Bjälken i ögat

Jag noterade att Pär Ström kastat in handduken. Jag noterade också reaktionerna på det. Jag får säga att jag blir lite brydd…

Pär är knappast den första som försvinner och lär inte heller vara den sista. Att skriva om brännande ämnen gör att man ibland får fullkomligt sjuka reaktioner. Ju mer ens åsikter sticker ut från den accepterade huvudfåran i debatten, desto hårdare är reaktionerna. Det har drabbat såväl feminister som ”antifeminister”, likväl som många andra som vågat sticka ut.

Själv är jag inte ”jämställdist”, som Pär, eller antifeminist. Inte heller är jag feminist om man i det begreppet lägger in ett allmänt förakt för män, men däremot är jag helt klart för jämställdhet.

På ett högst personligt plan och utan att ha jagat källor för att bevisa min tes, så tror jag att en stor del av skillnaden mellan könen är en social och kulturell konstruktion, där de få verkliga skillnader som existerar: generell muskelstyrka och roll i fortplantningen, extrapolerats till att gälla allt från hur vi skall bete oss, vad vi tycker om, våra drömmar, vårt självförtroende och allt annat som inte alls borde påverkas av vad vi har mellan benen.

Totalt sett innebär mina egna åsikter i frågan och en allmän allergi mot diskussioner där folk tar till fula påhopp som det naturligaste i världen, att jag inte följt Pärs blogg i någon större utsträckning. Jag har gjort några nerslag här och där, när jag varit nyfiken eller haft anledning, men inte mycket mer.

Jag har också fått en blandad bild av Pär själv, där jag inte riktigt kunnat göra klart för mig hur hans agenda ser ut. Detta för att jag upplevt det som en oklar mix av det sympatiska behovet av att ifrågasätta spelreglerna för diskussionen, med drag av konservatism som jag själv inte sympatiserar med och en oförmåga att stävja ytterligheter hos kommentatorer.

Trots detta och trots att jag till kanske fyra femtedelar känt mig tveksam inför slutledningarna, så har jag ansett att hans existens som bloggare och debattör är viktig för diskussionens vitalitet. Att bara ha ryggdunkare som alla tycker samma sak leder ingenstans. Det är först i konflikten, som vi kan hitta vägar framåt som blir hållbara utan att därför bli mästrande eller till och med förtryckande… Det gäller nästan alla diskussioner, inte bara den om feminism/jämställdism/jämställdhet.

Intolerans

Alla tycker tydligen inte att det är bra med två sidor i diskussionen. Det har inte alls förvånat mig, för så är det alltid i kontroversiella frågor. Det som däremot förvånat mig är att så många av de som gjort sitt bästa för att slå ner Pär Ströms inlägg i debatten och för den delen hela hans existens som debattör, borde veta bättre.

Många av dem är människor som åtminstone på pappret säger sig stå för yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en levande debatt. Det är journalister, författare, debattörer på en nivå som vet att sådana metoder faktiskt är fel. Att Pärs egna kommentatorer ibland betett sig som idioter, eller att dessa journalister, författare och debattörer själva fått stå ut med mycket skit i olika sammanhang är en undanflykt för det egna beteendet som är på verklig sandlådenivå. Det är som att höra sina egna barn ursäkta sig med att: ”Han började faktiskt!!!”

Sure, det är kul, så länge man kan glömma att det är en privatperson som häcklas.

Med en svag smak av galla i munnen men samtidigt en fascination liknande den man kan ha när man ser en bilolycka har jag tittat på kommentarer, flashbacktrådar och nu senast en absurd facebookgrupp. Facebookgruppen är absurd eftersom den så länge använde en karikatyr av en privatperson utan politiskt uppdrag som illustration för sitt ”värv”, samtidigt som den tillskrev honom unkna åsikter i frågor från högt till lågt. Satir i all ära, men bra satir är sådan som slår uppåt. Slår satir neråt så är det inte längre satir, utan vanlig ren och skär mobbning.

