Att få något tillbaka trasigt

Någonstans läste jag att den ultimata grymheten inte är att bli berövad på något man älskar, utan att först förlora det och sedan få tillbaka det trasigt.

Jag kommer faktiskt inte på rak arm ihåg var jag såg det, men det gjorde intryck på mig. Jag har för mig att det handlade om ett barn som blivit bortrövat och sedan kom tillrätta långt efter det att alla gett upp. När barnet kom tillbaka till sina föräldrar så var de skrämmande främlingar för barnet, vilket efter åratal av längtan och sorg var den ultimata grymheten.

För mig har det sedan jag läste det varit en slags visdomsord, en påminnelse om att händelser inte går att ta om eller backa.
Det räcker inte alltid med ursäkter, pudlar eller försök att ställa till rätta, ofta måste man faktiskt göra rätt redan från början.

Jag har hittills låtit bli att skriva något om Saltkråkan AB, helt enkelt för att andra skrivit det som behöver sägas. Det är helt uppenbart för den som har mer än två hjärnceller att slå ihop, att Saltkråkans ”höga principer” om Astrids vilja och arv bara gäller så länge det inte finns pengar att tjäna. Det är med andra ord skenhelighet på hög nivå. Det finns inte en chans att någon skall tro på deras floskler så länge bolaget gör feta pengar på merchandise av diverse slag, utan i själva verket handlar det som vanligt om att behålla kontrollen över varumärket Astrid Lindgren och hennes figurer.

Man kan spekulera hur man vill om vad damen själv skulle sagt, det tycker jag inte ens är intressant för själva spörsmålet. Det som är intressant är den fullständiga lomhördheten för den mänskliga längtan och saknad som det handlade om. Något som dessutom rimmar oerhört illa med den mänsklighet som man hittar i många av Astrid Lindgrens verk.

Mycket riktigt kom den väntade pudeln så småningom, när Saltkråkan AB till slut insåg vilket getingbo de stuckit fingrarna i. Sent skall syndaren vakna heter det och i fallet Saltkråkan AB vaknade man lagom till dess att det inte längre spelade någon roll för de efterlevande till den döda pojke som älskade Pippi och herr Nilsson.

Tåget har redan kommit och gått kära Saltkräken AB, annonsen har redan tryckts och ni har genom era handlingar visat precis var ni står i förhållande till frågor om mänsklighet och varumärken. Om ni verkligen vill göra en pudel som betyder något, så föreslår jag att ni själva sätter in en annons (med de efterlevandes tillstånd naturligtvis), där ni har med herr Nilsson och beklagar att han inte gjorde entré förrän nu. Be barnet om ursäkt och be föräldrarna och de andra efterlevande om ursäkt på ett sätt som visar att det inte bara är ord.

Men det är väl knappast troligt med tanke på att ett barn som ville ha Pippi på sin födelsedagstårta fick nej…

Malin Billing på Saltkråkan AB förklarade tidigare i Aftonbladet att Pippibilder festmuggar och tallrikar är okej, eftersom det handlar om kalas. Hon hänvisar till Astrid Lindgrens önskemål som var att bilderna ska användas i Pippi-sammanhang. Och kalas ser Malin Billing som ett Pippi-sammanhang eftersom ”det finns i Pippi-böckerna”.

Tårtan är ju till ett barnkalas?

– Jaa, det är möjligt, men det är inte tillåtet. Så är det bara, säger Nils Nyman.

Ursäkta om jag inte håller andan i väntan på ett uppriktigt bevis för att ni inte resonerar med plånboken kära Saltkräken AB…

Ett svar på ”Att få något tillbaka trasigt”

  1. och på söndag läser vi att Guillou är bekymrad över att internet-”raserierna” nu ”rasar” mot att ett företag vill faktiskt bestämma över sitt IP men nu backar inför de ack så hotfulla barnpedofilnazistkommunist(zionist!)pirat-erna. På internet.

     

    *gäsp*

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.