Vi på livbåten stödjer det fria ordet och den fria tanken. Vi anser att det är absurt att förbjuda folks fantasier. Inskränkningar i yttrandefriheten behövs, men de måste ske med omsorg och eftertanke. Vi har en lag som gör vissa tecknade bilder olagliga. Godtycket regerar när konst kan bli föremål för en rättsprocess och till och med fällande dom på grundval av inblandade jurister och lekmannadomares tycke och smak.

En fotografisk bilds brottslighet bör härledas ur det fotograferade ögonblickets brottslighet. En tecknares fantasi kan aldrig vara brottslig, därför kan inte en teckning vara brottslig.

Befria teckningarna!

Stöd kampanjen. Skriv på namninsamlingen.

Jag välkomnar nu Göran tillbaka till bloggen. Vi pratade och funderade på hur man kommenterar Ricks avgång utan att hoppa på tåget av dumma kommentarer eller långrandiga utläggningar. Göran skrev ett utkast som vi båda tittat på och satt våra namn under. Så, välkommen tillbaka Göran! /Marcus

Det finns bara två kända sätt att bota Founder Syndrome.

1. Att sparka grundaren.
2. Att grundaren träder tillbaka.

I det första fallet är risken övervägande att den konflikt som krävs för att avsätta skaparen av en organisation sliter sönder organisationen eller i varje fall förändrar den till oigenkännlighet.

I det andra fallet kan man vara säker på en sak. Den ena halvan av de engagerade kommer att tycka att det är för tidigt för grundaren att lämna, den andra halvan att det är för sent. Dessa två grupper kanske inte delar sig exakt femtio-femtio, men de kommer att finnas. De kommer att diskutera saken, i vissa fall högljutt. De flesta av dem kommer att ha fel. Det finns nämligen ingen metod för att bestämma den bästa tidpunkten för en grundare att avgå. Däremot skulle jag vilja slå ett slag för den pragmatiska inställningen  att det tillfälle han/hon valde avgå är bättre än alla de tillfällen han/hon inte valde.

Om inte annat för att det vi behöver tala om nu inte är hur Rick avgick, varför Rick avgick, hur det förankrades, beslutades eller planerades att Rick avgick eller något annat som har med Ricks avgång att göra.

Som organisation har vi inte med Ricks beslut att avgå att göra på något annat sätt än att vi nu behöver fundera på vad vi ska göra av hans skapelse. Hur förvaltar vi det han drog igång för fem år sen och som vi tillsammans har byggt upp under dessa fem år på bästa sätt.

Vi behöver fundera över framtiden inte historien. Vi behöver fundera på partiets framtida organisation och ledarskap. Vi behöver fundera på hur vi kan utvecklas så vi gör bättre ifrån oss nästa gång väljarna ska gå till valurnan.

Just nu handlar det bland annat om att stödja vår nya partiledare Anna Troberg när hon vänjer sig vid rollen, blir varm i kläderna och styr upp hur hon vill leda partiet. Vi på livbåten ställer oss helhjärtat bakom henne. Hon är ett fantastiskt bra val för att leda partiet framåt.

Vi vill naturligtvis också tacka Rick för hans insats och önska honom lycka till i sin nya roll som piratmissionär.

Barnpornografi är något av de mest frustrerande som överhuvudtaget går att diskutera. Eller kanske snarare inte går att diskutera. Det handlar om barn och övergrepp på barn, vilket gör att alla nyanser och alla hämningar försvinner.

Ron O’Grady skrev en gång: ”If you can help save one child from the violence of sexual abuse, your life has had meaning and purpose.”

På svenska: ”Om du kan hjälpa till att rädda ett enda barn från våldet i sexuella övergrepp, så har ditt liv haft mål och mening.”

O’Grady var med i ECTWT (Ecumenical Coalition on Third World Tourism), en i grunden kristen organisation som ser västvärldens (inklusive Japans) turism i tredje världen som implicit ond. Enligt ECTWT  ”förstör” vi den inhemska kulturen och miljön, förutom att vi orättfärdigt exploaterar och utnyttjar den lokala befolkningen. De var en av de centrala grundarna av ECPAT, där pastorn O’Grady nu är hederspresident.

I grunden låter det som en oerhört sympatisk tanke, detta att ens liv får mål och mening bara man räddar ett enda barn från övergrepp. Det är den inställning som ligger till grund för många av ECPATs aktivister. Problemet är vad man offrar för att kunna uppnå detta mål och skaffa sig denna mening?

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Santanyas myntade den kanske mest träffande definitionen på fanatism som att: ”dubbla din ansträngning när du glömt vad du kämpar för”. Det som kännetecknar fanatikern är att sådana detaljer som verkligheten inte får stå i vägen för den heliga uppgiften. I en fanatikers värld finns inga mellanting, inga kompromisser eller nyanser — saker är rätt eller fel och därmed är sagan all.

Den inställningen har tyvärr präglat kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, mot pedofiler och mot barnpornografi de senaste tjugofem åren. Det är glädjande att journalistförbundets Agneta Lindblom Hulthén fattar att saker gått överstyr, men samtidigt måste våra media ta på sig en stor del av skulden för den moralpaniska, fanatiska inställning som uppstått. Det är våra tidningar som sålt lösnummer på larmrapporter om pedofiler på dagis, fritids och i skolan. Det var journalister som i TV under nittiotalet – för upprörda politiker – visade upp det mest extrema de kunde hitta på nätet och retoriskt frågade om det verkligen skall få vara så här. Media har även rapat om diverse alarmerande statistik med oklart ursprung och därmed gett statistiken legitimitet.

I strävan efter att skydda barnen, så har man förlorat sig i processen. Målet var och borde fortfarande vara att skydda barn mot övergrepp, men eftersom man inte håller rent i metoderna, så omfattar verksamheten nu långt mycket mer än det. Det är som om man gått från att vilja stävja våld, via att hindra folk att uttrycka ilska till att hindra folk att bli arga överhuvudtaget.

