Till datalagringens försvar

Beatrice Ask nämnde det redan i sin första kommentar om EU-domstolens beslut kring datalagringen, och vi kommer få höra fler röster som hävdar att den är väsentlig för ett fungerande polisarbete. För batonghögern framstår det inte som orimligt att ge staten tillgång till var vi är, vem vi talar med, vilka vi gör affärer med bara det ger polisen lite mer verktyg i sin brottsbekämpning.

Beatrice Ask

Men jag tror ändå de inser att deras syn på saken inte delas av majoriteten av befolkningen. Därför undviker de att nämna det som fick EU-domstolen att förklara datalagringen olaglig: att den går att använda för brottslighet som inte är allvarlig nog för att meritera en så drakonisk kränkning av allas privatliv.

För att övertyga den osäkre medborgaren talar batonghögern helst om de riktigt skräckinjagande eller upprörande brotten. Därför är det alltid terrorism eller barnporr som dras fram som argument för behovet av privatlivsintrång.

Nu senast är det rikskrim som oroar sig över att de kan få sina utredningsmöjligheter begränsade (Svd):

– Mest bekymrade är vi när det gäller brott som rör barnpornografi, grooming, näthat och förtal, säger Per Wadhed, chef för rikskriminalenheten på Rikskriminalpolisen.

(Låt oss bortse från ironin att han tar upp näthat och förtal.  Vi har redan ägnat oändliga mängder ord till att diskutera varför rättsväsendet är så maktlösa inför dessa brott det senaste året.)

Rikskrim bekymrar sig över effekterna av att Europas högsta juridiska instans satt ner foten vad gäller hur mycket övergrepp på folks privata sfär poliser proportionellt kan tillåta sig vid utredandet av brott. Jag trodde poliser skulle handla inom ramen för lagar och regler inte ägna sig åt lobbying för att påverka dem.

Tänk er att en polis i hög ställning sa sig vara bekymrad över att en domstol slagit fast att de inte får använda våldsamma förhörsmetoder för att de kommer att försvåra möjligheterna att klara upp vissa brott.

Och TT-telegrammet i SvD fortsätter:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att i efterhand rekonstruera vilka kontakter som tagits elektroniskt. Om data inte lagras försvinner möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Om vi gör et försök att översätta det till verkligheten utanför nätet så skulle stycket lyda ungefär så här:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att rekonstruera vilka kontakter som tagit fysiskt. Om inte allting överallt dokumenteras innan någon har möjlighet att städa bort bevis såsom fingeravtryck, hårstrån, klädfiber, försvinner den möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Visst behöver vi poliser. Visst behöver de tvångsmedel av olika slag för att kunna göra sitt arbete. Det här handlar om vilka tvångsmedel och hur stora inskränkningar vi medborgare måste acceptera.

Problemet vi har är tvådelat. För det första verkar det som att våra beslutsfattare inte förmår inse vad internet – att stora delar av befolkningen lever stora delar av sina liv där – och därför har en helt annan syn på att tillåta intrång i folks personliga sfär så fort det gäller nätet. Jag har svårt att se någon politiker stå upp för polisens rätt att registrera och lagra alla besökare i alla hem i landet, även om det skulle öka uppklarandet av vissa brott. Bara som exempel.

För det andra. Rädslan och avskyn för vissa specifika beteenden används för att övertyga oss om att det är bäst för oss själva att vara lite övervakade. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Därför är det alltid barnporr eller terrorism eller något liknande som anförs som argument när övervakningsstaten rullas ut.

Men EU-domstolen vände sig mot datalagringen för att den inte är specifikt inriktad mot de allvarliga brotten, för att det inte finns tillräckliga kontrollfunktioner som ser till att datalagringen används för rätt saker och för att det är orimligt att kränka allas privatliv utan ett mycket mer strikt regelverk.

Jag vet inte vad ni tycker, men vad mig anbelangar behöver Beatrice Ask och hennes polare på rikskrim komma med bättre argument än svepande formuleringar om allvarlig brottslighet. Om jag ska ge upp min frihet vill jag i alla fall veta hur mycket trygghet jag köpt för den Judaspengen.