Guldkorn från Guillou

Jag läser just nu Jan Guillous memoarer. I min ilska över Jan Guillous ställningstagande och debatteknik i upphovsrättsdebatten – hans föraktfulla fnysningar mot bloggare, integritetsvänner och piratpartister – bestämde jag mig för att sluta läsa honom trots att jag alltid uppskattat honom som journalist och författare. En nära vän till mig fick mig att inse barnsligheten i detta. Jag gick därför till bokhandeln och köpte Ordens makt och vanmakt. (Just det, även vi pirater betalar för kultur.)

Boken är en oerhört välskriven och välkomponerad genomgång av vår nutidshistoria ur Jan Guillous lite speciella perspektiv. Han är befriande subjektiv och partisk med ett avväpnande självironiskt anslag. En oerhört läsvärd bok.

På sidan 320 finner jag ett stycke text som handlar om en kommunistisk journalist vånda inför risken att bli en politisk megafon:

Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare.

Jan Guillou

Strax innan jag läser detta har jag sett en länk på FacebookModeraterna tystar bloggare, igen. Jag skriver inte för att kommentera den infekterade interna diskussionen i moderaterna. Det slår mig bara att Jan Guillous beskrivning av sina 35 år gamla våndor mycket precist sammanfattar ett dilemma som är möjligen ännu aktuellare idag. Diskussionen om megafonbloggare om hur partierna ska kunna använda sociala medier som kampanjplattform om hur vi alla ska kunna använda bloggar, twitter, Facebook etc som ett forum för meningsfulla politiska samtal kretsar kring precis samma frågeställning. En frågeställning som i grunden är moralisk.

Vill jag vara en skrivande propagandamegafon eller vill jag vara en förrädare?

Jag tror denna fråga finns i bakgrunden när man ska förstå mitt eget minskande bloggande. Nu när jag försöker hitta tid till att blogga igen märker jag att det är svårare att samla kraft och engagemang för att blogga om piratfrågorna än andra frågor jag är intresserad av. På så sätt undviker jag både att bli megafon och att bli förrädare.

Men det är ju ingen hållbar lösning. Jag vill ju kunna delta i samtalet utan att behöva ta ställning i dilemmat. Mitt hopp står till att det nya samtal vi tillsammans skapar på nätet kanske inte måste ha med sig den rigida inställning till tillhörighet som i den organisationsstyrda debatt som pappersmediernas produktions- och distributionsmetoder framtvingade.

Anna Troberg beskrev varför vi inte behöver fastna i Jan Guillous dilemma så oerhört bra för några dagar sen:

En blogg är ingenting utan kommentarer. En bra blogg är inte en megafon. En bra blogg är ett samtal. Det har funnits perioder (de kallas valtider) när jag också megafonat. Jag ber om ursäkt för det och lovar att göra mitt yttersta för att inte falla i den gropen igen. Efter fem års bloggande blir jag fortfarande lika glad varje gång jag ser att jag har fått en kommentar. Tack för att ni gör min blogg så mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra den själv.

Människor som Anna, för hon är inte ensam, och texter som den ovan gör att jag  när ett litet hopp om en ny sorts politiskt samtal. Ett litet hopp, för hittills tycker jag att vi är alldeles för bra på att tillämpa gamla sätt att tänka på en helt ny spelplan. Vad tycker ni andra?

ping (från toppen av huvudet): Anna, Sophia, Emma, KentErikPer, DrottMaryJohan, Hax, Svensson, Peter, Fredrik, JockeGun

10 svar på ”Guldkorn från Guillou”

  1. Jag har alltid gillat Guilliou – inte för hans politiska ställningstaganden eller Hamilton-serien, utan för vad jag upplever som journalistisk integritet och intellektuell hederlighet. Som med alla andra ska han läsas med en nypa salt, men han är helt klart värd att läsa.

    Bra inlägg 🙂

  2. Jag tycker mitt parti är ett paradexempel på att det inte måsta vara som Guillou säger. Vi har en rad bloggare som uttryckt en klart avvikande ståndpunkt om Libyen än vad som är partiets. Detta utan att vi på något sätt hotats eller straffats för det. Detta gäller även på det internationella planet.

  3. +1 Beelzebjörn ang. Guillou.

    Sedan gillar jag sista kapitlet – om ”Guillougate”, alltså KGB-historien, sett ur Expressens synvinkel. Nu är ju Guillou minst sagt jävig i ärendet – men maken till vridning/drev/skitsnack får man fan leta efter. Och Expressen vågar knappt stå upp mot det. Tror inte saken är helt klar juridisk ännu dock. Ordet som Expressen använde på ”löpet” (agent) var enligt pressens opinionsnämnd (tror jag de hette) inte liktydigt med ”spion”, och därför kunde inte Expressen fällas för förtal. Fult!

  4. ”intellektuell hederlighet” hos JG ? Kanske för länge sedan men inte på senare tid. Sedan håller jag inte med om att man väljer mellan de två alternativen.

