Tankeläsarna

Vi människor skulle kanske må bra av att vara telepatiska eller ännu bättre telempatiska. Skulle vi vara det, skulle vi alltid med säkerhet veta vad andra känner inför livets olika skumma situationer. Skulle vi vara det skulle många konstigheter i relationer, såväl fasta som tillfälliga, helt enkelt inte finnas.

Vore vi telempatiska, skulle vi uppleva den andres smärta eller glädje i situationen.

Skulle vi göra personen illa, skulle vi omedelbart veta det, skulle vi göra personen glad skulle vi veta det också. De flesta av oss skulle som rena narkomaner vilja göra andra glada för att få kicken i bekräftelsen den andres glädje förmedlar.

After love making

Vår emotionella dövhet kan aldrig helt kompenseras av de sinnen vi har tillgång till. Inte heller kan vår mentala blindhet någonsin ersättas av våra spekulationer i hur någon annan tänker och tycker.

Det enda verktyg vi har som i bästa fall kan vara otvetydigt är språket. Och språket är bara otvetydigt när det används utan omsvep, utan förbehåll eller skam — inte för att skada, blidka, lirka eller manipulera, utan för att kommunicera.

Lisa Magnusson publicerade igår måndag en av sina mer intelligenta krönikor, en av de där hon blixtrar till och visar oss varför hon är rätt person på rätt plats, om än inte så länge till tycks det. Hon pratar om gränser som passeras, om gråzoner, om rädslan att säga ifrån och rädslan att det inte skall hjälpa utan att den andre skall förvandlas från någon som är jobbig till ett rent psykopatmonster. Hon pratar om våldtäkten som begreppet som börjat sakna innebörd, om hur hon själv utsatts och hur hon själv då och då gått över gränsen.

Vi människor är inte bättre än att vi gör fel ibland. Då och då är vi skitstövlar. Sällan för att vi faktiskt vill skada någon, utan oftare för att vi med våra begränsningar inte mäktar med att bete oss bättre.

De flesta av oss har någon gång limmat på någon trots att vi nog egentligen vetat att personen inte är intresserad. Rätt patetiskt egentligen att hoppas och gå på trots att man vet att det är kört. Ganska patetiskt att inte bryta fast man vet att man gör sig själv till en pest. De flesta av oss har även inträtt i gränslandet sexuellt någon gång, inte genom misshandelsvåldtäkt eller fysiska hot och utpressning — utan genom emotionell utpressning, eller genom att tjata, kladda eller ta för givet när intet bör för givet tas.

Trots att vi är så veka och skröpliga, ibland så okänsliga, oempatiska och envist korkade, så är det få av oss som inte skulle acceptera ett rent och klart nej. I brist på tankeläsning, i brist på telempatisk överföring, så är det bara språket som återstår. Det kommer inte att göra oss felfria, det kommer inte att stoppa tillbaka kycklingen i ägget — men så länge som vi fortfarande vill kunna se oss i spegeln utan att gömma vad vi gjort för oss själva, så får det oss att skärpa oss och backa ur våra korkade beteenden.

Även när vi gör dumheter vill vi sällan rent faktiskt skada någon, vi vet helt enkelt inte bättre och låter vår blindhet och våra behov konspirera mot vårt bättre vetande. Så kommer den sexuellt frustrerade sambon att försöka få till det med sin partner, även när partnern tycker att hon/han använder alla till buds stående medel för att visa att han/hon inte är intresserad just då — alla medel utom språket.

Till slut går det inte längre och då förvandlas språket till en piska när man bryskt avvisar den kärlekstörstande som ett slemmo som är översexat och äckligt. Ibland använder man inte piskan och den ersätts av tårar som förmedlar det man inte mäktar säga med ord. Har man tur och den man delar tillvaron med är vaken nog, så är de lika effektiva — men om orden var en piska, så blir tårarna en syra som fräter på bådas självbild och självrespekt.

Vi måste återta språket. Vi måste lära oss att sätta ord på det vi upplever. Nog kan vi prata om det som hänt, men kan vi inte kommunicera med den det berör när det berör den personen, så blir orden bara ord. Då skapar vi förövare och offer där vare sig förövare eller offer borde finnas.

Jag har medvetet skrivit detta könsneutralt, eftersom alla övergrepp inte är manliga och alla förgripna inte är kvinnor. Vi män skojar ofta om att kvinnor tycks tro att vi kan läsa tankar, men samtidigt är vi inte alltid värst verbala med vad vi känner själva. Särskilt när det rör sexualiteten, så blir vår gemensamma oförmåga en källa till smärta. Vår oförmåga att kommunicera skapar krumbukter, sårade känslor, förtvivlan, övergrepp, skam, skuld och ett avvisande av ömhet även när det bara var sexet man inte ville. Båda könen är experter på att använda språket som vapen, men vi är väldigt dåliga på att använda språket för skydd, förståelse och försoning.

2 svar på ”Tankeläsarna”

  1. Marcus!

    En av dina mera intelligenta krönikor! 🙂

    Naturligtvis handlar det om kommunikation. Det går inte, som Niklas Dougerty skrev redan tidigt i Assange-debatten, att förvänta sig att rättsväsendet ska döma och skapa upprättelse för de tillfällen då människor haft dålig sex med en annan människa. Det måste man själv kunna förväntas reda ut i form av att kommunicera rakt och tydligt med varandra.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.