Konsten att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt

Jag noterade att det uppstått lite bråk i en flashbacktråd. Bråket handlade om Assange och anklagelsen mot vissa ”tongivande” piratpartister att de tagit sina händer från honom och därmed sviker våra ideal…

Rickard Olsson har gjort några tappra försök att förklara att vi inte alls brutit något samarbete med WikiLeaks, inte heller uttalat oss om skuldfrågan eller på något annat sätt lagt oss i saker vi inte vet något om.

Genast kommer det moteld med innebörden att hur kan han inte veta? Och har han inte läst förundersökningen? Varför följer han inte WikiLeaks anda och går direkt till källan? Och han vill ju bara inte ta ställning eftersom han är ”politiker”.

Amsterdam Wikileaks rally 12

På något sätt känns det så typiskt den sortens diskussioner, där alla bara måste ha en åsikt i skuldfrågan. Att inse att man inte vet, att man inte har något att vinna utan bara kan ställa till skada för de inblandades integritet och rättssäkerhet genom att lägga sig i är inte ett populärt förhållningssätt. Då ses man som feg, för världen är svart och vit och alla vet vad som är sant.

Att inte ta ställning helt enkelt för att det är korkat

Men snälla alla ni som bestämt er för vem som ljuger, inse att ni inte har en aning utan bara gissar. Inser ni det, så inser ni också att det finns en hel räcka riktigt dåliga idéer:

  • Att dra igång en #prataomdet-kampanj är en fantastisk idé i de flesta sammanhang. Men i just denna kontext innebär det att varje inlägg i den kampanjen i praktiken säger att Assange är skyldig. Det spelar faktiskt ingen roll om man påstår att man inte tar ställning, för bara det att man måste förtydliga sig betyder att skadan redan är skedd.
  • Att hänga ut tjejerna som anmälde Assange med namn, ålder, bilder, adresser och så vidare är så fruktansvärt respektlöst att det knappt går att försvara ens om man är övertygad om att de ljuger. På lösa boliner och med rent machiavelliska indiciekedjor föraktar och förkastar man alla enkla förklaringar och tillskriver tjejerna motiv och egenskaper man faktiskt inte vet något om.
  • Att gräva fram och läcka sekretessbelagda förundersökningsprotokoll i ett ännu inte avslutat fall är rent förkastligt. Förundersökningssekretess finns där för att skuldfrågan skall avgöras i domstol snarare än i media eller av en lynchmobb – så det går emot alla rättsprinciper som ligger till grund för ett demokratiskt samhälle. Vi kan diskutera metafrågor utan att inkräkta på de inblandades, eller förundersökningens integritet.

Jämförelser har gjorts mot The Pirate Bay-rättegången, men där visste vi redan så gott som allt om själva materien i målet. Övervägande delen av det som diskuterades handlade om rimligheten i såväl den brottsliga beskrivningen i sig, i själva rättsprocessen som sådan, mixen av straff- och civilrätt, i pläderingarna, i skadeståndskraven, den tekniska ”bevisningen” och i de bakomliggande lagrummen.

Så det är oftast dåligt att föregripa rättsprocessen och göra diverse bloggar, artiklar och diskussionsforum till en offentlighetens rättssal, där folk ofta inte ens har anständigheten att villkora sina utsagor till att skuld fastställts (eller inte) i domstol.

Däremot är det en utmärkt idé att granska hur rättsfallet faktiskt sköts, till exempel:

  • Att ifrågasätta hur det kommer sig att Assange (med viss rätt misstänker jag) enligt egen utsago fått ett OK att resa, för att sedan omedelbart bli lyst.
  • Att ifrågasätta varför Assange tvärtemot internationella konventioner inte fått alla papper översatta till sitt modersmål.
  • Att ifrågasätta hur det kommer sig att man hellre mer eller mindre missbrukar andemeningen med europeiska arresteringsordrar hellre än sätter en förhörsledare på flyget till England.

Att hålla isär äpplen och päron

Att ta ställning för WikiLeaks innebär inte att man måste säga att Assange är oskyldig, det finns ingen automatisk koppling mellan dessa ställningstaganden. Samtidigt upplever jag det som obehagligt med alla menande inlägg som pliktskyldigast hänger på ett avslutande stycke om att de inte tar ställning i skuldfrågan, när det är precis just det de gör. Låt mig klargöra:

  • Är någon en kvinnlig chauvinist, så innebär det inte att hon per automatik roar sig med att dra män i smutsen genom falska anmälningar och andra hämndaktioner.
  • Är någon en manlig chauvinist, så innebär det inte att han per automatik är våldtäktsman eller roar sig med att sexuellt ofreda kvinnor.
  • Att det svärmar av betuttade män/kvinnor kring en kändis, gör inte automatisk kändisen till någon man bör misstänka för övergrepp. Men också omvänt, så innebär det inte att de som limmar få skylla sig själva oavsett vad.
  • Att någon upplever obehag inför sexuellt relaterade upplevelser skall alltid tas på allvar, men innebär inte att någon av självklarhet gjort sig skyldig till en straffbar handling.

Sånt är ofta svårt att minnas, eftersom vi har en ständig tendens att rationalisera och generalisera.

Vi har oerhört svårt överlag att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt, vi är ofta binära i vårt synsätt på saker och ting. Verkligheten är lite mer komplex än så är jag rädd, så även om rationaliseringar och generaliseringar är bra verktyg, så är det en fördel om vi är större än så.

Vi kan gärna diskutera frågan om anklagelserna mot Assange, men då är det med stor sannolikhet mer konstruktivt att diskutera hur det sköts än de inblandades motiv, skuld, tadel och vandel. Vi kan gärna också diskutera de lagar som ligger till grund för anmälan och om de är vettigt utformade. Hur löser man till exempel den nästan paradoxala motsättningen att det är svårt att hindra rättslöshet antingen för de som blir våldtagna/ofredade, eller för de som blir anklagade – beroende på vilka bedömningsgrunder man väljer?

