Tragiken är lika stor som aningslösheten

Omröstningen om datalagringsdirektivet kom och gick. Med en stämma som en klassisk auktionsförrättare matades besluten genom kvarnen. Att DLD gick igenom var ungefär lika oväntat som att solen gick upp i öster, men ändå har jag svårt att smälta den automatik med vilken vår integritet röstades bort… än en gång. Den har tydligen inte något värde, vår integritet?

Den kanske största tragiken, är hur aningslösa och ointresserade alla tycks vara. Vi är en ganska liten grupp som skriker oss hesa, resten tycker mest att: ”Det var väl tråkigt, vad skall jag köpa till middag?”

Ännu mer obehagligt är den avtrubbning som drabbar inte bara de som är ointresserade av politik, utan alla. Inte ens politikerna tycks riktigt ta frågans alla dimensioner på allvar, med 41 undantag. Inte ens när en av deras egna utredare Patrik Fältström påpekar att andra saker har hänt i politiken, saker som helt ändrar spelplanen. Det som skulle varit något som endast användes för det allra allvarligaste brotten, kan redan från början komma att användas slentrianmässigt även för brott som bara ger böter i straffskalan.

Men tänk tanken att alla de absurda panoptikon-lagar som antagits de senaste dryga decenniet, alla skulle lagts som en samling propositioner att ta ställning till vid ett och samma tillfälle:

  • Teleavlyssning utan misstanke om man råkar ha kontakt med misstänkt. Avlyssning, kameraövervakning och postkontroll får till och med får användas bara det finns anledning att anta att en person kan komma att begå vissa allvarliga brott.
  • Polisen får numera i smyg får installera buggningsutrustning även i andra utrymmen än den misstänktes hem, om det finns ”särskild anledning” att tro att den misstänkte kommer befinna sig där.
  • Överskottsinformation från avlyssningen får sparas och användas ”brottsförebyggande”.
  • Information i mycket högre grad än tidigare får delas med utlandet och utländsk makt kan få bedriva gränsöverskridande övervakning.

Sen har vi det stora som i alla fall märkts i debatten:

  • FRA-lagen, det vill säga ständig avlyssning av all trafik som passerar landets gränser, det vill säga en stor del av all internettrafik. ”FRA-shoppen” skulle från början inte vara öppen för andra än försvaret, men numera kan även polisen beställa…
  • IPRED, som till och med tillåter privata aktörer att begära ut information om personer bakom IP-nummer på nätet. Vilket gör att de kan dra folk inför domstol i civilrättsliga mål. Tidigare har endast polisen kunna begära ut sådan information och då endast för brott som kan ge fängelse.
  • Och nu DLD, med vilken man kan spåra i princip varje steg vi tar genom att kolla var och när vi kopplar upp oss mot telenät och internet, vem vi kommunicerar med och hur. Ringde du kvällspressen? Har du pratat med läkare nyligen? Porrsurfade du på lunchen i tisdags och varför ringde du ett telefonsamtal från porrgatan några timmar senare? Det är ett direktiv som gör våra datorer, surfplattor och telefoner till vårt privatlivs fiender.

Snart kommer dessutom ACTA och om den passerar EU kommer våra politiker säkert som amen i kyrkan rösta igenom det också.

Det finns mer att läsa på http://opassande.se/integritet/index.html

Som sagt, tänk tanken att alla dessa förslag kommit upp under en och samma vecka, istället för att vara spridda över tiotalet år. Avlyssning av oskyldiga på rena spekulationer, kartläggning och insamling av information från alla svenskar överhuvudtaget. Överlämnande av polisuppdraget till privata aktörer. Glöm anonyma tips till pressen, glöm ditt privatliv, glöm att ha hemligheter välkommen till panoptikon.

Det är därför jag skäller på idioterna som bagatelliserar problemet.

Texten för dagen är av Waterboys, ”Be my enemy”:

My hands are tied
I’m nailed to the floor
feel like I’m knockin’ on the
Unknown Door
there’s a gun at my back
a blade at my throat
I keep on findin’ hate mail
in the pockets of my coat

Well I’ve been trying to grow
I been coolin’ my heels
I have been workin’ in the fields
and I can’t get to sleep
I can’t catch my breath
I can’t stop talkin’ and I
look like death!

but I will put right this disgrace
I will rearrange you
If you’ll be my enemy
I’ll be your enemy too

Det största problemet är ändå att fanskapet träffat i stort sett hela världen. Vill du slippa, får du bosätta dig på en ö någonstans i ingenstans och sluta kommunicera med omvärlden. Då kanske du får ha ditt privatliv ifred.

