Med foten i rävsaxen

Så här skrev jag på Google+ igår kväll och några minuter senare på fejan i något kortare form:

Idag ramlade jag över en ensam pappas blogg, något som verkar vara en kombination av att terapeutiskt skriva av sig och att ropa på hjälp. Karlens problem är i summor räknat inte enormt, men å andra sidan tycks det vara rätt akut.

Jag gav en liten summa, mindre än jag skulle ha velat, eftersom jag kände igen hans ångest och eftersom jag tror på den enskilda människans godhet som en verklig form av solidaritet. Kanske är jag naiv, men om någon är lika naiv som mig så kan ni kolla här…

LIVET SOM ENSAM PAPPA: Inga donationer alls =(

Att jag hittade bloggen ”Livet som ensam pappa” var mest en tillfällighet, men jag greps av kampen och ångesten över att inte räcka. Han har haft det tufft länge ”T” och klantat sig rätt rejält, med SMS-lån som främsta dumhet. Många reagerar säkert på en sådan berättelse med: ”Vafan, han har ju försatt sig i det här själv, vad gnäller han för?”

Det kanske är så att vi har svårt för nödrop? Att ropa på hjälp får man bara göra om man bor på gatan, svälter och hamnat i helvetet helt utan egen förskyllan. Jag vet att när jag själv cashade ut på allt arbete jag lagt på den här bloggen och bad om hjälp för ett år sedan, så fick jag dels helt otroliga vänliga reaktioner och ett otroligt stöd i form av hejarop och bidrag — men nog letade sig ett troll in och började tjafsa om lyxfällan, skattesmitare och vad jag kunde ha förmodats tjäna egentligen…

För egen del orkar jag inte moralisera över hur folk försätter sig i dumma situationer, istället väljer jag att se deras kamp och deras vilja att komma ur eländet de försatt sig i. Jag kan inte låta bli att drabbas av deras ångest och har svårt att förhålla mig kall och fördömande. Hur som helst så har jag gett den ensamma pappan ett litet bidrag.

Så vad är då det här? Skramlar jag med bössan i ansiktet på er?

Både ja och nej. Jag lägger mig inte alls i om ni väljer eller väljer bort att stödja en ensam pappa som har en troligen ganska tillfällig men jobbig svacka. Istället vill jag hänvisa till det jag skrev för sex år sedan: ”Att göra världen lite bättre”, eftersom jag vill påpeka att solidaritet kanske inte främst handlar om att komma överens sinsemellan att man inte skall jobba för skitlön som någon svartfot, utan att faktiskt se varandra och utan moralistiska floskler hjälpa varandra i det lilla.

Det jag försöker säga är att om vi tillsammans dödade tabut att be varandra om hjälp och om vi samtidigt insåg att vi inte är skyldiga att hjälpa, utan vill göra det om vi kan för att göra världen bättre — då skulle världen bli bättre. Inte en revolution i det stora, men en revolution i det lilla. Ett sätt att göra samhället vi lever i varmare, eftersom det befolkas av människor som bryr sig. En bra start skulle väl vara att se till att den ensamma pappan, eller någon annan i liknande situation, får en knuff ur rävsaxen?

6 svar på ”Med foten i rävsaxen”

  1. Jag vill än en gång tacka för att du tog dig tid för mig! Du är en mycket godhjärtad man (ja, jag har skrivit det förut, och väljer att skriva det igen för det är vad jag tycker).

     

    Bamsekram från den ensamma pappan!

  2. Ja, det gav mig den akuta hjälpen jag behövde, så nu HOPPAS jag att resten löser sig så kanske jag snart är på fötter igen! Åter igen – stort tack…!

  3. Ja, det behövs ibland inte mer. Om du bara visste hur tacksam jag är!! Kommer som sagt att köra ”Pay-it-forward”-metoden, så snart jag kommit helt på fötter (fått bort skulderna jag har avbetalningsplaner på) och kunnat spara lite, så ska jag också hjälpa de som har svårt, skänka pengar eller skaffa sånt där fadderbarn att skicka secondhandkläder till eller liknande… Tack, tack, och tusen tack till (och en virtuell bamsekram).

     

    /Pappa T

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.