Kontentan av hela resonemanget är att det egentligen bara finns en rimlig hållning och det är att avvakta i själva skuldfrågan. Att inte blanda ihop frågor om WikiLeaks värde och öde med Assanges eventuella skuld eller oskuld och att låta bli att kedja fast vare sig honom eller tjejerna vid någon skampåle.

Kika gärna på ”dokumentären”, men notera också att den inte slipper kritik.

33 svar på ”Konsten att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt”

  1. Kort applåd: *klapp*

    Du inser att du troligen kommer få dina fiskar varma trots att du uttryckt dig klart och tydligt och har väldigt bra poänger, va? Eller som jänkarna säger: ”A good deed seldom goes unpunished”.

  2. Bravo!

    … Och om nötterna på Flashback eller Gotiska Klubben skriver elakt om dig är det väl nästan att betrakta som ett erkännande? Kretiner brukar bli provocerade av intelligens.

  3. Marcus!

    Jag tror de flesta håller med dig i sak, men det finns som sagt väldigt mycket i hela rättsprocessen kring Assange-fallet som borde ifrågasättas och granskas på ett betydligt mer öppet och transparent sätt än som sker idag. En bra sammanfattning har gjort på bloggen Ordinationer:

    http://ordinationer.wordpress.com/2011/04/07/hur-kunde-assange/

    En viktig grupp i samhället som ska granska våra politiker och vårt rättsväsende är landets journalister. Men de har tyvärr inte gjort ett speciellt bra jobb på den punkten. Tvärtom har det varit just journalister som varit pådrivande i kampanjen mot Julian Assange, bland annat genom #prataomdet-kampanjen. Flera av journalisterna är till och med vän med (minst en av) de målsägande, umgås i samma kretsar och delar politiska värderingar.

    Men när vanligt folk ifrågasätter och granskar detta så blir de kallade ”näthatare” och ”kretiner”. Tyvärr har Piratpartiet under den senaste tiden blivit en allt mer integrerad del av den etablerade makteliten som umgås med varandra och håller varandra om ryggen.

  4. @Medborgare X: Som jag skrivit i artikeln är jag inte alls negativ till att diskutera metafrågorna eller till att granska rättsprocessen. Det jag blir förbannad på är att man pissar på rättsprinciper och/eller tvärsäkert uttalar sig om skuld/oskuld/motiv etcetera.

    Det har slagit mig att såväl Assange som tjejerna kan vara totalt sanningsenliga i sina beskrivningar av vad som hänt utifrån hur de själva uppfattat situationen. I sådana fall är det hat som vräks ut mot tjejerna direkt kontraproduktivt, förutom att vara riktigt, riktigt osmakligt.

    Svensk ”rättvisa” behöver däremot verkligen granskas, för ibland tycks de ha gått helt vilse.

  5. @Medborgare X:

    Eftersom jag använde uttrycket ’kretin’ här ovan ska jag väl motivera det. När man tittar på kotteriet som finns kvar under #prataomdet på twitter, ser man signaturer som ”ardin e ett svin” och ”ardin e en hora” tillsammans turas om att RT:a diverse konspirationsteorier som om de vore Guds Sanning. Hat finns det gott om – hur man skiljer vanligt hat från ’näthat’ vet jag inte, men visst hatas det en hel del? Är citationstecknen en indikation på att du tycker att det inte förkommer hat? Flera signaturer återfinns i den snart 300 sidor långa tråden om ämnet på Flashback.

    När någon ifrågasätter beter sig dessa som de genomsnittliga Sverigedemokraterna under vilken AB-artikel som helst – tillmälen om PK:ism, hjärntvätt etc är inte alls ovanligt. Mest komiskt var när någon av idioterna anklagade mig för PERSONANGREPP när jag kallade honom/henne för just ’kretin’. Kul grej att komma från någon vars TWITTERNAMN är ’ardin e en hora’.

    Jag känner mig fan angripen på ett personligt plan av att tillhöra samma djurart som den sorgliga ursäkten till människa.

    Vad gäller kampanjen #prataomdet togs initiativet mycket riktigt av ett par journalister, som jag förstått det. Att flera av dem känner varandra och Anna Ardin är inte särskilt märkligt i lilla Sverige. Det ger inte dig och dina likar rätt att forma en mobb som urskiljningslöst attackerar allt och alla som vill komma till tals under taggen. För att ni sett något slags konspiration bakom grundandet av en hashtagg, betyder inte att alla de som använder den är en del i konspirationen.

    Så, ja… Kretiner känns som ett passande ord. Ta åt dig om du känner dig träffad.

    Jag har precis som Marcus här rätt starka åsikter om hur Sveriges rättssäkerhet förvaltas, och stödjer Wikileaks med hela mitt väsen, men när jag tittar in på Flashback eller twitter och läser lite förundras jag lite över hur vissa tror sig hjälpa Assanges sak.

    Med vänner som dessa behöver Assange inte smutskastas.

  6. @Beelzebjörn: Medborgare X är väl inte vad jag vet den som gått längst i karaktärsmorden på Ardin och Wilén?

    Nå, hur som haver, så har jag en reflektion och en tumme upp:

    Vad gäller hur rättssäkerheten förvaltas, så finns det tre aspekter att ta hänsyn till. Dels handlar det om hur lagstiftarna rövknullar rättssäkerheten med en kall strumpa gröt, dels om hur de rättsvårdande myndigheterna ibland tycks helt kompetensbefriade/klantiga/överpragmatiska/illvilliga (välj uttryck själv). Slutligen så handlar det om hur kreti och pletis hanterar frågan.

    Vi är överlag väldigt skickliga på att glömma bort att vårda såväl oskuldspresumtion som personlig integritet. Dels kastar vi ur oss fördömanden utan verklig kunskap och dels gräver vi fram/läcker information som inkräktar på personers/utredningars integritet.

