Ekonomiska självklarheter och obehagligheter

Det skall vara fan att vara liberal med vurm för frihandel och marknadsekonomi! Realiteten just nu gör att jag trots att min grundinställning till tillvarons principer ändå länge känt att hela dimensioner saknas i debatten, dolda bakom den traditionella höger-/vänsterskalan.

Ett samhälles ekonomi bärs upp av att det stora flertalet har en inkomst. Dels innebär det skatter, som kan användas till det gemensamma fromma. Dels innebär det en genomströmning av pengar genom samhället, vilket i sin tur förhoppningsvis genererar möjligheter till inkomster. Inkomster för de allra flesta uppnås bäst genom ett levande positivt utbyte, en positiv spiral där företagsamhet ger mer företagsamhet. En situation där folk är företagsamma för att det är lätt att vara företagsam, för att det ger mat på bordet och ett bättre liv för en själv och de närmaste.

Trots att detta knappast är någon stor hemlighet och trots att i princip varenda politiker gör näst intill vad som helst för att försöka öka sysselsättningen, så är vi på väg bort från denna för samhället hälsosamma situation. Dels blir vi allt effektivare, så att färre gör mer och dels konkurrerar vi globalt.

Att stoppa tillbaka kycklingen i ägget är vare sig möjligt eller önskvärt, vi kan inte oupptäcka det som blivit upptäckt, inte outveckla det som utvecklats, inte heller kan vi rimligen ineffektivisera det som blivit effektiviserat. Möjligen kan vi i det allra sista lära oss att ta bättre vara på de människor som skall vara allt effektivare…

Det som krävs är nog att vi inser att vi måste mogna in i den nya situationen och att det måste gå fort. Vi måste lära oss hur utvecklingen förändrat spelreglerna och vad som därför inte fungerar längre, hitta nya strategier som fungerar och till och med våga kasta våra kära gamla sanningar på sophögen om de inte längre är relevanta.

Kejsarens nya kläder

För det tycks som om kejsaren har nya kläder. Kläder som bara den som är intelligent nog kan se…

När Bulgakow skrev ”Mästaren och Margarita”, så drev han med den sovjetiska byråkratin: med småpåvar, oginhet, regerrytteri, etablerade sanningar, svågerpolitik och högmod. Hade Bulgakow skrivit boken idag, så hade det funnits mycket inspiration att hämta i nuet, trots att det gamla Sovjet sedan ett par decennier inte längre existerar. Det gamla Sovjets bolsjevikiska dumsnutar matchas utan problem av dagens placerare, pyramidspelare, företagsledare, effektivitetskonsulter, politiker, byråkrater och lobbyister. Av folk som skor sig själva i processer som en sexåring kan räkna ut inte leder till något bättre utanför deras egen lilla begränsade sfär. Vem vinner i längden på hänsynslös exploatering i en värld som i allt raskare takt blir en global by? Vem är inte förlorare när människorna låter maskiner fatta ekonomiska beslut utan att själva lägga sig i processen eller våga överpröva besluten. Exemplen på dumheter där det är värst för verkligheten om kartan säger något annat är inte kort. Frågan är när vi vågar harkla oss och höja rösten för att säga att, ”så här var det väl ändå inte menat att det skulle fungera?”

Vad kan man säga när en av våra verkliga ”Mr Market”, en verklig ultrakapitalist utbrister:

Under de senaste krisåren har nollräntor och stimulanser gjort att företagsvinsterna stigit men antalet fasta jobb sjunkit. Om inte denna skevhet rättas till blir på sikt alla förlorare, både löntagare och aktieägare, varnar Bill Gross. Människor utan jobb tenderar nämligen att konsumera ganska sparsamt. Denne man, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt.

Det betyder inte att vi måste sluta vara liberaler om vi nu var det, eller frihandelsvurmare, eller vänner av marknadsekonomi. Det betyder inte heller att vi måste vurma för att reglera oss in i vansinnet.

Däremot betyder det att vi inte kan avhända oss ansvaret att peka ut och kräva åtgärder mot rena dumheter. Vi behöver inte på modernitetens altare lägga rätten att peka och utbrista: ”Men, han är ju naken!”

2 svar på ”Ekonomiska självklarheter och obehagligheter”

  1. Det finns en ”post-Keynesiansk” ekonomisk skola vid namn ”MMT” (Modern Money Theory) som propagerar för att införa en Jobbgaranti — garanterat jobb för den som vill till någon sorts minimilön. (Hur högt denna minimilön skall sättas blir en politisk fråga.)

    Inte nog med att de sociala och mänskliga kostnaderna för arbetslöshet är rätt brutala. Enligt post-Keynesiansk teori är det mycket osannolikt att den privata sektorn själv kan åstadkomma full sysselsättning (annat än i undantagsfall). Man menar — till skillnad från neoklassisk teori (d.v.s mainstream) — att arbetslöshet *inte* beror på pris- och lönestelheter och statliga interventioner, utan är en fundamental egenskap som följer rent logiskt av hur en modern monetär ekonomi fungerar. Därför krävs det statliga interventioner för att åstadkomma full sysselsättning, vilket dessutom kan bidra till ökad prisstabilitet (d.v.s minskad inflation!)

    Jag (som blivit rätt fascinerad av deras teorier) har själv försökt sammanställa argument och dylikt för Jobbgarantin här på deras Wiki:

    http://mmtwiki.org/wiki/Full_Employment_along_with_Price_Stability

    — men det kanske går att hitta bättre källor.

    Det finns en massa standard-motargument förstås. Det kommer bli administrativt klumpigt, korruption kommer uppstå, det blir dyrt etc. Yttrande av sådana argument bör kanske för tydlighets skull följas av ”– så därför tycker jag att det är bättre att folk går arbetslösa”.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.