Langur_Monkey

Superapan och empatin

Hur upprätthåller man empati när man rent fysiskt är programmerad till till ett vi och dom tänkande?

Emma skrev nyligen om en mördad mamma och den lynchmobb av hatiska empatilösa människor som funnit en lekpark på ställen som 4chan och dylika. Första kommentaren var från Peter Banck och länken han delade är för bra för att missas. Den leder till en cracked.com-artikel: What is the Monkeysphere? som i sin tur baseras på något som kallas Dunbars tal.

Grunden är ett enkelt resonemang:

Du har ett husdjur: Den söta lilla apan Slappy, oftast utklädd till en liten pirat. Du har små äventyr tillsammans med din apa, du älskar den lilla krabaten. När han dör kommer du bli ledsen.

Tänk nu att du får fyra nya apor: Tito, Bubbles, Marcel och Shit-Tosser. Alla med sina egna personligheter och egenheter. En kanske är aggressiv, en kärvänlig, en mest tyst och en kastar gärna bajs omkring sig. Det spelar ingen roll, för du har en relation till dem alla och bryr dig.

Gör ett hopp till hundra apor. Inte lika lätt längre. Hur många apor krävs för att de skall förvandlas från personliga relationer till en grå massa. Hur många krävs för att en apas död inte längre skall framkalla samma sorg?

Det låter retoriskt, men när det gäller apor är svaret någonstans runt 50. Människor är mest som apor skrivet med VERSALER, så siffran för oss är någonstans runt 150. Allt fortfarande enligt antropologen Robin Dunbar.

I cracked.com-artikeln döper David Wong fenomenet till Monkeysphere, Apans sfär eller apsfären.

Om man antar att siffran 150 är korrekt, så får det vissa följder

Det förklarar till exempel hur människor kan med att slänga farligt avfall i hushållssoporna, utan att på allvar reflektera över den sophämtare som riskerar skära sig, sticka sig, bli förgiftad, sönderfrätt eller något annat otrevligt.

Det förklarar hur vi kan med att gå förbi den trasiga tiggaren som behöver femkronan som bränner i fickan så många gånger bättre än man själv.

De är utanför apsfären och därför inte riktigt verkliga för oss med våra hjärnors fysiska begränsning.

För vad skulle göra mest ont, att din bäste vän dör, eller att du får höra om 150 gruvarbetare som dött i en gasexplosion i Kina?

Det förklarar mer än så

Det förklarar hur någon kan sitta vid sitt skrivbord och besluta att en ung man nog egentligen är arton snarare än sjutton, så att han kan utvisas “hem” till Afghanistan. Trots att den bevisning som finns snarare pekar mot att han ännu inte är arton och utan att det finns någon där som kan ta emot honom.

Eller för att ta ett liknande fall: hur man kan besluta att någon är Kines snarare än Nordkorean baserat på sina egna felstavningar och att man därför inte kan hitta de orter personen berättat om. Så man utvisar till Kina, fast risken då är stor att slutdestination blir ett nordkoreanskt arbetsläger eller i förlängningen en AK-47 i nacken.

Det kan förklara hur sjukskrivna människor anses arbetsföra trots att deras läkare som vet något om deras tillstånd säger att så inte är fallet. Så kan de utförsäkras och skickas vidare till en oförstående arbetsförmedling för ytterligare förnedring.

Det kan förklara hur någon kan tycka att det är ett stort nöje att bomba seriösa diskussioner med trollande “4 the lulz”.

För ingen av de man bedömer, utdömer eller jävlas med tillhör de 150, ingen av dem tillhör apsfären, så i realiteten är det som att de är pappfigurer, manequins, statister i det egna livet.

Det krävs något mer för att man skall inse att de är lika verkliga som en själv, har samma längtan efter kärlek, är lika pissnödiga när de vaknar, har favoritmat, favoritfilmer, är nervösa i sammanhang där de inte känner att de har kontroll och allt annat som tillhör att vara mänsklig. Till och med dem man upplever är riktiga arslen som känns i det närmaste övertaliga i genpoolen.

So What?

Även de som är utanför apsfären är lika verkliga. Vi är nog rent krasst hårdkodade att inte känna det, men vi kan lära oss att agera som om den begränsningen inte fanns.

Vi är nästan alla sociopater till någon del, vilket syns obehagligt tydligt i situationer som krig, naturkatastrofer och andra pressade sammanhang där den sociala fernissan och den inlärda empatiska förmågan ofta krackelerar. Vi kan känna beundran för den som uppträder hjältemodigt i sådana situationer, men vi dömer sällan dem som bara skyddar sig själv och sina egna.