Suck!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , .
This entry was posted in Allmänt fribasande, Dagsfrågor, Politik and tagged , , , . Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

13 Comments

  1. Tor skriver:

    Bra skrivet. Jag delar helt din frustration.

  2. Anders Widén skriver:

    Detta och att jag sökte hjälp hos af när min författarfirma började gå knackigt knäckte mig. Akut sjukdom bröt ut. Jag har utan att veta det haft bipoläritet liggande latent inom mig. nu, efter 2 års kamp och utprövning av medicin börjar jag komma någorlunda på banan igen. 

    Ibland kan jag fråga mig om man behöver vara en smula introvert och reflekterande, samt ha viss benägenhet till depression för att förstå vidden av denna  repressivitet som läggs över oss. Jag har läst ett flertal artiklar att människor med dragning åt det introverta och lite deprimerade hållet faktiskt har en klarare verklighetsuppfattning. 

    Poeter sägs vara samhällets känselspröt. Jag säger inte att vi alla är deppnissar som skriker oss hesa, men jag vill ändå påstå att vi är rätt många olika sorters poeter som värnar livets vackra och ljusa värden. Varför, varför vill inte det stora flertalet förstå? Vi är på väg in i en otäckhet av gigantiska mått. Med öppna ögon kan jag tycka. 

    Det finns faktiskt inte mediciner nog som kan få mig att stå ut med detta, möjligen sömnpiller eller medel som gör mig totalt avtrubbad. Tyvärr vill jag inte ta sådant, jag har av misstag provat även sådan medicin eftersom vi alla reagerar så olika på psykofarmaka – och när jag får i mig sådant kan jag inte ens ta hand om mina barn.

    Jag vill uppleva mina barn. Jag vill också ge dem en fin framtid.

    Det ser inte ut som att jag kan ge dem ett tryggt och rättssäkert samhälle. Jag är mycket sorgsen över det.

     

  3. Anders Widén skriver:

    Dristar mig till att lägga in en länk här som är litegrand off topic, men ändå relaterad på det sätt att om våra politiker får upp ögonen litegrand för hur Öppen Källkod fungerar, med just öppenhet, samarbete osv, istället för att stänga in, bevaka. 

    Så kanske, kanske det om 50 år eller så kan ske ett litet paradigmskifte; att vi går från upphovsrättsslaveri, patentinlåseri jämte repressiv lagstifning till något som är trevligare.

    Jag lägger länken eftersom jag gärna söker stöd och hjälp i att förbättra motionen, därmed vår sak. 

    http://djingis.blogspot.se/2012/03/motion-om-oppen-kallkod-till-kommunen.html

  4. Marcus Fridholm skriver:

    Anders, får jag i min tur rekommendera lite läsning apropå att vara introvert:

    http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2003/03/caring-for-your-introvert/2696/

    Den får mig att rysa av igenkännande…

    Lars-Erick, historien sladdar som vanligt fram som den gamla Volvon i reklamen när den bränner däck. Tillbaka till framtiden liksom, där vi nu igen står i ett skede av historien där den frihetliga gnistan inte brinner så starkt bland de som regerar runt om i Europa. Nu liksom då finns en helt annan riktning parallellt, där emancipation och nytänkande frodas. Det är lätt att glömma att samma period som gav oss Hitler, Mussolini och Franco, också gav oss några av de mest tongivande konstnärliga, litterära och filosofiska riktningar. Nu, liksom då, så kan ingen riktigt föreställa sig att diktaturens kreatur lurar under ytan.

    Det finns som jag ser det två stora skillnader och vi får se vad de betyder. Den ena skillnaden är dagens omedelbara kommunikation, men den försöker ju våra regeringar sätta munkavle på. Den andra är att de potentiella diktatorerna lärt sig demokraturens fördelar, att låta oss tro att vi styr själva medan de egentligen fattar besluten ovanför våra huvuden.

    De glömmer helt enkelt vilka de företräder och då borde de befrias från den tunga plikten att befinna sig på en position där de behöver minnas sådana saker. Det finns andra som förhoppningsvis har bättre minne.

  5. Tor skriver:

    Tack för den där länken Marcus. Intressant läsning.

    Jag fastnade speciellt för den där distinktionen mellan att tänka innan man talar och att tänka genom att tala, samt att blygsel inte behöver ha att göra med om man är introvert eller inte.

  6. Anders Widén skriver:

    Tack för länken! Jag har även hört en del bra på TED om introverta, exv Susan Cain.

