Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

Empatiska pirater sökes

 

Den senaste tiden har jag kommit fram till att empatilösheten är vår tids pest. Den finns överallt och möter väldigt lite motstånd. Att ha empati likställs i dagens samhälle i bästa fall med att vara lite rart naiv och i värsta fall med att vara korkad. Det är fel. I själva verket är empati i dag en oerhört sparsamt förekommande naturresurs som vi måste vårda och odla.

empathy

skriver Piratpartiets partiledare Anna Troberg på sin blogg i en replik till Åsa Linderborg. Diskussionen handlar om identitetspolitik och om tolkningsföreträde. Men det var inte det som fick mig att fastna för citatet.

Empati är så avgörande för fungerande relationer. I en familj, i en skolklass, i en arbetsgrupp, i en organisation eller i ett samhälle.

Det var empatilösheten som var ett av de stora problemen i de modernistiska byråkratiska samhällen och organisationer som skapades under 1900-talet. Nazityskland och de kommunistiska staterna byggde sitt förtryck på att begränsa empatin mellan människor eller göra den för farlig. Samma mönster fast utan utrotningsprogram kunde också skönjas i andra delar av de moderna projektet. Arbetare och tjänstemän som anonyma och alienerade kuggar i ett stort maskineri.

I nutid är det empatilösheten som är problemet med de främlingsfientliga resonemang som fått ett så starkt fäste i den svenska offentligheten. Det är empatilösheten som är problemet med Sverigedemokraterna. Det är empatilösheten som drar skiljelinjer och skapar förtryck och trakasserier baserat på härkomst, kön, sexuell läggning, funktionshinder mm. Identitetspolitik borde inte handla om att försvara en eller ens flera grupper som utsätts. Det blir alltför lätt en fråga där grupp ställs mot grupp. Där behövande ställs mot behövande.

Identitetspolitik borde handla om att försvara empatin.

För empatilösheten gör sig påmind på fler ställen än så. Vi ser den i arbetsförmedlingens oförmåga att hjälpa de långtidsarbetslösa, i skolans misslyckande att anpassa undervisningen till alla elever och till nya behov och i statens och samhällets slentrianmässiga övervakning av vår kommunikation, våra resor och våra relationer.

För mig är identitetspolitiken och kampen mot det empatilösa samhället en precis lika viktig anledning att vara pirat som kampen mot inlåsning av kunskap och kultur och kampen för integritet och mot övervakning.

Jag vill vara en empatisk pirat.

Nätkärlek

När jag blev engagerad i den nätpolitiska diskussionen och efter ett tag i piratrörelsen så slogs jag av hur öppen och inkluderande svärmen var. Mina första år i piratrörelsen, mina första möten med pirater online och offline var energigivande och fulla av positiva relationer.

Vi ägnade oss åt nätkärlek och lovebombing. I det ständigt pågående samtalet på bloggar och andra ställen fann jag uppmuntran, stöd och glada tillrop. Och jag tror inte bara det var jag som kände så. Det var en del av vår kultur. Vill du göra något, gör det! Har du gjort något, bra jobbat!

Vi skickade blommor inte bara till Roger Wallis utan också till artister och konstnärer som var villiga att lyssna på våra argument.

Vi var empatiska pirater.

I mitt yrkesliv har jag ägnat mig mycket åt att ge feedback. Som lärare och handledare till studenter, som coach och producent till talare, artister och andra medverkande, som redaktör till skribenter och som projektledare och chef till medarbetare.

Jag har en enkel matematisk modell för hur feedback fungerar. Kritik + empati = feedback. Jag använder den som en påminnelse till mig själv om att det är helt meningslöst att berätta för någon vad den gör för fel eller vad den bör göra annorlunda utan att samtidigt bry sig om hur den människan känner sig och mår.

Det handlar inte om att linda in kritiken. Det är inte ett simplet grepp som att säga några positiva saker först innan man kommer till kärnan och att berättar vad som kan förbättras. Det handlar om att inse att alla människor är olika och att om jag vill nå fram med mina instruktioner, min feedback eller min kritik till någon behöver jag möta just den människan i just det ögonblicket med förståelse. Det handlar om empati.

Vi ser mycket kritik utan empati som följeslagare runt omkring oss när som Anna säger empatilösheten breder ut sig. Vi ser det t ex i den senaste månadens kritik av de nya stadsråden. Empatilösheten är kanske inte alltid men ofta en av de mekanismer som ligger bakom drev av olika slag.

