Om att trycka på rätt knappar

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.