Nå om målet är att ”kämpa för varenda unge” och hindra att ett enda barn utsätts för sexuella övergrepp eller exploateras i barnpornografi, så finns det metoder som kanske kan fungera. Det är faktiskt dit vi är på väg.

För att nå det målet, så måste vi vara beredda att helt ge upp alla krav på integritet. Om all vår kommunikation kontrolleras; om alla program vi använder för att hantera digitala bilder och filmer samtidigt agerar spioner för myndigheterna; om alla våra handlingar genomlyses till hundra procent; om varje försök att kringgå övervakningen räknas som bevis för försök till barnpornografibrott  – då är det inte ett stort problem att hitta källorna för varje misshaglig bild och film. I ett slag skulle barnpornografin som fenomen dö ut. Men med mindre än att man slänger alla hämningar på bålet tillsammans med de misshagliga bilderna och filmerna, så kommer man inte att kunna täppa till alla hål. Det kommer liksom med alla andra brott alltid finnas de som undkommer håven.

Men vem vill leva i det helvete till samhälle där storebror tittar alla över axeln hela tiden? För det är den logiska slutpunkten för fanatismen.

Mitt emellan ytterligheterna

Sjuttiotalets inställning att yttrande- och tryckfrihet innebär att man får tåla även de mer extrema uttrycken är den andra ytterligheten. Även det är på många sätt en sympatisk tanke, att yttrande- och tryckfriheten är så viktig att man inte kan låta något inkräkta på den av moraliska orsaker.

Men det finns egentligen ingen anledning att låta övergrepp passera, det är en illusion. Samtidigt måste den tidens syn ses i ljuset av att man då inte upplevde barnpornografi som ett existerande problem annat än som ren marginalföreteelse. En ECPAT-aktivist skulle kanske rysa över den sortens naivitet, men icke desto mindre var det så man såg på saken. Det var också en reaktion på att man till slut efter många herrans år gjort sig av med en räcka morallagar som kändes alltmer dammiga.

Någonstans mellan ytterligheterna finns en balanspunkt där vi kan diskutera fenomenet med sexuella övergrepp mot barn på ett sansat sätt, men även vilka lagar som rimligen kan behövas utan att för den skull göra samhället repressivt.

Att värdera yttrande-, tryck- och informationsfrihet innebär inte att man tycker det är en god sak att barn far illa. Att vilja skydda barn från övergrepp innebär inte att man vill avskaffa demokratiska rättigheter. Båda inställningarna kan få konsekvenser som inte är så fantastiska, men det är ju precis därför saken behöver diskuteras.

Vi behöver värna demokratiska fri- och rättigheter, men självklart behöver vi också skydda våra barn från reella hot. För att vi skall kunna göra bådadera måste vi inse att båda målen är hedervärda. Vi måste också sträva bort från ren fanatism, eftersom slutpunkten för fanatismen alltid är en tragedi.

En startpunkt för diskussionerna?

Rick Falkvinges modifierade uttalande där han konstaterar att det handlar om extremt känsliga personuppgifter ungefär som sjukjournaler eller medlemsregister i politiska partier och därför liksom sådana uppgifter inte omfattas av informationsfrihetens normala skydd är faktiskt utmärkt.

Det skäl som för de flesta kanske känns mest uppenbart: att bilderna är djupt osmakliga, stötande och omoraliska är däremot i sig inte ett fullgott skäl till ett innehavsförbud. Det finns mycket som är både stötande och osmakligt som vi inte skulle komma på tanken att förbjuda (följ inte länkarna om du äter just nu).

Det finns som jag ser det två giltiga anledningar att begränsa rätten till innehav av barnpornografiska bilder: Det ena är det Rick påpekar, det andra resonemanget är ekonomiskt. Om man tydligt kan visa att innehavet innebär att man hjälpt till att finansiera produktionen, så kan man föra ett häleriliknande resonemang där innehavet innebär ett direkt stöd till olaglig verksamhet. Inget av dem är oproblematiskt, men de är i alla fall skäl som inte tappar fokus för varför förbudet finns.

Tar man bort de moralistiska resonemangen, så förlorar man inte fokus på varför man agerar: för att skydda barn från övergrepp.

Då blir det tämligen uppenbart att det är olämpligt med brott utan offer som i mangafallet, där vi inte ens får se de förment olagliga bilderna så att vi själva kan bilda oss en uppfattning. Inte heller behöver de gamla korten från tonåren eller familjefilmerna vara olagliga, förutsatt att man inte sprider dem utan alla parters samtycke. Tonåringar som sextar till varandra blir en verklig icke-fråga, så länge bilderna hålls privata mellan de inblandade. Man håller helt enkelt blicken på målet och blandar inte bort korten när man inte förlorar sig i sitt eget äckel.

Samtidigt måste man våga diskutera vilka friheter man är beredd att offra eller göra undantag i, så att man inte manövrerar sig bort i tok på rent momentum. Tittförbud är ett tydligt sådant övertramp, där delar av förslaget till  och med kräver grundlagsändringar vilket borde ringa i alla varningsklockor. Filter som saknar varje form av tredjepartskontroll är ett annat idiotgrepp som minner alldeles för mycket om ren censur.

Vi vill ha ett fritt och öppet samhälle där våra barn kan åtnjuta sina demokratiska friheter och rättigheter utan att för den skull bli utsatta för sexuella övergrepp.

Någon däremot? Nä, trodde inte det heller…

Clas Kristiansson är en gammal arbetskamrat till oss som tillhör långtidarna på internet. I slutet på nittiotalet försörjde vi oss alla tre på att lära ut en skön blandning av design, webbprogrammering och allmän IT-kompetens.

Clas är inte bara designer och datorintresserad sen Sinclair-tiden. Han är också en riktigt finurlig vissångare och visdiktare.

