Föreningsdemokrati eller förseningsdemokrati

Piratpartiet växer så det knakar. När vi var 6000 var vår löst hållna organisation inget egentligt problem: vi kunde ha möten online, vi kunde köra direktdemokrati efter att diskussionerna chattats igenom. Nu är vi 45000+ och det är inte lika enkelt. Vi måste anpassa oss efter en ny verklighet.

Så vad gör vi då? Skall vi skapa en traditionell partiorganisation med partifunktionärer och partikongresser där beslutsrätten leker tripp trapp trull och besluten hamnar allt längre ifrån de enskilda medlemmarna? Skall vi försöka fortsätta med en direktdemokrati, fast nu med sisådär sju till åtta gånger fler röster som vill göra sig hörda? Kommer en sådan sak verkligen leda till en bättre demokrati än den traditionella partiorganisationen?

Dessutom kan man fråga sig hur vårat sätt att organisera oss kommer påverka vår trovärdighet i riksdagsvalet nästa år? Om man bortser från de redan frälsta, som faktiskt anammat nuvarande struktur kanske just för att den ser ut som den gör, så finns en stor mängd människor som inte utgör kärnväljare men som ändå skulle kunna rösta på oss. Dessa kanske gillar vårat engagemang och våra frågor, men ställer sig frågande till det upplevda kaos den nuvarande organisationen utgör.

Personligen tror jag inte svaret är varken eller. Att anamma ett traditionellt sätt att organisera oss är nog rätt dumt, då riskerar vi förlora vår själ. Å andra sidan kommer vår demokrati att få lida om den inte anpassar sig efter att vi blivit rejält mycket större. Det som skulle behövas är ett nytt sätt att klara av organisationsproblemet, ett som spelar med våra regler och utifrån våra egna villkor.

Vi behöver både organisera oss, så att vi inte blir en organisation med en form som en sidenduk man dragit upp i mitten med en sytråd: platt mot bordet förutom pelaren i mitten. Å andra sidan måste avståndet till centrum fortsätta hållas extremt kort.

Fast vad är problemet egentligen? Det är ju det här vi är experter på, de nya organisationsformerna. Vi har i stort sett kompetensen inom organisationen, det som saknas är möjligen ekonomin att utnyttja den fullt ut. Vi skulle kunna hålla en kongress AFK, där folk möts i en traditionell representativ roll. Det finns ett värde i att träffas och skaka hand. Om vi kombinerar en sådan mer traditionell organisation med verktyg för en plattare organisation. Möjlighet för medlemmarna att följa diskussionen direkt. Möjlighet att skypa (eller på något annat sätt ansluta) in och ställa direkta frågor, komma med direkta förslag eller kommentarer. Möjligheten att vara med i debatten även om man inte är en av representanterna — allt sådant skulle rent tekniskt gå att genomföra idag. Det som krävs är bra diskussionsmoderatorer och en lättfattlig och rimlig uppsättning regler för hur det skall gå till utan att man sänker tempot alltför mycket.

Hur som helst så tror jag det är dags att starta diskussionen för piratorganisation 2.0, så att vi får en organisation som fyller sitt syfte utan att vi förlorar oss själva i den.

Lena Adelsohn Liljerot på djupt vatten

Lena Adelsohn Liljerot har roat sig med att uttala sitt stöd för Pirate Bay-domen. Det hela skedde i samband med en middag/vårfest anordnad av SKAP på Nordiska Museet i måndags. Lena Adelsohn Liljerot höll tal, och under detta kläckte hon ur sig:

> – Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av de som gladdes över domen i Pirate Bay-målet

Adam Svanell var där, och han ifrågasätter lämpligheten i uttalandet:

> Är det lämpligt att en minister uttalar sig om huruvida domar är bra eller dåliga? Är det lämpligt att göra det i ett fall som har överklagats av båda parter och snart tas upp i en ny instans? Och inte minst – är det lämpligt när det aktuella domslutet snart kan komma att ogiltigförklaras på grund av en jävssituation? Jag är minst sagt tveksam.

