Finns det legitima sexuella skildringar av barn?

Som pappa till barn i puberteten vet jag att det här med sex är ett svårt ämne att beröra med tonåringar. Det finns så många sätt att göra fel i all välvilja. Jag antar att andra föräldrar känner igen sig. Som före detta lärarvikarie med erfarenhet av att undervisa i sex och samlevnadsundervisning vet ...

Som pappa till barn i puberteten vet jag att det här med sex är ett svårt ämne att beröra med tonåringar. Det finns så många sätt att göra fel i all välvilja. Jag antar att andra föräldrar känner igen sig. Som före detta lärarvikarie med erfarenhet av att undervisa i sex och samlevnadsundervisning vet jag hur stort intresset och engagemanget bland högstadieelever är och hur bra samtal det kan bli runt samlevnadsfrågor, moral och sexualitet med dem. Jag har bara inte listat ut hur jag kommer dit med mina egna barn.

När jag tittade första gången på Utbildningsradions och RFSU:s samarbete, filmen Sex på kartan av Annamaria Dahlöf, var det med de glasögonen. Jag tyckte den var en bra skildring som jag inte skulle tveka att visa mina egna barn. Jag associerade den inte på något vis med barnpornografidebatten trots att den visar barn i väldigt sexuellt explicita situationer, som synes på de bilder jag klippt ut ur filmen.

Syftet färgar vår tolkning av bilder, filmsekvenser och andra kulturyttringar. En film gjord i ett pedagogiskt syfte upplevs oftast inte som pornografisk. Fast vår eget syfte som betraktare färgar också tolkningen. Tillspetsat kan man säga att porr sitter i betraktarens ögon. En från början oskyldig eller vällovlig skildring av nakenhet och sexualitet kan av oss som publik användas på andra sätt. Med hjälp av vår fantasi kan vi fylla den med de associationer och känslor vi själva önskar. Det som är konst för mig kan bli porr för dig, eller tvärtom.

Därför ska man kanske inte förvånas över att Sex på kartan polisanmäldes för barnporrbrott och att en utredning om förledande av ungdom har startats med anledning av den. Vi lever i en konstig tid där moralism och lössläppt sexualmoral lever sida vid sida, nästan som i symbios. Samma medier förfasar sig över sakernas tillstånd ena dagen och häller mer ved på brasan med bröstchocker och sextips nästa. Det kanske är bra om rättssystemet får pröva om RFSU och UR gjort sig skyldiga till barnporrbrott. Om så är fallet kanske en eller annan inser att lagen är absurd.

Studenten Daniel Tanse som stod för polisanmälan av filmen förklarar sitt synsätt på SVT Debatt:

Det som dock, inkompetent pedagogik åsido, är mest påfallande är hur som helst just att filmen utspelar sig i högstadiemiljöer där ungdomarna tänker på sin pågående pubertet med tillhörande moppemusch, sitt första BH-köp och sommarjobbssökande.

Det är i denna klart underåriga miljö som UR tycker det är fullt motiverat att lägga in en sexscen med två ungdomar, en scen som saknar utbildningsvärde, och vars främsta funktion blir underhållning i en annars rätt så tunn berättelse. En sexscen som i linje med filmens ton i övrigt inleds med att pojkens mustasch vinkar till flickan och säger ”komsi, komsi”.

Jag håller inte med honom om hans värdering, men det är en intressant observation han gör. Filmens huvudpersoner är i fjorton-femtonårsåldern och de avbildas som ni kan se på bilderna i realistiska sexuella situationer utan krusiduller. Allt annat skulle ju vara missriktat med tanke på filmens syfte.

Men det som slår mig och andra är inte att filmen är olämplig för barn eller behöver polisanmälas, utan något helt annat. Nämligen att vår lagstiftning om barnpornografi är otillräcklig eller rent av vansinne. Oavsett om den tar hänsyn till syftet med en framställan och alltså friar sexualupplysningsfilmer, men fäller mangateckningar eller om den förhåller sig neutral  och det visar sig att jag begår barnpornografibrott som lägger upp dessa bilder, är den enda rimliga slutsatsen att lagen är tokig.

Mangatecknaren Åsa Ekström skrev redan i förra veckan på SVT Debatt och drog paralleller till fallet med mangatecknaren som dömdes för barnporrinnehav i somras.  Hon oroar sig för möjligheten att använda seriemediet till att skildra ungdomar och deras sexualitet och önskar sig ett avskaffande av den lag som gör teckningar olagliga.

Dagen efter kom hovrättens dom i Mangamålet. Serieöversättaren dömdes även i hovrätten för innehav av barnpornografi, även om de vid en genomgång av bilderna i fråga fann att vissa av dem inte tillräckligt tydligt kunde anses vara pornografiska eller anses föreställa barn. Min spådom från i somras om att det sociala stigmat skulle vara ett värre straff än böterna har också besannats. Serieöversättaren får inte jobba för det förlag som ger ut mycket av den översatta manga som ges ut i Sverige.

Mot domen finns inte mycket att anmärka. Den följer gällande rätt i Sverige. Mårten Schultz har skrivit bra om detta så jag tänker inte analysera domen ytterligare. Visst kan vi som Per Hagwall på Svd Brännpunkt hoppas på högsta domstolen, men sist och slutligen vilar ansvaret på de lagstiftare som i sin vilja att framstå som handlingskraftiga mot barnpornografin kastat ut babyn med badvattnet.  Jag kan bara instämma med Anna Troberg som på sin blogg, i Aftonbladet och i Svt:s Agenda förklarat att resurserna borde satsas på verkliga brott mot verkliga barn och inte på seriefigurer.

Jag oroar mig för hur många som håller med Rädda Barnens talesman Olof Risberg som i debatten med Anna Troberg i söndagens Agenda förde fram argumentet att lagen var bra eftersom den skyddade barnen samtidigt som ingen drabbas av den. Att en svensk konstnär förlorat sitt goda namn och rykte samt stora delar av sitt livsuppehälle är alltså inte en negativ effekt av lagen. Antagligen eftersom man inte behöver bry sig om honom – han är ju en brottsling.

Vi måste höja oss över så enkla lösningar på svåra problem. Konst liksom all kommunikation är ett komplext samspel mellan avsändare och mottagare där syften, värderingar, tolkningar och känslor färgar resultatet. Vi kan inte ha en lag som tvingar tingsrätter att fundera över hur stora bröst seriefigurer får ha. Vi kan inte ha en lag som gör att teckningarna som illustrerar detta inlägg är lagliga i en sexualupplysningsfilm, men inte i en serietidning. Vi kan inte ha godtycke. Skyddet för allas vår rätt att uttrycka våra tankar, känslor, fantasier och drömmar är alldeles för viktigt för det.