Nu har han knåpat ihop en rätt kul video till en av sina sånger. Alla vet allt handlar om att hotet mot vårt privatliv kanske inte kommer från storebror när allt kommer omkring …

Kent Persson utlyser som vanligt veckans bloggdebatt. Denna vecka är det en frågeställning som vi här på Livbåten bryr oss mycket om. Om man är demokrat och motståndare till en främlingsfientlig eller i vart fall segregerande invandrarpolitik: Hur ska man då bemöta Sverigedemokraterna?

Vi beskrev för en vecka sen en modell för hur det politiska samtalet med och om Sverigedemokraterna borde skötas. Vad vi inte gjorde då, var att föregå med gott exempel. Vi föreslog en modell, men hade då inte tiden att tillämpa den. Naturligtvis kräver vår trovärdighet att vi själva kan agera efter listan nedan:

• Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.

• Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.

• Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Det här inlägget blir av nödvändighet långt, det är svårt att göra frågan rättvisa utan att bre ut sig en aning…

Utveckling mot utanförskap

På sextiotalet invandrade sydeuropeér till Sverige för att det fanns arbete. Dåtidens integrationspolitik byggde i princip på assimilering. Inte genom ett övertänkt val utan som en följd av att de som kom hit behövdes och sattes i arbete så fort de kom över gränsen. Mitt ibland alla svenskar på arbetsplatsen blev de snabbt ”svenska” själva. Integration eller segregation fanns egenligen inte.

Men efter den första boomen hände något mindre roligt. Miljonprogrammet skapade bostadsområden som Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården och Gottsunda — ocentrala och med sämre kommunikationer och service. Det var knappast områden dit folk ville flytta, men nyanlända ”svenskar” hade sällan något verkligt val. Snabbt fick dessa områden dåligt rykte, i Uppsala kallades till exempel bussen till Gottsunda för ”orientexpressen”, något liknande kallades spårvagnen ut till Biskopsgården.

Uppfriskande miljö

Att koncentrera hopplöshet på en plats, en plats där de boende också kan samlas kring ett utanförskap, riskerar skapa en krutdurk. Bland betongen och asfalten samlades människor som hade kommit till Sverige fyllda av hopp, men som inte fick jobb som motsvarade deras utbildning eller kompetens. De fick aldrig den möjlighet att på allvar bli en del av Sverige som sina föregångare på 60-talet. I ghettofieringen av de invandrartäta delarna av miljonprogrammet ser man den svenska invandringspolitikens ultimata misslyckande.

Utanförskapets barn har inte Sverige att tacka för så mycket. De är inte sällan barn till driftiga människor och akademiker som i flykten från sina hemländer förlorat sin status och sin plats i samhället. Med föräldrar som inte uppskattas i det nya hemlandet, uppstår tvivlet på de egna möjligheterna (såvida man inte heter Zlatan och kan kicka boll). Och varför ska den som inte släpps in uppskatta Sverige och svensk kultur?

Berättelsen ovan är oerhört generaliserande och inte helt renhårig, men den beskriver ett problem som många anser vara en av våra stora utmaningar.

Detta misslyckande att ta emot dem vi välkomnat till Sverige på ett rimligt sätt blandas med rädslan att skillnaden mellan ”oss” och ”dom” skall vara ”för stor” för verklig förståelse. I en situation där många upplever att vi redan tagit oss vatten över huvudet, blir oron och ilskan desto större när vi fortsätter ta emot fler flyktingar och slussa in dem i samma dysfunktionella system.

Här är det lätt att säga: nog nu! Eller med Expressens berömda löpsedelsformulering: ”Kör ut dom!” Det är inget fel på den slutsatsen om roten till problemen verkligen står att finna i främmande religion eller kultur. För då är visionen om det multikulturella samhället ett hot mot vårt Sverige som vi känner det.

Vad säger en sverigedemokrat?

När man läser på Sverigedemokratiska bloggar får man uppleva en rejäl blandning av högt och lågt både i textkvalitet, analytisk nivå och grad av propaganda. Det är inte helt otroligt att det är ganska likt vad den nyfikne som surfar igenom en bunt piratbloggar kan tänkas uppleva.

Många inlägg är interna länkningar, korta kommentarer av opinionsundersökningar eller bild- och videomaterial från manifestationer av olika slag. Det finns också ett stort antal inlägg om muslimer, om Lars Vilks och om den internationella diskussionen kring kopplingen mellan Islam och politiskt våld.

Mest intressanta för oss är inlägg som handlar om bilden av Sverige, problembeskrivningen och partiets idéer om hur Sverige ska bli ett bättre land. Vi läste ett stort antal inlägg medan vi funderade över det här inlägget. Det kändes viktigt att undersöka om vår bild av hur Sverigedemokraterna talar om sig själva, om Sverige och om sin politik stämde. När vi valde ut några länkar försökte vi både få en spännvidd men också undvika nidbilder.

Markus Ketolainen frågar i ett inlägg vad som är viktigt och konstaterar att det är barnen. För barnens skull är man beredd att göra vad som helst. Och det är för dem och för deras säkerhet han blivit Sverigedemokrat:

Jag bryr mig inte ett dugg om en person har vit, svart, gul, blå, lila  eller neongrön hy. Precis så tänker även partiet jag tillhör. Det jag däremot bryr mig om är att invandrare ser till att omfamna samma tankar om rättigheter, demokrati, frihet och värderingar som övriga befolkningen. För gör man inte det är man en fara för mina barn. Vilket är något jag aldrig kommer att acceptera.

Hos Kent Ekeroth hittar vi bland annat ”politiskt inkorrekta” nyheter som de flesta SD:anhängare är övertygade om får för lite plats i vanliga media. (Som piratpartister kan vi känna igen oss i tankar kring att vara osynliggjord.)

Ett exempel från Thoralf Alfsson är en våldtäktsanklagad i Kalmar som slipper åtal på grund av oklart bevisläge. Hos Thoralf hittar man också ett intressant resonemang om riksdagspartierna: eftersom Sverigedemokraterna och därmed invandringspolitiken är det enda som skulle kunna få dem att bryta upp blockpolitiken enligt deras egen utsago, så finns det inget viktigare för de sju systrarna än att bibehålla nuvarande invandrings- och flyktingpolitik, menar han.

