Föräldrar under förstoringsglaset

I grund och botten är det en god sak att det finns möjligheter att tvångsomhänderta barn. Det är bra eftersom det finns situationer ett barn inte borde behöva stå ut med. Situationer som till och med kan vara direkt farliga.

Det kan handla om svåra missbruk, vanvård, övergrepp, misshandel och liknande, där barnen rent krasst befinner sig i fysisk fara inom hemmets väggar. Men samma system kan också bli så fel. Så fel att det i själva verket är ”hjälparna” som begår de största övergreppen.

Rättvisan är ibland vilse

Jag har själv på nära håll bevittnat hur en familj varit på väg att slås sönder av socialtjänst på grundval av dåligt underbyggda anklagelser. Jag har hört resonemangen om ”de lugnaste vattnen” och ”ingen rök utan eld”. Jag har till och med själv varit med om situationer, som om de hade haft något annorlunda kontext hade kunnat sluta i att jag satt där på de anklagades bänk. Har man själv på det sättet suttit på andra parkett och sett rättslösheten hos den som på vaga grunder blir anklagad av de sociala myndigheterna, så är man inte längre lika okritiskt positiv till tvångsomhändertaganden.

Jag har sett och hört hur vuxna människor utan relevant kompetens ställer ledande frågor till små barn. Hur barnens förvirrade försök att bejaka frågorna anses vara bevis nog. Jag har sett hur vuxna människor, förföljda av misstankar börjar ifrågasätta sig själva och sitt föräldraskap. Jag har sett den totala maktlösheten i att vara utsatt för omvänd bevisbörda. Jag har sett hur de får bita sig i tungan för att inte be plågoandarna att dra dit pepparn växer: de bedöms ju bland annat på sin förmåga att snabbt nog dra ner byxorna när socialsekreterarna kommer med rottingen…

För den som kan danska finns ett intressant program att titta på: ”Farlige forklaringer”, som även visats i Norge, men lustigt nog inte i Sverige. I Danmark används filmen numera inom utbildning av poliser och socialtjänstemän. Den är iofs ganska fokuserad på incest men är också mer generellt giltig, framför allt i de delar som handlar om intervjuer/förhör med barn.

I sin grund tror jag problemet beror på tre saker:

  • Rädsla att misslyckas.
  • Inkompetens.
  • Samhällets syn på barnen.

Rädsla att misslyckas

Med misslyckande menar jag att barn som behöver hjälp inte får det. En i grunden en sympatisk inställning att se som oacceptabelt. Men som så många andra saker som är sympatiska, så är det lätt att tappa balansen och inte se konsekvenserna av de beslut man fattar.

Alla skolor, förskolor, fritids, daghem etcetera har anmälningsplikt om de tror ett barn far illa, de får inte låta saken bero. Grundskälet är naturligtvis att man inte gärna vill tro illa om människor man har en relation till och att allt annat än anmälningsplikt alltså skulle innebära väldigt många underlåtelser att anmäla.

Samma anda genomsyrar attityden hos många socialsekreterare. Jag har själv blivit utskälld av en person som arbetade just med familjefrågor. Jag stack ut hakan och ifrågasatte om det verkligen är så bra att man är så snabb att omhänderta och fick omedelbart veta att deras jobb var skitviktigt: att man alltid var jätteförsiktig och att jag verkligen inte visste vad jag pratade om. Min egen tanke i det läget var nog att personen var aningen hemmablind och lite naiv i sin syn på saken. Nog tänkte jag också att visst var deras arbete en aning ”skitviktigt”, men det sa jag inte…

Visst är det viktigt att någon har ansvaret att följa upp och fatta beslut om omhändertagande där det verkligen behövs, men det är en långt mycket svårare bedömning än ens de själva troligen föreställer sig.

Inkompetens

Det är klart som korvspad att den som arbetar med LVU frågor vill se sig själv som kompetent att bedöma dem. I annat fall klarar de ju inte sina arbetsuppgifter och har fel jobb. Det är dock en väldigt svår uppgift och ett stort ansvar.

