Finns det legitima sexuella skildringar av barn?

Som pappa till barn i puberteten vet jag att det här med sex är ett svårt ämne att beröra med tonåringar. Det finns så många sätt att göra fel i all välvilja. Jag antar att andra föräldrar känner igen sig. Som före detta lärarvikarie med erfarenhet av att undervisa i sex och samlevnadsundervisning vet jag hur stort intresset och engagemanget bland högstadieelever är och hur bra samtal det kan bli runt samlevnadsfrågor, moral och sexualitet med dem. Jag har bara inte listat ut hur jag kommer dit med mina egna barn.

När jag tittade första gången på Utbildningsradions och RFSU:s samarbete, filmen Sex på kartan av Annamaria Dahlöf, var det med de glasögonen. Jag tyckte den var en bra skildring som jag inte skulle tveka att visa mina egna barn. Jag associerade den inte på något vis med barnpornografidebatten trots att den visar barn i väldigt sexuellt explicita situationer, som synes på de bilder jag klippt ut ur filmen.

ur Sex på kartan

Syftet färgar vår tolkning av bilder, filmsekvenser och andra kulturyttringar. En film gjord i ett pedagogiskt syfte upplevs oftast inte som pornografisk. Fast vår eget syfte som betraktare färgar också tolkningen. Tillspetsat kan man säga att porr sitter i betraktarens ögon. En från början oskyldig eller vällovlig skildring av nakenhet och sexualitet kan av oss som publik användas på andra sätt. Med hjälp av vår fantasi kan vi fylla den med de associationer och känslor vi själva önskar. Det som är konst för mig kan bli porr för dig, eller tvärtom.

Därför ska man kanske inte förvånas över att Sex på kartan polisanmäldes för barnporrbrott och att en utredning om förledande av ungdom har startats med anledning av den. Vi lever i en konstig tid där moralism och lössläppt sexualmoral lever sida vid sida, nästan som i symbios. Samma medier förfasar sig över sakernas tillstånd ena dagen och häller mer ved på brasan med bröstchocker och sextips nästa. Det kanske är bra om rättssystemet får pröva om RFSU och UR gjort sig skyldiga till barnporrbrott. Om så är fallet kanske en eller annan inser att lagen är absurd.

ur Sex på kartan

Studenten Daniel Tanse som stod för polisanmälan av filmen förklarar sitt synsätt på SVT Debatt:

Det som dock, inkompetent pedagogik åsido, är mest påfallande är hur som helst just att filmen utspelar sig i högstadiemiljöer där ungdomarna tänker på sin pågående pubertet med tillhörande moppemusch, sitt första BH-köp och sommarjobbssökande.

Det är i denna klart underåriga miljö som UR tycker det är fullt motiverat att lägga in en sexscen med två ungdomar, en scen som saknar utbildningsvärde, och vars främsta funktion blir underhållning i en annars rätt så tunn berättelse. En sexscen som i linje med filmens ton i övrigt inleds med att pojkens mustasch vinkar till flickan och säger ”komsi, komsi”.

Jag håller inte med honom om hans värdering, men det är en intressant observation han gör. Filmens huvudpersoner är i fjorton-femtonårsåldern och de avbildas som ni kan se på bilderna i realistiska sexuella situationer utan krusiduller. Allt annat skulle ju vara missriktat med tanke på filmens syfte.

Men det som slår mig och andra är inte att filmen är olämplig för barn eller behöver polisanmälas, utan något helt annat. Nämligen att vår lagstiftning om barnpornografi är otillräcklig eller rent av vansinne. Oavsett om den tar hänsyn till syftet med en framställan och alltså friar sexualupplysningsfilmer, men fäller mangateckningar eller om den förhåller sig neutral  och det visar sig att jag begår barnpornografibrott som lägger upp dessa bilder, är den enda rimliga slutsatsen att lagen är tokig.

Mangatecknaren Åsa Ekström skrev redan i förra veckan på SVT Debatt och drog paralleller till fallet med mangatecknaren som dömdes för barnporrinnehav i somras.  Hon oroar sig för möjligheten att använda seriemediet till att skildra ungdomar och deras sexualitet och önskar sig ett avskaffande av den lag som gör teckningar olagliga.

Dagen efter kom hovrättens dom i Mangamålet. Serieöversättaren dömdes även i hovrätten för innehav av barnpornografi, även om de vid en genomgång av bilderna i fråga fann att vissa av dem inte tillräckligt tydligt kunde anses vara pornografiska eller anses föreställa barn. Min spådom från i somras om att det sociala stigmat skulle vara ett värre straff än böterna har också besannats. Serieöversättaren får inte jobba för det förlag som ger ut mycket av den översatta manga som ges ut i Sverige.

Mot domen finns inte mycket att anmärka. Den följer gällande rätt i Sverige. Mårten Schultz har skrivit bra om detta så jag tänker inte analysera domen ytterligare. Visst kan vi som Per Hagwall på Svd Brännpunkt hoppas på högsta domstolen, men sist och slutligen vilar ansvaret på de lagstiftare som i sin vilja att framstå som handlingskraftiga mot barnpornografin kastat ut babyn med badvattnet.  Jag kan bara instämma med Anna Troberg som på sin blogg, i Aftonbladet och i Svt:s Agenda förklarat att resurserna borde satsas på verkliga brott mot verkliga barn och inte på seriefigurer.

