

Bakgrunden följande: Professor Christoffer Gillberg har i årtionden varit en av världens ledande forskare kring autism och autismspektrat, liksom den diagnos som i Sverige kallats DAMP, och den delvis överlappande men något annorlunda diagnos som i anglosaxiska länder getts namnet ADHD. Som bägge ersatt den tidigare diagnosen MBD, minimal brain defect.

Göteborgsundersökningen: Mycket av denna forskning har baserats sig på den sk Göteborgsundersökningen, som försökt kartlägga vilka faktorer som kan ha betydelse för att barn utvecklar MBD/DAMP/ADHD:

Forskarna fick för över 70% en viss åldersgrupp av barn deras förskolelärare att svara på ett antal frågor, som gav en antydan om ifall barnet kunde ha MBD. De 340 barn där svaren gav starkast misstankar undersöktes närmare, och en grupp barn med diagnosen valdes ut, liksom en grupp barn där svaren på frågorna signalerade liten misstanke för syndromet, och därtill en slumpvis utvald kontrollgrupp.

Dessa barn undersöktes noga, och följdes sedan upp vid ungefär 12, 16 och 22 års ålder, med intervjuer med personen själv, föräldrar, lärare etc.  Till stor del baserat på dessa undersökningar lanserade sedan Gillberg DAMP-begreppet, och har presenterat en rad slutsatser om olika faktorer som påverkar sannolikheten för ADHD-diagnos.

När allt fler barn gavs dessa diagnoser växte en kritik fram mot att lätt avvikande beteenden gavs psykiatriska diagnoser. Bland en del av dessa kritiker blev Gillberg och hans medarbetare hatobjekt. Som framträdande kritiker profilerade sig tidigigt sociologen Eva Kärfve och en barnläkare, Hans Elinder.

Bland vetenskapligt skolade medicinare har det funnits delade meningar om det meningsfulla i att diagnosticera och medicinera en betydande del av barnkullarna. Däremot har inga forskare i fältet sett några skäl att betvivla själva sakinnehållet i Gillbergs forskning. Flertalet av de mest omdebatterade iakttagelserna har tvärt om bekräftats i andra studier, av andra forskare, i andra länder.

Fuskanklagelser: Men eftersom Gillbergs slutsatser stred mot Kärfves och Elinders övertygelser började de misstänka att det kunde finnas slarv eller oegentligheter bakom de misshagliga slutsatserna. Så Kärfve anmälde Gillbergs forskning för fusk. Anklagelserna granskades tämligen ytligt – helt enligt det dåvarande, fullständigt huvudlösa regelverket – av hans universitet (Sahlgrenska akademien), som inte fann något tecken på fusk.

Resultatet av detta blev att både Kärfve och Elinder begärde att få ut Gillbergs originalmaterial för att själva kunna granska det: frågeformulär, och anteckningar från otaliga djupintervjuer med och om över hundra barn/tonåringar/unga vuxna om synnerligen känsliga förhållanden i deras liv. Göteborgs universitet vägrade.

Frågan hamnar i domstolar: Kärfve och Elinder begärde då hos kammarrätten i Göteborg att handlingarna skulle lämnas ut med hänvisning till offentlighetsprincipen. Rätten sade till allmän förvåning ja, och ålade Göteborgs universitet att lämna ut handlingarna.

Efter diverse trixande, där Göteborgs universitet försökte sätta upp regler för Elinders och Kärfves granskning som var omöjliga att uppfylla, och olika sådana regler överklagats åt olika håll, stod det klart att rättssystemet fordrade att handlingarna lämnades ut.

För att slippa bryta de löften om sekretess han givit sina försökspersoner förstörde därför Gillberg och några av hans närmaste medarbetare i början av maj 2004 allt grundmaterial från studien. För detta dömdes sedan både Gillberg och rektorn för Göteborgs universitet till villkorlig dom och dagsböter.

