Ett plötsligt och oväntat utbrott av sunt förnuft

Imorgon tas mangamålet mot Simon Lundström upp i HD. Lite oväntat reser sig då gruppledare från barnpornografigruppen på polisen upp och höjer rösten.

Björn Sellström, gruppledaren för barnporrjägarna vill bekämpa riktigt barnporrr, inte fjantigheter:

Om domen mot mangaexperten Simon Lundström står fast riskerar fokus att flyttas från bekämpande av bilder och filmer av verkliga övergrepp på barn till diskussioner om vi ska bedöma tecknande fantasifigurer som barnpornografi eller konst.

[… snip …]

Jag är tveksam till hur en fällande dom ska gagna de barn som utsätts för riktiga övergrepp som dessutom dokumenteras. Frågan har ett högt principiellt värde för hur rättstillämpningen i fortsättningen ska föras.

Björn vill inte riktigt gå hela vägen och beteckna hela lagen om tecknad barnporr som nys, vilket kanske inte är så konstigt i hans position. Det gör också att delar av hans artikel tycks halta en aning.

Kontentan är dock rätt tydlig och stark, för Björn inser hur betydelseglidningen kommer öka antalet fall som blir liggande på skrivborden, vilket knappast gagnar de barn som utsatts för direkta, verkliga brott. Björn är också noga med att skilja på verkliga barn och fantasifoster, vilket beslutsfattare varit lite väl dåliga på:

När vi nu har en lag som ska skydda barn från att bli avbildade i pornografiska sammanhang, låt oss då inte glömma att det är just barnen vi ska värna och låt oss inte jämställa dem med fantasifigurer. De barn som utsätts för övergrepp vilka dokumenteras förtjänar bättre än att hamna i samma kategori som ”människoliknande varelser”.

En lag om barnpornografi som inte förmår göra skillnad på fantasi och verklighet är obehaglig på många sätt och dessutom lömsk. Den som på goda grunder försöker kritisera en sådan lag hamnar nämligen i riskzonen för att misstänkas bära på en dold agenda, att själv vilja konsumera barnpornografi.

Nu är det inte det saken handlar om. Det handlar inte ens om hur grovt något till synes är. Det handlar om att barnpornografi skildrar en sexuell/sexualiserad situation där den ena parten har ett uppenbart och totalt maktunderläge och därför i realiteten saknar eget val.

Det förutsätter faktiskt att ett verkligt barn drabbats, i annat fall dras mattan bort under fötterna på hela legitimiteten för det underliggande resonemanget. Dessutom blir det hopplöst att bedöma sådana brott utan offer, då kulturell kontext och konstnärlig frihet gör det omöjligt att bedöma vad som vad.

Vem kan gissa sig till att den som ser ut som ett barn i bilden, i själva verket är den tonåriga killens i högsta grad vuxna och dessutom högskoleutbildade lärare? (Serie: Umi No Misaki)

De flesta av oss köper resonemanget att barnporr måste vara olagligt helt enkelt för att barn ÄR ett specialfall. Det är speciella i så motto att vi som vuxna har ansvar för deras väl och ve. Vi är kulturellt och i det närmaste genetiskt betingade att skydda barn över alla andra.

I annat fall skulle vi snabbt kunna konstatera att det minsann är lagligt och helt trivialt att söka rätt på bilder som skildrar de patetiska resterna av vuxna människor som förolyckats eller utsatts för dödligt våld (*). Inte ens när det som blivit kvar kan skrapas upp med spatel slår lagen till och vill syna våra ”vurmer” — och så bör det vara, eftersom alternativet är ett mått av kontroll som i sig är väldigt destruktivt för vår frihet, dels på kort, men ännu mer på lång sikt.

Det Björn missar är med andra ord att det inte räcker med att HD frikänner Simon Lundström, som just nu är lagens aktuella offer. Ser man till lagens utformning, så är det inte alls självklart att tingsrätten eller hovrätten gjort fel. De som gjort fel är lagstiftarna som lagt fram och röstat igenom en sådan lag och nuvarande politiker som tar lagen i försvar. Lagen borde omedelbart skrivas om för att endast omfatta resultaten av verkliga övergrepp, för allt annat är orimligt.

Det är orimligt dels därför att varje undantag i grundläggande tryck- och yttrandefrihet bör hållas så snävt som möjligt och dels för att det tar fokus från de verkliga brotten. Det vi alltså måste inse är att önskan att få bort allt vi inte tycker om är farligt för vår frihet och motverkar sitt eget syfte.

Snälla lagstiftare, låt oss ägna oss åt verkliga brott, med verkliga offer, så kanske vi kommer någonstans.

 

*) Tror ni mig inte om våldsbilderna, sök på ”bestgore” — men skyll inte på mig om ni blir gröna i ansiktet, jag har härmed varnat er.

6 svar på ”Ett plötsligt och oväntat utbrott av sunt förnuft”

  1. Personligen tycker jag det är alldeles för lite fokus på själva grundpremissen för den här stolliga skrivningen och tolkningen av lagen. Implicit finns premissen ”man blir pedofil av att titta på tecknad barnporr” — för det är ju hela anledningen för förbudet. Tecknade barn är inte barn och kan inte sexutnyttjas, så det är ju inte för de tecknade barnens skull lagen finns. Likaså så nämner du själv att andra groteska bilder kan man söka på utan problem, så det är ju inte heller någon överbeskyddande instinkt ”gone haywire” som det är frågan om heller. Så den här premissen verkar vara enda sättet att förstå den här inkonsekventa lagen, och då kommer följdfrågan. Kan detta samband påvisas i psykologisk forskning eller är det bara ett antagande som politikerna plockat fram ur arschlet? Troligen det sistnämnda.

  2. Jo, men det vet väl alla att man blir våldsam av våldsamma videospel och filmer. Att sexualupplysning är en uppmaning till ungdomar att ha sex. Och att man blir pedofil av att läsa manga? [/ironi]

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.