När ungarnas favvotjänst begår seppuku…

Hur skall jag förklara för mina barn att deras favorittjänst tycks besatt av att begå rituellt självmord? Den frågan har jag brottats med några dagar nu, senast idag var min åttaåring förtvivlad när han läste över axeln på mig att Spotify kommer dö…

För egen del har jag ett slags hatkärleksförhållande till Spotify. Som teknisk lösning är den briljant, åtminstone för mig som windowsanvändare (jo, jag är en av syndarna), men den tycks funka lika klockrent på Mac och telefon. Hur det är i *nix vet jag inte, men misstänker att det är lite si och så. Det som står mot min beundran för själva idén är dels att man vänt upp ändan för att få en kall strumpa gröt uppkörd av de stora bolagen, hur skall man annars tolka att de fick absurt rabatterade andelar i bolaget? Eller för den delen: hur skall man tolka att det inte från Spotifys sida ställs några krav på hur stor del av den ersättning som betalas som skall gå till upphovsmännen? Dels består min skepsis av att var och varannan artist tycks representerade av ”best of”-album, snarare än någon mer komplett diskografi. ”Best of” har en tendens att inte vara de låtar jag söker efter, utan bara de som spelades på radion.

Artistekonomi i upphovsrättssamhället...Visst jag svär dessutom varje gång reklamen vrålar i högtalaren, inte så mycket för att den finns där, utan för att den precis som TV-reklamen är askomprimerad och överstyrd så att man får skrämselhicka och riskerar spräcka trumhinnorna. Att skaffa ett premiumkonto på en tjänst där hälften av låtarna saknas helt, och hälften av de kvarvarande är otillgängliga av en eller annan anledning har liksom inte känts aktuellt det heller. Framför allt känns det rätt B att slänga en hundring per månad på en tjänst som skapar så mycket frustration.

Kanske blir jag nu tvungen, för skivor köper vi inte längre – skulle aldrig komma på tanken – så Spotify är barnens sätt att få tillgång till den musik de gillar (och som av någon automagisk anledning alltid tycks tillgänglig). Själv skulle jag gott kunna trava vidare till alternativen, men ungarna är inte lika ”indie” som jag är.

Nåja, det lär bli en rätt kort historia av betald tjänst, för chansen att Spotify skall överleva som annat än en ren marginalföreteelse gick just ner med ett antal tiopotenser. En sådan tjänst är beroende av volym och den volymen får man genom att erbjuda tjänsten gratis. Det är först när man har volymen och erbjuder ett betalt mervärde som man har möjlighet att få några större mängder betalande prenumeranter.

Det säger egentligen sig självt. Eftersom musik är ett så socialt fenomen, så har spotify-länkar, spellistor mm bidragit till tjänstens popularitet på ett sätt som nästan inte går att överskatta. En bred användarbas innebär också ett brett rekryteringsunderlag för den betalda tjänsten. En liten användarbas å andra sidan tar bort en hel del av den sociala aspekten samtidigt som rekrytering till betaltjänsten skall ske med mycket mindre underlag.

Jag har liksom många andra känslan av att Spotifygänget vet allt det här och mer eller mindre släpats sparkande och skrikande till schavotten. De har hört klingan till giljotinen slipas och hissas upp, men kan inte göra så mycket åt saken med händerna bakbundna och stora starka vakter som är beredda att bära dem om det krävs. Det luktar skivbolag lång väg om hela prylen, bolag som inte är nöjda med det de får betalt för varje spelad låt och som därför ser fler betalande prenumeranter som enda alternativ. Bolag som dessutom de senaste femton åren om och om igen bevisat de misstankar om savantism som många av oss hade. Det vill säga att de är överbegåvade på en enda sak: att blåsa artister och musikälskare på en marknad där de fullständigt kontrollerar distributionsledet. Konsten att omsätta potentiella kunder med friheten att ge dem fingret till villiga betalande kunder är de däremot inte fullt lika skickliga på — to say the least.

Jag fattig syndig människa kanske av ren lättja kommer vara en av dem som öser den sjunkande båten trots att jag vet att det är lönlöst. Sen får jag hitta ett annat alternativ till hur ungarna skall få sina muzakbehov tillfredsställda. Det bär mig emot, särskilt med tanke på de fullkomligt larviga summor som kommer artisterna till del i vårt kära upphovsrättssamhälle i förhållande till hur mycket som trillar ner i bolagens portmonnä (kolla bilden får ni se, den hittade jag hos Johanna).

5 svar på “När ungarnas favvotjänst begår seppuku…”

  1. Hade missat denna postning, men bättre sent än aldrig. 🙂

    Det jag inte kan fatta är att dom inte kan få in mera stålar från reklam? Tjänsten var ju enormt populär, och om man hör en reklamjingel efter var 5:e låt så kommer man efter att ha lyssnat på 4 miljoner låtar att ha hört 800 000 reklaminslag. Och följer man då exemplet ovan innebär det $0.0014/per spelad jingel. Borde dom inte klara av att få mer pengar än så från dom som köper reklamplats?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.