Det förbannade elpriset

Teorierna om marginalnytta och marginalkostnad är grundläggande marknadsekonomi. På pappret är det den mest effektiva modellen för att säkra tillräcklig tillgång och samtidigt undvika slöseri.

I de flesta situationer och i de flesta branscher är faktiskt marginalnytta och -kostnader det kanske enda rimliga sättet att inrätta en marknad — förutsatt att vi talar om produktion och försäljning av ändliga resurser. Ett sådant system innebär att det inte uppstår brist när efterfrågan blir stor eftersom det är lönsamt att hålla sig med reservkapacitet.

Tyvärr fungerar det bara så länge konkurrensläget är lika sunt som de marknadsekonomiska teorierna. I annat fall blir det en papperstiger, som i själva verket inte tjänar till mycket annat än att legitimera ett marknadsmässigt haveri. Åtminstone är det så på kortare sikt, vilket i detta sammanhang betyder tillräckligt många år för att vara ett ordentligt samhällsproblem.

I Sverige producerar vi väldigt billig och miljömässigt vettig elektricitet. Vi producerar dessutom så mycket av denna elektricitet att det täcker allt kort om de sista percentilerna av våra behov. Vi har vattenkraften som är billigast av allt. Vi har kärnkraft som i och för sig är dyrare och har större miljöpåverkan, men fortfarande förhållandevis billig. När dessa funkar som det är tänkt täcks våra behov utan problem, när det å andra sidan inte funkar som det skall så måste vi importera — i praktiken oftast dyr kolkondenskraft från till exempel Tyskland.

Då är vi tillbaka till marginalprissättningen, där priset sätts från reserven och det pris vi betalar för hela rasket väldigt ofta är priset för den extremt dyra kolkondenskraften.

Så långt är det egentligen inte mycket att säga. Om vi konsumerar mer än vi producerar, så kostar det mer — det är så det är tänkt att fungera. Det vi får för våra pengar är att vi slipper hålla oss med egen reservkapacitet som oftast inte gör annat än står overksamt och tickar pengar. Det vi får för våra pengar är att vi inte behöver vara oroliga för om det finns ström i våra kontakter. Det var liksom det som var hela orsaken till att ansluta oss till en elmarknad utanför våra egna portar.

Men.

Om prisbilden är svårt skruvad, så att reserverna är extremt dyra i förhållande till resten. Om våra kraftbolag inte spelar rent, konkurrensmässigt eller i produktion och planering, så trillar allt ihop som ett korthus. Förutsättningen är nämligen att bristen inte är självförvållad utan faktiskt skapad av omständigheterna och/eller konsumenterna. Ju större prisskillnaden är mellan normal produktion och reservkapacitet, desto större är incitamenten att se till att de sista inköpta kilowattimmarna faktiskt är från reserven — och ju större orsak för konsumenter och samhälle att noggrant granska om någon utnyttjar situationen på ett orimligt sätt.

För svagheten i systemet visar sig just när prisskillnaden mellan det billigaste och dyraste alternativet är abnorm. I det läget uppstår nämligen den absurda situationen att vinsten blir enormt, rent absurt, mycket högre om det finns en liten, liten, men konstant brist på resursen som säljs. Det skapar omedelbara misstankar om fuffens, vilket inte alls är något man kan påstå fungerar ”utmärkt” som professor Hjalmarsson påstår i GP. Fungerar konkurrensen, så uppstår inte problemet, för då går kunderna till någon som levererar till rätt pris. Men när konkurrensen är obefintlig, så förvandlas den goda teorin till en ursäkt för rent ocker.

Den situationen har vi redan sett en gång i Kalifornien, USA, där priserna istället för att bli lägre blev fyrtio procent högre samtidigt som hela områden släcktes ner på grund av elbrist. En av aktörerna var det ökända Enron, som anklagades för att driva kartellbildning och på konstgjord väg skapa ett underskott som drev upp priserna. De marknadsekonomiska krafterna fungerar nämligen bara så länge folk spelar någorlunda rent. Börjar företag försöka mjölka marknaden blir följderna ofta katastrofala.

Så är det otur, eller är det ocker som pågår?

Om marknadskrafterna tycks ha slutat fungera, så bör man göra som Cicero och ställa frågan vem som har något att vinna på situationen? Follow the money, är en mer amerikaniserad och modernare variant. Kolla helt enkelt vem det är som kammar in kosingen när fekalierna träffar fläkten.

