Blir du lönsam lille vän

När jag läser i SvD och DN om Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv och förslaget att ge mindre studiebidrag till studenter som inte studerar \"samhällsnyttiga\" ämnen (s k slöstudier) så kommer jag att tänka på Peter Tillbergs målning från 1972: Blir du lönsam lille vän. Jag stödjer på många sätt Svenskt ...

När jag läser i SvD och DN om Svenskt Näringslivs rapport Konsten att strula till ett liv och förslaget att ge mindre studiebidrag till studenter som inte studerar ”samhällsnyttiga” ämnen (s k slöstudier) så kommer jag att tänka på Peter Tillbergs målning från 1972: Blir du lönsam lille vän.

Jag stödjer på många sätt Svenskt Näringsliv i deras strävan att försvara marknadsliberalismen och villkoren för företagande i Sverige. Deras tendenser till korporativistism som slår över i direkt marknadsfientliga förslag har jag däremot svårt för.

Att staten subventionerar all utbildning på en viss nivå är inte ett särskilt stort ingripande i den fria marknaden, att däremot subventionera bara vissa ”godkända” eller ”nyttiga” utbildningsinriktningar är ett typiskt exempel på klåfingrig kommandoekonomi som det är svårt att förstå att Svenskt Näringsliv skulle understödja.

Det är inte att låta marknadskrafterna tala att ”bestraffa” den som gör ett annorlunda eller eget utbildningsval med högre studielån. Att låta marknaden styra människors utbildningsval innebär att låta dåliga val ge upphov till ett sämre utfall på arbetsmarknaden, något som sker naturligt på en välfungerande arbetsmarknad. Det  svenska utbildningsväsendet och den svenska arbetsmarknaden är redan tillräckligt saboterade av social ingenjörskonst. När den fria marknadens försvarare i Sverige anlägger sitt snäva ekonomistiska nyttoperspektiv och vill använda hela statens stora plånbok för att kommendera fram rätt utbildningsval, då kan man inte bli annat än beklämd.

Dessutom är det ju ett sanslöst dåligt förslag även om man är anhängare av den här sortens interventioner i den fria marknaden, av en mängd skäl.

1. Vi vet inte om det skulle fungera. Kunskapsproduktion och utbildning är komplexa system. Det innebär att det är svårt att förutsäga enskilda utfall eller ens utfallstendenser på enskilda variabler. Utbildningsväsendet har inga knappar och reglage att trycka på, som ger förutsägbara utfall. Vi vet helt enkelt inte vilka faktorer – vilka ämnesval, fördjupningar, studenturval – som ger upphov till de bästa utfallen.

2. Det är grymt orättvist. Hur man än särskiljer vilka utbildningar som ska ge bidrag (vilket rapportförfattarna valt att inte göra) så kommer det bli gränsdragningsproblem och godtycke. Vi kan få studenter i samma lärosal som läser samma kurs, men inom ramen för olika utbildningsprogram, där vissa får bidrag och andra inte.

3. Hur ska man göra gränsdragningarna? Vilka ämnen är tillräckligt samhällsnyttiga och ger upphov till tillräckligt bra utfall på arbetsmarknaden? Vem ska bestämma det och enligt vilka kriterier? Det kommer bli en festival av lobbyister och branschorgan som slåss om att få sin del av den statliga utbildningsbidragskakan. Har det historiskt visat sig vara en bra metod för att bestämma fördelning av resurser?

4. Humaniora är oerhört värdefullt! Min gamla morfar civilingenjören, väg och vattenbyggaren, inblandad i det svenska kärnkraftsbyggandet och VD för ett av de största byggkonsultföretagen i Sverige på den tiden brukade ofta tala om hur viktigt det var med humanistisk bildning. Vi vet aldrig var, när och hur det mänskliga perspektivet visar sig nyttigt. Men vi vet att det alltid gör det! Själv har jag ägnat mycket konstruktivt, nyttigt och lönsamt arbete åt att med min humanistiska och beteendevetenskapliga kompetens hjälpa tekniker att kommunicera nyttan eller värdet av teknik. Och det är bara ett av oändligt många exempel.

Jag hoppas att detta är ett dåligt skämt eller ett misslyckat PR-stunt. Om Svenskt Näringsliv menar allvar med detta så hoppas jag att ingen i beslutande ställning lyssnar på dem.

Visst finns det problem med att ta sig in på arbetsmarknaden för unga människor. Visst kan man tala om irrvägar mellan skola och arbete för ungdomar som rapportförfattarna gör. Visst stämmer det som nationalekonomen Malin Sahlén säger:

– Vi har en verklighet där arbetslösa ungdomar studerar för att de inte vill jobba. Det driver in folk i akademiska studier som egentligen inte vill studera.

Men jag baxnar över rubriken Konsten att strula till ett liv och hela inställningen att det är de unga människornas fel att samhället misslyckas med att ordna en rimlig möjlighet att komma in i vuxenlivet. Det tyder på en otäckt deterministisk och lönsamhetsbaserad människosyn. Att det är de som strular till det, inte möjligheterna som är för avgränsade och svåråtkomliga. Den svenska arbetsmarknaden fungerar inte. Vi har för få instegsjobb, för lite rörlighet och sjukt stora flaskhalsar. Det är inte ungdomarnas fel. De behöver inte en moralkaka och mindre handlingsfrihet. De behöver stöd så att de vågar satsa på det som de tycker om och är duktiga på. De behöver förtroende – att någon av alla dessa ingenjörer som Svenskt Näringsliv hyllar – vågar anställa smarta människor även om de inte är kopior av dem själva.

De behöver drömmar. De behöver att vi frågar dem ”Vad vill du bli när du blir stor?” inte ”Blir du lönsam lille vän?”

Kanske kan den nybakade antropologen i framtiden hjälpa oss att förstå våra robotar.