Det är trist. Men det är inte min poäng. Min poäng är att den sortens kritik är helt verkningslös som förändringsverktyg. Den är ett spel för galleriet. När vi empatilöst och utan att fundera över hur det påverkar den människa vi vänder oss till kallar någon för fåkunnig, idiot eller något annat nedsättande så tillfredställer det bara våra egna behov eller möjligen om vi har meningsfränder deras. Kritik som onani eller publiksport.

Som aktiv i ett parti som slogs för nätkärleken och mot näthatet, som hyllade ett nytt offentligt samtal där alla kunde få vara med så hoppas jag att vi kan vara bättre än så. Att vi när vi är kritiska klarar av att vara det på ett konstruktivt sätt.

Att vi klarar av att vara empatiska pirater.

Näthat?

Jag har med sorg lämnat de flesta piratsamtal på nätet under det senaste halvåret. Jag har inte haft ork att delta i dem. Även om jag som styrelseledamot känner ett ansvar för att delta i diskussionen så har jag av självbevarelsedrift hållit mig undan. Det kostar för mycket energi helt enkelt.

Samtalstonen inom partiet och i diskussionerna runt partiet på Facebook och annorstädes har blivit sådan att jag inte kan kliva in i de flödena utan att bli besviken och förbannad. Medan jag fortfarande hängde med hände det dagligen att jag såg nedsättande kommentarer, påhopp och rena trakasserier. Helst skulle jag vilja ha orken att vara där för att säga emot, säga ifrån och försöka förbättra samtalet. Men det kändes mig helt övermäktigt.

Jag är knappast stolt över valet att lägga min energi på andra som jag uppfattade mer konstuktiva saker. Jag lämnade ju trots allt vänner och medaktivister att ta hand om problemet utan min hjälp. Jag har en oerhörd respekt för de som orkat vara kvar, särskilt för de som dagligen arbetat mitt i det samtaledt och försökte gör något åt saken som förebilder, moderatorer och empatiska pirater.

För när jag säger att jag hoppas att vi kan vara empatiska så är det för att jag tvivlar. Utvecklingen av partiets samtalston bekymrar mig. Om vi vill vara en positiv förändringskraft i det svenska samhället så börjar det med hur vi har det i vår egen organisation. Om vi tror på ett demokratiskt offentligt samtal baserat på transparens och respekt för allas olikheter så behöver vi leva som vi lär.

Jag tycker inte att vi lever som vi lär längre. Vi har blivit tilltufsade av nedslående valresultat, bristande kommunikation och interna stridigheter. Vi har låtit optimism och byggande ersättas av felfinnande och polemik. Och empatilösheten breder ut sig även hos oss.

Lösningen är enkel. Vi behöver fler empatiska pirater.

Ledarskap

Man skulle kunna göra detta till en fråga om ledarskap. Man skulle kunna säga att vi som har haft ledande positioner medan samtalstonen i partiet förändrats bär ansvaret för detta misslyckande. Att det är vi i styrelsen som borde ha sett problemet och gjort något åt det. Att vår partiledare Anna har misslyckats.

Jag tycker inte det är en rättvis beskrivning. Jag är förvisso part i målet, men jag tycker att styrelse och ledning har ansträngt sig för att bromsa, förhindra eller begränsa empatilöshetens utbredning på en mängd sätt. Att detta är ett problem som inte går att lösa med ett förändrat ledarskap.

Det är lätt att säga att tidigare styrelse och ledning inte hade det här problemet. Att vi kanske borde gå tillbaka till hur det var eller i alla fall lära oss av hur man tänkte då. Men då missar man hur grupper och organisationer utvecklas och att det kan vara andra saker en ledarskapet som brister när en organisation börjar fungera sämre.

Utan att göra anspråk på att vara expert på området så vill jag ändå göra en koppling till kunskapen om gruppers utveckling. I ledarskapsutbildningar pratar man ofta om olika stadier som en grupp går igenom. Jag tror att dessa också går att överföra på stora grupper, som en hel organisation.

Piratpartiets utveckling går i så fall att förstå som att vi tidgare var i det tidiga stadiet av tillhörande och trygghet som kännetecknar nya grupper och att det vi sett de senaste åren är stadiet som domineras av konflikter i sökandet efter tillit och struktur. Under de senaste åren har det gjorts ett jättearbete med att skapa struktur. För att bli klara med det behöver organisationen hålla samman tills alla hittat sin roll eller plats. Att ta sig igenom konfliktstadiet handlar oftast om att sammanhållningen runt det gemensamma målet gör att man härdar ut tills strukturer och roller sätter sig. Då når man fram till stadiet som kännetecknas av tillit och struktur.

Det är lätt att skylla på ledningen när det går dåligt. Det är lätt att skylla på ledningen när man inte är nöjd med hur det är i en grupp eller i en organisation. Svårare är att inse hur man själv bidrar. Att se vad man själv kan göra både för ett bättre resultat och för en bättre sammanhållning.