    En länk http://www.ted.com/talks/lang/en/susan_cain_the_power_of_introverts.html

     

    vi har haft en del bekymmer med att separera min introverta sida från sjukdomen bipolär. Ett tag trodde vi att jag möjligen hade Asperger, vilket ledde lite vilse i medicineringen. Nu har vi prickat bättre med medicineringen och då träder också faktiskt mina riktiga personlighetsdrag fram i en klarare dager. 

  7. Marcus Fridholm skriver:

    Jag har funderat på att göra ett fullständigt Myers-Briggs test, ett test som utgått från jungianska tankar om personlighetstyper. Där definieras fyra par egenskaper:

    • Extravert-Introvert (I-E),
    • Sensing-Intuition (S-N),
    • Thinking-Feeling (T-F),
    • samt Judgement-Perception (J-P).

    Det första paret handlar då naturligtvis i grund och botten om ifall man får eller spenderar energi på sociala sammanhang.
    Det andra paret handlar om att ta in och tolka information: direkt, konkret, här och nu, eller abstrakt, associativt, teoretiskt och intuitivt.
    Det tredje paret beskriver beslutsprocesser och kan grovt delas upp i tänkande med viss distans och logik och kännande som väger och strävar efter harmoni och konsensus.
    Det sista paret handlar om livsstil och vilken funktion man föredrar att använda i sin relation med omvärlden: perceptivt via intryck och intuition, eller bedömande via känslor eller logik.

    I Myers-Briggs finns inga rätta svar, det finns inte någon värdering mellan Extravert-Introvert, Sensing-Intuition, Thinking-Feeling och Judgement-Perception. Är du ”Thinking” snarare än ”Feeling”, betyder det inte att du automatiskt tänker ”bättre”. Snarare är det ett sätta att förstå sig själv och andra, vilket gör att man kan interagera utan att driva varandra till vansinne.

    De egentester jag gjort, men som inte på något sätt är uttömmande landar på INTP, jag gjorde en snabb översättning på den beskrivande texten:

    ”Strävar efter att utveckla logiska förklaringar på sådant som intresserar dem. Mer intresse för idéer än social interaktion, teoretiserar och abstraherar. Tysta och autonoma, flexibla och anpassningsbara. Har en ovanligt stark förmåga att dyka på djupet för att lösa problem inom deras eget intresseområde. Skeptiker, ibland kritiska, alltid analytiska.”

    Jag är inte säker på att det är hundraprocentigt, men å andra sidan är nog de flesta en mix av typer där det som definierar typen snarare är vad som är mest dominant. Det är en kul modell dock och en som känns som att den ökar min egen förståelse för hur jag fungerar.

  8. Anders Widén skriver:

    Jag valde en av mina introverta jular att fira den i ensamhet. Jag lånade hem flera delar av jungs verk och hann igenom pass 2000 sidor. Mitt i allt kom en förment vänlig människa som inte stod ut med att jag var ensam. Hon hade en korg full med julmat med sig.

     På något sätt är jag tvärsnabb i min intuitiva känlsa som säger mig ”Försvinn”. Men jag har aldrig vågat lita på den känslan, ibland är den också helt bortkopplad, det finns ingen koppling alla mellan mitt huvud och min magkänsla, troligen är det när jag har ett skov av min sjukdom, då täcks alla nyanser i mina känslor av ett övermäktigt depressivt brus och/eller en kontinuerligt påslagen ångest.

    Jag känner igen mig helt i din beskrivning av dig själv ovan. i fallet med den rara tjejen, som jag givetvis hade ett erotiskt intresse av, satte alltså all min analysförmåga in. jag började loda hur jag borde uppträda, lade upp teorier för att logiskt förstå situationen, men jag fick inte ihop det. Jag gick vilse i mitt eget djup så till den grad att jag inte kunde säga något vettigt. Idag förstår jag att det korrekta vore att på ett bra sätt förmedla: ”Kom in, vi äter lite, så älskar vi.” istället stod jag där och såg troligen väldigt avvisande ut, men jag analyserade ju bara – samtidigt som de underbara tankarna jag hade haft tillsammans med Jung till mitt förtret alltmer smulades sönder.

    Jag minns inte, men att döma av andra liknande situationer och minnen blev det troligen en besvärad stund vid mitt köksbord där åtrån till sist vältrade sig in i mig, men då hade jag redan gjort bort mig så mycket att jag hade en rätt ledsen flicka framför mig, en extrovert typ som inte alls förstod var jag befann mig, inte kunde läsa mig, medan jag långt inom mig faktiskt och trots allt kunde läsa av situationen men utan att kunna reparera eller göra något åt den.  Alla ens tankar gör en ju en smula långsam i sociala situationer.