Denna dom anmäldes till Europadomstolen, som i ett första beslut 2010 avvisade Gillbergs klagan. Domstolen var dock inte ense, och ärendet har nu tagits upp av dess högsta instans, Grand Chamber. Som börjat arbetet med frågan idag.

Integritet och transparens går att kombinera! Vad ska man då tycka om detta? Jag drar tre slutsatser:

1) Det måste tydligt klargöras att de löften en forskare lämnar om sekretess i ett forskningsprojekt väger tyngre än offentlighetsprincipen! Om vem som helst ska kunna begära ut integritetskänsligt material med hänvisning till offentlighetsprincipen kommer mycket få att vilja ställa upp för medicinsk forskning.

2) Det är också självklart att misstankar om forskningsfusk måste kunna undersökas. Men i vart fall när det gäller sådant här integritetskänsligt material ska det inte få ske genom att vilken medborgare som helst begär att få ut känsliga handlingar, utan genom att anklagelser och misstankar lämnas till en oberoende instans, utan bindningar till de universitet där den misstänkte forskaren är aktiv, som sedan väljer några granskare, som å ena sidan är väl insatta i forskningsfältets metoder och frågeställningar, och å andra sidan inte har några kopplingar till dem som ska granskas.

3) På grund av att vi inte haft ett system som fungerat och haft legitimitet för att hantera anklagelser om forskningsfusk, i kombination med domare i kammarrätten i Göteborg som inte förstår vad personlig integritet är, har forskningen om några av samhällets allra mest utsatta lidit obotlig skada: Fanns det felaktigheter i Gillbergs och hans kollegors slutsatser kommer vi aldrig att få reda på detta. Var slutsatserna korrekta har ett oerhört värdefullt material för fortsatta studier förstörts.

Ska Piratpartiet ha en politik för hälso- och sjukvård? Ja, vi kanske inte ska binda fast oss i frågan om offentliga eller privatiserade vårdcentraler. Men jag tror att våra grundläggande värderingar ändå har en del att säga: Tanken om alla människors lika värde. Värnandet av integritet och skydd för privatlivet. Framtidstro kombinerad med en övertygelse om den öppna kunskapens befriande kraft.

Vision:

Dessa värderingar gör att vi vet en hel del om hur man bör göra och inte bör göra med hälsovården:

En mer solidarisk sjukvård: Samma rätt till vård för alla som visas i landet – med eller utan uppehållstillstånd. Samma möjligheter att använda de nyaste och bästa läkemedlen för människor i både rika och fattiga länder – tack vare avskaffade medicinpatent och att resurserna förs direkt till forskning och utveckling utan att ta omvägen över läkemedelsföretag.

Personaliserad medicin: Möjligheter att sekvensbestämma människors hela arvsmassa och analysera denna tillsammans med hennes och hennes släktingars sjukdomshistoria öppnar helt nya möjligheter att utifrån personaliserade analyser förebygga många sjukdomar. Hälsovården står därför inför ett paradigmskifte, där fokus kan flyttas från att bota till att förebygga, från att läka sjuka till hjälpa friska att undvika sjukdom.

Patient-empowerment: Med allt mer medicinsk kunskap tillgänglig för alla på nätet kommer läkarrollen successivt att förskjutas. Detta förstärks om genetiska- och hälsodata i framtiden kontrolleras av patienten själv och inte den offentliga sjukvårdsapparaten. I framtiden kommer läkaren i högre grad att vara en diskussionspartner, som förklarar och lägger till rätta sådant som patienterna inhämtat på andra håll, och i mindre utsträckning en auktoritet, som talar om för en fåkunnig patient hur det hela förhåller sig.

En fungerande informationsteknisk lösning för vården: Med modern informationsteknik och biometri måste det vara möjligt att skapa ett system som den enskilde patienten bär nycken till, som samlar alla journalanteckningar och analyser som gjorts i vården om henne, men som bara är åtkomlig för patienten, eller en läkare som står invid en medvetslös eller nedsövd patient. Detta gör vården säkrare och effektivare samtidigt som det minimerar risken att obehöriga tar sig in och tittar i journalerna.

