I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:
Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.
Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.
Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.
Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.
Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.
För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.
Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag
Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
6 kommentarer
Jäkligt viktig aspekt Henrik, dessutom klart marinerad i härlig syrlighet mot Centerpartiet.
Jag försökte själv föra ett litet resonemang, bland annat i Centerkretsar, om andra tyckte det funkade att göra så. För man pratar hela tiden om at de mindre borgerliga partierna måste ”ta plats” och driva sina egna frågor, så är det bara att inse – det är svpårt att tvinga media att låta någon annan är partiledaren ”ta plats” för att föra fram partiets linje, samtidigt som hon dessutom råkar vara minister.
Vi får se hur det artar sig och om Annie kommer försöka agera på smama sätt i fler frågor…
Hej Lake! Själva grundfrågeställningen är mycket intressant. Traditionellt har regeringen ansetts ha kollektivt ansvar för sina beslut. T ex gick de statsråd som under kriget var mot att släppa genom den tyska Engelbrecht-divisionen inte ut offentligt med sin avvikande linje, inte heller Undén när han blev överkörd om baltutlämningen efter kriget (Han fick tvärtom ta diuskussionen …) När så socialdemokraterna under sina sista perioder vid makten samarbetade med V och MP fanns en tydlig irritation inom (s) att medan de socialdemokratiska ministrarna solidariskt försvarade och förklarade de kompromisser man gjort med samarbetspartierna gick dessa ut och kritiserade den framkompromissade politiken som inte tillräckligt radikal. Det fanns dem i (s) som hoppades att det skulle ändras om stödpartierna togs in i regeringen. Men det verkar istället som att utvecklingen går mot att man luckrar upp solidariteten inom regeringen mot regeringsbesluten…
Varför är det så svårt att säga saker som att ”Regeringen är emot fildelning och anser att upphovsrätten måste skyddas till nästan varje pris, men jag personligen håller inte med regeringen i den frågan.”?
Stefan: Inga problem alls. Så länge man inte är en del av regeringen, eller sitter i riksdagen och röstar för regeringen mot det man säger.
Fast det borde väl inte vara några problem att säga sanningen, Centern skall självklart vara tydliga, inte bara med sina egna åsikter utan också med de kompromisser de gör. Om Centern röstar med M bara för att få sitta i regeringen utan att få något inflytande så sviker de sina väljare, Att C röstar mot sin egen politik i en för deras väljare mindre viktig fråga för att få inflytande i någon annan, för deras väljare viktigare fråga är en självklarhet, men väljarna bör få så mycket information som möjligt om vilka kompromisser som görs och varför.
Lööf borde självklart kunna skilja på sina egna åsikter, partiets åsikter och regeringens beslut. (Som minister får hon lov att följa regeringens linje, Som partiledare ska hon driva partiets politik, men som politiker skall hon vara tydlig med sina egna åsikter så att väljarna och partimedlemmarna kan välja rätt.
Hej SF! (1) Det som gör frågan komplicerad är att olika frågor är olika viktiga för olika väljare. För en centerpartist är det integritetsfrågan som ligger i topp, för en annan en levande landsbygd, för en tredje kärnkraften. För den som brinner för jordbrukssubventioner kan det vara rätt viktigt att före valet veta om Annie tänker prioritera fildelning och integritet eller levande landsbygd när hon sedan sätter sig och förhandlar. Och på samma sätt kan det vara värdefullt om ett breddat PPs väljare att veta vilka frågor som är högst prioroiterade när vi sätter oss och förhandlar.