Ändå får vi inte upphöja sociopatin till normalitet och nedvärdera empati till naivitet. Att vi har cerebrala begränsningar innebär inte att vi har frikort att nonchalera det mänskliga innehållet i händelser utanför vår apsfär. Vi har inte ens frikort när vi har “moralen” på vår sida.

Det är därför ett program som “Trolljägarna” helt missar poängen, för man kan inte komma åt empatilöshet genom att själv bete sig utan empati.

Det är därför vi har ett ansvar när vi kritiserar, debatterar och propagerar. Ibland uttalar vi oss säkert för hårt för att vi är arga, det är inte något konstigt. Men till och med när man är nästan besinningslöst arg så måste man känna på sig var gränserna går, annars är man just besinningslös.

Någonstans kokar alltihop ner till att vi är rätt små apor allihop, både jag och du. Det finns inga superapor, alla lever med samma begränsningar. Det finns inga enkla sammanhang och inga enkla lösningar.

Däremot finns det ett enskilt ansvar att försöka vara mer än våra begränsningar, att se utanför sfären, att lära oss leva med och hantera problemet.

Att vilja vara empatisk är en bra början. Det kommer säkert gå åt fanders mer än en gång, men utan viljan finns ingenting.

Marcus Fridholm

Jobbar som middleend/frontend developer på Spinit AB i Sisjön, Göteborg. Har familj med tre barn och alltför lite fritid, skräp i hörnen och lite allmänt kaos.

2 tankar om “Superapan och empatin

  1. ”Ett dödsfall är en tragedi, en miljon dödsfall är statistik”, sade redan extremcynikern Josef Stalin.

    Jag instämmer inte riktigt med att det är ett tecken på sociopati att skydda ”sina egna” vid t.ex. naturkatastrofer. Sådana sker oftast helt oväntat och folk är oförberedda. På basen av vad jag läst är det främst tillfället som gör hjälten, dvs. någon befinner sig av en eller annan anledning i en situation mitt i katastrofen där det är möjligt att agera för andras väl. Den som påstår att han eller hon vid en katastrofsituation inte i första hand skulle tänka på t.ex. sina egna barns överlevnad är helt enkelt inte trovärdig med mindre än att det finns konkreta belägg för ett sådant handlande.

    Det handlar alltså inte om någon sociopati, eftersom det begreppet i regel syftar på egocentriskt agerande i fullt kontrollerade, mer eller mindre vardagliga situationer.

    Det finns alltid folk som fördömer andra mäniskors agerande under katastrofer meda de själva sitter hemma i TV-soffan. Vi kunde bara för någon vecka sedan se hur TV 4 moraliserade över det faktum att de flesta överlevande från Estonia var män. Underförstått borde de ha offrat sina liv för att utjämna statistiken, dvs. för ingenting. Precis så empatilös är dagens feministanstrukna journalistik.

  2. Rick, när jag skrev att vi är lite sociopater till mans, så skall du inte ta det för bokstavligt.

    Skulle jag inte rent krasst velat få en reaktion, skulle jag nog valt ett annat ord. Reaktionen att skydda sina nära och kära i en katastrofsituation är något normalt, inget som man egentligen vill beteckna med en så nedlåtande och specifik stämpel som sociopati. Stämpeln skulle dessutom som du så riktigt påpekar vara fel.

    Den som sitter hemma i TV-soffan och dömer ut de som var där, visar själv en total brist på empati. Överlevnadsinstikten och instinkten att skydda de egna är knappast något man förstår utan att ha varit i en krissituation.

    Jag kommer att tänka på diskoteksbranden på Hisingen 1998, där ungdomar hoppade genom fönstren, eller i det närmaste klättrade över varandra för att komma ut. Av runt 375 ungdomar dog drygt 60, men samtidigt var det dubbelt så många som hjälptes ut av andra när de inte kunde ta sig ut själva. Ingen kan väl skuldbelägga någon för att de försökte fly branden, nästan oavsett hur. Det är snarare imponerande att så många stannade upp för att hjälpa andra.

    Samtidigt visar psykologiska tester som till exempel Millgrams experiment, att vår förmåga att rationalisera absurt grymma handlingar är så mycket större än de flesta vill kännas vid. Det är lätt att tro att alla de som utfört grymheter i krissituationer är grymma människor, medan de som inte är kapabla till sådant snarare utgör en minoritet.

    Kontexten var dock apsfären och att en begränsning som är rent fysisk, inte att raljera över människans grymhet. Det jag ville uppnå var att visa begränsningen och att fundera på vad som gör att vi kan vara mer än så, om vi kan det.

Kommentarer avstängda.