Själv togs bladet från ögonen ifråga om hur svårt det är att ta reda på fakta när jag gick på universitetet och vi gjorde intervjuövningar. Övningarna spelades in på band och informationsöverföringen avstämdes i efterhand med hjälp av handledare och intervjuoffer. Inte en enda lyckades ens komma i närheten av ett rimligt intervjuresultat. I de flesta fall låg sanningen så långt ifrån våra anteckningar att det svindlade och då var våra intervjuoffer trots allt vuxna människor. Själv är jag uppväxt bland psykologer och trodde nog att jag med min uppväxt och utbildning var bättre än så, men ack vad jag bedrog mig.

Det är problematiskt med vuxna och bra intervjuare/förhörare är i det närmaste experter på sin uppgift. Ett ännu större problem är det med barn, där generalfelet vi gjorde i våra intervjuövningar – ledande frågor – blir ännu mer allvarligt. För de som inte orkar/kan se den danska filmen, så konstaterade en psykolog i ett kontrollerat test att ungefär hälften av barnen berättade om upplevelser de bevisligen inte varit med om efter tre veckor och lika många intervjutillfällen.

Socionomens uppgift går på många sätt på tvärs med grundläggande rättsprinciper om att fria hellre än fälla, så kräver socionomens arbetsbeskrivning ofta att de håller fast vid fallet och därmed indirekt skuldbelägger någon som rättsvårdande myndigheter friat från misstankar.

Jag ifrågasätter inte att majoriteten av socialsekreterare gör ett samvetsgrant jobb, eller är kompetenta att fatta beslut utifrån korrekta fakta. Visst finns det blåbär som inte borde jobba där de gör, men de flesta gör ett så bra jobb de kan. Det jag ifrågasätter är om socialsekreterare överlag har en utbildning och erfarenhet som gör dem lämpliga att utreda misstankar och fatta beslut i frågor som implicit innefattar en värdering av misstankar och skuld?

Tillåt mig tvivla. Jag har varit med som vittne och upplevde att till och med sympatiska och uppenbart kompetenta socialsekreterare lätt hamnade på mycket djupt vatten.

Samhällets syn på barnen

Att vara rädd för att missa någon man borde hjälpt och att försöka fatta beslut utan att riktigt ha den kompetens som krävs för att värdera misstankar och bevis, skulle i sig kunna slå rätt illa. Men utan den sista pusselbiten skulle ändå skadan antagligen bli mer begränsad.

Den sista pusselbiten handlar om att samhället ser sig självt som barnens yttersta förmyndare. Att vårdnadshavarna endast har delegerats förmyndarskapet, eller så att säga har det till låns. I sig är det egentligen inte så konstigt som det låter, för utan en sådan syn skulle samhället aldrig kunna ingripa ens om föräldrarna är helt uppenbart olämpliga. Men ändå är det en farlig attityd när den genomsyrar det sociala arbetet med barn.

Den kanske allra mest tragiska konsekvensen är feltolkningen av principerna att: ”Barnet måste stå i centrum” och att: ”Föräldrarna har inte någon ovillkorlig rätt till sina barn”.

Jag säger feltolkning för att de korrekt tolkade är fullständigt självklara: Barnet äger sig själv och har därmed den enda ovillkorliga rätten till sin egen person. Att föräldrar har någon rätt alls, handlar ju om kärleken och respekten för barnet å ena sidan och barnets förtroende för, kärlek till och beroendet av sina föräldrar å den andra.

Feltolkat däremot, så är barnen till låns: inte från sig själva, utan från samhället.

Då är det samhällets sak att bedöma barnets bästa och vilken livssituation som är den mest fördelaktiga. Institutionellt särbehandlas inte föräldraskapet högre än någon annan form av vårdnadshavande, inte heller särbehandlas emotionell bindning annat än som ett slags psykologiskt kuriosa som man möjligen får ta med i värderingen. Då förlorar barnet fokus, så att man i realiteten övertrumfar barnets egna önskningar för ”dess eget bästa”.