    Sen får jag hålla med dig om att inga skadat Assanges sak mer än konspirationsteoretikerna och de som på indicier och hörsägen dragit tjejernas namn i smutsen. Med sådana vänner behöver han inga fiender.

  7. Hej Marcus: Medborgare X var mycket aktiv under taggen #prataomdet på twitter ett tag, och vet således precis vilka jag pratar om, och i vilken grad han själv bör ta åt sig. Ett svar på den sista lilla juvelen i hans kommentar om de mängder av spott och spe ”vanligt folk” får utstå när de ”ifrågasätter och granskar”.

    Därav tonen.

  8. Marcus!

    Om du verkligen blir förbannad på att man pissar på rättsprinciper så finns ju en hel del att bli förbannad på i Assange-fallet (precis som i så många andra sexualbrottsmål). Till exempel:

    1) att jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand beslutade att anhålla Julian Assange i sin frånvaro redan innan förhören med de två anmälande kvinnorna (AA och SW) var slutförda.

    2) att jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand dessutom beordrade polisen att söka efter honom i Stockholms fashionablare nöjeskvarter för kunna göra ett spektakulärt häktande inför allmänhetens och pressens ögon.

    3) att jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand i telefon bekräftade för pressen att Julian Assange var häktad i sin frånvaro.

    4) att de inledande förhören med de två anmälande kvinnorna inte bandades eller spelades in på video. Istället gjordes ett så kallat konceptförhör, där det inte i efterhand går att kontrollera exakt vad de två anmälande kvinnorna verkligen sa! Samma sak gäller flera av förhören med vittnen, speciellt då vittnen på de två kvinnornas sida!

    5) att förhöret med en av kvinnorna (SW) hölls av en poliskvinna som var vän och partikollega med den andra kvinnan (AA).

    6) att denna poliskvinna dessutom i efterhand har förändrat förhörsprotokollet med SW i efterhand!

    7) att förhörsprotokollet med SW inte har skrivits under och godkänts av SW.

    8) att det tydligen gick alldeles utmärkt att hålla ytterligare förhör med en av kvinnorna (AA) per telefon, medan det tydligen inte alls går att göra samma sak med Julian Assange.

    9) att de två kvinnorna har uttalat sig negativt om Julian Assange i media samt att de dessutom har haft möjlighet att tala ihop sig både med varandra och med de vittnen som senare har kallats på förhör.

    10) osv.

    Det finns mängder av detaljer i Assange-fallet som har med rättsprinciperna, rättssäkerhet och hur rättsväsende utför sitt jobb som borde granskas i detalj och diskuteras öppet. Istället väljer svenska media och politiker att ensidigt ställa sig på de anmälande kvinnornas sida och agera så som om Assange per automatik är skyldig.

    Sedan kan jag hålla med om att det funnits allt för mycket konspirationsteorier om att det skulle vara en honungsfälla och att allt skulle vara arrangerat av CIA.

    Tyvärr Assange-fallet bara en kopia på hur det svenska rättsväsendet fungerar när män i Sverige blir anmälda för sexbrott. Den stora skillnaden är att i detta fallet så fick inte polisen tag på Julian Assange redan på kvällen när anmälan kom in till polisen och han hann därmed inte kastas in i isoleringscell utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Dessutom begick jouråklagare Maria Häljebo Kjellstrand misstaget att bekräfta för pressen att Julian Assange var häktad i sin frånvaro. Då fick media upp ögonen för fallet. Hade de inte fått det så hade Julian Assange, precis som andra våldtäktsanklagade män, fått sitta isolerad till han ett antal veckor sedan dömts bakom lykta dörrar. INGEN hade fått veta vad anklagelserna bestod av och INGEN hade fått veta vem eller vilka som hade anklagat honom. Allt hade hemligstämplats och ännu en man hade dömts utan verklig möjlighet att försvara sig. Så går det tyvärr allt för ofta till i sexbrottsmål i svenska domstolar. Bara i ett fåtal uppmärksammade fall bryr sig media och då är det fall där det verkligen har begåtts brott.

    Att de två kvinnorna skulle ha utsatts för ”hat” är i mina ögon väldigt ensidigt betraktat. De har ifrågasatts och omständigheterna kring deras anmälan har granskats i detalj, men det ”hat” de har utsatts för är bara en liten bris jämfört med det ”hat” som piskats upp mot Julian Assange. Det ”hatet” har dessutom journalister och politiker medverkat till!

  9. @Medborgare X: Mitt ”Aha” var för att vara tydlig ett uttryck för att jag förstod varför Beelze uttryckte sig som han gjorde, snarare än ett explicit medhåll. Jag har inte kontrollerat vad som sagts, så jag låter den biten vara något mellan er.

    Jag har också påpekat att det finns all anledning att titta på rättsprocessen. Jag tog några få exempel, men i princip är alla de punkter du spaltar upp saker man bör granska. Några därför att de är fel gentemot de principer som skall gälla och andra för att de visar på någon form av strukturellt fel i hur rättsväsendet hanterar sådana här situationer.

    Däremot tycker jag du förringar det hat som riktats mot tjejerna. Första gången jag läste ”Ardin är en hora” och motsvarande guldkorn från den intellektuella reserven, var en gång mer än jag tycker är OK. Visst, de kanske till och med gjort fel, förutsatt att de redan från början förstod att det skulle bli en anmälan och trots det devalverade värdet i sina vittnesmål genom att snacka sig samman.

    Tro mig, jag är minst lika förbannad på alla som lite menande uttrycker att det är typiskt män med makt — underförstått att Assange antagligen är skyldig. Det är oerhört klumpigt att lyfta sådana generaliseringar när ett konkret fall ligger på bordet. Djävulen sitter i detaljerna och faran med generaliseringar är de många undantagen.

