Glöm inte vilka som är dina uppdragsgivare mister!

Ritningarna för ett beslut om ny skolorganisation i Majorna-Linnéstaden ligger ”spikade” inför beslut den fjortonde juni. Mängder med föräldrar är oroliga och uppgivna, skolpersonal likaså — till och med många av barnen själva är oroliga. I det läget är det klädsamt med en hel del ödmjukhet från såväl tjänstemän som politiskt förtroendevalda. Ödmjukhet dels i att förklara varför detta är nödvändigt, dels i att våga ta samtalet om beslutet med upprörda medborgare och att visa respekt för deras oro och engagemang.

Vi medborgare i stadsdelen är dessa människors arbetsgivare och uppdragsgivare. Den politiker som glömmer för vem han eller hon arbetar och tappar respekten för medborgarna bör inte få förnyat förtroende. Sådana exempel är sällan svåra att finna, inte den här gången heller. Dagens ärkeknöl heter Anders Jonell och hans visdomar får vi ta del av på den folkpartistiska sdn-bloggen, där vi kan läsa ett inlägg med namnet ”Hallå där Anders Jonell…”:

Om exvis skolorna i Linneområdet kan konstateras att det finns ingen stadsdel i Europa, förmodligen inte heller globalt, som inrymmer FEM delvis otidsenliga mastodontskolor – på en kvadratkilometer!! När jag satt i Linnestaden 2001-2006 så gick det inte en enda månad utan att skolfrågan var på tapeten men i ffa Linneområdet bor en samling pålästa, högt engagerade och utbildade medborgare som kan hantera såväl penna som mail och gärna delar med sig av ibland bortskämd arrogans. Man gnäller med viss rätt om hemsk trafiksituation och ett av resonemangen innefattar återigen när tillräcklig mognad infinner sig hos ett barn för att kunna passera en högt trafikerad gata. Där finns inga direkta svar och inställningen är ungefär lika typisk som alla klagande medborgare när det gäller buller – vad kan man förvänta sig om man skall bo i absoluta centrum av Göteborg (Förlåt Centrum…!)

Det är en del raljans även innan dessa guldkorn, men det är först här som Jonell verkligen går loss. Jag får väl anta att jag tillhör dem som uttalar mig med ”bortskämd arrogans”, vad mister Jonell nu egentligen menar med det? Men vi ”gnäller” visst ”med viss rätt” (få ihop den meningen om ni kan) över trafiksituationen och barnens blivande hopplöst obehagliga väg till skolan. Apropå mognad att hantera Linnégatan eller Övre Husargatan, vilka bitvis är vidriga även för vuxna, så kommer från och med höstterminen nästa år sjuttiotalet barn i åldrarna nio till tolv få traska över dem två gånger per dag. Lustigt nog sker dessa passager mitt under rusningstid, vilken pågår mellan sju och halvnio på morgonen och mellan halvfyra och sex på eftermiddagen. Jämför gärna resonemangen från NTF/Vägverket/Polisen/Kommunförbundets policydokument om barn och trafiksäkerhet. Det är bra mycket mer relevant än att jämföra det hela med klagomål på buller!

En av de fem ”mastodontskolorna” har för övrigt fått kritik av skolchefen för att vara för liten. Antalet verkliga ”mastodontskolor” är exakt en, om ens den gör skäl för epitetet, de övriga är knappast några mastodonter. Snarare handlar det om normalstora kommunala skolor i ett område som har åtta skolor och mer än 60000 medborgare.

För mig som stammar från Uppsala jämför jag de siffrorna med det tjugotal kommunala skolor som finns i Uppsala stad och det dryga femtiotal kommunala skolor som finns i kommunen. Hela kommunen har en befolkning runt tvåhundratusen och med samma proportioner borde de åtta skolorna vara nästan dubbelt så många av varierande storlek. Felet ligger därför knappast i att det finns fem skolor inom någon kvadratkilometer, utan det får sökas på annat håll. De kommunala skolornas problem kanske skall sökas i det intressanta system för fastighetsförvaltning som finns i Göteborg. Kanske skall problemen sökas i den inkonsekventa skolpolitik som förts. För att inte gå så långt som till att hävda att de kommunala skolorna är direkt styvmoderligt hanterade.

Farbror Anders Jonell stoppar tyvärr inte ens vid dessa korkat arroganta uttalanden, utan är noga med att slå in spiken ordentligt i kistan:

För övrigt blev jag uppringd av en packad mormor klockan 22.20 på mobilen som händelsevis inte var avstängd och kvinnan uppträdde på ett sällsynt oförskämt vis. Hon tog kommando enligt tesen anfall är bästa försvar, gapade och levde djävulen, hotade med att politikerna ägnar sig åt lagöverträdelser i skolfrågan varpå jag avbröt bryskt och meddelade att till mig ringer man inte utan att först presentera sig på ett hyggligt vis och sedan frågar man vänligt om det går bra att kort diskutera skolärendet. För det var naturligtvis skolfrågan som tanten vill gapa om.