Svaret är lite komplext, för det är många som har fingret i den soppan:

  • Först har vi eljättarna, som är både producenter och slutleverantörer. De gör vinster med en marginal som andra företag bara kan drömma våta drömmar om.
  • Sen har vi staten, som dels plockar in miljardbelopp på sitt ägande i Vattenfall, dels på energiskatten i allmänhet och slutligen på momsen.
  • Sen har vi alla de bolag i kedjan som lyckats med bravaden att överföra hela risktagandet på sina kunder.

Det som saknas just nu är ett incitament för kraftbolagen att leverera billig elektricitet. Deras idealsituation är snarare att leverera dyr elektricitet där den faktiska produktionskostnaden är så låg som möjligt. Då gör de maximal vinst, förutsatt att det inte finns billigare konkurrenter. Det är detta som bristande konkurrens medför: att systemet havererar.

Ett praktexempel på hur fel det kan bli är hur vi faktiskt exporterar vattenkraft under månader med låg inhemsk förbrukning. Vattenkraft är annars en energiform som är utjämnande, eftersom det mesta av vattnet kan lagras för senare behov. När det sen är dags för svensk fimbulvinter får vi höra att det är lågt vattenstånd i magasinen, så att det inte räcker för att täcka behoven. Låt mig gissa att de pengar den exporten gav inte används för att utjämna prisbilden för konsumenterna?

Företag är nämligen överlag en slags idiot savants, som är oerhört duktiga på en sak, men inte sällan direkt förståndshandikappade utanför sitt eget specialistområde. I det här fallet mjölkar man den svenska marknaden trygg i rättfärdigheten att man håller sig till reglerna, har regeringens välsignelse och till och med följer accepterade ekonomiska teorier. Det krävs inte ens någon Machiavelli/Joakim Von Anka i bakgrunden som gnuggar händerna medans helveteseldarna dansar i ögonen, utan bara normala företagsmässiga överväganden av den typ alla företag gör, alltid. Vore man aningen smartare och mindre inriktade på nästa kvartalsrapport, så skulle man inse att den manipulation av marknaden som rent faktiskt, medvetet eller omedvetet sker, kommer slå bakut förr eller senare.

Oligopolet och de politiska tillskyndarna

Följ pengarna och du skall hitta den skyldige var modellen, och då blir bilden ganska obehaglig.

Den svenska elmarknaden är just nu rena himmelriket för de tre stora svenska kraftbolagen: Vattenfall, Fortum och Eon. Här täljer man guld med kniv. Lönsamheten per anställd är en hel tiopotens högre än för de bolag man levererar el till — en situation som näst intill saknar motstycke. Politikerna i sin tur håller sig tysta, hypnotiserade av ekonomiska teorier och de pengahögar som trillar in via energiskatten. De förvärrar till och med själva situationen, eller underhåller den — vilket borde vara mot bättre vetande.

De stora kraftbolagen är både producenter och leverantörer. Dessutom totalt insyltade i varandras verksamhet på ett sätt som borde få alla varningslampor om kartellbildning hos berörda myndigheter att blinka på övertid medan sirenerna går. Genom sin ställning med tillsammans fyra femtedelar eller mer av marknaden och kontroll över både produktion och slutgiltig leverans, så är det inte alls svårt att känna en viss avsmak. De borde med stor lätthet kunna planera verksamheten på ett sätt som var bättre för kunderna. Men eftersom konkurrens inte råder, så behöver de inte anstränga sig.

För att citera Lena Hasslöf Gustafsson och Jan Thorsson på Fastighetsägarna GFR i GP:

Normalt täcks cirka 96-98 procent av Sveriges elbehov av icke-fossil kraft. Denna produceras till en kostnad av i genomsnitt 15-20 öre/kWh. Marknadspriset sätts dock av priset för produktion av de resterande 2-4 procent av elbehovet, vilket är väldigt högt. Elkonsumenterna betalar alltså under stora delar av året ett marknadspris som är 300 procent högre än produktionskostnaden för 96-98 procent av elen. En absurd konsekvens av marginaprissättningen är att elpriset stiger kraftigt då kärnkraften inte fungerar normalt, vilket leder till att elproducenterna faktiskt kan tjäna mer på att inte producera.

