Demokrati på många nivåer

Vi klagar ofta på demokratiska brister i vårt stora grannland i väster – USA. Vi klagar på ett politiskt system där pengar tillåts spela stor roll, där den lagstiftande församling fastnat i partitaktiska låsningar som gör det svårt att fatta beslut och där valdeltagandet är relativt lågt såväl i presidentval (58% 2012) som i andra val (41% 2010, mellanvalsårsiffra som kan gälla kongress eller guvernörsval).

Men när vi drar sådana slutsatser så jämför vi storsvenskt Sverige med hela USA. en mer rättvis jämförelse vore att jämför Sverige med en liten liberal industrialiserad stat i USA – typ Michigan, (som till klimat och natur är ganska likt också).

EU-parlamentet I den jämförelsen motsvaras de federala valen i USA av vårt EU-parlamentsval. Då är skillnaden i politiskt intresse och valdeltagande inte lika stor. För att slutföra jämförelsen behöver man titta på statistik på den statliga och den kommunala beslutsnivån. Detta är ett svårresearchat ämne för den statistiken finns inte samlad för USA:s stater. Intresset kretsar kring federal politik i nyhetsbevakning och diskussion om amerikansk politik. Det lilla jag kollat såg jag att på den statliga nivån är valdeltagandet i Michigan avsevärt lägre än i Sverige, men eftersom det handlar om två väsensskilda politiska system vad gäller elektorprocesser, partisystem och annat är det kanske inte meningsfullt att jämföra enda ner i detaljerna.

Min poäng  är ändå följande. Om vi tittar på vår ”federala nivå”, så har vi verkligen inte så mycket att slå oss för bröstet över.

När jag säger det menar jag inte bara det låga valdeltagandet i valet till EU-parlamentet i Sverige och andra Europeiska länder. Jag syftar också på resten av de politiska systemet och kanske framförallt på hur ”den federala nivån” hanteras av politiker, medier och samhällsdebattörer här i Sverige.

Vi har ett akut demokratiproblem i Europa. Det är här demokratin som samhällsform skapats och utvecklats. Vi är demokratins vagga, dess rötter och enligt många demokratins spjutspets. Men vi är också det kanske främsta exemplet på demokratins kris.

Under de senaste decennierna har alltmer av de politiska besluten flyttats till mellanstatliga samarbeten eller överstatligt beslutsfattande inom EU. Den demokratiska kontrollen har därmed försvagats av flera skäl.

  1. Den folkvalda representationen i EU-parlamentet har begränsat inflytande i EU och delar makten med ministerrådet och EU-kommisionen.
  2. Insynen i beslutsprocesserna i EU är sämre än det vid är vana vid i Sverige.
  3. EU:s system för beslutsfattande är komplicerat och svårbegripligt och många är inte insatta i det.
  4. Medlemsstaternas inflytande i EU via ministerrådet sker via indirekt demokratisk representation. Sveriges röst i EU förvaltas av regeringen, som i väldigt liten utsträckning har sökt mandat i val för den politik de för i EU.
  5. De nationella partiernas vilja att delta i ett informativt och bra samtal om politikens villkor på EU-nivån, vilka beslut som fattas, på vilket sätt, på vilken nivå och vad politiska initiativ på de olika nivåerna har för konsekvenser är ganska lågt.
  6. Valmanskårens möjlighet att sätta sig in i vad deras röster i de olika valen egentligen ger för reellt politiskt utfall är ganska begränsad.
  7. Möjligheten för resursstarka intressen från näringsliv eller organisationer att via lobbyism påverka beslutsfattarna ökar när tranparens och ansvarsutkrävande minskar. Vi är på väg mot en korporativistisk allians mellan stater, näringsliv och organisationer.

Resultatet är ett gigantiskt demokratiskt underskott; en politisk nomenklatura av tjänstemän, lobbyister och politiker som kontrollerar skeendet med mycket liten möjlighet till ansvarsutkrävande.

Om jag tillåter mig en jämförelse med USA igen, så är en av de viktigaste motkrafterna det vi kallar subsidiaritetsprincipen, att beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå. Dvs EU ska lämna nationella frågor i fred, och riksdagen ska lämna regionala och kommunala frågor i fred. Det finns gott om exempel på politiska frågor där efterlevnaden av denna princip är mycket låg: som skolfrågan i Sverige eller miljöpolitiken i EU.

subsidiariteten är principiellt en viktig del av EU-bygget, men det saknas starka krafter för dess försvar till skillnad från i USA, där en av de viktigaste politiska skiljelinjerna historiskt just varit frågan om hur mycket makt som ska överlåtas åt den federala nivån.