    Jag är också lite besviken, eftersom jag inte sett många som lyckats hålla balansen. Få skiljer på procedur och materia, vilket gör att de inblandade får klä skott för juridiska misstag eller legala konstigheter. Få skiljer också ut rena spekulationer från mer eller mindre obestridda fakta och ibland undrar man om de tror att de är tankeläsare hela bunten. Ju mindre de vet, desto tvärsäkrare uttalar de sig till råga på allt.

    Ofta blir det hela bara en kaskad av fakta blandat med spekulationer, karaktärsmord av varierande brutalitet och inte sällan en eller annan konspirationsteori påhängd som prydnad.

    Det enda jag själv är tvärsäker på, är att fallet skötts rätt illa — vilket skadat både Assange och tjejerna.

    Sen är jag också än mer säker på hur illa jag tycker om Borgström, som alltmer framstår som rena satiren av sig själv. Inte för att jag hade något särskilt förtroende för honom innan den här historien begav sig. Det har fallet Thomas Quick sett till, om inget annat.

  10. Marcus!

    Det är bra att höra att vi är överens om att det finns all anledning att titta på rättsprocessen kring Assange-fallet. Det anser jag vara ett viktigt uppdrag för den granskande journalistiken i Sverige. Det är den tredje statsmaktens (kanske självpåtagna) ansvar att granska den dömande makten.

    Tyvärr har Sveriges journalistkår istället tydligt ställt sig på de två anmälande kvinnornas sida och har t.o.m. medverkat i att driva en kampanj mot Julian Assange! De upplät på ett mycket tidigt stadium plats åt målsägande att smutskasta Julian Assange (genom att sprida deras åsikt att han ”har en dålig kvinnosyn” samt att han ”inte kan ta ett nej”). Det var också med dessa ord som målsägandena började en offentlig smutskastningskampanj mot honom. Detta gjordes i media som har spridning till miljontals läsare. Målsägandes vänner inom media, politik och rättsväsende har därefter fortsatt sin smutskastningskampanj mot Julian Assange.

    Visst har det förekommit en hel del hård ord mot de två kvinnorna, men att jämföra några hård ord från en som Twittrar dessa till ett 20-tal followers med medias miljonpublik tycker jag är magstarkt! Det ”hat” som målsägande fått utstå är en bris jämfört med den hatstorm som Julian Assange har utsatts för av målsäganden och dess vänner inom media, politik och rättsväsende!

  11. Hördu du du, oavsett om någon kallar någon annan hora bara inför mig och ingen annan, eller inför åtta miljoner läsare, så förlorar de all trovärdighet i mina ögon.

    Du har nu klagat på rättsväsendet och där finns all anledning att ifrågasätta vad som hänt. Du har klagat på media och det är väl knappast någon nyhet hur de beter sig i sådana här fall… bara jämför med vår arbetsmarknadsminister i somras, för att ta ett aktuellt exempel.

    Inget av detta är någon som helst anledning att ge sig på kvinnorna. De kan mycket väl ha gjort fel, avsiktligt eller oavsiktligt, vilket lustigt nog är precis vad man kan säga om Assange. Alla inblandade kan ha gjort fel, eller inte, utifrån sina egna upplevelser och situation.

    Jag vet att om jag kände mig sexuellt kränkt och media upplät plats, så skulle även jag med stor säkerhet luftat mina åsikter. Om jag var tjej och redan irriterad över en tillfällig partners later och någon ringde mig och sa att han gjort saker mot henne som ekade min irritation, så skulle nog även jag föreslå att vi träffades och gick till polisen tillsammans.

    De tydliga fel som begåts är polisens, åklagarens och journalisternas. Om Assange eller tjejerna gjort fel är mer oklart i nuläget.

  12. Marcus!

    Om du nu har så mycket förståelse för att kvinnorna luftade sina åsikter i media och att deras vänner fortsatt att driva en smutskastningskampanj mot Julian Assange i media, varför har du då så lite förståelse för att andra enstaka människor luftar sina åsikter om kvinnorna på Twitter, på Flashback och i bloggar (som trots allt har långt färre läsare än vad landets rikstäckande tidningar m.m. har)?

    Det Sven-Otto Littorin råkade ut för i somras är ju bara ännu ett exempel på hur media tar ställning i samband med sexrelaterade anklagelser från kvinnor mot män. Det är alltså ingen engångshändelse hur landets (ofta feministiska vänster)journalister agerar. De driver smutskastningskampanjer med politiska syften istället för att bedriva objektiv granskning!

    Tyvärr har även företrädare för Piratpartiet medverkat i smutskastningskampanjen mot Julian Assange istället för att stå upp och slåss för yttrandefriheten och rättssäkerheten i den här typen av fall.

    Julian Assange och hans advokater har vid ett flertal tillfällen påtalat brister i det svenska rättssystemet, som att en misstänkt kan hållas inlåst och isolerad under hela utredningsperioden, som att rättegångarna hålls bakom lykta dörrar, som att den misstänkte inte får ta del av utredningen förrän denna blir åtalad (och om man inte blir åtalad får man inte se utredningen överhuvudtaget – då hemligstämplas den!), osv. Istället har representanter för Piratpartiet kurtiserat med de journalister m.m. som är vänner med målsäganden!

  13. Försök hålla isär äpplen och päron. Tjejerna har inte ansvar för att media beter sig som elefanter i en porslinsbutik. Inte heller har tjejerna något ansvar för att rättsväsendet visar upp kapaciteten hos sin begåvningsreserv.

    Sen undrar jag vad du menar med att företrädare för Piratpartiet ”medverkat i smutskastningskampanjen”? Jag har inte läst allt, men det jag läst har väl snarast handlat om vikten av att hålla isär WikiLeaks som organisation från Assange som person. Jag har läst det som skrivits som ett försvar gentemot de som vill misstänkliggöra WikiLeaks på grund av Assange, snarare än ett smutskastande av Assange.

