Time will change me, but I can’t change time

En av mina största hjältar har gått ur tiden och släpper i princip samtidigt sitt sista album.

Bowie är kanske störst av dem alla i min värld. Jag har inte gillat allt han gjort, men ingen jag kan komma att tänka på har betytt mer. Bowies ”All The Madmen” var den första rocklåt som förflyttade mig från att vara ett litet barn till att bli en ungdom. Jag var nio år gammal och satt på pappas jobb på narkomanvårdskollektivet och lyssnade på stereon i lurar på alldeles för hög volym. Låten gick om och om igen i flera timmar, det var ett barns enlightenment – glättandet på förlåten till världen. Det var inte mammas och pappas musik, det var inte deras vänners musik, det var inte ett barns musik, men den var nu min.

När andras idoler hette Noise och Gyllene tider, var min idol en man med udda ögon, skarp näsa, alldeles för mycket smink och färgat hår. Bowie ledde mig in i punken, i att vara alternativ, senare in i svartrocken i samma anda och sedan till rocken och tillbaka till popen. Han gick inte att förutse, han gick sin egen väg. En musikalisk allätare, en kameleont, en sådan jag blev och ville vara. Vi var Major Tom ensamma i en plåtburk i universum, vi betraktade den bästsäljande showen med poliser som spöade upp fel person vi fick vår ensamhet i världen bekräftad och den var okay.

Ziggy spelade gitarr och jag förstod vad han gjorde och förklarade mig i hans narcissism. Tiden ändrade oss, medan vi inte kunde göra något åt tiden. Vi var hjältar, om så bara för en dag. Vi skulle dansa blues till musiken från radion, det var kommersiellt och ändå inte. Modet var ett anti-mode beep beep och även en tonårings hjälte kunde vara så låg i Berlin att hans musik nästan var suicidal i sin ton.

Tidvis var Bowie nästan trivial, tidvis nästan tråkig, men så glimtade briljansen till och man smälte till en liten pöl på golvet. När han briljerade på allvar, så var han så magisk att få kommer nå till hans stövelskaft. Vem skulle inte ha velat göra albumen ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust”? ”Hunky Dory”? ”Scary Monsters”? ”Aladdin Sane”? ”Heroes”? ”Station to Station”? Vem skulle inte vilja vara så egen att hans publik aldrig riktigt visste vem han skulle vara härnäst?

På sin ålders höst blev han tidvis nästan hemlig, som en populärmusikens Greta Garbo, sen dök han upp igen och det var som om han alltid funnits där. Ibland undrade man om åldern till slut tagit ut sin rätt, sedan stod han där lika ung som för trettio, fyrtio år sedan. Bowie kunde vara en diva, men oftast var han bara oerhört smart, karismatisk och med en väldig känsla för människans väsen, sin samtid och sin musik. Han har alltid funnits med mig och nu undrar jag varför jag blivit så gammal att jag måste inse att han är borta.

RIP Major Tom, maybe you didn’t sell the world, but you sure made an impression on it.

Marcus Fridholm

Jobbar som middleend/frontend developer på Spinit AB i Sisjön, Göteborg. Har familj med tre barn och alltför lite fritid, skräp i hörnen och lite allmänt kaos.

En tanke om “Time will change me, but I can’t change time

Kommentarer avstängda.