Robsten i sin tur funderar över palats och tiggare och en misslyckad integrationspolitik.

Det står alldeles klart att vår immigrationspolitik är skadlig och destruktiv både för nationen och enskilda människor. Det är en ovärdig politik som förnedrar alla inblandade. Politikerna ger oklara signaler till omvärlden vad som gäller för uppehållstillstånd och asyl i vårt land. Det hela blir ett ovärdigt och nyckfullt lotteri. Det som förvärrat situationen är att människor utan papper kan erhålla uppehållstillstånd. Det går helt enkelt inte att komma till vårt land utan papper. För att få uppehållstillstånd måste man ha giltiga papper, det är regel nummer ett.

Hos Mopsen kan man läsa en nykter analys av skillanden mellan utopi och verklighet. Vart han får siffran 80 000 (som han använder i inlägget under länken) ifrån vet jag inte, men i kommentarsfältet erkänner han att det inte är helt lätt att sortera ut hur många av invandrarna som utgörs av människor från det så kallade MENA-området. (MENA= Middel East and North Africa.)

Vi har ett val

Oavsett kampen om problembeskrivning, oavsett om det överhuvudtaget finns ett ”invandrarproblem”, ”ett muslimskt problem” eller ett segregationsmisslyckande i Sverige. Oavsett siffrorna – om det är några, många eller massor av invandrare och flyktingar det handlar om. Oavsett allt detta, så finns det en handfast politisk fråga att ta ställning till.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har förbundit oss att ta emot flyktingar upp till vissa kvoter. Vi har redan tagit emot människor på flykt och deras familjer. Vi fortsätter att släppa in de med familjeanknytning till de som redan bor här.

Vi har ett val: Antingen fortsätter vi att hålla gränserna ungefär så öppna som nu samtidigt som vi försöker hitta nya och bättre lösningar på hur de som har kommit och de som kommer ska komma in i samhället. Eller så stryper vi inflödet och försöker få så många som möjligt att vända ”hem” igen.

Vi har enligt vår mening inte valet att hävda att det inte finns ett problem, att vi kan fortsätta med business as usual. För väljer vi det så kommer situationen förr eller senare bli ohållbar, och det gäller oavsett om man ställer upp på problembeskrivningen eller inte. Det räcker med att tillräckligt många upplever ett problem för att frågan måste tas på allvar.

Enligt oss är det första vi måste göra när vi letar lösningar att gå till vår människosyn. Vår egen människosyn säger oss att man har samma värde om man heter Omar, Taki, Tsega, Feng, Sasha, José, Bledar eller Anders. Det betyder att vi med vår rikedom inte kan vända de behövande i världen ryggen. Vi har ett ansvar för att få det hela att fungera.

Precis så lätt och så svårt är det.

När vi nu funderar över hur vi skall få saker att fungera så måste vi lära oss skilja på äpplen och päron. Det finns saker vi verkligen måste slå vakt om, och  det finns saker vi helt enkel måste lära oss leva med.

Vissa värderingar får anses vara centrala för vårt samhälle. Det handlar om saker vi använt hundratals år för att kämpa oss fram till och som vi inte kan eller vill ge upp.

• Det gäller till exempel separationen mellan religionen och samhällets styre, religionsfriheten och därmed i förlängningen att sekulära lagar alltid bräcker religiösa påbud.

• Det gäller människors lika värde oavsett ras, ursprung, kön, religion, kultur eller socioekonomisk bakgrund.

• Det gäller synen på eget val i sexualitet och relationer — oavsett om det gäller påtvingad sexualitet, påtvingad abstinens, ”balkongflickor”, tvångsgifte eller hot mot sexuella minoriteter.

• Det gäller alla former av hot, tvång och våld som medel att kontrollera andra människor, oavsett om det handlar om religiös renlärighet, levnadssätt eller något annat.

Att vi däremot hör främmande språk på bussen, i spårvagnen, tunnelbanan eller på tåget är en sak vi får lära oss leva med. Det kanske stör vissa av oss, men det är verkligen inte ett samhällsproblem. Inte heller är det ett samhällsproblem att personen som äger affären vi handlar i talar lite knagglig svenska, eller att läkaren som behandlar oss bryter på persiska, att någon luktar vitlök, klär sig annorlunda, eller har annorlunda familjeförhållanden. Vi har naturligtvis  rätt att reagera mot sådant vi inte gillar, men vi kan inte på allvar bygga en politik och lagstiftning på personlig smak och aversioner.

Alla människor har något att ge

Alla människor kan vara såväl bördor som tillgångar på samhällskroppen. Det har inte med kultur, religion eller ursprung att göra. Istället handlar det om att skapa livschanser. Den som inte har en chans kommer inte heller att vara en tillgång, medan den som får chansen sällan blir en börda.

Det finns gott om exempel på handikappade människor som man skulle kunna tro skulle skulle utgöra kostsamma bördor för samhället, som genom sin energi och sina talanger visat sig tillföra mer än någon kunde ana. Gustav Dahlén blev blind, men det hindrade honom inte från att fortsätta bygga upp ett av Sveriges största företag – AGA. Stephen Hawking må vara fast i en rullstol och till och med  sakna talförmåga utan tekniska hjälpmedel, men han är en briljant fysiker med talang för att popularisera svåra fysiska sammanhang och göra dem tillgängliga för oss alla.

Guldkorn kommer i alla former och färger

Alla resonemang om bördor och tillgångar måste bottna i den enkla men svårtillgängliga insikten att alla vill leva ett gott och bra liv. Däremot finns det ibland saker som står i vägen. Det kan vara språkbarriärer, lagliga barriärer, misstro, bristande hälsa, sociala problem, brister i utbildning eller ren och skär uppgivenhet. Plockar man ner barriärerna ger man också möjligheterna tillbaka.