De kritiserar marginalprissättningen per se, vilket skjuter lite bredvid mål. Men OK, den funkar verkligen inte i det här fallet. Det blir obehagligt när det inte är en förlust att låta kraftverk stå stilla, utan till och med kan löna sig. Det borde någonstans vara givet att vintertid skall alla våra kraftverk gå för fullt, om det inte uppstår oplanerade driftstopp som inte kan undvikas. Inköp av dyr reservkraft borde vara ett sorgligt undantag, inte något som regelmässigt sker varenda vinter.

Det har gått så långt att folk får gå från hus och hem och söka sig billigare boende, för att de inte längre har råd med elräkningen. Företag låter hellre produktionen stå still, än betalar det höga elpriset. Detta i ett läge när det pratas mycket om att göra en miljömässig växling bort från fossila bränslen. Snart skall vi tanka våra bilar med el och vi siktar på mer tågresande och elektriskt drivna offentliga kommunikationer. Elräkningarna kommer med andra ord inte att bli billigare, utan snarare dyrare.

Hellre fungerande marknadsekonomi än planekonomi

Förr eller senare, värre senare än förr, kommer kunderna att tröttna. Får det gå mycket längre än det redan gjort, är risken stor att vi i det nuvarande systemets ställe får rena planekonomin inom energiområdet. Inte ens en borgerlig regering skulle våga gå emot folket i den frågan om det var en bära-eller-brista-fråga i kommande val. Inte ens miljöpartiet skulle kunna vinna folkets röster för en grön energiväxling så länge elpriserna tvingar folk från hus och hem. En eller två kalla vintrar till här framöver och den situationen kan vara faktum redan till nästa val.

Energin är en kassako för såväl kraftbolag som för staten. Miljöpolitik, skatteintäkter och andra politiska hänsyn samverkar för att bibehålla status quo. Resultatet blir att svenskar betalar elpriser som är bortom alla gränser i internationell jämförelse och bortom all anständighet.

Så här kan det inte fortsätta. Antingen inser politiker och kraftbolag det självmant, eller så kommer de få det skrivet på näsan. Det här är nämligen inte en integritetsfråga där vi är ett fåtal som gapar oss hesa, utan en ekonomisk fråga där stora delar av svenska folket OCH svenskt näringsliv väldigt konkret känner hur det svider i plånboken.

12 svar på “Det förbannade elpriset”

  1. En mycket bra genomgång av problemen på den svenska elmarknaden. Är förutsättningarna för en marknadsekonomi inte uppfyllda bör vi naturligtvis inte heller vara förvånade över att det resulterar i ett marknadsmisslyckande av ett eller annat slag.  (Sedan är en smula surrealistiskt att som jag sitta i Storbritannien, men brittiska energipriser, och höra de svenska priserna beskrivas som apokalyptiskt höga.  Men det har förstås inte med diskussionen att göra.)

    Frågan är nu bara: vad göra åt situationen?  Bloggposten innehåller en föredömligt grundläggande, detaljerad och fördomsfri problembeskrivning, men jag saknar ett förslag till vilka helt konkreta och i en omedelbar framtid genomförbara åtgärder som bör vidtas för att få en fungerande elmarknad.  Du utesluter ju själv en övergång till planekonomi (på goda grunder).

  2. Ambitiös sammanställning. Tack!

    Håller med Dr. M: Det vore intressant att höra resonemang kring hur situationen skall kunna förbättras.

    Men en annan fråga som jag tycker behöver belysas i analysen är följande. ”Fri marknad” är bra (det kan vi utgå ifrån här). Men varför anses det som något dåligt om ett fåtal aktörer (eller en enda) under årens lopp har skaffat en stor andel av marknaden? Då kallas det för en ”illa fungerande marknad”, som måste regleras och fixas till. Den vanliga motiveringen är väl att man får lägre priser och högre kvalitet om det är många (helst ungefär jämbördiga) aktörer som konkurrerar med varandra. Produktens konsumentpris blir då nära marginalkostnaden för att producera en enhet. Detta kallar man för ”en väl fungerande marknad”.

    Fine. Men om ett företag är bättre än sina konkurrenter och således växer snabbare och blir dominerande, varför skall de då bestraffas med statliga regleringar ägnade åt att stärka deras mer inkompetenta konkurrenter?