Visst finns det situationer där man måste övertrumfa barnets uttalade vilja, helt enkelt för att livssituationen är så vansklig att den innebär en omedelbar och uppenbar fara för barnet. Tyvärr glömmer man lätt att målsättningen hela tiden måste vara att återställa situationen till något mer normalt. Helst med föräldrarna, så länge inte barnet själv uttryckt en annan önskan. I annat fall i en sådan situation att barnet mår så bra som möjligt och känner ett förtroende för de vuxna runt omkring det.

Med attityden att samhällets ansvar är viktigare än föräldrarnas, går det lätt snett. En sådan inställning är det som gör att man kan fatta beslut på hörsägen utan att själv besöka barnet i dess egen miljö, prata med barn, föräldrar och vårdnadshavare, diskutera lösningar och så vidare. Man förlorar fotfästet eftersom man som barnets ”verkliga” vårdnadshavare har implicit rätt att fatta beslut utifrån eget tycke och bedömning.

Det är naturligtvis fel.

Som föräldrar fattar vi oftast en mängd beslut som rör våra barn, utan att därför reda ut varje liten aspekt och kontrollera varje detalj. Dels kan det försvaras med att vi känner våra barn bättre än någon annan, utom kanske de själva. Dels att vi har deras förtroende och att vi som deras vårdnadshavare har ett omedelbart och personligt ansvar för deras välgång. En sådan kännedom, närhet och omedelbarhet kan inte institutionaliseras. Den kan övertas av fosterföräldrar som lägger ner kärlek, ansvar och kraft under en längre period (som i fallet med fosterfamiljen i Mark), men inte av en myndighet. Det skulle rent praktiskt innebära att beslutande socialsekreterare var villig att själv ta det personliga ansvaret känslomässigt och praktiskt fram till dess barnet var myndigt, vilket knappast är realistiskt.

Föräldrar har kanske ingen ovillkorlig rätt till sina barn, men ingen annan än barnen själva har större rätt.

Så var landar vi i med det här resonemanget?

Dels landar vi i att sociala myndigheter måste visa en mycket högre grad av ödmjukhet inför de faktiska faktaproblem, känsloproblem och närhetsproblem som finns inbakade som svårigheter i deras arbete. De skall naturligtvis inte lämna barn i skadliga situationer, men de skall också vara medvetna om att de inte alltid är kompetenta att bedöma säkert vilka situationer som är skadliga.

Dels landar vi i att vi ännu starkare än idag måste betona barnet som den centrala aktören och rikslikaren för vilka åtgärder, om några, som är relevanta. Barnets vilja får inte viftas bort, ens när den inte helt går att uppfylla. Det krävs en grundläggande respekt och känsla för att det är barnets liv man påverkar i första rummet.

Dels landar vi i att man även måste ha respekt för att det inte bara är barnets liv man påverkar, utan även de som är runt omkring: föräldrar, släktingar och vänner, ja alla vars liv sammanflätas med barnens. Föräldrar har kanske inte någon äganderätt till sina barn, men samhället har inte rätt att för den skull nonchalera det speciella och nästan unika band som finns mellan de flesta föräldrar och deras barn. Det gäller oavsett om det handlar om att hantera kontakter med föräldrar som separerat eller när det handlar om omhändertaganden. Det finns en alldeles för stor nonchalans mot det fullständigt absurda ingrepp man gör i en människas liv när man berövar människan hennes barn.

Många människor är i grunden så fredliga att de knappt skulle ta till våld ens för försvara sig själva från direkta övergrepp. Väldigt många av dessa skulle å andra sidan och antagligen utan att ens reflektera över det, göra nästan vad som helst, upp till och inkluderande att använda dödligt våld, om det handlade om att försvara sina barn mot samma sak.

Så starkt är bandet mellan förälder och barn, så starka är våra instinkter som föräldrar. Det är bra att hålla i minnet när man funderar över samhällets attityd till föräldrar och deras rättigheter.