Den förbaskade kärnkraften

Är det inte förjävla typisk att en fråga som kärnkraft innebär att sans, balans och rationalitet far ut genom fönstret snabbare än man hinner säga vätgasexplosion?

Nu basuneras det ut att kärnkraften inte har någon framtid, vilket kanske är sant. Men om det är sant så beror det nog mer på panikreaktioner än på teknisk potential. Harrisburg gjorde att vi inte hade några entydiga ja- eller nejalternativ i kärnkraftsomröstningen 1980. Tjernobyl gjorde att Birgitta Dahl, en av kärnkraftens domedagsprofeter lyckades få igenom en tankeförbudslag:

6 § från 1 februari 1987: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.”

Den praktiska konsekvensen var att forskningen inom ett grundläggande naturvetenskapligt område mer eller mindre gick i stå under två decennier. Samma nästan lämmelliknande reaktion drabbade en stor del av västvärlden. Under samma period forskades det på annat håll och nya idéer kom i dagen. Istället för att vara en del av den utvecklingen ställde vi oss som nation med huvudet i sanden som strutsar.

Så nu i nådens år 2011 ligger vår utveckling flera decennier efter. Våra kärnkraftverk är rent krasst kronan av det tidiga sextiotalets teknologi. Skulle kärnkraft vara bilar, så lägger vi våra liv, vår säkerhet, vårt energibehov i motsvarigheten till en gammal bensinslukande Volvo PV med vägegenskaper som en full padda. I själva verket skulle vi kunna åka omkring i moderna trafiksäkra bilar drivna med hybridteknologi eller med supereffektiva förbränningsmotorer som kan köras på diverse olika bränslen.

Generationer i atomkraft

Men att överhuvudtaget spekulera i vilka fantastiska lösningar vi skulle kunna ha på gång om vi inte kastat ankar för fyra decennier sedan är som att svära i kyrkan. Detta trots att det varken saknas idéer eller lovande lösningar. Det finns nya sätt att använda kärnenergi som med lite koncentrerad forskning och utveckling skulle kunna vara kommersiellt gångbara snabbare än man kan tro: lösningar som innebär bättre bränsletillgång; lösningar som skapar långt mindre farligt och besvärligt avfall; lösningar som faktiskt skulle kunna hjälpa till att hantera det avfallsproblem vi redan har; lösningar som stannar av sig själva istället för att överhettas om problem uppstår. Allt detta ligger inom räckhåll – ett slags carpe diem, om man så vill.

Kanske visar sig ingen av dessa vägar framkomliga i praktisk verklighet. Men med det kommer vi att aldrig att få veta med nuvarande attityd. Vi kommer inte få veta om det går att göra kärnkraften så säker som man utlovade innan Harrisburg. Inte heller kommer vi att få veta om det finns praktiska alternativ till att gräva ner högaktivt avfall i urberget på obestämd framtid.

För egen del undrar jag vilka alternativ som finns? Alltså på riktigt, inte i någons önskedrömmar…

  • Låt säga att vi bygger ut varenda lämpligt vattendrag.
  • Låt säga att vi effektiviserar kraftöverföringen och accelererar utvecklingen av vind-, sol-, våg- och annan alternativ kraft maximalt.
  • Låt säga att vi genomför varenda energibesparande åtgärd vi överhuvudtaget kan komma på.

Kommer det att räcka?

Jag är verkligen inte säker på den saken.

Jag har sett grafer över att vi producerar mer kraft i Europa än vi förbrukar, men all den kraften kan inte tas tillvara. Inte heller kommer all den kraften från energikällor vi egentligen är speciellt glada över. Inte heller kommer all den kraften från energikällor där vi själva kan bestämma fullt ut när kraften skall finnas tillgänglig eller inte.

Vi har inget sätt att rent praktiskt lagra energi i den skalan. Det batteri som kan lagra växelström motsvarande ens ett mindre kraftverk för senare förbrukning existerar inte i sinnevärlden. Så vind, sol och annat liknande är utmärkt om än svindyrt, men kräver att vi har parallellkapacitet att tillgå när det inte behagar blåsa.

Har vi då räknat in att vi vill att folk skall tanka sina framtida bilar med el? Har vi räknat med ytterligare utbyggnad av den eldrivna kollektivtrafiken för att minska koldioxidutsläppen? Har vi räknat med den alltmer accelererande användningen av IT i alla dess former? Fattar vi ens att vi lever i ett land där fortfarande en betydande del av exporten är från elintensiv industri?

Vi är helt enkelt för beroende av el för att kunna tillåta elbrist med mindre än att vi bygger om hela samhällsstrukturen från botten och överger hela utvecklingen mot ett eldrivet samhälle.

Vill vi verkligen det?

Om svaret på den frågan är nej, så tror jag vi får leva med kärnkraften till dess vi har något bättre att tillgå. Om vi får leva med kärnkraften, så är svaret inte att få panik. Om vi skall leva med kärnkraft bör vi forska oss blå till dess vi har gjort den säkrare och mindre jobbig för kommande generationer. Skall vi leva med kärnkraften, så är det läge att hitta bättre alternativ till uran och plutonium. Skall vi leva med kärnkraften, så är svaret inte att förbjuda nya säkrare kraftverk, utan att pensionera de som börjar bli slitna och föråldrade. Kraftverken vi har är rent krasst medelålders och riskerar att drabbas av ålderskrämpor. Paniken gör att vi lärt oss långt mindre om denna form av energiframställning än vad vi skulle kunnat göra, är det inte dags att reparera den skadan?

 

3 svar på ”Den förbaskade kärnkraften”

  1. ”Den praktiska konsekvensen var att forskningen inom ett grundläggande naturvetenskapligt område mer eller mindre gick i stå under två decennier.”

    En annan praktisk konsekvens av tankeförbudet är att vi nu har brist på reaktorfysiker, ingenjörer och tekniker inom kärnkraften eftersom det i princip har varit meningslöst att lägga tid till att utbilda sig till det (eftersom man ändå skulle bli av med jobbet innan pensionen) och de som har utbildats har försvunnit utomlands…

    Hiskeligt bra skrivet 🙂

  2. Jo det följer ju liksom logiskt av att skiten stått still i tjugo år. Hur många vettigt navlade naturvetare specialiserar sig på ett område man inte får ägna sig åt, där inga forskningspengar finns att få, där var och varannan svensk kommer titta snett på en och där framtidsutsikterna är lika upplyftande som rötslammet i valfri reningsbassäng?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.