Bejaka både forskning och integritet: Den medicinska forskningen reser stora hopp om många nya sätt att förebygga och behandla. Den moderna medicinska forskningen kräver dock att många frivilliga deltar i undersökningarna, och låter forskarna analysera integritetskänsliga genetiska- och hälsodata. De som deltar i sådana studier måste kunna ha ett orubbligt förtroende för att forskarvärlden skyddar känsliga data och respekterar deltagarnas integritet.

Konkreta åsikter

Det innebär i sin tur att jag hoppas partiet kan ställa sig bakom bland annat följande konkreta krav/åsikter:

• Lika rätt till sjukvård för alla som vistas i landet – med eller utan papper, med eller utan uppehållstillstånd.
• Läkemedelapatent avskaffas och de pengar de rika länderna därmed sparar går till offentligt finansierad forskning och utveckling av nya läkemedel, prioriterat efter medicinska behov istället för tänkbar försäljningsvolym.
• Möjligheterna tas vara och utvecklas att förebygga sjukdom genom analyser av den enskilda patientens sjukdomshistoria, sjukdomar i släkten och genetiska och andra undersökningar som gör det möjligt att se vilka livsstilsråd, medicineringar och behandlingar som med stor sannolikhet kan leda till att just denna person minskar risken för sjukdom.
• Om offentliga eller privata vårdgivare testar gener eller sekvensbestämmer människors hela arvsmassa ska informationen placeras så att det är den enskilda patienten, inte läkaren eller vårdapparaten som har tillgång (nyckeln) till den.
• Staten tar ett ökat ansvar för att kvalificerad information på olika nivåer om medicinska frågor, hälsa och sjukdomar finns tillgängligt för medborgarna.
• Myndigheter och läkarutbildningar förbereder och stödjer en förändrad läkarroll, där läkaren i ökad utsträckning blir en samtalspartner, som kan hjälpa patienter att förstå och värdera den information hon redan hittat.
• Ett centraliserat journalsystem med all potentiellt relevant information om en patient, där den enskilde patienten har nyckeln till den information som rör henne, och denna genom biometriska metoder görs möjligt för läkare att använda i de fall en patient är exempelvis medvetslös/nedsövd.
• Fortsatta satsningar på medicinsk forskning och biobanker. Kriminalisera försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker. Biobank-lagens löften om anonymitet ska gå före andra lagar, som rättegångsbalkens rättigheter för åklagare att samla in bevismaterial. PKU-registret ska bara användas för den forskning givare gett samtycke till. Löften om sekretess och anonymitet i forskning enligt etikprövningslagen ska gå före offentlighetsprincipen.

Delstatsvalet i Berlin förra söndagen blev ett genombrott för Piratpartiet i tysk politik. De har redan tidigare suttit i olika kommunala/regionala församlingar. Men nu tar de säte i huvudstadens delstatsparlament.

Internationell press förstår vad detta är ett tecken på: De grundläggande piratidéerna växer sig allt starkare. Allt fler människor ser hur immaterialrätten idag stryper kreativitet istället för att hjälpa den. Allt fler människor inser det orimliga i att upphovsrätts- och patentprofiterande företag ska få lägga en död hand över kulturell och teknisk utveckling. Allt fler människor inser hur viktigt det är med integritet för medborgare och transparens i beslutssystemen.

Men mycket av diskussionen och analysen här hemma tycks ha handlat om att Piratpartiet i Berlin breddat sig (med krav på medborgarlön, gratis kollektivtrafik mm). Och vilka politiska lärdomar vi i Sverige ska dra av detta.

På den frågan är mitt svar: Den viktiga lärdomen vi ska dra är att våra grundläggande idéer bär, att de är viktiga och att de politiska rörelser som bygger på dem har framtiden för sig.

Om man dessutom vill föra en diskussion om mer konkreta, taktiska överväganden kring breddning och sakfrågor att driva är det viktigt att vara försiktig. När det gäller sådana frågor är det vanskligt att flytta konkreta råd och erfarenheter över landsgränser, mellan olika politiska kulturer och olika politiska landskap.

