Yttrandefrihet och trakasserier

Vi lever i det tjugoförsta århundradet, men det är inte utan att man ibland tvivlar. Har vi verkligen inte kommit längre än så här?

Tanken att kvinnor och män skulle vara fundamentalt olika ifråga om kapacitet eller rättigheter borde vara något vi skrattar åt som något slags kuriosa i historieböckerna. Lik förbaskat finns fortfarande en stor grupp män som blir sådär riktigt bindgalet provocerade av vassa, smarta, kaxiga och stridbara tjejer.

Snart sagt varenda tjej som syns offentligt berättar samma historia. Det kommer legioner av mer eller mindre hatiska, mer eller mindre mästrande, mer eller mindre sexuellt anspelande och anfäktade mail. Vissa av dem bara äckliga, andra ordentligt otäcka.

För qvinnor skola ju hvara hväna och ej gärna lägga sig i diskursen

För när kvinnor vågar ta sig ton så behöver de tydligen få ordentligt med kuk, gärna våldsamt, så att de tystnar. Joshen uttryckte problemet på sitt oefterlikneliga sätt för ett par år sedan, måste läsas. Fenomenet är rent ur sagt så dumt att klockorna stannar.

Samtidigt är det ett oerhört brutalt och effektivt maktspråk, ofta från personer som i allt annat känner sig tragiskt förbisedda, förminskade, nonchalerade, misslyckade och maktlösa. Som Anna Troberg påpekade i SVT Debatt så är det inte en ursäkt för beteendet, men samtidigt måste vi se och förstå vad som ligger bakom. Om det finns ett djupare problem som i kombination med bristande impulskontroll skapar dessa hatare, så kan vi inte bortse från detta.

Vissa av tjejerna som drabbas biter tillbaka, som Lisa Magnusson, vissa försöker resonera om saken som Jenny Nordlander, några gånger gör någon dumheten att stoppa foten i munnen offentligt, det är inte på något sett ”svenskt” som fenomen, inte heller tycks det vara något man skäms över när man blir påkommen med händerna i syltburken.

De rena hoten är något som drabbar även män, om än inte lika ofta, men just kombinationen av insinuanta eller till och med våldsamma sexuella anspelningar, maktspråk och hot är något som typiskt drabbar kvinnor.

Anna påpekade också att de ligger hos dem som har en röst i debatten att föregå med gott exempel. Det duger inte att till exempel kalla kommentarsfälten för ”pissrännor”. Eller för att ta ett annat exempel, så är det inte precis klädsamt att sätta upp facebookgrupper som ”Vita kränkta män” och glatt jubla över att en person som Per Ström lägger ner sitt deltagande i debatten. Då är man en del av problemet, inte en del av lösningen.

Men det räcker inte med tragiska figurer eller ömsesidigt dåligt beteende som förklaring.

Könsmaktsordningen

Jag brukar inte ta ordet könsmaktsordning i min mun, annat än möjligen för att driva med uttrycket. Inte för att jag inte anser att det finns en könsmaktsordning, det är bara att titta på skillanden mellan män och kvinnor i ett sammanhang som det här för att inse att det finns det visst.

Snarare handlar det om att jag är allergisk mot patentförklaringar som gör folk oförmögna att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Det går att se ett samhällsmönster som kan benämnas könsmaktsordning, utan att för den skull bortse från andra förklaringar. Den maktlöshet många upplever är en viktig beståndsdel, men för att vända på steken igen, så räcker det inte heller. Om det vore så att det räckte, skulle hatarna ge sig på oss män i lika hög grad som kvinnor.

Så könsmaktsordningen finns där som om det stod en skär elefant i farstun. Vi kan försöka låtsas som att vi inte ser den, men det är jävligt svårt när vi knappt kommer ut eller in i vårt hem. Den visar sig i just det fenomen som göra att starka kvinnor är så mycket mer provocerande än starka män. Män kan skälla på andra män, de kan kalla varandra idioter och till och med komma med hot. Men det tillhör inte precis vanligheterna att en man säger till en annan man att han behöver ett ligg för att han är så tjurig… och skulle det ske, skulle personen som kläckt ur sig dumheterna vara totalt bortgjord.

Män slipper oftast höra att de är så fula att ingen skulle komma på tanken att ge dem en kyss. Inte heller får de höra att de skall göra sig beredda, för nu är jag så kåt att jag kommer att vänta på dig utanför ditt jobb och ta dig – frivilligt eller inte. Sex används inte speciellt ofta som maktmedel mot killar, men desto oftare mot tjejer.

