The worst common denominator

HAX är en klarsynt man som med några enkla meningar försöker förklara varför EU inte fungerar.

I Nyheter 24 skriver han om ”worst practice”, det fenomen som gör att det jämt är de med mest byråkrati, högst skatt, mest kontroll, sämst tolerans, minst transparens etcetera som är mest högljudda och sätter agendan för EU som helhet.

Jag har sällan sett det så enkelt och uppenbart förklarat. Tar du en kraftigt heterogen grupp, vilken som helst, av någorlunda storlek och bestämmer att alla skall göra gemensam sak och följa samma regler och normer, så kommer det att bli så:

En tumregel är att EU alltid kommer fram till det som är sämstWorst practice, för att tala engelska. Det är alltid de som har den jävligaste byråkratin, de högsta skatterna, den mest repressiva politiken och mest övervakning som är mest högljudd – och som vinner. Vilket sedan drabbar alla andra EU-stater.

Det ligger i hela ”harmoniseringstankens” natur att de som skall ”harmoniseras” går från friheten att välja själva till att inrätta sig under kollektivets regler och att de som är mest represssiva alltid kommer att ha den starkaste rösten. Det är till och med inbakat som en slags absurditet, att om de ”minst repressiva” lyckas tvinga fram konformism från de som är mer repressiva, så är även det en form av repression…

Ett samarbete i Europa är viktigt och positivt. Vi har slagit varandra i huvudet under så många sekel, att det verkligen är dags för något annat. Vi är förhållandevis små stater och därför sårbara på den internationella scenen, men tillsammans är vi oerhört starka.

Men vi är också ett område som producerat oerhört många byråkrater och autokrater. Skyddet mot detta är inte att lämna över nationalstaternas makt till en central byråkrati, det är snarast att sätta räven att vakta hönsgården.

Vi ser sällan kvällspressen jaga EU-politiker på det sätt som drevet går nationellt. Med få undantag kan de göra lite som de vill utan risk att bli synade. Det är guldläge för lobbyister, det är guldläge för alla de som vill verka utan att synas och vars agenda inte riktigt tål dagens ljus.

Vi har tyvärr i hela vår ansats helt missat att en försöka göra något åt den saken, istället sväljer vi vad dumheter som helst.

Därför kan vi räkna med att vi överlag kommer att se en harmonisering som hela tiden strävar efter att göra det sämsta till regel för alla och vars flexibilitet är som att se en elefant dansa balett.

2 svar på ”The worst common denominator”

  1. Loss aversion. Den som har något att förlora kämpar dubbelt så hårt som den som har något att vinna.

    Till och med ganska exakt mätbart dubbelt så mycket.

    Harmonisering skulle då innebära att existerande maximiregler väger dubbelt så mycket i vågskålen mot existerande minimiregler när gemensamma regler skall bestämmas.

    Och sedan, när de nya harmoniserade reglerna ligger betydligt närmare gårdagens maximiregler än minimiregler, är det ännu fler som  med näbbar och klor kommer att kämpa emot ”försämringar”.

    Jag tror ”loss aversion” kan förklara mycket av varför EU:s utveckling är så ensidigt i negativ riktning.

  2. Klart intressant det där med ”loss aversion”, det förklarar nog en hel del.

    Personligen tror jag nog att det är en del av förklaringen. En annan del av förklaringen är den förhållandevis dåliga insynen i och medvetenheten om vad som faktiskt händer på EU-nivå.

    Där kan folk sitta och bete sig som fullständiga idioter utan att egentligen synas.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.