Det politiska landskapet i Tyskland är nämligen mycket mer annorlunda än det svenska, än en snabb titt på listor med partinamn och valresultat kan få en att tro.

Tyska SPD är till exempel ännu hårdare och starkare förankrat i traditionell tillverkningsindustri än de svenska socialdemokraterna. CDU/CSU är djupt präglat av sina band till kristenhet och kyrka. Det vi i Sverige upplevde för ett par år sedan, att de två ledande partiernas ledare tävlade om att synas mest på Pride-festivalen, skulle vara fullständigt otänkbart!

En rad historiska faktorer gjorde vidare att den gröna rörelsen i Tyskland blev mycket radikalare än i Sverige: De stora partiernas gemensamma fokus på ekonomisk återuppbyggnad efter kriget, och deras gemensamma vilja under många decennier att blunda för vad som skett 1932-45, ledde till att de ungdomsprotester och alternativrörelser som med tiden växte fram hamnade i mycket hårdare konflikt med den etablerade makten än i Sverige. Medan statsministern i Sverige gick med i demonstrationer mot kärnvapen, röjde den tyska statsledningen plats för avskjutningsramper för nya missiler.  Tysklands delning och Bader-Meinhofligans aktiviteter gjorde mörkröda partier mindre attraktiva bland de protesterande än i Sverige.

Motsättningen mellan de renlärigt radikala och dem som kunde tänka sig kompromissa för att få genom sakpolitik blev därför mycket hårdare och skarpare bland de Gröna i Tyskland än i svenska Miljöpartiet. Så när ledningen för de Gröna tog på sig kostymerna och bänkade sig kring Gerhard Schröders regeringsbord blev besvikelsen bland de renläriga mycket större, än när deras svenska partikamrater inledde budgetsamarbete med Göran Person.

På få ställen i Tyskland finns dessutom så stor andel av befolkningen som definierar sig själva som hörande till alternativrörelsen, som i just Berlin!

Visst: Piratpartiet i Berlin tog väljare som i besvikelse lämnat de Gröna. För att de Gröna inte var tillräckligt radikala. Jag tvivlar dock på att det finns lika många, lika besvikna och lika arga fd gröna väljare på Södermalm som i alternativ- och konstnärskvarteren i Berlin.

Så min slutsats är: När vi diskuterar hur vi ska utveckla vår politik utanför våra klassiska sakområden ska vi utgå från vår ideologi och det politiska landskapet i Sverige. Och inte tro att vi kan importera berlinpiraternas framgångar genom att härma deras konkreta politiska program. Vad som är rätt i Berlin behöver inte nödvändigtvis fungera i Sverige.

Nils-Eric Sandberg angriper i en replik i SvD tanken att sjukvården ska spara pengar på läkemedel genom att använda billiga generika istället för att köpa de stora bolagens dyrare produkter. Någon måste ju, skriver han, betala för utvecklingen av nya läkemedel.

Men just av den anledningen får de läkemedelsföretag som tar fram nya preparat ensamrätt på att tjäna pengar på läkemedlet under ett betydande antal år (patent). Under den tiden kan de ta ut priser som är mångfalt högre än själva tillverkningspriset.

Vad Nils-Eric nu vill är att de företag som haft ett monopol som gått ut ska kunna fortsätta ta ut högre priser även när konkurrenter får tillverka preparatet. Och att detta ska betalas av landsting och patienter. Menar Nils-Eric verkligen att vi inte ska ha normala marknadsmekanismer när det gäller tillverkning och försäljning av läkemedel?

Läkemedelsföretagen behöver i och för sig den typ av extrasubventioner, som NES vill ge dem. De flesta stora läkemedelsföretag befinner sig i en situation, där storsäljande patent är på väg att gå ut, och det finns betydligt färre nya produkter som är på väg mot marknaden.