Släpper man in någon i landet, så måste man också ge personen möjlighet att skapa sig ett liv här. Gör man inte det, så har man istället skapat ett problem. Det finns många aspekter på det dilemmat.

En av aspekterna är tiden mellan att man passerar gränsen och att man är etablerad. I nuläget tar processen inte sällan flera år och inte sällan skulle det kunna ta mindre än hälften av tiden. För femton år sedan gällde det problemet även till exempel polska läkare, tandläkare och andra kvalificerade yrkesgrupper. Idag ligger de innanför schengenområdet, går en snabbkurs i yrkessvenska på runt halvåret, varefter de direktrekryteras till Sverige där vi skriker efter välutbildat folk.

Det finns inget som säger att en iransk läkare eller tandläkare skulle behöva längre tid, men för iraniern tar samma process fyra år eller mer. Så medan den polska läkaren köper hus, sitter den iranska läkaren på en kurs i svenska för analfabeter. (Marcus: min läkare är från Bosnien, min tandläkare är från Iran — de är båda de bästa jag haft… någonsin.)

En annan aspekt är vår tendens att sätta vagnen framför hästen ifråga om språk. Vi tror att man måste kunna språket för att kunna jobba, istället för att inse att det är när man kommer ut och blir en del av samhället som man lär sig språket. Så vi hindrar aktivt de som vill ut för att istället tvinga ner dem i skolbänken, när kvällskurser parallellt med arbete skulle kunna innebära omedelbar delaktighet och motivation.

Ytterligare en aspekt är att regelverket för egenföretagande och småföretagande i Sverige och de skattesatser som tas ut innebär också att det är oerhört svårt för den som är lite driftig att dra igång något och få det att växa utan att tumma lite på lagen.

Så vi måste göra det lättare att etablera sig i Sverige. Det måste gå fortare och vår byråkrati skall inte vara de spräckta drömmarnas skapare.

Vi kan gott bli tydligare med vad som är acceptabelt och inte i det svenska samhället. Är vi tydliga även inför oss själva, så inser vi att vi inte rimligen kan lägga oss i hur folk klär sig. Det gäller även när vi anser att kläderna symboliserar förtryck. Däremot kan vi vända oss mot alla former av hot, tvång och våld som kontrollmedel, eller i andra sammanhang. Så var och en får leva som de vill, så länge de inte försöker tvinga någon annan att leva efter samma regler. Det tycker vi på många sätt är kärnan i det vi uppskattar med Sverige.

Tolerans eller intolerans

Här vilar också grundvalen för vårt engagemang i Piratpartiet. Vi är optimister. Vi tror att vi kommer närmare varandra genom alla möjligheter att kommunicera och dela upplevelser. Därför tror vi på en tolerantare och öppnare värld i spåren efter bredbandskablarna, wifi-bubblorna och 3G-masterna.

Men optimism i sig är aldrig tillräckligt för att bygga den goda framtiden. Den behöver paras med ett gemensamt fattat beslut om vilken riktning man vill gå mot. Ska vi bygga en tolerantare värld internetuppkoppling för internetuppkoppling, samtal för samtal så går det bara om vi först enas om att det är en öppen och tolerant värld vi vill ha.

Isolation

Det finns nämligen ett alternativt sätt att anpassa sig till den nya världen och att använda den nya teknologin. Man kan sluta sig i allt mindre kretsar av pålitliga och godkända medlemmar. Man kan sätta gränser och låsa ute det icke önskvärda — det kan gälla människor, nationaliteter, religion, kunskap eller information. Detta är intoleransens väg. Det är ”gated communities” på global nivå, där man låter den egna rädslan och intoleransen segra.

Det är den vägen man anträder när man vill hålla koll på en befolkning i syfte att kunna styra den. Det är den vägen man anträder när man upphöjer de styrandes moral till lag. Det är den vägen man anträder när man delar in människor i önskvärda eller icke önskvärda medlemmar av ett kollektiv som t ex en nation.

Vi ser att det finns systemfel, vi ser att det finns strukturella problem, vi ser att det finns skäl att diskutera vilken sorts samhälle och vilka sorters beteenden vi kan acceptera. Men vi ser också att människor inte kan delas in i dåliga eller goda medborgare beroende på sitt ursprung eller sin kultur. Alla kan vara goda medborgare i ett öppet och tolerant samhälle som slår vakt om sina värderingar och sitt människovärde. Det som krävs är att vi tar itu med systemfelen, de strukturella hindren och de återvändsgränder som gör potentiella tillgångar till belastningar.

Vi ser gärna en agenda som går ut på att slå vakt om demokratiska och sekulära samhällsvärden. Vi ser gärna en agenda som går ut på att komma åt hot, tvång och våld — oavsett om det handlar om att försöka kontrollera din nästa, eller om det handlar om planlös destruktivitet. Vi ser gärna en agenda som handlar om att sänka trösklarna för att ta sig in i det svenska samhället. Däremot kan vi inte ställa upp på en agenda som handlar om att stänga ute behövande människor och undfly ansvaret för våra medmänniskor och vår omvärld.

Vi har försökt undvika att diskutera siffror och enskilda fall eftersom de olika världsbilderna gör att debatten snart blir omöjlig när man gör det. Det är inte meningsfullt att ägna en massa energi åt att försöka pådyvla varandra sin tolkning av Migrationsverket årsredovisning. Därför nöjer vi oss med att säga att vi inte ser ett numeriskt problem med vår nuvarande invandring. Den andel av invandringen som inte är inomeuropeisk och åstadkommits av EU-samarbetet eller baserar sig på att svenskar tar med sig människor hem för att bli en del av deras familj (fruar eller adoptivbarn) är inte större än att vi med vår levnadsstandard och glesa befolkning ska kunna härbärgera dem, om vi bara behandlar dem förnuftigare.