Missförstå mig rätt för jag anser inte att man måste klappa Pär Ström medhårs. Tvärtom finns det plats för kritik, i vissa fall svidande kritik. Det jag efterlyser är att man talar i sak och ställer motfrågor, istället för att försöka förlöjliga honom eller tillskriva honom åsikter han inte gett uttryck för. Han är inte ett parti som man kan driva gäck med som fenomen, han är en enskild debattör/författare och det han drivit är inte ett hatbudskap – alldeles oavsett vad man anser om resonemangen.

Jag förstår att det är lätt att raljera, ironisera över eller bara skoja med saker man tycker bara är fööööör korkade. Det är faktiskt helt OK till en viss punkt beroende på kontext. Det är när det blir ett lämmeltåg av det hela som det är dags att dra öronen åt sig. Precis som när en grupp möts fysiskt öga mot öga, så är gränsen mellan skämt/satir/ironi och mobbning hårfin.

I sådana sammanhang tycker jag ofta att man nästan fysisk kan känna när något slutar vara det ena och övergår i det andra. Det uppstår en otäck atmosfär där de inblandade inte längre har någon generositet kvar och drivs på av varandra. Online händer samma sak, men det är lätt att inte se helheten när man bara måste få vara lite fyndig och elak själv också. Snabba puckar som på Twitter underhåller ett sådant beteende, eftersom elakheter och fyndigheter anses roliga och premieras.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådana misstag, vilket jag skäms över. Jag har också själv raljerat mot person mer än en gång. Hittills tror jag mig ha lyckats känna av när det går överstyr och börja backa ner, men det här är inte fråga om att försöka beskriva mig själv som något slags oskuldsfullt vitt lamm. Det är svårt att aldrig göra sådana misstag om man är med och för en debatt. Konsten är att se det och försöka göra något åt saken istället för att bli fången i sin egen ilska.

Jag avslutar med att länka till den SVT-debatt, där det diskuterades om twittereliten stryper debatten.

Innan ni ”lyfter på hatten” för att en debattröst tystnar, fundera på vad en sådan sak verkligen betyder…

5 svar på ”Bjälken i ögat”

  1. Hatare är människor som vill stiga i hierakin i sin egen grupp genom att utmärka sig som mera radikala och mera hängivna än genomsnittet.

    Jag tror att skillnaden mellan skämt och hat går där.

    Skämt kan vara väldigt grova, men ändå ok därför att de inte har något syfte, mer än ett gott skratt i ögonblicket.

    Hat kan verka harmlöst, men ändå allvarligt när det är i ett syfte att framstå som mera radikal, mera hängiven än, för att avancera i ”cred”.

    Skämt (också grova) utan syfte sätter inte igång kapprustningen inom gruppen.

    Hat (också milt) med syfte sätter igång en sån kapprustning där till slut knäppgökarna tar över gruppen.

    Feminismen har också sin beskärda del av sådana kapprustande knäppgökar.

    Jag tror Pär Ström skulle ha varit mera försiktig med att skaffa sig ett ”följe”. Varit mera obekväm också för dem som vill avancera i ”antifeministgrupperna”.

  2. Jo jag håller med om att det skulle varit bra för Pär om han hållit mer rent bland sina kommentarer. Inte så att han skulle ha behövt sudda allt, men han skulle gott kunnat sätta ner foten mot de värsta avarterna.

    Det skulle berövat hans belackare från en del av ammunitionen.

    Det som stör mig är dock det totala karaktärsmordet som skett på Pär Ström och den skadeglädje som utbryter när han tystnar. Har vi redan glömt det där med att vi må hata vad någon säger, men vara beredda att ge vårt liv för rätten att säga det?

  3. Vi kan alla ha olika åsikter om Ströms arbete och hur han presenterat sina teser. Vissa håller med om allt, andra om en del och vissa tycker allt är uppåt väggarna. Men det alla borde kunna enas om – är att hån, lögner, nidbilder och till och med hot – är oacceptabelt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.