Det har dragits paralleller till Maud Olofssons uttalanden om de så kallade stureplansprofilerna.

I 11 kapitlet 7 § av regeringsformen kan man läsa:

> Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.

Det finns även kommentarer (min kursivering):

> I Petrén/Ragnemalms grundlagskommentar kommenteras detta stadgande:
>
> Vad som återstår av den i 6 § 1 st föreskrivna lydnadsplikten visavi regeringen är sålunda, att regeringen – förutom inom hela fältet för generellt inriktad verksamhet såsom planering och budgetarbete – kan ge direktiv om förvaltningsmyndighets faktiska handlande i särskilt fall och om handläggning av konkreta ärenden, i den mån dessa varken avser lagtillämpning eller myndighetsutövning (kurs. här). Trots att domstolarna i 11:2 framstår som på ett helt annat sätt självständiga och oberoende än de av en principiell lydnadsplikt bundna statliga förvaltningsmyndigheterna, är det i realiteten snarare fråga om en grad- än en artskillnad. I den ur rättsskyddssynpunkt betydelsefulla funktionen som beslutande i konkreta ärenden av större vikt för enskilda (eller kommuner) är båda garanterade frihet från inblandning. Den rättsliga regleringens olikartade utformning förklaras främst av att nyssnämnda funktion kvantitativt dominerar domstolarnas verksamhet, medan förvaltningsmyndigheternas uppgifter är mera differentierade.

Det har redan hojtats om ministerstyre, och sett strikt utifrån texten i regeringsformen är det inte orimligt. Det kommer säkert bli föremål för en KU-behandling

###Är det ministerstyre?

Olämpligt? Ja. Mycket olämpligt? Ja det med. Klantigt? Absolut. Politiskt klavertramp? Fullständigt självklart. Ministerstyre? Möjligen, men långt ifrån glasklart. Här krävs en liten förklaring tror jag…

När lagen skrevs handlade det om att hålla rent mellan departementen och de myndigheter de styrde över. Tanken var att regeringen visst hade beslutsmakten över myndigheterna, men att de inte fick lägga sig i myndighetsutövning i enskilda fall av vikt för enskilda människor (eller kommuner). Det var inte heller meningen att ministrarna skulle ha personlig makt över de myndigheter som sorterade under departementet utan det var regeringen som kollektiv som hade styrande makt. En minister styrde över sitt departement, men regeringen styrde över myndigheterna. Myndigheterna var för sin del självständiga i bedömningen av enskilda fall, där politiker inte skulle lägga sig i. Istället handlade styrningen om direktiv för hela verksamheten.

Det man inte tog hänsyn till i lagstiftandet var en medial verklighet som då inte existerade. Idag läses texterna och tolkas av helt andra människor än då de kom till. Den ambiguitet som finns i många svenska lagar om man inte läst förarbeten och rättsfall blir mer akut.

När man talar om ministerstyre i den lite mer snåla tolkningen, så talar man om justitieministrar som lägger sig i enskilda rättsfall, om utbildningsministrar som uttalar sig om beslut i enskilda skolor, om kulturministrar som försöker påverka enskilda bedömningar av kulturstöd etcetera. Man skall inte som minister försöka detaljstyra verksamheten, inte heller genom att uttrycka åsikter påverka vilka beslut som fattas i enskilda fall.

Som kulturminister är inte Lena Adelsohn Liljerot inbegripen i rättsväsendets göranden och låtanden annat än som del av regeringen. Hon försöker inte detaljstyra ärenden som rör hennes eget departement. Det kan tyckas som en detalj, men är viktigt om man till exempel jämför med anklagelserna mot Bodström i samband med razzian mot Pirate Bay. Där fanns det misstankar om verkligt ministerstyre, då åklagare blivit uppkallad på departementet strax innan razzian — och då det hela sammanföll i tid med en del utbyten av kunskap och önskemål/krav mellan justitiedepartementet och myndigheter/lobbyister i USA.