    Om du menar den FB-tråd där till exempel Rickard har fått gliringar för att han är ”politiker”, ”feg” och inte drar korrekta slutsatser utifrån de ”fakta” som ligger på bordet, så är du ute och cyklar. Det är nämligen det exakt korrekta sättet att hantera skuldfrågan. Att som flera av de som kritiserar honom dra blixtsnabba slutsatser och sedan utnyttja det för vidare spekulationer om tjejernas motiv, övriga handlingar och generella personlighet är däremot spåndumt om än mycket mänskligt.

  14. Hej Marcus,

    Jag är en av dem som har uppmanat PP att bryta tystnaden i Assange-frågan. Som du själv konstaterar finns det en hel del frågor att ställa om den här rättsprocessen.

    Medias rapportering är både ensidig och selektiv (för att inte säga chauvinistisk och propagandistisk), och därför behövs kritiska röster. Anna Troberg har vid upprepade tillfällen lovat att hålla koll på rättsprocessen, och dina egna frågor om fallet är en alldeles utmärkt utgångspunkt för en debattartikel som jag gärna skulle se.

    Sen tycker jag att både du och dina kommentatorer är lite orättvisa mot Flashback. I Assange-tråden finns många olika individer med olika bakgrund, och långt ifrån alla hänger sig åt konspirationsteorier. Eftersom locket ligger på i media har Flashback på gott och ont blivit det enda stället där man fritt kan diskutera fallet. Diskussionen har haft många gästspel, t.ex. av Brita Sundberg-Weitman, pensionerad domare och docent i folkrätt, och den samlade kunskapen i tråden är enorm.

    Många i tråden delar din syn på fallet, och tar självklart avstånd från alla former av hetsjakt på kvinnorna såväl som på Assange. Men de är besvikna på att PP inte tar tydlig ställning mot rättsröta och mediadrev.

    Här finns politiska poäng att hämta. Vad väntar ni på?

  15. Jag kritiserade inte alla i FB-tråden, utan höll mig till dem som har väldigt bråttom att bestämma sig för vad som är sant, falskt och vad som fått folk att göra vilket…

    Om det är något vi inte behöver som parti, så är det att jämt kollektivt slå på stora trumman och säga att det vi ser i ett enskilt fall är exempellöst som om vi vore värsta medieadvokaterna. Vi måste däremot bevaka vad som händer och vi kan gärna ifrågasätta direkta fel som görs om de tycks bero på systemfel.

    Om alla misstag som gjorts tycks innebära att vi i slutänden slaktar rättvisan, så bör vi dock verkligen ta bladet från munnen. Men där är vi inte än. Vi vet inte ens säkert om Assangefallet kommer hamna i domstol och i så fall på vilka grunder åklagaren anser att hon har tillräckligt på fötterna.

    Men att vi som parti tar det lite kallt i nuläget innebär det knappast att vi är fega eller ointresserade. Om vi behåller kylan, så är det lättare i ett lite senare skede att med lite mer precision peka ut vad vi tycker är åt helvete, vad vi tror det beror på och vad vi tycker borde göras åt saken utan att för den skull lägga oss i hur ett enskilt straffrättsligt fall skall bedömas. Skalpell är oftast bättre än motorsåg för den sortens operationer.

    Någonstans är det skillnaden mellan att vara ett parti och en aktionsrörelse: Som parti bör man angripa de strukturella problemen i högre grad än man har behov av som aktionsrörelse. Som parti förlorar man snabbt trovärdighet om man går in på detaljnivå och försöker styra enskilda fall av myndighetsutövning. Vi kom undan med det i TPB-rättegången, eftersom vi redan från början hade en tydlig politisk vinkel och gav oss på strukturella problem och först på ett senare stadium satt och skrattade åt de så kallade bevisen.

    Vi har varit mer av en aktionsrörelse än ett parti fram till nu. Vill vi vara ett parti och har politiska ambitioner, så behöver vi nog sansa oss en aning och fundera på vad ett parti faktiskt gör. En sak ett parti inte bör göra är att ge sig på möjliga brottsoffer medan de fortfarande faktiskt är just möjliga brottsoffer. Även om man bortser från äckelfaktorn i en sådan handling och bara cyniskt räknar politiska poäng, så är det en oerhört vansklig pryl att sysselsätta sig med — något som lika gärna kan få precis motsatt effekt.

    Men även om jag själv är mycket tveksam till hur Assangefallet hanterats, eller till hur handlingsförloppet stämmer överens med de misstankar som ligger till grund för häktning, så finns möjligheten att det faktiskt rör sig om ett eller flera övergrepp. I en sådan situation vill åtminstone inte jag vara den som kastat invektiv efter tjejerna.

  16. Marcus: Jag förstår att det är känsligt för en politiker att diskutera ett enskilt fall, men representanter för PP gör ju likväl just det. De har t.ex. uttalat sig i TV-dokumentärer och engagerat sig i kampanjer som rör fallet.

    Självklart ska PP inte ge sig på möjliga brottsoffer, eller kasta invektiv efter kvinnorna. Tvärtom ska man ställa krav på en rättssäker hantering för alla parter. Åklagarens osmidiga hantering av fallet, med en utdragen förundersökning och ständiga pressläckor, har skadat kvinnorna minst lika mycket som Assange.

    Varför vägrar t.ex. åklagaren att förhöra Assange i London? Rättegångsbalken ställer krav på en skyndsam förundersökning, och förhör i utlandet sker rutinmässigt i andra fall. Ett sådant krav från PP:s sida skulle knappast kunna uppfattas som partiskt.