    Det typiska scenariot (i teorin åtminstone!) är ju att ett företag investerar pengar för att bli kompetentare än sina konkurrenter. Man satsar för att förbättra sina produktionsmetoder och dylikt (så att produktens kvalitet skall kunna höjas och/eller priset sänkas). Och detta gör man ju i förhoppningen att få igen de pengar man satsat. Och därför tycker jag att det är orimligt att ”kräva” att konsumentpriset skall vara nära marginalproduktionskostnaden, för då kan man ju aldrig tjäna tillbaka de satsade pengarna och gå med vinst. Det är orimligt att bestraffa företag som gjort sådana satsningar — och lyckats med dem — och därmed växt sig stora. Och att belöna de som inte satsat på detta sätt.

    Är det inte rimligt om den som vill skaffa sig en marknadsandel måste vara beredd att satsa pengar i samma storleksordning som de redan befintliga aktörerna satsat?

    Nå, tillbaka till frågan om elmarknaden.

    När du säger att du vill ha en ”fungerande marknadsekonomi”, är det mer eller mindre regleringar du är ute efter?

    Din problemanalys är väl (tillspetsat) att elbolagen är stora och elaka och ägnar sig åt felaktig prissättning. Jag menar ju då (enligt resonemang ovan) att de kanske ”förtjänar” att vara stora och starka? Och vad menas med felaktig prissättning — hur kan vi säga att de sätter priset ”fel”?

    (Och om de vill bilda karteller, varför skall de inte få göra det? De gör väl detta för att det finns samordningsvinster att göra, vilket i så fall kommer samhället till del? Detta är väl en fråga för forskningen också.. men det är väl inte uppenbart att kartellbildning är ”dåligt”? Det är inte lätt att vara kapitalist — sätter man priserna för lågt så ”utnyttjar man sin ställning” och förstör för konkurrenterna — sätter man dem för högt ”utnyttjar man sin ställning” och förstör för kunderna — och sätter man dem som alla andra så är man en ond kartellbildare…)

    Med detta i åtanke, vad blir analysen gällande elmarknaden? Vad är egentligen problemet?

    Möjligen är det så att ovanstående resonemang förutsätter att det finns möjlighet för ytterligare aktörer att komma in på marknaden (bara de är beredda att satsa tillräckligt). Idag är det ju inte möjligt för en ny aktör att starta ett nytt kärnkraftverk, eller att bygga ny vattenkraftverk (om jag förstår saken rätt). Detta är säkert rimligt, men kanske är det också detta som sätter ”marknaden” ur spel? Någon sorts planekonomi innebär det ju per definition! Givet dessa begränsningar kanske vi inte kan förvänta oss en ”fungerande marknadsekonomi”?

    Och återigen, vad gör vi åt saken? Hur förbättrar vi den planekonomi vi har på elmarknaden, utan att på ett orättvist sätt bestraffa varken kapitalister eller kunder?

     

  3. Vilka bra kommentarer, båda två faktiskt!

    Jag tror att problemet inte bara är marknaden. Som HugeHedon så riktigt skriver, så är det inte självklart att det är dåligt om någon får stor marknadsandel för att de helt enkelt är bäst. Som HugeHedon också skriver, så förutsätter det att det fortfarande är rimligt möjligt för ytterligare aktörer att ta sig in på samma villkor som de existerande.

    Problemet idag tror jag ligger i att vi har en situation där vi har en halv avreglering. Det är avreglerat att driva existerande kraftverk, att köpa på elmarknaden och leverera till kund till valfritt pris. Däremot är det stenhårt reglerat vilken sorts kraftverk man får bygga, var man får bygga, vem som skall bygga och så vidare. Elcertifikat, elskatter, byråkrati allt det samverkar till att göra det hart när omöjligt att skapa alternativ till det oligopol som just nu råder.

    Så antingen måste vi ta konsekvenserna av att vi har en reglering i ena änden och skapa regler som verkar mot de negativa konsekvenserna av dessa — vilket naturligtvis är ett lagom elakt getingbo att börja röra i. Alternativet är att avreglera även i andra änden, så att de som försöker sig på att sambygga och samäga ett kraftverk inte drabbas av straffskatt, så att inte varje försök att bygga mer kapacitet hamnar i den oändliga byråkratins kvarnar och så att det blir lättare för fler volymaktörer att etablera sig.

    Det är den ena sidan av saken.