    I ungdomen kunde jag undra; varför är döda författare mig ett kärare sällskap än levande människor?

    I tidig vuxenhet upptäckte jag att jag hatade fikaraster och hellre satt kvar och jobbade. Jag hade ännu inte förståelsen att större sällskap gjorde mig utmattad, med större sällskap avser jag troligen fler än att vara på tu man hand med någon jag uppskattar. Ett stort misstag jag lät mig övertalas till av min hustru var att skaffa tre barn. Min introverta personlighet parat med bipoläritet gjorde att mitt psyke inte hade någon annan stans att ta vägen en att sjunka rakt in i en totalt förlamande depression. Samtidigt, med hjälp av medicin, har jag nu klättrat upp till en aldrig tidigare social nivå; jag tycket om att vara med fyra personer samtidigt! Hustrun och mina tre barn. Dock måste jag få några timmar för mig själv varje dag, helst i min skrivar/målarverkstad. ibland jobbar jag frenetiskt där, ibland kan jag utan att märka det dagdrömma bort 6 timmar eller mer. Hustrun kan inte ens ropa på mig, jag hör inget och när hon kommer ut till mig (litet eget hus på gården) kan hon häpet undra vad jag gjort hela tiden. jag kan inte svara. Mitt sinne har varit överallt, tänkt ut pyrolysapparater, mediterat över reinkarnation ur ett kvantfysiskt perspektiv, försökt ställa mina egna rädslor för ett kontrollsamhälle i relation till de som vill bygga ut kontrollapparaten. Dessa tankar leder aldrig någonstans, de hamnar i en vågskål som aldrig tippar åt något håll. Mina egna försök att reda ut saker logiskt för mig till en svindlande brant av osäkerhet – varifrån får jag mina ändå bergfasta övertygelser? Exempelvis att vi alltmer snor in oss i ett samhällssystem som har en otäck totalitär tendens. 

    I mina bipolära uppåtskov blir jag hektiskt extrovert. Som alla manodepressiva kan jag sätta igång de mest vansinniga projekt, men som tur är för min ekonomi och även min omgivning har jag tack och lov min analysapparat med mig. Däremot blir jag headhuntad av landshövdingar, jag kan gå upp på sossarnas högkvarter för att någon timme senare komma ut med en budget på flera miljoner för att utföra en del av en valkampanj. Just då har jag all denna kapacitet, den är reell. Inte bara ett luftslott. Även erotiskt händer det något märkligt.  I mina introverta stunder finner ingen mig attraktiv, men plötsligt haglar det in brudar i mitt liv. Jag är den trognaste långa perioder i min inåtvändhet, men plötsligt exploderar det för mig, jag blir gränslös. Min mor var likadan, och det ansågs naturligtvis fortfarande som slampigt under 60-talet, trots den sexuella frigörelsen.

    Varje uppåtsving har en otrolig baksmälla, då faller jag rakt ned i klinisk depression. Gör jag självskattningsskalan enligt MADRS https://www.psykolog.nu/behandling/kbt-for-depression/depressionstest-madrs/ brukar jag hamna under 45, vilket innebär att man bör läggas in för att inte riskera självmord i det fall man fortfarande kan vara aktiv, i andra fall riskerar man även svält då man inte ens tar sig ur sängen. Att göra så enkla saker som att betala en räkning blir oöverstigligt. 

    Rent praktiskt gör detta pendlande att jag får svårt att ha ett vanligt jobb, även frilansandet slås ibland sönder, man står där med flera miljoner från sossarnas högkvarter men kraschar i klinisk depression och kan inte utföra ett skvatt. 

    Att äntligen bena ut detta med min personlighet mer ordentligt kan vara till oerhörd nytta. Jag har inte förstått att jag inte alls är stresstålig eftersom jag hoppar fallskärm, har inga problem att vara i ledande position osv. Men det finns annan stress. Att sitta i ett fikarum, att tvingas vara med många personer samtidigt och hela tiden vara tvungen att logiskt tänka ut vilka sociala koder jag bör upprätthålla, för samtidigt känner jag in verkliga stämningar bakom allas masker, vilket gör att det fysiska mötet som pågår i rummet är en total chimär. Jag står helt enkelt inte ut.

    Även när folk eller organisationer ställer krav på mig blir jag stressad.  Jag vet ju att jag när som helst kan krascha och eftersom jag är samvetsgran och noga och lojal är det bland det värsta som kan hända mig, att inte fullgöra mina uppgifter. 