En ny värld byggd på samtal

I den nya värld vi tror på blir nationer, nationaliteter och nationalism mindre viktiga. De ersätts av nya mer löst sammanhållna kollektiv. När alla människor i världen kommer närmare varandra så finns det ingen anledning längre att sluta oss samman efter strikt geografiska parametrar. Detta kommer enligt vår mening på sikt göra alla nationalistiska företeelser från nationalistiska partier via skurkstater till samverkan av nationer för ekonomisk vinning omoderna. Sverigedemokraternas idéer om olika kulturers oförmåga till samexistens och om värdet av ”det svenska” kommer helt enkelt inte vara relevanta i den värld vi ser växa fram i framtiden. Det kanske tar en stund att ta sig dit, men titta i backspegeln och fundera på vad som hänt bara under det senaste decenniet eller två?

Det vi behöver slå vakt om när vi tillsammans bygger en ny gemenskap över nationsgränser, generationsgränser och kulturella skillnader är att den byggs på goda värderingar. Det tål att diskuteras vilka dessa är: den gamla världens dödsryckningar kommer garanterat skakas av konflikter när vi försöker reda ut vems värderingar som ska gälla för goda.

Men i det fria demokratiska samtal där alla har en jämnbördig röst som internet har gett oss kommer bra idéer att övertrumfa dåliga. På sikt kommer vi att hitta spelregler som vi alla kan leva med. Detta är vår övertygelse.

Samtalet är det nya. Det kan låta vansinnigt, eftersom mänskligheten samtalat sen sin vagga i Östafrika, men nu har vi för första gången möjligheten att inkludera alla i detta samtal. Utan filter, utan överhet, utan våld eller tvång.

Vi tror det är svårt att överblicka vad det kommer innebära. Vi vet att kunskap om det främmande minskar rädslan. Vi vet att samtal skapar förståelse och för människor närmare varandra. Vad vi inte vet, det är hur en samtalande värld ser ut, men vi är övertygade om att den är en fredligare, tolerantare och vackrare plats än den vi hittills fått nöja oss med. Inte ett utopia, men något bättre än det som varit.

Det är eftersom vi tror på samtalets styrka att skapa möten mellan människor som vi driver den här bloggen och det är också därför som vi uppmanar alla att delta i ett samtal om och med Sverigedemokraterna istället för att ägna sig åt debattricks, förminskande och smutskastning.

Fortsätt samtala!

Politik handlar inte om vad som är sant, utan om att vinna kampen i väljarnas hjärta och hjärna. Det handlar därför väldigt mycket om vilka berättelser man erbjuder väljarna. Hur skildrar man vägen till den situation vi har idag? Hur skildrar man samtiden? Hur skildrar man framtiden? Hur skildrar man sig själv som politisk kraft? Hur skildrar man sin motståndare?

Det politiska spelet handlar inte om procent, inte om kronor och ören, inte om objektiva undersökningar av vad som fungerar. Det handlar om trovärdighet och om att väcka folks engagemang. Detta är något vi människor sen urminnes tider gjort med hjälp av berättelser.

Vilka berättelser erbjuds då väljarna i denna valrörelse. De två huvudmotståndarna bjuder på varsin berättelse om Sverige som är så olika att båda omöjligt kan vara sanna. Med i dessa skildringar av nationens läge och behov finns också deras berättelse om sig själva och om varandra. För många väljare är nog berättelsen om den elaka högern och om den förtryckande vänstern utslitna och trötta. Det är lång tid nu som skillnaden i retorik varit större än skillnaden i praktisk politisk handling. Konflikten som denna dramaturgi tar sin kraft ifrån har inte samma relevans längre i ett land med en stor medelklass och i en situation när alla riksdagspartierna slåss om medelklassväljarna.

Istället är det många som köper en berättelse som handlar om hur denna politiska klass isolerar sig från vanligt folk och inget begriper. Det är lätt att förstå just denna veckan då hela det politiska etablissemanget inklusive lobbyister och journalister har stort mingelparty på bekvämt båtavstånd från verkligheten. (Göran: Jo, jag ska själv dit.)

foto: Miljöpartiet de Gröna

Isobel Hadley-Kamptz talar om yrsel och illamående som ett resultat av sammanblandningen av politiken och affärslivet. Var får människan plats när den politiska och ekonomiska makten gifter ihop sig, kan man fråga sig.

Dilsa Demirbag-Steen efterlyser en tydlig demokratiskt bärande vision som kan konkurrera med till exempel Sverigedemokraternas berättelse om ett Sverige förstört av mångkulturen. Sverigedemokraternas möjlighet att skildra världen så och vinna anhängare vilar delvis på vår känsla att politikerna isolerat sig i sina elfebenstorn.

Samtidigt letar etablissemanget efter motmedel. Man misstänkliggör, anklagar, smutskastar och hånar Sverigedemokraterna för deras bristfälliga program, deras lögnaktiga påståenden och statistik, deras förtäckta rasism etc. Men fungerar det? Om Sverigedemokraternas berättelse är något som målgruppen känner igen sig i och engageras av så hjälper det inte att kritisera den.

Det kan till och med stärka berättelsen eftersom en bärande del av den är att vara mot etablissemanget.

Vi är liksom Louise Persson övertygad om att det enda sättet att vinna debatten med Sverigedemokraterna bland deras sympatisörer måste bygga på något annat än smutskastning. Vi tror det handlar om tre saker:

1. Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
2. Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
3. Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Medan vi genomför dessa tre steg är det viktigt att vi minns att bland Sverigedemokraternas sympatisörer finns hela skalan från människor med en rutten människosyn, regelrätta rasister, till människor som oroar sig för hur invandring och segregation påverkar det svenska samhället. Detta gör att det inte finns en motsättning mellan att ta dom på allvar och att anse att deras partiprogram hör hemma i papperskorgen. Det är deras förenklade och felaktiga svar på de problem de upplever och inte själva oron som sådan som vi tycker man ska ta avstånd från.