    Men även om man känner sig obekväm med själva sakfrågan så finns det massor av principiella frågor som PP skulle kunna lyfta. T.ex. önskar jag att ni slog på stora trumman för Wikileaks och deras fantastiska arbete. I spåren av våldäktsmålet har det blivit tabu att tala positivt om Wikileaks i Sverige. Bilden av Wikileaks har tagit stor skada, och det finns förstås många som utnyttjar detta och tycker att det är alldeles utmärkt. Motvikter saknas dessvärre, och även PP:s uttalanden präglas av ängslighet och garderingar. Varför?

     

  17. Marcus!

    Om nu media beter sig som elefanter i en porslinsbutik, varför ställer då Anna Troberg upp i en SVT-dokumentär gjord av journalister som är en del av mobben mot Julian Assange och varför fortsätter då Anna Troberg, Marie ”Emma” Andersson, m.fl. att kurtisera med flera andra journalister som tydligt tagit ställning för de två kvinnorna och varit drivande i #prataomdet-kampanjen?

    Om Piratpartiet verkligen ville visa att man inte tar ställning så borde alla dess ledande representanter bryta totalt med dessa journalister! Som det är nu så kan man inte annat än uppfatta att Piratpartiet är en i raden av elefanter som klampar runt i porslinsbutiken! Kanske inte en av elefanterna som gåri första led, men väl i kön bakom ledarelefanterna.

  18. Marcus!

    Om du nu tycker att media beter sig som elefanter i en porslinsbutik när det gäller Assange-fallet, varför riktar du då inte mer kritik mot dem? Du är ju ytterst kritisk till det fåtal enskilda individer som uttalat sig negativt om de två anmälande kvinnorna. Varför får de betydligt mer kritik än vad alla de journalisterna, kulturpersonligheter och politiker som uttalat sig negativt om Assange får? Tycker du att enskilda privatpersoner har ett större ansvar för hur de uttalar sig än vad professionella personer med stor makt har?

  19. För att besvara sista frågan först. Skälet till att jag inte varit mer högljudd i min kritik och först nu på allvar diskuterat Assange-fallet, är att det är den diskussionsmässiga motsvarigheten till att gå på ett ”näktergalsgolv” (slå upp det). Inlägget tog fullständigt oproportionerligt lång tid att skriva, helt enkelt för att det finns så många fällor inbyggda i hela frågan.

    Passar man sig inte så målar man snabbt in sig i ett hörn, som sen blir svårt att manövrera sig ut från.

    Anna Troberg kunde välja mellan att inte medverka alls. Det skulle innebära att en ”dokumentär” som ”behandlar” fallet bara innehåller en massiv tystnad från PP, som om vi var rädda för vår egen skugga. Eller så uttalar hon sig och riskerar att det blir fel eller åtminstone suboptimalt. Utifrån sådana förutsättningar tycker jag hon gjorde ett bra jobb, då hon inte uttalade sig för partiet som helhet, inte uttalade sig om skuldfrågan åt ena eller andra hållet och överlag höll det på en personlig nivå.

    Sen skulle jag vilja påpeka att hela gapigheten som uppstått i frågan om Assange och den svenska rättvisan i sig skapar ett minfält som gör det svårare att agera som parti. Om det är något vi inte behöver, så är det att uppfattas som en del av en lynchmobb åt ena eller andra hållet. Skall man då uttala sig alls, så måste man först positionera sig som neutral i de frågor man faktiskt är neutral i och göra detta övertydligt.

    Slutligen skulle jag önska att en och annan ilsken debattör tog in båda perspektiven i sin världsbild.

    Dels ett manligt perspektiv, där man måste vara tankeläsare och ängel för att inte ta några risker alls med mindre än att man vill vara abstinent. I annat fall riskerar man att bli dömd eller om man inte blir dömd ändå få sitt goda namn och rykte förstört.

    Dels ett kvinnligt perspektiv, där man är rättslös om man inte anmäler det man upplever som ett övergrepp och där man riskerar att få löpa gatlopp och vara lika rättslös om man gör det.

    Det är en no-win-situation för båda parter och skälet är i båda fall tredje part, sådana som vi, som tycker och tänker en massa utan att ha rejält på fötterna.

  20. Marcus!

    Tack för svaret. Jag har full förståelse för att det är en delikat balansgång för politiker (oavsett om de tillhör Piratpartiet eller ej) att hålla sig neutral i fall som dessa. Trots det så ser vi tydligt hur ett antal socialdemokratiska politiker är djupt involverade i Assange-fallet på de två kvinnornas sida. Representanter från Piratpartiet har kurtiserat med vissa av journalisterna och skribenterna som drivit smutskastningskampanjen #prataomdet mot Julian Assange. Det medför tyvärr att Piratpartiet förlorar i trovärdighet som försvarare av yttrandefrihet, öppenhet och rättssäkerhet.

    En fråga skulle jag önska ett rakt svar på. Om du nu tycker att media har klampat runt som elefanter i en porslinsbutik, varför är det då inte journalisternas agerande som kritiseras istället för de enskilda privatpersoner som granskat, ifrågasatt och i vissa fall uttalat sig negativt om de två kvinnorna? Borde inte journalister (och andra makthavare) föregå med gott exempel i samhället?

  21. Den här gången tar jag det i ordning 🙂

    Fråga runt bland dina väninnor och jag misstänker att du kommer upptäcka att det är fler än du kan föreställa dig som har en personlig berättelse om någon form av övergrepp. Det kan vara allt från småsaker upp till riktigt grova grejor.

    Det finns så många berättelser som knappt berättas ens för de närmaste. Det kan handla om rädslan att inte bli trodd. Det kan handla om personlig skam för att man inte satte hårt mot hårt direkt. Det kan handla om att man faktiskt sagt ifrån, men blivit utskrattad eftersom ingen ändå skulle tro på en.

    Ur ett sådant perspektiv är det inte det minsta konstigt om många tjejer spontant reagerar mot den ganska hetsiga stämning som uppstod direkt efter att det kommit fram vilka tjejer det var fråga om. För #prataomdet kom faktiskt efter att hetsen redan var ett faktum.

