Du lovar, men varför

Det är första dagarna på nya året – en tid för löften enligt somliga – och jag läser Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida. Under rubriken 2014: Dags för löften resonerar hon kring vallöften och väljarnas skeptiska inställning till dessa. Mycket tyder på att politiker inte är så dåliga på att hålla löften som folk i allmänhet tror. Statsvetaren Elin Naurin har med sin forskning visat på detta. Jag hittade en text på Politologerna där hon resonerar intressant om frågan.

Fyrverkeri Skansen 1994

Jag gillar Tove Livfendahls avslutning. Den stämmer överens med min egen syn på att vara väljare i en  representativ demokrati:

För egen del är vallöften faktiskt inte så viktiga. Jag tror aldrig att jag har röstat utifrån vad någon lovat i en valrörelse. Ty en politiker som har en färdigritad karta över omgivningen och en orubblig färdväg blir inte mycket att hålla i handen om verkligheten förändras. Då skattar jag i stället politiker som främst har en stark kompass oändligt mycket högre. De hittar nämligen rätt väg oavsett terräng.

Detta fick mig att tänka på något som jag såg på Twitter eller Facebook eller någon annanstans häromdagen. Tyvärr minns jag inte vem som skrev det och kan inte hitta det igen eftersom jag inte minns den exakta ordalydelsen. Resonemanget gick i varje fall ut på att vårt fokus på vad och hur när vi diskuterar och fattar beslut är ett problem. Att det ofta är mycket viktigare att få svaret på varför någon vill genomföra något än att fördjupa sig i detaljer kring vad och hur.

Ett exempel: Några personer diskuterar vad de ska göra tillsammans en fredagkväll och diskussionen fastnar i vad – två motstående förslag: se en film, gå på konsert. Alla i diskussionen fastnar i att fördjupa sitt förslag. Efter ens stund handlar det om hur – vilken biograf respektive vilken klubb, vilken tid etc. Sannolikt kommer inte samtalet leda till att man närmar sig varandra. Om däremot någon i sällskapet börjar förklara varför den hellre ser en film just den här kvällen (det kanske är sista visningen av filmen i fråga) kan det leda till en diskussion där man kan jämföra motiven för de olika idéerna. Motiv som när de ställs bredvid varandra antingen öppnar upp viljan till att kompromissa eller efter en stund visar att man har så olika uppfattning att man nog inte kan enas om en aktivitet denna kväll.

Enligt min mening är samtalet som utgår från motiven mycket mer konstruktivt. Och samma gäller i den politiska debatten. Två exempel från det senaste dygnet visar enligt min mening på skillnaden: Carl Bildts debattartikel i Expressen om Sverige som föregångsland för friheten på nätet och Sanna Raymans krönika Har rättigheter rötter eller vingar? på SvD Opinion.

Jag kan inte se att Carl Bildts debattinlägg där han förklarar att den svenska reglerade signalspaningen är ett föredöme och att den förhoppningsvis kommer att kopieras av andra demokratiska stater, kommer att leda till något annat än en vad-hur-debatt. Motståndarna, sådana som jag, kommer att berätta vad den svenska lagstiftningen är, hur den fungerar och vad som är fel med den. Tillskyndarna kommer svara med att beskriva svensk signalspanings fördelar och kontrollsystemens ändamålsenlighet. Chansen för ett bra samtal om de två sidornas motiv för sin ståndpunkt och hur det resonerat för att komma fram till den är relativt låg. Debatten har alla förutsättningar att glida ner i förutbestämda polariserade spår.

I avslutningen på sin krönika skriver Sanna Rayman:

… Jag tror inte att rättigheter är något slags eteriska gudar som flyter omkring och ”bara finns”. Rättigheterna i sin konkreta form kräver stater som är medborgarens motpart och garant. Rättigheter dimper inte ner från himlen eller FN. Däremot är de något vi kan kräva av den stat som är vår – folkets – förlängda arm. (Inte ens om man tror att FN skulle kunna vara en rimlig rättighetsgarant hänger visionen ihop eftersom FN är en organisation som består av – just det – nationer.)

Det finns kanske inget mer robust än folkstyret när det kommer till att garantera människor de mänskliga och medborgerliga rättigheter vi håller högt. Kombinationen folksuveränitet och demokrati har i de flesta fall varit en riktig dunderkur mot förtryck och övergrepp. Demokratier kan inte sväva i tomma intet. Deras grund är ett folkstyre – inom ett område. Här stiftas lagar, här upprätthålls rättigheter.

Hon tar avstamp i sin grundläggande samhällssyn och förklarar varför hon tycker det hon tycker. Om jag inte håller med henne så tvingas jag fundera över och formulera varför. Vad är min grundläggande samhällssyn? Tror jag på rättigheter som objektivt existerande frikopplat från den makt som ska garantera dem. Ser jag dem som en bunt eftersträvansvärda mål? Eller delar jag hennes syn att det är något som vi tillsammans kan upprätthålla inom en rättsordning? Vad jag än tycker om saken kan vi från dessa frågor starta ett intressant samtal, där vi kan lära oss av varandra och förfina vår uppfattningar. Eventuellt kommer vi också till en samsyn.

Detta är vad en bra samhällsdebatt borde handla om. Inte om att två eller flera sidor tävlar om vems förslag till vad och hur som kan samla mest stöd. Det leder oundvikligen till att en stor del av samtalet handlar om att leta fel i motståndarsidans förslag, metoder eller argument. Och när man ägnat sig åt det ett tag till allt djupare skyttegravar, allt mindre kompromissvilja och allt mer oförsonlig ton. Vore det inte bättre med ett respektfullt sökande efter tydligare motiv, bättre förklaringar och djupare förståelse av sakfrågan oavsett om det leder till att man blir mer eller mindre överens?

När jag ser fram mot de närmaste månadernas valrörelser för de fyra val vi ska hålla under 2014 så är det med viss bävan. Jag tror vi kommer att få se de dominerande aktörerna ägna sig åt att försöka beskriva hur i grunden oeniga de är om vad som behöver göras och hur. Hur fel motståndaren har. Samtidigt som de båda i sina konkreta förslag söker sig mot samma mittfält för att blidka de väljare som striden handlar om.

Samtidigt kommer Sverigedemokraterna och troligen flera av de andra mindre partierna försöka profilera sig och samla röster på grundval av väljarnas misstro mot det politiska samtalet. Utspel om tydligt annorlunda idéer om vad som behöver göras inom ett visst politikområde och hur de bör ske kommer riktas mot mobiliserbara väljargrupper. Det kan handla om privata aktörer i vård och omsorg, om skolan, om vår relation till EU, om miljöfrågan …

Jag kan inte se att det kommer leda till något annat än mer av samma diskussionsklimat som vi sett i de senaste månadernas samhällsdebatt – polarisering, polarisering och mer polarisering.

Kan vi inte tillsammans drömma om en politisk debatt inför de fyra valen, där vi inte är besatta av vad partierna vill göra för oss och hur de tänker åstadkomma det? Kan vi inte sluta att söka brister i den andra sidans mål eller metodik? Istället kunde vi tillsammans skapa en idédebatt – en debatt som startar i varför våra partier, politiker eller opinionsbildare vill det de vill. Varför vi vill det vi vill.

Jag vill se en debatt som söker efter en djupare relation mellan väljare och vald än den mellan någon som lovar och någon som förväntar sig att bli sviken. En debatt som strävar efter att leta upp och etablera relationer med meningsfränder. En debatt som leder till att de som vill se ett liknande samhälle och delar en övertygelse om hur samhället fungerar samlas runt just detta.