    Den andra sidan av saken är att vi har tre bolag som i princip samverkar. De är både producenter och slutleverantörer, men de tar inte ett helhetsansvar. De kan sälja ut reserverna ena delen av året för att det är kortsiktigt lönsamt och sedan använda de låga reserverna som ursäkt för att höja priset under andra delen av året.

    Ett oligopol har i många stycken samma nackdelar som ett monopol. Existerar det för att den som har monopolställning är bäst, så är det en sak — men monopolställning korrumperar. På väldigt lång sikt kompenserar en fri marknad för detta fenomen också: genom att monopolet halkar efter i utvecklingen och blir för bekväma, så att nya aktörer kan slå undan fötterna på dem. Jämför det virtuella monopol Microsoft hade pre-Google. Att ha monopol är i längden destruktivt för det egna företaget.

    Det kan man se tecken på hos energibolagen, till exempel Vattenfall med sina absurda investeringar. När kniven inte är på strupen, så blir man slarvig.

    Så vad gör man?

    Jag har inte ett perfekt svar:

    Det som antagligen krävs är att bolagen separeras från varandra i högre grad.

    Det som antagligen också krävs är att större produktionsanläggningar ägs och drivs separat från slutleverans, så att frestelsen att manipulera prisbilden inte blir lika stor.

    Ifråga om övriga regleringar, så får man vara försiktig. Men man kan gott kräva att planerad service på kraftverk inte utförs under årets kallaste månader — det är inte en stor och svår reglering. Dessutom skulle man faktiskt kunna kräva att vattenkraftverken inte töms sommartid, bortsett från rent överskott, utan att det finns godtagbara skäl.

    Åt andra hållet, så måste man göra något åt den förbaskade byråkratin och dubbelbeskattningen, där elen skattas dels i produktion och sedan via momsen — för att inte tala om förmånsbeskattningen om du mot förmodan lyckas fixa el billigare på alternativa vägar.

  4. Jag kan bara sucka medhåll. Har skrivit om detta mkt på min blogg. Men du har tagit ett mera samlat grepp vad gäller analysen.
    Vill bara tillägga. Och stryka under.
    Fri marknad är bra. Om den fungerar. Fungerar gör den om det är konkurrens. Verklig konkurrens. Vilket vi inte har på dagens el-marknad.
    I en marknadsekonomi är det statens uppgift att se till att det är effektiv konkurrens. För den fria marknaden är inte ett självändamål. Den är ett medel till bättre OCH billigare produkter. Inte för att skapa jättevinster av grotesk höjd.
    Visst kan en producent ta stora marknadsandelar och produkten är bra. Men det bra bara om priset är lågt på produkten. Annars har den ledande producenten tagit sina marknadsandelar på en icke-fungerande marknad.  Fint för producenten. Men inte för konsumenterna.
    Det är inte planekonomi att se till att marknadsekonomin fungerar. Skärp konkurrenslagstiftningen!

    Några länkar: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/02/elbolagens-groteska-overvinster.html

    http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/02/lastips-for-frusna-svenskar.html

    http://di.se/Artiklar/2011/2/7/226607/Svenskarna-Elbolagen-tar-for-mycket-betalt/?sr=6&tr=284157&rlt=0

    http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/01/fel-pris-pa-elen-okar-vara-kostnader.html

    http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/01/sex-och-ett-halvt-steg-till-lagre-el.html

    Trots den starka oro, för att inte säga vrede, som finns i breda folklager så verkar inte politikerna eller el-producenterna inse vad de ställt till med. När ska de vakna?

  5. ”Men varför anses det som någotdåligt om ett fåtal aktörer (eller en enda) under årens lopp har skaffat en stor andel av marknaden?”

    Av samma anledning som det anses dåligt med diktatur. Demokrati är som bekant vare sig särskilt effektivt eller ”bäst”. Tvärtom så är ju demokratins styrka att den istället verkar från andra hållet eller uttryckt annorlunda ”den är minst dålig” sett till helheten och ur ett längre perspektiv. Demokrati betyder som bekant folkvilja och dess funktion, som är grundkärnan, i detta som rör att vara ”det minst dåliga” ligger i medbestämmandet. Medbestämmandet är den samhälleliga el. politiska formen av konkurrens. Utan ett fungerande medbestämmande – som bottnar i en fungerande dialog, ett aktivt samspel och en ömsesidig respekt mellan medborgarna (numera tyvärr neddecimerat till ”väljarkåren”) och de förtroendevalda så brister möjligheten till medbestämmande eller fungerande konkurrens om man så vill.

