Gudabenådade lärare är lösningen

Jag tror resonemanget går så här:

Svensk skola är inte bra nog. Svenska lärare är inte bra nog. Svensk lärarutbildning är inte bra nog. Studenterna på lärarutbildningen är inte bra nog. Vi inför därför lämplighetsprov till lärarutbildningen.

Men är det så enkelt? (Någon dag måste jag få tid att skriva klart mitt inlägg om varför skolpolitik, skolorganisation och skolverksamhet är bland det mest komplexa man kan ge sig in på, men inte nu.) Naturligtvis är det inte så enkelt. Om svensk skola är så dålig som sitt rykte, vilket jag betvivlar, så beror det på många fler saker än kvaliteten på lärarkåren. Vi kan till och med ha världens bästa lärare och ändå inte ha en skola som är bra nog om andra avgörande faktorer står i vägen.

Att säga att det är illa nog med ett litet fåtal olämpliga lärare, eftersom det innebär en katastrof för de barn som drabbas, är ett argument som låter sant och riktigt. Problemet är bara att i en ofullkomlig värld med begränsade resurser där val måste träffas mellan ömsesidigt uteslutande åtgärder, så kan man inte bara säga ”det är synd om barnen”. Valet av åtgärd måste basera sig på en rimlig analys av vad som gör mest nytta för helheten – för den svenska skolan.

Är då den svenska lärarutbildningen, eller mer specifikt kvaliteten på de svenska lärarkandidaterna, av avgörande betydelse för den svenska skolans problem? Jag är långtifrån säker, men visst, det är en av många saker vi kan försöka påverka för att få en bättre skola.

Problemet är bara att även frågan om kvaliteten på svensk lärarutbildning och dess studenter är en komplicerad fråga, som svårligen går att få in i mallen för en handlingskraftig minister i ett inslag i ett typiskt nyhetsprogram. Till exempel måste vi, innan vi ens funderar på antagningssystemet, fråga oss vad vi vill att lärarutbildningen ska åstadkomma. Vad behöver en blivande lärare lära sig?

Om man förenklar finns här två konkurrerande perspektiv: lärare behöver solida ämneskunskaper respektive lärare behöver kunskap om lärandets praktik. Det finns också folk som envisas med att hävda att det vore bra om man förenar dessa båda perspektiv. Bygger vi en lärarutbildning som framförallt ägnar sig åt att ge läraren en solid ämneskompetens att luta sig mot, måste naturligtvis förmågan att vara lärare komma någon annanstans ifrån. Jag återkommer till detta. Skapar vi en lärarutbildning som skolar lärarna i pedagogik och ämnesdidaktik och tränar dem i att vara lärare, så inskränker det den ämneskompetens de hinner skaffa sig.

Avvägningen mellan dessa två perspektiv är enligt min mening ganska avgörande för vilka studenter man vill ha in på utbildningen och hur antagningen bör gå till. Den historiskt väl beprövade modellen med djupgående ämnesstudier för blivande lärare lider av svagheten att vi måste lita till att lärarkompetensen kommer någon annanstans ifrån. Jag återkommer som sagt till detta.

Den modernare modellen med en lärarutbildning som fokuserar på att förbereda lärarna i deras yrkesroll och utbilda dem i olika former av lärarkompetens avgränsar mängden tid som kan läggas på ämnesstudier. Man kan olika uppfattning om hur djup ämneskompetens en lärare oundgängligen behöver, men helt klart är det svårt att vara lärare om man inte vet åtminstone lite mer än sina elever. I en hårt trängd läroplan blir kraven på förmågan att hämta in den nödvändiga ämneskunskapen höga. Då vill det till att man har studenter som hänger med.

Det är i princip det som är dagens situation. Lärarutbildningen ställer krav på hyfsade förkunskaper, studiemotivation och förmåga att hänga med i komprimerade ämnesstudier. (Ungefär som läraryrket, en lärare är aldrig färdigutbildad.) Till en utbildning med dessa krav kommer studenter som inte alltid är så motiverade och högpresterande. Orsaken till detta är att läraryrket och lärarlinjen ytterst sällan är förstahandsvalet. I synnerhet inte för begåvade och studiemotiverade unga människor som kan välja ett annat yrke med högre status, högre livsinkomst, bättre karriärmöjligheter etc.

En lösning på hela problemet – ett alexanderhugg så att säga – vore naturligtvis att sluta utbilda lärarna i all den där tidsödande lärarkompetensen. En lärarutbildning som koncentrerade sig på den solida ämneskunskapen och överlät åt någon annan att ordna att lärarna klarar av att vara lärare; ett antagningssystem som väljer ut folk som redan är bra på muntlig och skriftlig framställning och som har en god pedagogisk förmåga; skulle säkerställa detta.

Med krav på lämplighetsprövning av studenterna kommer på ett naturligt sätt helt andra grupper söka sig till utbildningen. Ni vet de där människorna som gud har rört vid, som självklart kan ta ledningen över en grupp på trettio ostyriga barn, som alltid har ett exempel, en berättelse eller en illustration till hands och som aldrig stakar sig när de talar inför en grupp. De gudabenådade lärartalangerna som just nu gömmer sig någonstans.

Kort sagt: vi låter gud lösa problemet.

Ni tycker jag förenklar. Det gör Jan Björklund också! Tack och lov finns det en diskussion bland svenska lärare som är lite mer flerdimensionell.  (Någon gång ska jag skriva det där inlägget jag alltid utlovar, där jag inte förenklar, någon gång.)

3 svar på ”Gudabenådade lärare är lösningen”

  1. Progression ett begrepp som borde vara lätt är själva skälet till att inträdesprov och höga krav på att komma in på en utbildning kan ge så starka effekter på hur mycket bättre studenterna blir efter en utbildning. Ingen föds till en gudabenådad lärare men en del har tidigt hunnit längre på vägen dit och kan genom en kraftfull utbildning komma riktigt nära.

    Tyvärr oroar jag mig över att kombinationen med reallönesänkningar kan skapa svåra bristsituationer.

  2. @Jan – Progression är naturligtvis en central faktor. Visst vore det fantastiskt om utbildningen på lärarutbildningen kunde starta på en högre höjd och med en brantare vinkel på inlärningskurvan, men för vilka delar av den blivande lärarens kunskapsbehov vill vi höja förkunskaperna, vilka är viktigast och vilka är lättast att komma åt? Istället för förenklingar behövs det en diskussion som tar komplexiteten i problemet på allvar. Kanske är det viktigare och enklare att höja förkunskapskraven kring ämnesstoffet än runt lärarkompetensen. En vanlig observation bland lärare är att den ändå inte utvecklas färdigt förrän i yrkespraktiken som lärare.

    Jag vänder mig mot den endimensionella bilden av pedagogik som, något man föds med och inte en uppsättningen färdigheter som det går att förkovra sig i som jag anar bakom sådana här förslag. Det är den förenklingen jag ironiserar över.

    I grunden är det ändå som du själv oroar dig för – antagligen de socioekonomiska faktorerna som sätter gränsen för vilka vi kan rekrytera som framtidens lärare. Den problematiken är svårare att förenkla.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.