    Som jag skriver tycker jag tajmingen suger, men jag förstår grejen.

    Det är väldigt mycket som sägs i fallet just nu som sägs i affekt. De som inte kan dämpa sig kommer att få svårt att göra sina röster hörda i ett senare skede, därför att det som sägs kommer viftas bort som känsloutbrott och internethat. Så brutal är världen att de som har störst chans att bli hörda är de som inte gapat så mycket.

    Sen kan man naturligtvis säga att såväl journalister som politiker borde föregå med gott exempel, men den dagen det sker skall jag måla ett stort fett kors i taket.

    Dämpa samtalstonen en aning, så att det finns plats för en mer rimlig kritik av hur åklagare, polis och journalister agerar. Så länge folk kallar Anna Ardin för hora till höger och vänster, dränker det mer resonerande kritik. Jag kan bara ta mig som exempel: hade tonen varit mer sansad hade jag gärna skrivit om saken tidigare, men nu har jag känt att jag inte velat ta i frågan med tång förrän jag har tid och ork att väga mina ord på guldvåg.

  22. Marcus!

    Jag kan hålla med om att det är en god ide att #prataomdet, om det verkligen skett i en objektiv kontext där både kvinnor och män med olika bakgrund fick komma till tals och där det hela inte var ett indirekt ställningstagande i en aktuell brottsutredning. När #prataomdet startades var jag en av dem som faktiskt försökte få till en dialog, men märkte snabbt att det inte fanns något som helst intresse att verkligen prata om det. Istället var det från början en entonig monolog där man i varje andetag gjorde kopplingen till Assange-fallet. Och så fortsatte det genom hela kampanjen. Syftet var från början att smutskasta Julian Assange så att allmänheten skulle döma honom innan utredningen och rättsprocessen avslutats. Samma sak, men i mindre skala, ser man när helt vanliga män blir anklagade för sexbrott. Då häktas ofta den anklagade och låses in i isoleribgscell under utrednngens gång. Under tiden kan kvinnan som anklagar mannen fritt prata ihop sig med vittnen och samtidigt smutskasta mannen inför släkt, vänner och arbetskamrater. Så att han redan är dömd i allmänhetens ögon innan utredningen och rättsprocessen är avslutat.

    I fallet Assange var det inte i och med #prataomdet som denna smutskastning började. Den började redan samma dag som kvinnorna gjorde sin anmälan på Klara polisstation. Kvinnorna talade tidigt med vänner via sociala media. Strax efter att anmälan gjort talade de med kvällstidningarna och spred en negativ syn av Julian Assange. Det sades att han hade ”en dålig kvinnosyn” och att han ”inte kan ta ett nej”.

    De anmälande kvinnorna och media påbörjade alltså sin smutskastning av Julian Assange långt innan Flashback och bloggare ens listat ut vilka de två kvinnorna var. Det var först efter att de två kvinnorna och media börjat sin smutskastningskampanj som Flashback och bloggare började gräva, granska och ifrågasätta det hela. Det var först när man lyckats lista ut vem den första kvinnan var och att hon var en politiskt engagerad person som det kom negativa uttalanden om henne som person.

    Men som sagt, varför ska enskilda privatpersoner förväntas vara mindre kritiska och inte uttala sig negativt än vad målsägande (som är politiker) själv gör och vad journalister gör. Det kan jag verkligen inte förstå!

    Om politiker, journalister och andra makthavare vill ha en bättre samtalston så får de för faaan föregå med gott exempel istället för att kalla alla privatpersoner som uttalar sig negativt för ”näthatare” eller ”kretiner”!

  23. Nu råkar åtminstone en av de personer som tog initiativet till #prataomdet vara någon jag träffat personligen och tagit en barrunda med. Jag kan ju naturligtvis ha fel, men den personen var knappast någon jag upplevde som någon machiavellisk intrigör, som i akt och mening att sänka en enskild man i någon slags kvasifeministiskt systerskapsorgasm kör med fulspel och smutskastning.

    Jag är benägen att tro att åtminstone hennes medverkan i initiativet är precis vad hon utgav att det var, en slags ”inte ett bjästa till”-reaktion.

    Alltså…, trots att jag på ett tidigt stadium var tveksam till hela historien, så stördes jag själv att tonläget. Det fanns något urskillningslöst i hela det sätt man skrapade i botten på korgen för att hitta all smutsig byk som eventuellt kunde ha glömts kvar. #prataomdet skulle aldrig flugit som idé kopplat till just assangefallet om inte redan samtalstonen varit rätt obehaglig.

    Face it. Bara för att man är feminist och skrivit en och annan dumhet på sin blogg, så innebär det inte att man inte kan bli sexuellt ofredad. Inte heller är det relevant om man är kristen, sosse, känner fel folk eller annat liknande. I precis det sammanhanget förstår jag precis varför till exempel Isobel Hadley-Kamptz mulnar och skriver en drapa om att feministbimbos tydligen skall hålla käft.

    Jag tycker det var väldigt omdömeslöst av tidningarna att på ett tidigt stadium släppa fram kommentarer om att Assange inte kunde ta ett nej och dylikt. De har ett ansvar som är större än privatpersoners ifråga om att inte vinkla gentemot en privatperson. Deras ursäkt att Assange är en maktperson är rätt tunn. Assange ställer knappast upp i personval till någon förtroendepost och måste nog betraktas som privatperson snarare än makthavare, åtminstone i sådana här situationer.

    I slutänden agerade de flesta utifrån sina egna rädslor, ideologi och rena fördomar. Inte så förvånande kanske, men rätt frustrerande. Jag hade funderingar på att punktera en och annan ballong, men insåg att jag då skulle bunta ihop mig själv med de som inte kunde hålla en vettig samtalston.