  5. Intressant text. Visst kan det vara svårt att förhålla sig om man är med i ett parti. För all del. Men det finns möjligheter att välja förhållningssätt också. Antingen blir man en sån där som bara följer med och ler åt allting och tycker att allt är så bra. Eller så blir man en sån som är emot allt och slänger skit omkring sig och betraktar andra som idioter bara för att de inte tycker som man själv gör.

    Någonstans finns ett mittemellan. Persnligen är jag med i moderaterna och har alltid varit för att det finns en grundsyn jag delar med den organisationen.   Men jag är ine bara med för att klappa medhårs för jag tycker inte att allt är bra. Däremot så finsn det möjligheter att väcka tankar hos andra genom att ifrågasätta olika saker.

    Jag vill påstå att jag tillhör en av dem som verkligen gått emot mitt parti i de frågor som har med personlig integritet att göra. Jag har dock ALDRIG blivit tillsagd att inte skriva eller agera. ALDRIG.  Däremot har jag blivit anklagad av en person för att jag håller med mitt parti och inte är självständig, jag har fått kritik för att jag gick in i kampanjmode för moderaterna under valrörelsen. Var det så konstigt? Jag kandiderade. Dock har jag alltid varit öppen med var jag står. Jag håller inte med om allt. Det vet alla. Återkommer med en bloggpost om detta intressanta ämne. Man bheöver nämligen inte kategoriser alling. Tycker jag, 

    PS. Jag har Guillous bok men har inte läst den ännu, ska jag göra) – Läs under tiden Hirschman – Sorti eler Protest. Intressnat teori om varför och hur vi gör våra val.  Dessutom Töllbergs; http://www.blankettbanken.se/stellabianca/omstella/sorg21.pdfDS.

  6. Är det inte just det är ett av de stora problemen med det svenska politiska systemet, att partierna är så hårt definierade att det inte finns utrymme för personliga nyanser. Det är detta som gör att om du skriver dina åsikter så blir du en förrädare.

    Om partier i stället sågs som ett paraply för personer med likartade grundvärderingar skulle detta inte vara ett problem.

  7. Det är inte intressant fråga du lyfter, som jag grunnade en hel del över under min tid som pirat.

    Avseendes bloggen så kände jag två saker. Först och främst att jag hade ett ansvar att skriva om sådant som var angeläget ur parti/partigrundsperspektiv. Fick jag inte till det så kom jag heller inte till de inlägg som jag brann för = bloggdöd. Inom den etablerade partivärlden finns en klar likriktning, som inte riktigt finns inom PP, men som ändå smög sig på mig innifrån. Vilket leder över till den andra halvan. För mycket av min tankeverksamhet och därmed bloggande rörde sig kring en dysfunktionell organisation, vilket inte är intressant att läsa om mer än en liten stund. Det är inte intressant att skriva om ens en liten stund.

    Jag tror dock att frågan skall breddas – för det du i grunden tar upp är kultur och kravet eller tvånget att inordna sig och jag tror att det är en uppenbar risk för en bloggare, men än mer är fallet socialt. Människor som tänker, resonerar och är konsekventa skrämmer skiten (ursäkta franskan – men jag är ändå inte medlem i moderaterna) ur karriärister – en stor del av kulturen handlar också om lojalitet, gärna i kombination med att man delar ungdomssynder med varandra vilket fungerar som hållhakar.

    Kort och gott så tror jag att det är svårt att vara med lite grand i ett parti. Det är, till följd av de människor som samlats där och den kultur de har (höna eller ägg), allt eller inget som gäller. En grund till politikerföraktet och en orsak till att politiken är en sluten värld för många.

    Det här är en viktig fråga som borde diskuteras mer. Kaffe efter Almedalen?

  8. @Anders – Du kanske skulle läsa memoarerna om du inte redan gjort det. För mig framstår de som intellektuellt hederliga i alla fall. Och då var jag som framgår av några av länkarna bakåt i denna bloggen våldsamt besviken på honom innan jag läste dem.

    Det vore intressant att veta varför du inte håller med om att man väljer.

    @Mary – Du är  enligt min mening ett levande exempel på Guillous princip. I valet mellan megafon och förrädare har du försökt stå rak och förhålla dig till ditt samvete, men du inser väl att det leder till att du betraktas som och behandlas som en förrädare i vissa kretsar.

    @Mattias – Jag håller helt med dig. Men vi har de partier vi förtjänar. Om tillräckligt många vågade och orkade engagera sig politiskt och samtidigt slåss för sin rätt att inte hålla med så skulle partierna vara tvungna att anpassa sig, tror du inte?

    @Sofia – Att jag studsade över Guillous pregnanta formulering, som kändes så ständigt aktuell, var just för att det visade för mig att den här pressen att välja inte är en bloggföreteelse utan ett djupare förankrat kulturellt inslag i den svenska politken och samhällsdebatten.

    Självklart kaffe efter Almedalen, fast jag är bortrest till den 13 juli.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.