    Det här har jag inte förstått. Men om det är en del av min naturliga, icke sjuka personlighet, så bör jag ju inte bli chef igen, trots att jag rent kognitivt klarar av det. Jag bör inte stressa mig själv att sitta och låtsas vara trevlig i fikarum. 

    Jag bör välja ett yrke där jag får sitta i ett lagom kreativt flöde och knåpa för mig själv. medan andra människor är i oerhört behov av bekräftelse och uppmuntran rör det inte mig i ryggen vad andra säger, jag är helt autonom och vet i högsta grad när jag gjort bra eller dåligt. Och jag tycker det är väldigt kul att göra bra. 

    Så. På många sätt är vår dialog här mycket givande. För lyckas jag bättre än förut att agera mer enligt min personlighet finns det trolig chans att jag kan gå ned i medicinering, samt få färre både depressiva men även skenande skov. 

    Trots att bipolär sjukdom är kronisk finns det exempel på människor som genom att ta full hänsyn till sin personlighet, samt är noga med sömn, mat, träning kan återerövra ett bra liv. 

    jag kan avslöja att jag är livrädd för att gå tillbaka till mitt författarskap eftersom det efter 18 år inte längre bar sig ekonomiskt och att återerövra den verksamheten och få ekonomi i den igen är oerhört svårt. Samtidigt ser jag inte så många alternativ, för jag kommer inte på några yrken som kan svara mot min personlighet så att jag inte blir sjuk igen. 

    Jag har även börjat måla på allvar, tidigare har jag bara gjort det som avkoppling, och till min glädje är det många som vill köpa mina tavlor. Att vara i det kreativa flöde som uppstår vid målning är riktigt bra för mig. Om jag nu bara kan lägga in en lagom växel och inte börja skena kan det kanske bli ytterligare en liten födkrok. 

    Vänligen

    Anders

     

      

  9. Anders Widén skriver:

    Tack vare att du nämnde Myer-Briggs test hittade jag detta test http://se.41q.com/

    Det är lite som att läsa ett horoskop som råkar stämma till många dela, man känner igen sig väldigt och häpnar lite! (särskilt som jag inte tror på horoskop).

    Även om jag kände igen mig i ditt resultat ovan (från samma test?) känner jag igen mig ännu mer i mitt eget resultat. (även om jag givetvis är både skeptisk och kritisk) 

     

    _______________
    Självständiga, originella, analytiska och bestämda. Besitter exceptionell förmåga att omsätta planer i handling. Värderar kunskap och kompetens högt. Vill förverkliga sina visoner. Tänker långsiktigt. Ställer mycket höga krav, både på sig själva och andra. Födda ledare, men kan underordna sig andra ledare de respekterar och litar på.
    Karriärer som skulle kunna passa Anders Widén:
    Forskare, ingenjörer, professorer, lärare, läkare, tandläkare, affärsstrateger, organisationsgrundare, företagsekonomer, affärsföreståndare, chefer, militärer, jurister, advokater, domare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, psykologer, fotografer, forskningsledare, utredare, professionella pokerspelare.
    _____________________

    Kanske låter det skrytsamt att ha denna självbild, men det ser ju ut som mitt CV! Jag har varit chef, programmerare, systemerare, officer, fotograf… Professionell pokerspelare har jag inte varit, däremot har jag hållit på en del med något som mest kan liknas vid en variant av arbiträr betting.(sök på arbitrary betting).

    Att ha några av dessa lysande egenskaper men inte kunna utnyttja dem, det är min lott. Faktiskt lite överväldigande att av en slump se detta mönster klarare än jag tidigare gjort här i kommentarsfältet i livbåten!

  10. Göran Widham skriver:

    Anders – tack för att du är så öppen och delar med dig. Jag vill gärna fortsätta den här diskussionen med dig – men kanske i ett annat forum. Dels för att det jag vill säga är ganska privat, dels för att det är dags att låta bloggen handla om det den handlar om … ;-)

    Jag mejlar dig!

  11. Anders Widen skriver:

    ja, blev så inne i ämnet att jag inte märkte att jag hamnade helt off topic
    Svar kommer på mejl småningom.
    /a

  12. Marcus Fridholm skriver:

    No worries Anders. Det är OK att diskussionen blir OT när den är spännande.

  • I soffan kan ingen höra dig skrika
  • Tidigare inlägg

  • Donera till EU-valkampanjen!
  • Arkiv

  • Kommentarer

  • Christian Engström, din röst i EU