Jag oroar mig för hur många som håller med Rädda Barnens talesman Olof Risberg som i debatten med Anna Troberg i söndagens Agenda förde fram argumentet att lagen var bra eftersom den skyddade barnen samtidigt som ingen drabbas av den. Att en svensk konstnär förlorat sitt goda namn och rykte samt stora delar av sitt livsuppehälle är alltså inte en negativ effekt av lagen. Antagligen eftersom man inte behöver bry sig om honom – han är ju en brottsling.

Vi måste höja oss över så enkla lösningar på svåra problem. Konst liksom all kommunikation är ett komplext samspel mellan avsändare och mottagare där syften, värderingar, tolkningar och känslor färgar resultatet. Vi kan inte ha en lag som tvingar tingsrätter att fundera över hur stora bröst seriefigurer får ha. Vi kan inte ha en lag som gör att teckningarna som illustrerar detta inlägg är lagliga i en sexualupplysningsfilm, men inte i en serietidning. Vi kan inte ha godtycke. Skyddet för allas vår rätt att uttrycka våra tankar, känslor, fantasier och drömmar är alldeles för viktigt för det.

6 svar på ”Finns det legitima sexuella skildringar av barn?”

  1. Du glömmer det viktigaste: när ”Sex på kartan” frias, så kommer det inte bero på att den är till för att utbilda ungdomar om sex, utan för att SVT har varit med och producerat den. Visst, åklagaren (eller vem det nu blir som lägger ner fallet) kommer motivera sig med det förstnämnda. Men om Mangatecknaren och ”Sex på kartan” bytt innehåll med varandra, så hade det fortfarande varit den suspekta tecknaren som fällts och den seriösa statliga televisionen som friats.

  2. Väldigt bra skrivet – men enda anledningen till att sex på kartan blivit anmäld är just för det du skriver – det är helt okej om de själva producerar den men inte okej om det kommer från Japan eller Frankrike i underhållningssyfte. Jag tror nog att lagmännen hellre kommer fälla än att fria – för de ”måste ju markera att detta inte är okej”.

    Grejen är att bilderna gott och väl är jäkligt mycket grövre än vad man vanligtvis finner i manga…

    Själv har jag tappat all tilltro till Sverige och dess rättsapparat efter detta. Om lagen är uppfuckad (Quod erat demonstrandum) så ska man med alla medel dra tillbaka den – jag kan inte förstå hur någon kan försvara den, bara för att ämnet som den berör är tabu.

  3. Det ligger väl lite i ett tabus natur att det är svårt att föra en rationell debatt om eventuell lagstiftning runt det. När det gäller barnpornografi, så är vi ute i trettonde timmen. Vi drabbades i omgångar av galopperande galenskap i frågan från slutet av åttiotalet och framåt. Plötsligt var det pedofilfeber och folk såg peddosar i varje buske. Alla begrepp blandades samman och ställdes på ända och de stackars män som jobbade med barn fick som en man utstå misstänksamma och obehagliga blickar, kommentarer och kontroller.

    Det var då man borde ställt sig upp och sagt: NOG NU! Men ingen vågade, för man skulle ha bränts på bål.

    Att vända utvecklingen i en fråga som per definiton är så brännhet, det är ju våra barns väl och ve vi pratar om, är inte precis en barnlek. NU, såhär tjugo år senare, när konsekvenserna av alla dumheter börjar ställas på sin spets, så börjar folk protestera. Det lär dock inte bli en lätt match att vända om och få en mer proportionell, rationell och rimlig lagstiftning.

    Vad vi inte skall förvänta oss, är att domstolarna dömer efter något annat än de lagar som faktiskt gäller — och enligt dessa är mangaöversättaren en brottsling för att passivt ha haft ”förbjudna” tecknade bilder på sin hårddisk, medan UR troligen kommer frias, för att syftet är sexuell upplysning. Personligen tycker jag det är fullständigt rimligt att UR frias, medan det däremot är fullständigt absurt att serieöversättaren fällts. Det är så illa att jag hade funderingar på att jaga rätt på bilder från den danska upplysningskampanjen från början av nittiotalet, men lät bli eftersom jag inte ville hamna i serieöversättarens situation.

  4. @Marcus Fridholm: Själv har jag inget annat val än att vara brottsling – likt alla andra serieälskare. Jag har också i form av protest postat en av de i tingsrätten olagliga bilderna på Facebook. Jag plockade också en bild från ett tidigare legalt album från frankrike, som bryter mot alla tabun man kan tala om, men som är oerhört vältecknad, i samma stil som Emanuelle.

    Förresten, Emanuelle albumet borde ju vara stört omöjligt att få tag på nu, då den skildrar sexuella handlingar med underåriga. Ett album som jag själv anser vara banbrytande. Frågan är då om ”Historien om O” kommer härnäst, för att inte tala om ”Lolita” ifall den illustreras.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.