En lektion i källkritik

När jag skriver detta handlar den mest lästa artikeln på www.gp.se om 26-åriga Mias skräckupplevelse utanför Park Lane. Mia säger att hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv och jag skulle kanske oreserverat tro på GP:s beskrivning av händelseförloppet om jag inte någon timme tidigare läst en anteckning på Facebook från Magnus ...

När jag skriver detta handlar den mest lästa artikeln på www.gp.se om 26-åriga Mias skräckupplevelse utanför Park Lane. Mia säger att hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv och jag skulle kanske oreserverat tro på GP:s beskrivning av händelseförloppet om jag inte någon timme tidigare läst en anteckning på Facebook från Magnus Albrektson, VD för Park Lane. Tyvärr kan kanske inte alla läsa vad Magnus skriver så jag citerar hans beskrivning av händelseförloppet på den övervakningsfilm som finns från händelsen här:

Sanningen på filmen är:

Hur denna Mia står i kön, gång på gång tjafsar med vakten om att hon skall gå in, att hon anser att de är fel på kösystemet, vakten försöker vid upprepade tillfällen prata med henne. Vakten öppnar tillslut repen för att be henne avlägsna sig, han anser inte längre att hennes beteende lämpligt. De fortsätter prata, han ångrar sig, stänger repen, alltså ger henne ännu en chans, men hon ger sig inte utan fortsätter. Vakten tröttnar och öppnar åter igen repen och ber henne lämna kön, Mia vägrar och menar istället att hon skall stå där hela kvällen och hindra andra gäster från att ta sig in. Men tillslut tycks Mia själv inse att vakten inte tänker ge efter fler gånger och att kvällen är över…

Då på filmen, ser man plötsligt hur Mia (pang) slår ett rakt slag rätt upp i ansiktet på vakten och rusar ur kön, man ser inte ens på filmen att vakten rört henne innan detta slag utdelas? Otroligt! Naturligtvis rusar vakten efter Mia ut på Avenyn och fångar in henne. Det är gissningsvis här Mia anser sig bli illa behandlad, att något kan ha gjort ont när hon fångas in och förs tillbaka till entrén. Polis tillkallas, även de anser och påpekar för Mia om hennes beteende. Polis griper henne.

Man kan nämligen inte bara slå en vakt rätt i ansiktet och sedan till GP gömma sig bakom att man ..reagerade instinktivt och viftade till lite mot vakten..

Jag vet inte om Magnus beskrivning är sann eller om Mias och GP:s bild av händelsen är mer korrekt. Att jag läste Magnus först påverkar mig möjligen att vara mer kritisk när jag läser GP-artikeln.

Om ordet negroes i skolundervisning

Men detta fick mig att tänka på en händelse på barnens skola förra veckan som också gav upphov till en vinklad(?) GP-artikel. Mina barn går på Streteredsskolan, en skola som ligger precis intill Sagåsen, migrationsverkets anläggning i Kållered, där min fru arbetar. När GP gjorde en helsida om rasism på Streteredsskolan och intervjuade anställda på Sagåsen om detta reagerade vi i familjen som ni kan förstå. Det hela handlade om en stencil med övningsuppgifter i engelskan som innehöll ordet negroes.

Helsidan (eller snarare uppslaget) består av en stor bildyta med bild på skolan, på rektor Björn Blomgren och en faksimil den omtalade stencilen. Bilderna flankeras av tre artiklar. En intervju med rektor där han förklarar förekomsten av övningsmaterialet. Det handlar om kopierade extrauppgifter i engelska som några elever i sjuan fått. En artikel som innehåller upprörda reaktioner från skolverket och skolinspektionen. Den tredje artikeln är en intervju med migrationsverkets bemötandeombudsman. Artikeln finns inte i nätupplagan. Så jag citerar lite här:

– Jag blir helt förskräckt!
Migrationsverkets bemötandeombudsman Marina Bengtsson arbetar på Sagåsen – mitt emot Streteredsskolan. Hon låter närmast chockad över elevernas översättningsuppgifter
– Jag skulle aldrig kunnat tro att sådant förekom i Sverige. Det är ju termer och ord som man överhuvudtaget inte använder idag. Om det nu står i en gammal bok ska man ju inte använda den i undervisningen! säger hon och upprepar gång på gång ordet ofattbart.

Det var inte bara i GP händelsen uppmärksammades. Bland andra Expressen och Svenska Dagbladet skrev också om det. Centrum mot rasism reagerade starkt.

Själv använde jag händelsen som underlag för en diskussion om källkritik med mina barn. Båda verkade tycka att såväl tidningarnas som lärare och rektors reaktion var överdriven. Jag vet inte vad som skulle vara en proportionerlig reaktion i denna situation. Jag vet bara att det är en väl fungerande skola, med en rektor och ett kollegium som jag litar på. En skola som inte är värd att kokas ner till ett uppslag i GP om rasistiska skolmaterial.

En gammal stencil råkade innehålla ordet neger. Den har inte blivit utstädad eftersom den bara används med långa mellanrum som extramaterial. Det var en handfull elever i sjuan som fick göra den denna gång. Läraren ifråga arbetar i vanliga fall med att lyfta fram ord som fått förändrad klang eller betydelse, däribland ordet negro. Att detta leder till att myndigheter uttalar sig förfärat om skolan, att undervisningen avbryts för krismöten, att skolan omgående ska starta en genomgång av allt studiematerial, framstår åtminstone för mina barn som lite av en överreaktion.

Hur mycket sanning kan vi få

Hur var det med källkritiken då. Jo, den äldre sonen och jag hade ett intressant resonemang om hur man kan ställa frågor till en tjänsteman för att få den rätta upprörda reaktionen. Den yngre sonen ryckte mest på axlarna åt alltihop. Han hade missat en bildlektion utan vettig anledning. Min pappa som ofta kunde läsa om sitt jobb i tidningen, eftersom han var domare, sa till mig som barn: ”Varje gång du läser i tidningen om ett skeende som du själv varit inblandad i så känner du inte igen vad du läser.” Jag har många gånger noterat att denna princip stämmer. Den obehagliga följdslutsatsen av den är att inget som står i tidningen är riktigt sant. Det är alltid vinklat eller missförstått eller både och.

Jag hävdar inte att alla journalister alltid ljuger. Jag menar bara att det är en bra utgångspunkt att ha när man följer saker via medier. Vi bör alltid fråga oss om det vi läser är sant. Nu har mina barn också fått stifta bekantskap med denna princip. Jag hoppas bara att den kan hjälpa dem att navigera i en värld där förmågan att förhålla sig kritiskt till information kommer att bli allt viktigare, oavsett om det gäller dagstidningarna, teve, Wikipedia eller läroböcker.

Verkligheten är komplex och sanningen undflyende. Mia kan både vara ett offer för misshandel och själv ha orsakat händelsen. Mina barns lärare kan ha råkat använda ordet neger i sin undervisning utan att vara rasist. Oftast får vi nöja oss med att inte veta vad vi ska tro.

Jag hoppas också att detta är något som journalister, bloggare och andra opinionsbildare tar lärdom av och tar på allvar. Ibland tvivlar jag. Ett bättre exempel på detta än Twitterdrevet som Kjell Häglund beskrev i sin krönika En vädjan till alla journalister häromveckan kan inte jag komma på.

Tack Kjell för en fantastisk viktig påminnelse till alla oss som skriver, som uttalar oss och som sprider vidare. Var inte slö. Var nyfiken och kritisk eller håll fingrarna borta från publiceraknappen.