Vem ska titta på det tittförbjudna?

Det är alltså jag som är Marcus nya gästbloggare – Göran Widham. Vem jag är och var jag står i olika frågor får jag kanske anledning att återkomma till. Men idag tänkte jag använda Marcus utlånade läsarintresse till att ondgöra mig över drevmentalitet. 

Inte drevmentalitet hos journalister, det är inte Lisa Marklund-affären som ska få sig en ny omgång barrikadstampande, utan drevmentalitet bland oss vanliga dödliga.

När någon frågar dig om du vill skriva under ett upprop eller stödja en viktig sak på något annat sätt. Hur förhåller du dig då? Jag förhåller mig försiktigt avvaktande. Jag efterlyser mer information och om den inte är omedelbart lättillgänglig, kan de glömma mitt stöd. Jag kollar den information som görs tillgänglig och är det inte uppenbart vem som är avsändare, kan de glömma mitt stöd. Jag kollar vad de står för och är det inte kristallklart vad jag ombeds stödja, kan de glömma mitt stöd. Jag funderar på vad jag själv tycker och om jag inte till hundra procent håller med dem, så, ja ni har gissat rätt, då kan de glömma mitt stöd.

Som ni säkert förstått är det många upprop som blivit ounderskrivna, många pengainsamlingar som gått bet, många demonstrationståg som fått klara sig utan min närvaro. Jag tror helt enkelt inte på dessa kollektivistiska manifestationer eftersom det stöd som ges till dem är för ogenomtänkt, grunt och oinspirerat.

Att ge sitt stöd till något måste kosta något för att vara värt något enligt min mening. Och det måste vara ett stöd som man ger efter att ha studerat frågan och kommit fram till att den är viktig och att man vill lägga energi på den.

Att gå med i en facebookgrupp för att tala om att man skrivit under ett upprop för tittförbud mot barnporr kostar ingenting. Ingenting alls! Att skriva under namninsamlingen är också gratis, fast tydligen en smula jobbigare med tanke på att Facebookgruppen har över 6000 medlemmar som påstår sig skrivit under en namninsamling som har ca 1500 undertecknare.

Just detta faktum, att folk går med i gruppen utan att ens bry sig om att de inte uppfyller kriteriet för att vara med visar på den drevmentalitet jag talar om. Människor kollar inte upp vad det handlar om, det fattar inte ett noga övervägt beslut. De följer strömmen.

Bevekelsegrunderna för att vara med i en sådan här grupp är i bästa fall av karaktären: ”Ja gud, vad jag hatar barnporr. Det är klart jag ska vara med!” I värsta fall så resonerar man snarare: ”Nu har Kalle, Lisa och Anna gått med, om inte jag också gör det kommer de att tro att jag stödjer barnporren.” (Vi är ofta mer upptagna av vad andra tycker om oss, än av vad vi själva egentligen anser.)

Jag skulle vilja gå med i gruppen för oss som inte skrivit under mot tittförbudet. För om man tänker efter det minsta lilla så är det ju faktiskt ett helt orimligt förslag.

Josh på Enligt Min Humla har redan analyserat hela frågeställningen på ett förtjänstfullt sätt:

> Vidare undrar jag om “JAG HAR SKRIVIT UNDER FÖR TITTFÖRBUD I SVERIGE MOT BARNPORR… HAR DU?” har funderat något över hur lagen ska upprätthållas. Med tanke på alla restriktiva förslag som innebär att både polisen, försvarsmakten och upphovsrättsindustrin ska övervaka vad alla och envar gör vid sin dator, och med avskaffande av anonymitet, budbärarimmunitet och brevhemlighet, så borde det förvisso gå att lösa. Frågan är dock om det är polisen som ska sköta det, eller ska vi kanske leja ut även det här på privata intressen? ECPAT, kanske? Klart är hur som helst att det är ytterligare en lag som skulle kräva totalövervakning av medborgarnas surfande för att ha skuggan av en chans att vara effektiv, och vem vill ha ineffektiva lagar?

Men en sak missade till och med Josh att ta upp och det är vem som ska titta på de tittförbjudna sidorna. Vi ska alltså straffa folk för att de tittar utan att orsaken till deras tittande ska ha bäring på om tittandet är straffbart eller inte. Följden blir att de som tittar på vad vi har tittat på också ska lagföras och de som tittar på vad de som tittar på vad vi har tittat på tittar på de ska också lagföras. Osv.

Till slut kan vi alla träffas i fängelset! Utom världens största barnporrskonsument: Han som varit tvungen att titta på vad alla vi andra har tittat på. Det finns nämligen ingen kvar som kan kolla vad han tittade på.

Nu kanske ni tycker att detta är en orealistisk beskrivning. Och visst detta kommer självklart inte att hända. Men det jag beskriver är den rent logiska konsekvensen av ett riktigt tittförbud. Är det förbjudet att titta så är det. Och ett tittförbud är ju vad folk säger sig vilja ha. När lagen väl skrivs kommer den naturligtvis att innehålla undantag som ger de som jagar tittarna rätt att titta. Men då betyder det att det plötsligt har betydelse varför man tittade på barnpornografin – en betydelse som bara ger polisen rätt att titta, inte alla de andra som kan ha en legitim anledning – journalister, författare, forskare m fl.

Och visst kan vi fortsätta och undanta dem också. Men någonstans borde ju alla kunna inse att en lag som i själva sin konstruktion och syfte förutsätter att vi alla inte är lika inför den, det är en dålig lag. Vi ska inte behöva bevisa att saker vi gjort inte var olagliga. Det är upp till rättsväsendet att bevisa att vi gjort olagliga saker.