Situationen diskuterades ingående i den ansedda branschtidskriften Nature Biotechnology i mars i år. Många analytiker återkom till att problemen inte i första hand var brist på spännande forskningsuppslag eller strängare krav för tillstånd för nya preparat. Utan att problemet låg i det alltmer kortsiktiga perspektivet på läkemedelsföretagens vinst.

De pengar som investeras i läkemedelsföretagens forskning och utveckling ger vinster på 10-30 års sikt. De pensionsfonder och andra institutionella aktörer som idag dominerar på börsen vill ha utdelning och värdestegring på ett halvårs eller ett par års sikt. Det går helt enkelt inte ihop.

Resultatet har blivit en fruktansvärd ryckighet i läkemedelsföretagens FoU-arbete. Ena dagen satsar ett företag stort på ett forskningsområde. Nästa dag koncentreras all forskning i detta och näraliggande områden till ett annat land. Tredje dagen säljs den till ett annat företag. Fjärde dagen knoppas det av. Femte dagen köper det ursprungliga företaget upp ett litet företag som bedrivit närliggande forskning. Sjätte dagen läggs denna verksamhet ner.

Denna ryckighet har varit mycket tydlig i Sverige under det senaste årtiondet, och skapat en enorm turbulens kring tillämpat biomedicinskt forsknings- och utvecklingsarbete.

Frågan måste därför ställas om de stora läkemedelsföretagen är mogna att fortsätta axla ansvaret för att utveckla och testa nya läkemedel. Kanske är det dags för staten att ta över ansvaret för den verksamheten? Så att vi kan avskaffa medicinpatenten, och låta läkemedelsföretagen konkurrera om att billigast och miljövänligast tillverka de preparat som utvecklas.

Då slipper vi möta sådana orimligheter som att ärrade liberala debattörer argumenterar mot fri konkurrens. Och fattiga människor i tredje världen kommer att få glädje av utvecklingen med en gång, istället för med 20 års fördröjning.

För någon vecka sedan skrev jag en post på min biologi-blogg om gener och homosexualitet . Där ville jag ha med en bild på en grekisk vasmålning, som visade hur accepterad manlig homosexualitet var i det klassiska antika Grekland (åtminstone i ledande samhällsskikt).  Den första till synes fria bild jag hittade var denna:

Men så kom jag att tänka på mangadomen. Ritade bilder med människor som kanske inte är fysiskt färdigutvecklade, inbegripna i sexuella aktiviteter. Är inte detta barnporr? Är det straffbart att ha laddat ner bilden, och sprida den vidare?

Så tänkte jag ett varv till. Liknande bilder finns med i många läroböcker i konstvetenskap. Är det brottsligt att ha en sådan bok hemma i bokhyllan? Att ha surfat omkring och i sin dator sparat bilder på grekiska vasmålningar, där en sådan kan förekomma?

Uppenbarligen har det svenska rättssystemet ett och annat att förklara för oss som är intresserade av bildkonst. Kanske ska jag polisanmäla min bloggpost för att testa frågan?

Den 15-åring som stått åtalad för fildelning i Göteborgs tingsrätt har frikänts.  Två nämndemän var inte övertygade om hans uppsåt att dela med sig av filmer.  En nämndeman och domaren ville fälla. Således slutade omröstningen i rätten 2-2, och då vinner automatiskt den mening som är lindrigast för den åtalade.

Här ser vi ett lysande exempel på när nämndemannasystemet fungerar som det är tänkt. Dess syfte är att balansera den professionella domarens juridiska kunskaper med allmänt rättsmedvetande och bondförnuft.

Det betyder inte att nämndemännen kan tycka och känna hur de vill. Nämndemän svär samma domared som professionella domare. De är lika mycket som juristdomarna ålagda att döma efter svensk lag. Men de ska tillföra bedömningen andra perspektiv, än dem man får under en typisk juristutbildning. Vilket verkar vara precis vad som skett här.

Fast man ska väl inte ha för stora förhoppningar om att domen står sig i hovrätten.