Eftersom jag överhuvudtaget inte ville diskutera några ärenden, upplyste jag kvinnan att hon fick återkomma under dagtid och för övrigt stämma ned tonen. Då började hon hota och jag la på luren. En minut senare ringde fanskapet igen och anföll med förnyad styrka, denna gång åberopandes inspelning av samtalet vilket i någon mening roade min nu uppretade sinnesstämning. Som svar på frågan om vem som skulle vilja höra på denna inspelning så föreslog kvinnan GP och jag rekommenderade henne då att justera bandspelaren genom att nogsamt se till att apparaten inte missade en enda konsonant. Hon förstod inte ironin utan blev allt grövre och då förklarade jag att samtal till mig inte är önskvärda. Därefter stängde jag av telefonen.

Politikerrollen sätts på sin spets och jag vill rekommendera såväl erfarna som nya medlemmar i politiska sammanhang att inte tolerera några som helst otrevligheter från uppretade medborgare.

För att börja bakifrån. Man har naturligtvis rätt att freda sitt privatliv, men samtidigt skall man ha klart för sig att det ingår i uppdraget att tolerera uppretade medborgare även när de är otrevliga. Det rimligaste är att be personen ringa på kontorstid. Det är särskilt lämpligt om personen har svårt att behärska sin ilska eller är osammanhängande. Funkar inte det kan man stänga av telefonen, det finns det inte mycket att säga om.

Däremot är det osmakligt att kalla en upprörd medborgare/väljare för ”fanskapet”, ägna sig åt att ironisera över någon som är för upprörd för att förstå eller uppskatta en sådan sak och sedan föra hela saken till torgs. I sig skulle jag kunna förstå irritationen, tröttheten och cynismen hos någon som aldrig får vara ifred från folk som anser att man har jour tjugofyra timmar om dygnet, men i det sammanhang av arrogant raljerande över fullständigt rimligt upprörda medborgares engagemang, ilska, oro etcetera som genomsyrar hela Anders Jonells intervju, så luktar det illa om hela saken. Anders skulle förlorat mig som väljare om det inte redan var så att hans allians förlorat allt mitt förtroende för flera år sedan.

En person som visar sådant förakt för de vars förtroende han bär förtjänar inte sin plats.

På något sätt är det symtomatiskt att det är den sortens politiker som styr vårt avlånga land. Vi har nyligen fått höra hur en fjärdedel av våra ungdomar skulle sälja sin röst, ge den till någon som lovade dem ett jobb eller pengar och egentligen skulle föredra en stark odemokratisk ledare. Men när politiker som Anders Jonell uttrycker sitt förakt för sina väljare, när hans moderparti tillsammans med de flesta andra partier i riksdagen inför det svenska panoptikon, när ideologierna reducerats till fasthäftade etiketter på partinamnet, varför skall då våra ungdomar tro på demokratins förträfflighet?

Är någon förvånad över att den som visar förakt möts av förakt? Det kanske tål att tänkas på?

Hur som helst hoppas jag att Anders är undantaget inte regeln. För är det så här ytligt, arrogant och föraktfullt politikerna i SDN resonerar, så blir jag direkt rädd.

6 svar på ”Glöm inte vilka som är dina uppdragsgivare mister!”

  1. Nog måste det väl gå att skapa mer opinion mot denna galenskap, än att skriva en kommentar på SDN-bloggen? Tror du ens att den där byfånen läser kommentarerna där? De importeras ju inte till hans excel-ark… 🙂

  2. Jodu Björn, vi har dryga 300 medlemmar i facebookgruppen och alla försöker bidra på något sätt. Första ”dialogmötet” fyllde Masthuggskyrkan. Det pågår aktiviteter mest hela tiden. Nästa möte är imorgon den åttonde i Folkets Hus (Asperö) på Järntorget klockan 17:30.

    Det är sista mötet innan beslut, så alla som kan komma är varmt välkomna.

    Nästa rimliga steg, om mötet imorgon blir lika dödfött som det kan bli, är väl att skriva en debattartikel till någon av rikstidningarna. Får dra i alla kontakter jag kan komma på…

  3. Asperö den 8:e kl. 17:30 är noterat. Skall försöka komma.

    Annars är den där Jonell lite av en skummis, verkar det som. Enligt hitta.se bor han på Risåsgatan, men enligt ratsit.se är han skriven på Sandenvägen 90 i Torslanda.

    Han har en hel del företag, en del av dem verkar innebära viss intressekonflikt här, men det kanske bara är min vanliga misstänksamhet som spökar…

  4. Han har nu skickat ut en ursäkt via fejan och redigerat i artikeln på SDN-bloggen. Lite korkat att tro att orden glöms bort bara för att texten redigerats, men att be om ursäkt är i alla fall ett fall framåt…

  5. Det kommer ett yrkande över blockgränserna i SDN. Ett yrkande som går ut på att rädda kvar tre årskurser på Fjällskolan och Hagaskolan, som därmed blir 4-9 och F-6 enligt yrkandet. De har med andra ord lyssnat på oss, vilket känns underbart. Även FP och Jonell med dem är en del av det tvärpolitiska yrkandet.

    Det gör mig glad.

  6. Artikel om det i G-P idag, där det bekräftas att Hagaskolan föreslås bli F-6 från och med 2012.

    Stort grattis till dig och alla andra eldsjälar som kämpat för detta!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.