Det är också viktigt för oss som blir upprörda, så att vi inte viftas bort för att vi gapar ministerstyre. Det är kanske inte fel, men det är inte självklart rätt benämning på övertrampet.

Sett i ett bredare perspektiv är Lena Adelsohn Liljerots uttalande rent förbålt idiotiskt. Antingen uttalar hon sig för regeringen, och då är det ett övertramp av elefantproportioner. Eller också rycktes hon bara med av sammanhanget och vädrade personliga åsikter trots att hon inte var där som privatperson. I sådana fall är det så klantigt att det är svårt att ens beskriva i ord.
I det första fallet, så kan regeringen utan vidare anklagas för att lägga sig i rättsfall som ännu inte är avslutade, och det är verkligen inget man skall behöva förvänta sig av en svensk regering. I det andra fallet så lär regeringen kollektivt slå sig för pannan idag och undra vad det är för blåbär de satt på kulturministerposten.

Trots att den här regeringen inte precis visat prov på briljans i frihets- och rättssäkerhetsfrågor, så lutar jag åt alternativ två. Särskilt om man lyssnar på den intervju hon gav i Sveriges Radio, där hon trasslar in sig fullständigt.

I så fall vore det rimligaste att fru minister gjorde som Piratpartiet uppmanar henne att göra och ber om ursäkt.

Farmor Gun

Farmor Gun har fått välförtjänt uppmärksamhet idag och inte bara i DN.

>När Gun beskriver den gemenskap hon blivit en del av som bloggare sprider sig ett varmt leende i hennes ansikte.
>
>– Det som är så fantastiskt är att alla delar med sig, ingen håller på nånting, ingen snålar, får någon en idé så hjälps man åt.
>
>Det är denna öppenhet och frihet hon anser måste försvaras till varje pris mot alla försök till inskränkningar. Gun framhåller också att på nätet kan hon möta människor på ett sätt som helt enkelt inte är möjligt annars.

Bloggvärlden står på kö för att hylla sin grand old lady. (Får man säga så?)

Mary på Minamoderatakarameller

>Men det finns en annan grupp som har koll också. Vi är mormödrar och farmödrar och vuxna kvinnor med livserfarenhet som arbetar för att förmedla kunskap om vårt nya informationssamhälle och vad det betyder för vår framtid. Vi arbetar tvärs igneom alla partigränser. Därför får det inte stoppas nu av klåfingriga lagstiftare som lever kvar i en annan era. Internet är inte bara ett verktyg det är en filosofi.
>
>Den som bäst av alla kan beskrivas som en riktig kämpe för detta arbete är Farmor Gun. Idag presenteras hon i DN.

Scaber Nestor kallar henne ett föredöme för många av oss nätaktivister. Ting och Tankar en lärarinna i nätmedborgarskolan. Calandrella hade önskat att DN nämnt Piratpartiet. JMB uppmanar alla att läsa artikeln i DN. Händelsehorisont ser den som ett skäl att bli riktigt glad. Lars-Erick stämmer in i hyllningskören. Hund-Dolores funderar över Farmor Gun på engelska. Sugbloggen kallar Gun vassare och skarpare än Hellsvik

Åsa Westlund skriver:

>DN tecknar också ett porträtt av Farmor Gun i Norrtälje som bloggare. Det är en fin bild av den nya typen av politisk aktivist som växer fram.

Föremålet för all uppmärksamheten — Farmor Gun själv — gillar ordet Nätmedborgare

Tack farmor, för att du tvingar alla oss andra att orka skriva ett inlägg till, skicka ytterligare ett mejl till en politiker och ringa det där sista samtalet. De äldre ska föregå med gott exempel törhända, men du är ändå något alldeles speciellt.