Det är en diskussionsdödare, ett förlöjligande, en härskarteknik. Kombineras det med hot, så är yttrandefriheten i fara.

Att kväva yttrandefriheten

För ett par månader sedan skrev Åsa Linderborg en artikel i Aftonbladet om de hot och det hat hon utsatts för:

”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud.” ”Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent.” ”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”.

Det är inte svårt att leta rätt på henne, skriver en annan och lägger ut min adress: Här bor hon.

Åsa får representera de ”kommunistiska kulturkoftorna” hos alla de vars politiska vurmer mer går åt homogen kultur och järnrör. Att hon (HON) vågar komma med kritik mot de egna ”utsatta” leden av fosterlandsälskare, det är en skandal i sig för dessa arga och marginaliserade stackare.

Vem vågar ifrågasätta dem?! Ställ upp packet mot en vägg och skjut av dem!!! Eller hur resonerar de egentligen?

En grundläggande värdering jag och Åsa Linderborg delar är just yttrandefriheten där vi båda inser att antingen har alla yttrandefrihet, eller så har ingen det. Det är ju lite tragikomiskt i sammanhanget, eftersom Åsa liksom jag är av den bergfasta övertygelsen att till och med förintelseförnekare måste ha rätt till sin röst. Och om vi anser det, så anser vi ju också att de som nu hatar henne så hjärtligt har rätten till sina åsikter och uttryck liksom alla oss andra.

Men om man missbrukar rätten att uttrycka sig fritt genom att låta tyckandet övergå i hot och trakasserier, så ger man vatten på kvarn åt de som inte riktigt har samma kompromisslösa syn på yttrandefriheten och gärna skulle vilja begränsa den betydligt. Räkna med att det kommer att komma både ett och annat förslag om hur man skall komma tillrätta med ”avarterna”.

Så har man bundit ris åt egen rygg. För när man inte klarar av att bete sig som en vuxen människa, så kommer andra att sätta tummen på en och tvinga fram det man borde kunnat själv. Tyvärr innebär det att precis den maktlöshet som var roten till behovet av att reagera kommer öka. Skillnaderna mellan de som har makten att tvinga och de som känner sig maktlösa, nonchalerade och misslyckade ökar ännu mer och vad har man vunnit då?

Så vad faen gör man?

Dels konstaterar man att problemet är både enkelt och komplicerat. Enkelt på så sätt att det är helt oacceptabelt att någon skall få sexuella trakasserier och hot i synen så fort de uttrycker sina åsikter. Komplicerat på det sättet att orsakerna är många och behöver ses, förstås och hanteras om det skall bli bättre.

1) Det första att inse är att en hel del av problemet är att inte få komma till tals.

Att känna sig förminskad, nonchalerad, misslyckad och maktlös är den perfekta grogrunden för hat.

2) Det andra är att se att något obehagligt har hänt med attityderna till sexuella trakasserier.

Samtidigt som vi blir alltmer jämställda mellan könen, så har jargongen inte blivit bättre utan om möjligt hårdnat. När jag var i tonåren på åttiotalet var det illa nog, men nu tycks det ha blivit ännu snäppet sämre.

Om glåpord som ”hora” är helt normalt, så är sexuella anspelningar som härskarteknik inte långt borta.

3) Det tredje är att inse att den som för ordet själv måste visa respekt.

Om man kallar sina läsare, som bemödar sig att reagera på det man skriver för deltagare i en ”pissränna”, så ökar man inte precis samtalskvaliteten. Vill man själv bemötas av respekt och ha friheten att uttrycka sina åsikter och bli bemött i sak, så skall man inte jubla när någon annan tvingas ur debatten eller blir förlöjligad.

4) Vi måste också inse att det inte är en frihetsfråga att ha rätten att sexuellt trakassera, eller hota någon.

Bara om vi alla är aktiva för att hålla nere sådana tendenser hos oss själva och sluter upp bakom den som drabbas, kommer den som har sådana behov tycka att det inte är värt det.

Låt aldrig någon komma undan med sådan skit. Försvara inte beteendet inför er själva eller andra. Ursäkta det inte hos dig själv eller andra.

5) Använd de lagar som finns och nonchalera inte problemet.

Det är alldeles för vanligt att förundersökningar om hot och trakasserier läggs ner. Vi behöver inte nya regler, men det är bra om de vi faktiskt har verkligen används.

Det är inte utan att man undrar över prioriteringarna i det moderna samhället.