Jag är inte övertygad om att jag är rätt person eller har orken som krävs för att ta ansvar för piratpartiets utveckling. Jag skriver därför inte detta för att försvara min egen ställning eller mina egna val.

Jag skriver detta för att jag är övertygad om att Anna Troberg är rätt person för att leda partiet genom den här svåra tiden. Hon är rätt person för att hon tidigare än de flesta av oss förstod hur viktigt empati var. För att hon under sitt ledarskap hela tiden drivit frågan om hur vi förhåller oss till varandra och till våra meningsmotståndare. För att hon alltid har klarat av att koppla våra tekniska kärnfrågor till frågor som handlar om hur människor har det.

För att Anna är en empatisk pirat.

Vägen framåt går genom att vi blir bättre på att förstå och samtala med varandra internt samtidigt som vi blir bättre på att förstå hur människor känner inför våra frågor externt. Vägen framåt går genom att bekämpa vår tids pest – empatilösheten.

Den striden kan inte Anna vinna ensam. Den kan ingen av oss vinna ensam. Den vinns genom att vi är många som deltar i samtalet och som ser och reagerar när empatilösheten breder ut sig. Att vi är flera som säger ifrån när någon går över gränsen. Att vi är fler som stöttar dem som känner sig illa behandlade. Att vi är fler som kallar oss empatiska pirater.

Jag vill vara en empatisk pirat. Vill du?

Framtiden tillhör oss

Brattåsgården, vallokal valdistrikt 202

Idag går Sverige till val i 5837 vallokaler från Övre Soppero i norr till Smygehamn i söder. Trots att många förtidsröstar numera är det fortfarande på valdagen valet sker.

Jag började min dag med att besöka sju av dessa vallokaler för att lägga ut valsedlar för Piratpartiet. När jag träder in i en vallokal en söndagmorgon och möter artiga och vänliga människor som hjälpsamt tar hand om valsedlarna jag räcker över, imponeras jag av styrkan i det demokratiska system vi lever under.

 

Visst finns det skavanker, ställen där affischeringen sker väl nära vallokalen, där valsedlar särbehandlas inte bara i hur de placeras ut inne i lokalen utan också vad gäller transporten dit.

Men jag imponeras av denna maskin av 1000-tals frivilliga människor som säkerställer att vi alla kan avge vår högst privata hemliga röst, och om vi så vill kontrollera hur den tas om hand och räknas.

Som aktiv i ett utmanarparti som Piratpartiet är det klart att jag är frustrerad över att de etablerade partierna får valsedlarna tryckta och hjälp med att få ut dem till de nästan 6000 vallokalerna, samtidigt som vi med våra små resurser måste fixa detta arbete själva.

Samtidigt är detta spelets regler och om jag försöker sätta mig över partiegoismen för en stund kanske det behöver vara så. Det kanske är bra att en ny organisation tvingas bevisa att den klarar av att mobilisera för att ordna detta logistiska problem. Alla partier har någon gång varit nystartade och tvingats att bevisa på olika sätt att de menar allvar – att de är här för att stanna.

Jag är stolt idag. Jag vet inte hur många aktivister som är involverade i valsedelsdistributionen. Men om vi tänker oss att den genomsnittlige besöker 10 vallokaler så handlar det om nästan 600 personer som idag på morgonen tog en sväng med bilen, en cykeltur eller en promenad för att göra det möjligt att rösta på oss.

I vissa delar av landet är denna utflykt inget litet projekt. Enligt Google maps är det en och en halv timmas bilresa mellan de två nordligaste vallokalerna Övre Soppero skola och Luossavaraskolan.

Men för fjärde valet löser piratrörelsen denna utmaning. Jag såg igår att vi idag kommer att nå ut med våra valsedlar till 98% av vallokalerna och jag är stolt.

Jag har slutat räkna de gånger piratrörelsen har dödförklarats. Men vi lever. Vi lever och vi växer. Och oavsett vilket valresultat vi ser ikväll – om vi kommer över 1% så att vi slipper valsedelsproblemet nästa gång, om vi kommer in i några kommuner och kan börja driva igenom våra idéer och vår politik där – så har vi lyckats mobilisera igen.

Vi har inte dött.
Vi har lärt oss.
Vi har utvecklat vår politik och vår organisation.

Jag blir bara mer och mer säker på att framtiden tillhör oss. Vi är ett ungt parti. Med unga aktivister, ung medlemskår och unga sympatisörer. Vi är ett parti med en politik för framtiden.

Oavsett valresultat idag, så kan ingen ta ifrån oss det.