Detta är ett av många ämnen som skulle behöva en levande politisk debatt i Europa och i Sverige. Vi behöver en befolkning och en samhällsdebatt med kunskap och fokus i EU-frågorna. Istället har vi partier och politiker som helst inte vill ha någon EU-politisk debatt, medier som helst fortsätter att koncentrera sig på riksdagsvalet och en befolkning som tycks ha gett upp och kommer att stanna i soffan. För vad ska de göra.

För Piratpartiet är EU-valet det viktigaste valet inte bara för att vi sitter i EU-parlamentet, utan också för att om vi ska försvara den Europeiska demokratin, så är det där slaget står. En fungerande demokrati i medlemsstaterna kommer snabbt urholkas om EU tillåts fortsätta med ett demokratiskt underskott.

Det mest hoppfulla i situationen är att den största förändringen kan du och jag och vi alla fixa själva. Det handlar nämligen om något så enkelt som insikten att Europas politik är vår politik, att Europas val är vårt val, att den 25 maj är vår dag.

Det är vi folket som avgör om detta val blir den trötta politiska teater som medier och riksdagspartier tycks ha enats om eller om det blir en manifestation för demokratin. Läs på, påverka och rösta den 25 maj!

Ett svar på “Demokrati på många nivåer”

  1. Göran,

    det som följer är på intet vis några färdiga slutsatser utan snarare en fundering om det demokratiska underskottet, som jag förstår som idén att EU har dålig legitimitet eftersom ingen riktigt begriper hur besluten fattas eller av vem. Elektoratet har därför inget underlag för att besvara grundfrågorna i ett tydligt och transparent demokratiskt val: vem som ska få styra och hur politiken ska se ut.

    Problemet är att ett system som ger ett klart svar på dessa frågor också innebär att den som förlorar får nöja sig med att gnissla tänder i opposition medan den som vunnit driver igenom politik som den förlorande avskyr och kommer att upphäva så snart tillfälle ges.

    EU är alldeles uppenbart inte byggt för detta, utan för att nå kompromisser mellan ett stort antal aktörer i ett multipolärt system. De beslutande församlingarna, parlamentet och rådet, är jättelika konsensuskommittéer där den som hela tiden bara röstar efter sitt eget huvud blir totalt marginaliserad och maktlös.

    Säg nu att vi ändrar EU’s beslutsprocesser så att ansvarsutkrävande blir möjligt: vi får klara vinnare som genomför en tydlig och på förhand deklarerad politik.

    Och antag vidare att Sverige hamnar bland förlorarna. Svenska ministrar kommer gång på gång vimmelkantiga hem från Bryssel efter att VERKLIGEN ha blivit grundligt överkörda i frågor som är viktiga för oss. Tänk två Lavalmål i månaden. Och lägg till detta att vi inte skulle kunna rösta bort majoriteten eftersom den valts av andra nationer än vi.

    Om detta skulle drabba flera länder är min gissning att EU ganska raskt skulle berövas en stor del av sina befogenheter av rasande regeringar i förlorarlägret.

    Och vad vore nu problemet med det, om det var priset för tydlighet och transparens? Jo i andra vågskålen lägger jag att EU som det nu ser ut är en kohandlarklubb där vi kan byta till oss inflytande i frågor som är viktiga för oss i utbyte mot frågor vi bryr oss mindre om. Vi byter exempelvis till oss den inre marknadens fortlevnad och styrka (oerhört vitalt för vår lilla exportberoende och öppna ekonomi) mot att vi exempelvis finansierar en del infrastruktur och jordbruk i mindre konkurrenskraftiga länder. Och ju större befogenheter EU har, desto större blir våra möjligheter att schackra.

    Om jag tar ett exempel på en lägre nivå så skaffar sig Christian Engström stöd för Piratpartiets frågor genom att troget rösta för den gröna gruppens EU-entusiastiska partilinje, hur den än ser ut. Säg nu att Christian vill vara tydlig och transparent och därför klart deklarerar före valet hur han kommer att ställa sig i alla möjliga frågor. Då omöjliggörs troligtvis hans strategi och resultatet blir i slutändan att färre piratpartistiska hjärtefrågor kommer att få stöd. Och såsom i det lilla, så ock i det stora.

    EU:s demokratiska underskott kommer sig alltså kort sagt av att unionens beslutssystem från grunden och uppåt är byggt för att fungera som en bysantinsk basar och inte som en nationell, parlamentarisk majoritetsregering, och jag har svårt att se hur detta ska kunna ändras under westfalisk logik. Legitimitetsproblemet måste alltså lösas på annat vis.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.