    Konkurrens och politiskt medbestämmande kan i själva verket sammanfattas som makt eller i varje fall  maktmedel.

    Så för att återgå till ämnet, oinskränkt makt, som uppstår ex. när medbestämmandet i en demokrati krackelerar samt konkurrensen i en marknadsekonomi inte fungerar, gör att det potentiellt ”bästa” korrumperas. Därav det omvända fokuset att istället välja ”det minst dåliga” ur ett längre perspektiv.

    Det finns även andra aspekter på detta som rör den potentiella konflikten när samhälleliga intressen kombineras/ersätts av privata intressen. Det främsta målet för ett samhälle bör vara att tillgodose medborgarnas intressen och helst ha ett långt perspektiv med en hållbar grund. Det främsta målet för privata intressen är istället att generera (helst) maximal vinst och minst garantera företagets överlevnad genom detta.

    Nämner detta bara som en passus men ett exempel på hur detta kan verka menligt är läkemedelsindustrin. Läkemedelsindustin är på många sätt och viss mycket inflytelserika inom området hälsa. Det allmänna/samhälleliga intresset vilar alltså i stora avseenden i händerna på det privata intresset, dvs läkemedelsbranschen. Läkemedelsbranschen fungerar givetvis bäst om människor gör återköp av mediciner eller helst görs beroende av läkemedel. Det allmänna/samhälleliga intresset är istället att människor är friska. En redig konflikt som är väldigt lätt att se exempel på för den som skrapar på ytan. Inte minst försvåras detta av att medicinvetenskapen dessutom har en patologisk inriktning, dvs den är inriktad på att bota sjukdomar och inte att bibehålla hälsa. Skillnaden i detta är potentiellt gigantisk. Tänker inte orda mera om det här nu då detta redan blivit en passus i passusen. 🙂

    Men om ett företag är bättre än sina konkurrenter och således växer snabbare och blir dominerande, varför skall de då bestraffas med statliga regleringar ägnade åt att stärka deras mer inkompetenta konkurrenter?”


    Därför att perspektivet bottnar i det omvända perspektivet á la ”trygga det minst dåliga” så krävs en grund i en fungerande maktanalys, dvs, än en gång, konkurrensen eller medbestämmandet.

    Man får inte heller glömma bort att ”bättre” är en mycket relativ term. Vi har ju begrepp som ”loss lead”, dvs en form av accepterad prisdumpning för att gynna verksamheter som helhet. Sedan har vi ju regelrätt prisdumpning som bl.a. det progressiva Asien efter andra världskriget satte i system. Bl.a. den europeiska motorcykelbranschen raserades förhållandevis skyndsamt och märken som Triumph ersattes av Honda, Yamaha etc.

    En ofta bortglömd aspekt på ”bättre” är att bättre i relation till marknader inte nödvändigtvis spänner över evinnerlig tid. Ett exempel på detta är att det mycket framgångsrika företaget Stockholm Is var suveränt duktiga och effektiva på att leverera is en gång i tiden. Sedan kom kylskåp och frysar…och resten är historia. Om det istället hade varit så att Stockholm Is varit tillräckligt dominant och inflytelserikt så hade kanske historien sett lite annorlunda ut.

    Människan är ju dock känd för att lära av historien så sådana där saker som att för dominanta branscher får för ohälsosamt inflytande sker ju inte idag. Öh, va? Skivbolag och upphovsrättsindustri? Kan du utveckla det där? 😉

    Förresten måste jag nämna en rolig detalj  jag snappade för något år sedan. En av världens mest biltäta och bilberoende områden, Kalifornien, hade faktiskt en gång i tiden (30-talet om jag inte minns fel) ett väl utbyggt och fungerande lokaltrafiknät i form av spårväg och liknande. Vid något skede så köptes detta av privata intressen inom…tada…bilindustrin.

    Av någon outgrundlig anledning så sker det mesta av mänskliga transporter I Kalifornien idag på vägar.

    Om denna kommentar har någon poäng så är det väl att om inte maktanalysen görs i rätt sammanhang och tillgodoser dess grundläggande förutsättningar (konkurrens och/eller medbestämmande måste vara på banan) så spelar det ingen större roll hur en verksamhet bedrivs. I förlängningen så är risken överhängande att det går käpprätt åt Sony.