  24. Det är svårt att hålla en vettig samtalston när Sveriges kanske tyngsta journalist tillåts uttrycka sig så här i rikets största tidning:

    ”Julian Assange – ett litet äckel utan principer”

    Dessutom i en artikel som är baserad på rena osanningar som två minuters googling sticker hål på.

    Att det här anses vara en acceptabel nivå tycker jag är riktigt obehagligt, och jag tycker man bör fundera både en och två gånger innan man väljer att hålla tyst bara för att frågan är känslig.

  25. Så angrip då Jan Guillou för hans osanningar och framför allt för hans tendentiösa hopkopplande mellan Assange personliga försvar av sin egen person och WikiLeaks påstådda svek mot Bradley Manning.

    Guillou försöker inkamma billiga debattpoäng, vilket knappast är första gången.

    Än en gång: Det är fullt möjligt att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Kritisera gärna Guillou för att han är oförsiktig med sanningen och påpeka för honom att det knappast är så smart medan offret för hans svada fortfarande är i klammeri med den svenska rättvisan. Det går faktiskt att göra detta utan att fara ut i invektiv mot de två tjejer vars besök på polisstationen ledde till assangefallet.

  26. Jo, men problemet är ju inte begränsat till Jan Guillou. Problemet är att det pågår en medial häxjakt mot Julian Assange, och att alla svenska medier driver exakt samma hatiska linje. Var är Sveriges Michael Moore, John Pilger, Naomi Wolf, Greg Mitchell, Glenn Greenwald? Balanserande röster släpps inte fram över huvudtaget.

    Bara förra veckan såg vi artiklar och radioprogram av Johanne Hildebrandt, Tobias Brandel, Lars Truedson och Jan Guillou, som helt felaktigt insinuerar att Wikileaks bär skulden för Bradley Mannings situation, och att Assange på något sätt har offrat honom för egen vinnings skull. Däremot inte ett ord om de stora insatser som Wikileaks faktiskt har gjort för Manning.

    I det klimatet anses grova personangrepp helt rumsrena. Föreställ dig själv att du är anklagad för ett allvarligt brott i ett främmande land, och att deras största tidning i samband med detta kallar dig för ett ”litet äckel utan principer”. När såg du senast en sådan rubrik om en misstänkt person i ett pågående rättsfall? Man får gå tillbaka till Da Costa-fallet för att se något liknande.

    Så visst angriper jag gärna Guillou, men jag har tyvärr inte Aftonbladet som plattform, och frågan är om ett par arga Twitter-meddelanden gör så stor skillnad?

    Sen undrar jag var du har sett mig ”fara ut i invektiv” mot de anmälande kvinnorna, eller någon annan för den delen? Att man blir misstänkliggjord så fort man öppnar munnen bekräftar du ju på sätt och vis själv genom sådana oförsiktiga generaliseringar, men jag tycker att det är ett riktigt dåligt argument för att hålla tyst.

    Jag önskar att PP hade modet att säga bara hälften av de mycket vettiga saker som du själv har skrivit i dina inlägg här. Att det ska vara så hopplöst svårt i vårt debattklimat gör mig faktiskt rädd på riktigt. Det borde oroa var och en som bryr sig om rättvisa och yttrandefrihet att det är så lätt att skrämma folk till tystnad i vårt land.

    Oj vad långt det blev… ber om ursäkt för detta!

  27. Jag har inte sett dig falla ut i invektiv mot tjejerna, det var en retorisk bild. Om jag trampade i klaveret, så har du min ursäkt. Det jag försökte illustrera är att man skall ge sig på de som gör fel, men undvika de som själva befinner sig i en svag position.

    Föreställ dig nu att tjejerna i fråga faktiskt upplevde att Assange begått övergrepp mot dem. Det kanske inte var på en nivå de trodde skulle leda till ett rättsfall, men ändå tillräckligt för att göra dem arga, ledsna och besvikna. De går till polisen för att kolla om de kan vrida upp armen på honom för att få honom att åtminstone testa sig och resultatet blir att värsta karusellen dras igång. En karusell där mediaprofil efter mediaprofil, allt från åklagare och advokater till journalister vill tycka något och plocka poäng.

    Observera att jag inte säger att det är så, eller att Assange skulle vara skyldig, utan att det tillhör de varianter av verklighet som trots allt är fullt möjliga. Det skulle inte ens krävas att Assange är skyldig i någon objektiv mening, utan bara att kommunikationen mellan dem varit riktigt dålig.

    I det läget är tjejerna i minst lika hög grad som Assange själv i en position av svaghet, där varje sak de gjort kommer nagelfaras. En oövertänkt artikel om hämnd blir världens grej, några SMS eller tweetar får en att se ut som värsta falskanmälaren.

    Så visst KAN de ha stageat hela grejen, läckt till Expressen, suddat obekväm info etcetera i akt och mening att hämnas att han inte förklarade dem sin eviga kärlek — men är det verkligen något som är smart att förutsätta med så svaga indicier? Hur kan man göra det å ena sidan och påstå att Assange skall ses som oskyldig till motsatsen bevisats å den andra?

    Så då har vi en mobb som vill lyncha Assange och som kallar honom liten feg skit, ifrågasätter WikiLeaks direkt och indirekt och ställer Assange problem med rättvisan bredvid Mannings… De beter sig osakligt och hånar de som ser ett problem i hur den svenska rättvisan agerat hittills i det här fallet.

    Å andra sidan har vi en mobb som är övertygad om att Assange är helt oskyldig och att allt beror på sjuk svensk lagstiftning, feministiska sammansvärjningar och/eller hämndlystna tjejer som falskanmäler den kille som inte var dem ”trogna”… De gräver fram varje litet snedsteg tjejerna gjort det senaste decenniet och ägnar sig åt rena karaktärsmordet på alla inblandade.

    I ett sådant läge kommer de röster som är mer sakliga att tystna. Det finns helt enkelt inte plats för eftertanke, respekt och en mer djuplodad analys.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.