Vi inser att detta är svårt och förmodligen omöjligt att göra innan valet i höst. Därför tror vi att vi får se Sverigedemokraterna i riksdagen i september. Det kommer att göra oss beklämda, men samtidigt hoppfulla när det gäller demokratin i det här landet. I en demokrati är det viktigt att alla kommer till tals och att alla känner sig representerade. Om inte riksdagspartierna hittar ett sätt att nå Sverigedemokraternas sympatisörer förtjänar de en plats i riksdagen.

Tommast av ord, Andreas Ekström i Sydsvenskan: eftersom artikeln inte går att kommentera, gör vi det här.

I gårdagens Aftonbladet förklarar Piratpartiets ledare Rick Falkvinge något om varför partiet samarbetar med The Pirate Bay, eller till och med håller The Pirate Bay vid liv.

Det är ingen dålig text. Han tydliggör flera grundläggande politiska konflikter och värdet av praktisk handling för den som tror på en idé. Men inget av det kan ta ljuset ifrån det faktum att det här samarbetet avslöjar Piratpartiet som lögnare. Partiet säger – vem som nu har trott på det – att det vill ha en femårig skyddstid för den ekonomiska upphovsrätten, och en oinskränkt ideell rätt. (Den ekonomiska rätten är upphovsmannens ensamrätt att sälja sina verk, den ideella rätten är upphovsmannens rätt att inte se sitt verk vanställt eller använt av andra.)

Tycker man det kan man förstås inte stå bakom en sajt vars bärande idé är att över huvud taget inte respektera någon som helst upphovsrätt. Att be Piratpartiet sköta upphovsrätt är som att be Miljöpartiet sköta storskalig utbyggnad av kolkraft.

Andreas, vi blir glada över att du kan erkänna att Ricks text är bra, att den visar på värdet av praktisk handling i kampen för en idé. Det som är lite sorgligt är att du tycks inte ha förstått vad idéerna som Rick och vi andra piratpartister kämpar för är.

Vi tror att det beror på att du inte kan koppla våra uttalade idéer om integritet, kunskap och kultur till fildelningen som företeelse och dess roll i sammanhanget. Det kan bero på att du har svårt att skilja på fildelning och illegal fildelning. Det kan också bero på att du har svårt att skilja på fundamentala rättsprinciper och vad som råkar vara lagligt och olagligt just nu av politiska skäl.

Hur som helst leder det dig fram till missförstånd om vad Piratpartiet står för som gör att du finner dig nödsakad att påstå att vi ljuger. Det är synd. Att anklaga motståndaren i en debatt för att ljuga när den bara försöker förklara sin ståndpunkt gynnar inte det politiska samtalet.

Vi vet inte om det är meningsfullt, men vi tänkte förklara hur våra tre fokusområden har med fildelning att göra, för att visa att vi inte ljuger.

Vi kämpar för den personliga integriteten. Det betyder att vi är emot att ge en industri möjligheter att efterspana vad folk gör på nätet bara för att skydda deras sina affärsintressen. Vi anser att den personliga integriteten är så viktig att den i stort sett alltid går före ett storföretags möjligheter att tjäna pengar. Det betyder inte att vi inte erkänner upphovrättssorganisationernas legitima anspråk, vi anser bara att de metoder som används börjar likna en häxjakt.

Vi tycker kunskap är viktigt. Vi bejakar hur kunskap genom modern teknologi kan spridas, delas och förädlas sekundsnabbt och i en växande gemenskap på nätet. Vi anser att denna utveckling bromsas av en föråldrad immaterialrätt. Ett exempel på detta är att man i jakten på fildelare slår ner på och försöker kontrollera (genom filter och censur) delar av den teknologi som gör kunskapsutbytet möjligt. Därför vill vi ändra i till exempel upphovsrättslagstiftningen så icke-kommersiell spridning blir lagligt.

Vi älskar kultur. Vi ser det som att vi är på väg in i en kulturens guldålder. Distribution och medskapande i alla sorters kulturprodukter förenklas av den moderna teknologin. Det ger upphov till nya konstnärsskap och nya konstnärliga verk i alla möjliga och omöjliga genrer. Detta tycker vi bör bejakas. Vissa delar av upphovsrätten står i vägen för detta då den låser in kulturen i en gammal ekonomisk modell. Därför anser vi att lagstiftningen behöver moderniseras. Viktigast är att få stopp på den mer eller mindre slentrianmässiga utökningen av skyddstiderna.

Detta är för oss argument för att hjälpa The Pirate Bay. De är en viktig kunskaps- och kulturspridare, som är en viktig distributionsväg för nytänkande konstnärer. De har blivit utsatt för en juridisk häxprocess som inte står i rimlig proportion till det brott de anklagas för.

Till sist: Såvitt vi kan begripa är deras tjänst inte längre olaglig. När de dömdes i tingsrätten var det kombinationen av sökfunktion, tracker och hemsida som utgjorde brottet. Det är mycket tveksamt om en ren sökfunktion är olaglig. I så fall finns det många andra sidor som är olagliga. Nu vet vi att Andreas Ekström och andra TPB-hatare hävdar att det är attityden som uppvisas, att man inte respekterar upphovsmännen och deras företrädare som gör TPB till en särskilt subversiv verksamhet. Juridiskt är det ett synnerligen svagt argument. I Sverige får man ha åsikter och uttrycka dem.

Andreas Ekströms åsikter är också välkomna i debatten. Fast just i detta fallet tycker vi det var de tommaste av ord.

Piratpartiet är ännu inte ett riksdagsparti, vilket innebär att vi slår ur underläge på mer än ett sätt. Inte bara det att vi skall klara fyraprocentsspärren för att överhuvudtaget få komma in i det politiska samtalet på allvar, utan dessutom skall vi klara att ta oss över den med egna medel. Vi har inte tillnärmelsevis den ekonomi som ens det minsta av riksdagspartierna, inte ens proportionellt mot våra opinionssiffror, ännu mindre i proportion till vårt antal medlemmar.

Vi är med andra ord helt beroende av de bidrag vi kan få, och står och faller med våra medlemmars vilja att öppna plånböckerna. Många, många, många av våra medlemmar och andra har gett mer pengar än de egentligen har råd med, men många har inte råd alls.