     

     

  6. Tycker nog att det enklaste vore att låta staten äga och driva energiförsörjningen utan någon fri marknad. Visst kan det ha brister i effektivitet men så här illa blir det aldrig; det är styrbart och det fungerar faktiskt.

    Det känns som att marknadsliberalismen konsekvent misslyckas varje gång den ska försöka sig på att sköta något allmännyttigt, och jag undrar bara stillsamt hur länge vi ska behöva lida för några glada idealisters feltänk.

    Det är nämligen en gång för alla så att när privata företag ska sköta något allmännyttigt så hamnar nyttan för allmänheten oundvikligen i konflikt med företagets vinstintresse. Och det är alltid vi som ska ha glädje av det allmännyttiga som blir lidande.

  7. Hörrudu Christer, måste vi alltid spola ut barnet med badvattnet? Precis som privat vård kan fungera utmärkt, precis som privata skolor kan fungera utmärkt, så kan även privat elförsörjning fungera utmärkt.

    När det inte fungerar beror det oftast på att inte alla förutsättningar är uppfyllda för en hälsosam marknad. Att införa planekonomi som ett ”bättre alternativ”, riskerar däremot att bli som att hugga av sig tårna för att skorna är för små.

    Jag skulle tro att det absolut enklaste skulle vara om våra politiker gick till energibolagen och påpekade att de har valet mellan att åtgärda problemet själva eller få en politisk lösning på halsen. En slags ”offer you can’t refuse” — fixa det, eller våra avtryckarfingrar får kramp… typ. 😉

    Att situationen är så korkad som den är beror helt och hållet på att de som har anledning att klaga inte har några alternativ, vilket gör att man kan skita i vad de tycker.

  8. Jo men alltså så här va:

    Du har ju här ovan presenterat en lysande analys av läget. Du belyser olika aspekter och går till botten med problemet, och presenterar det pedagogiskt och bra. Och du konstaterar mycket riktigt att det inte fungerar som det ser ut nu.

    Men vi hade faktiskt en väl fungerande statlig energidistribution här i landet fram till 90-talet, om jag inte missminner mig. Hög tillgänglighet och rimliga priser. Vill du kalla det ”planekonomi” så luktar det lite ”guilt by association” för mig.

    Det blir i mitt tycke lite konstigt om man börjar med att säga ”fri konkurrens på en öppen marknad” först och ställer frågan sedan. Då tillämpar man nämligen en universallösning på alla problem oavsett hur illa den lösningen passar för problemet.

    Och den stora frågan är, när är det dags att ge upp och inse att man skäller på fel träd?

    Själv tycker jag att det i allra högsta grad återstår att bevisa huruvida det är möjligt att tillhandahålla privat vård och privata skolor som fungerar ”utmärkt”, eftersom de vi har i Sverige är i allra högsta grad dysfunktionella. Jag finner det märkligt att du inte har noterat detta.

    Men men, tycker du att det är för tidigt att ge upp, så kan vi ju båda trösta oss med att det aldrig är för sent att ge upp. 😉

  9. Jag tror en fungerande marknadsekonomi är att föredra, men visst, det har säkert ideologiska förtecken. Min syn på saken är att ett offentligt reglerat system är samma sak som ett monopol. Fördelen är en viss möjlighet för folket att säga ifrån, nackdelen är dock att systemet är om möjligt ännu mer maktfullkomligt.

    Men det är bara mina fem öre.

  10. Fri marknad är bra om den fungerar, verkar vara vad många säger. Man kanske istället ska säga: fri marknad är bra om den är fri.

    En halvfri marknad är väl bara halvbra, vilket är ungefär dagens läge. Man får ju trots allt el i vägguttagen.

  11. Hej HugeHedon, jo det är en strålande analys — men inte helt klockren.

    Jag håller med Svanberg om att vi sår det vi skördat, för det är ren skit att avreglera distributionen men inte produktionen. Jag håller med om att det i grund och botten har med någon slags missriktat ”ädle vilden”-ideal som miljörörelsen hållit sig med lite för länge och lite för oemotsagt. Jag håller med om att energiransonering är detsamma som livsransonering.

    Enda skälet till att jag inte kallar den klockren är för att jag faktiskt anser att det råder ett oligopol som drar nytta av situationen. Att situationen sedan är politiskt skapad och underhållen är en annan sak.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.