Vem vann egentligen?

Idag är det tio år sedan min haka försvann mellan knävecken när passagerarflygplan användes som terrorbomber. Det var direkt svårt att tro på det jag såg, det var så totalt overkligt. 9-11 är hittills detta milleniums mest definierande händelse, det som kanske mer än allt annat har präglat hur vårt samhälle ser ut och fungerar. ...

Idag är det tio år sedan min haka försvann mellan knävecken när passagerarflygplan användes som terrorbomber. Det var direkt svårt att tro på det jag såg, det var så totalt overkligt.

9-11 är hittills detta milleniums mest definierande händelse, det som kanske mer än allt annat har präglat hur vårt samhälle ser ut och fungerar. Det har satt agendan för det offentliga samtalet och påverkat politiken som få andra saker. Kriget mot terrorn har varit allestädes närvarande i tio års tid och det känns ibland som om hela världen befunnit sig i någon slags undantagstillstånd.

Så här på tioårsdagen av ett av modern tids mest symboliska och omfattande terrordåd, så inställer sig frågan vem som vann och varför?

Till att börja med kan det då vara på sin plats att fundera över vad den som planerar och utför ett sådant dåd är ute efter, vilka våra reaktioner blev och om våra reaktioner varit situationen mogen.

Clausewitz skrev en gång för ett par hundra år sedan att kriget är politikens naturliga förlängning, diplomatins yttersta medel. På samma sätt har terror i princip alltid ett mål, även om enskilda terrordåd kan framstå som fullständigt kaotiskt slumpmässiga.

Så vad var målet med att flyga flygplan in i Twin Tower och Pentagon? Var det bara ett angrepp på vår fria livsstil? Var det bara en hämnd för föreställda eller verkliga oförrätter, eller fanns det något mer?

Svaret är nog som så ofta när det gäller terror övertygelsen om den egna gruppens, ideologins, agendans, religionens och/eller rasens överlägsenhet i kombination med en frustration över att någon annan är så mycket starkare politiskt och militärt att föreställningarna och verkligheten kolliderar.

Det man skulle kunna uppnå med sådan terror är då att tvinga motståndaren att reagera och därmed kompromissa sin egen valda politik och livsstil — ja till och med sin egen moral. Om det är fiendens fria livsstil som sticker i ögonen, så slår man två flugor med en smäll: fienden blir mer lik en själv och splittras.

Så vem vann?

Nå Usama bin Laden är död, liksom ett antal av hans hantlangare och meningsfränder. Ett par så kallade skurkstater har dessutom gått kaputt, så då borde väl vi ha vunnit eller?

Kostnaden är att vi fortfarande har ett Guantanamo, där det sitter en mängd folk som kan vara skyldiga eller oskyldiga, vilket ingen egentligen rett ut i någon rättsprocess.

Kostnaden är att kriget mot terrorn har skapat legitimitet för ett kontrollsamhälle. Vi har kringskurit våra personliga friheter och våra rättigheter att fritt kommunicera med varandra utan att myndigheter lägger sig i våra göranden och låtanden. Våra säkerhetstjänster är mäktigare än på länge. Åtgärder som tidigare skulle fått oss att skrika i högan sky är nu normaliserade. Våra attityder till frihetens grundstenar har spätts ut, så att vi utan att förstå det själva låter själva kärnan i vår frihet förtvina.

Kostnaden är att vi satt oskuldspresumtionen på undantag och accepterat saker som att bankkonton fryses och/eller bevakas, för att någon utan tydliga bevis pekar ut någon som terrorist eller åtminstone potentiell terrorist. Kanske värre ändå är att det lett till en accepterande attityd gentemot intrång i vår integritet. Polisen har numera i det närmaste oinskränkt rätt att gräva i våra datorer och därmed i vårt privatliv vid minsta anklagelse om brott och nästan oavsett brottets art.

Vi har direkt eller indirekt genom direkt eller tyst medgivande återinfört tortyr som en acceptabel metod att tvinga fram information som vi anser tillräckligt viktig.

Vi har ökat djupet i schismen mellan Kristendomen och Islam, vilket innebär att vi kan vara rätt säkra på att någon tar terroristledarnas plats när de går hädan.

Och konsekvenserna tar inte slut där… Den allvarligaste konsekvensen är kanske att vi förlorat en stor del av vårt moraliska övertag.

Vi kunde tidigare säga att skillnaden mellan oss var att vi var fria och att vår frihet garanterades av våra samhällen. Vi kunde peka på att vi inte kunde kastas i fängelse utan att vårt fall prövades och vi överbevisades om vår skuld. Vi kunde peka på att i våra fängelser satt man inte bara för sin åsikt. Vi kunde peka på att vi hade rätt att behandlas värdigt av våra myndigheter, att misshandel, tortyr och dylika dumheter inte var accepterade som fenomen. Vi hade fri åsiktsbildning, religiös frihet, rätten att behålla såväl vår tro som våra övertygelser för oss själva.

Det är inte längre lika självskrivet. Visst finns den frihetliga traditionen och strukturen kvar, men på område efter område är den faktiska friheten kompromissad och undantagen är legio. Vår loja attityd får långtgående konsekvenser. I våra parlament, lokalt såväl som ”federalt”, sitter våra parlamentsmedlemmar, ministrar och kommisionärer och dagtingar med våra friheter — allt ”för vårt eget bästa”.

Samtidigt har de mage att kalla sig demokrater och prata om hur viktigt det är med den västerländska friheten.

Om det är en seger, så är det en pyrrhusseger utan all like. Inte är världen ett dyft säkrare idag än den var för tio år sedan. Inte heller är västvärlden friare.

Denna dag sörjer jag. Jag sörjer alla de som pekades ut som symboliska offerlamm för någons hat. Jag sörjer med de familjer som förlorade nära och kära där för tio år sedan. Men mest av allt sörjer jag att vi är så omogna att vi inte förstår att värdera det vi har och slå vakt om våra egna kärnvärden.

Om inte vi slår vakt om vår frihet, så förtjänar vi den inte.