Men att bidra med lite är bättre än att helt låta bli, och hur mycket uppskattning vi visar den som bidrar bör inte bara bero på summan. Allt handlar inte bara om guldpirater, även om de är oerhört viktiga, utan man måste kunna få vara fattig och bidra ändå. Enter ”Kaffepirat”!

Kaffepiraterna donerar 25 kronor per månad istället för hundra, ungefär kostnaden för en kopp kaffe på ett halvsunkigt café.

För den som har det trångt är hundra kronor pengar, medan tjugofem är snällare för plånboken.
Det bästa är om man sätter upp en stående transaktion, alternativet är paypal som funkar bra det också, men där en femma försvinner på vägen.

Alla de som inte känt att de haft råd att vara guldpirater, bli kaffepirater istället — kaffe är gott!

Internationell SMS-trafik mellan Oslo och Stockholm uppsnappad:

Rådata

#TASK-ID:job523-1008-tconp-telenor-no
#TASK-DEF:aerop-srvlnc-realtm
#TASK-SUBST:tap3b-telia-swe

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET130710
#SMS-position:60.2027/11.0838 (GARDEMOEN)
#SMS-content:vid gaten, handla ngt på väg fr arlanda?

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET130823
#SMS-position:59.3637/18.0395 (HAGASLOTT)
#SMS-content:fyllda oliver och rädisor :–P

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET130914
#SMS-position:60.2027/11.0838
#SMS-content:söt du är, ska bli?

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET131021
#SMS-position:59.3637/18.0395
#SMS-content:tomatjuice också!

#SMS-sender:+4670XXXXXXX
#SMS-recipient:+4670XXXXXXX
#SMS-timecode:20101014CET131145
#SMS-position:60.2027/11.0838
#SMS-content:men ingen vodka till magen!!!

Scoopet i skvallerblaskan ”Vänt i häcken”

”Ingen vodka till magen” – tronföljden är säkrad

Victoria och Daniel är i väntans tider. Vi har den unika SMS-konversationen:

Daniel: ”på väg hem, handla ngt?”
Victoria: ”fyllda oliver och rädisor ”
Daniel: ”söt du är, ska bli?”
Victoria: ”tomatjuice också!”
Daniel: ”men ingen vodka till magen!!!”

Vickan och Daniel en saga om ett sms

En fattig student är hos flickvännens föräldrar och håller på att länsa kylskåpet. När han ställer fram smör, ost och två limpor på köksbordet råkar han se en utskriven A4. Det skulle väl mest vara en axelryckning om det inte vore för att han råkar skvätta mjölk på den och snabbt plockar fram hushållspapper för att torka av den.

Högst upp står det: ”Älskling, det här bara måste du se!!! Tänk vilket scoop! Men håll snattran, annars lär det ta hus i helvete. Det borde redan ha körts i papperskvarnen…”

Vanligtvis är det flickvännens farsa jobbar med ungefär lika intressant som gårdagens kalla havregrynsgröt, men när han torkar av pappret kan han inte låta bli att läsa. Direkt fattar han att han håller en guldklimp i handen, en han nästan kan sätta pris på själv om han säljer det till någon av veckotidningarna. De kör ju fortfarande bröllopsreportage för att mjölka det allra sista ur intresset innan det svalnar, långt efter att de vanliga tidningarna till slut släppt ämnet. Två ögonblick av dåligt samvete för att han ens funderar på det flyger genom huvudet, innan han inser att det är både hyran, käket och party i flera månader. Det kanske till och med räcker till en ny iPhone!

Flickvännens farsa jobbar på FRA.

Smile29 denna osmakliga och infama deklaration som kopplar våra sökningar till datalagringsdirektivet har precis uppnått 369 underskrifter. Det betyder att det nu automatisk antagits såsom varande europaparlamentets mening att våra sökningar skall lagras.

Direktiv kan skapas av vem som helst, och om de uppnår en majoritet av underskrifter så antas de automatiskt. Det leder inte till några omedelbara konsekvenser, men det innebär att det anses vara parlamentets mening och ger till exempel kommissionen nerförsbacke om de vill komma med förslag som ligger i linje med deklarationen.

Smile29 har understötts av en välplanerad och påkostad kampanj som undvikit att tydligt uttala att det är datalagringsdirektivet det handlar om. Istället har man, som vanligt, inriktat sig på barnpornografi et. al. och varit noggrann med att spela på parlamentarikernas känslor och den allmänna aversionen mot allt som har med frågan att göra. Med så stora resurser som det här handlar om, och med tanke på att sökningar efter barnpornografi på Google med flera i stort sett bara leder till politiska inlägg och organisationer som behandlar sådana frågor, så är det inte utan att man undrar vad mer som ligger bakom — och vem?

Rick i PPs pressmeddelande:

– Kampanjen har varit medvetet utformad för att bara spela an på känslor, och har medvetet dolt avsikten att registrera alla sökningar som görs på nätet, säger Falkvinge. Detta har varit dolt i siffror och beteckningar som bara insatta känner igen. En välfinansierad kampanj har misslett europaparlamentariker till att skriva på för att kränka sina väljares fundamentala rättigheter. Man måste fråga sig vem som ligger bakom detta.

Leder den här deklarationen till några som helst konkreta direktiv, så har vi sålt bort vår rätt att söka efter vad vi vill på nätet utan att övervakas. Hur våra sökningar utformas kommer i sådana fall att kunna ses av våra myndigheter, med allt vad det innebär för kunskapsinhämtande, kommunikation, fri åsiktbildning och politisk diskussion. Det här kan bli ett dråpslag mot nätet som demokratiskt och kunskapsmässigt verktyg.

Nu gäller det att se till att våra politiker helt och hållet förstår att det här inte kommer att få passera. Vi kan börja med Alf Svensson som är en av undertecknarna. Kan vi inte övertyga politikerna återstår bara att bygga om nätet – kod är lag.