Jaha, då skall vi vara rädda för videospelvåld igen då…

Jag blir så förbannat matt när jag läser så kallat seriösa forskare som låter sina egna värderingar blandas ihop med sin forskning. Idag i Dagens Nyheter så är det en drös forskare på Karolinska institutet som lyckats göra en hjärnfjärt och drabbas av det man kallar groupthink.

Det handlar om våldsamma videospel — igen. Det är en debatt de flesta nog trodde var död, men som nu dessa forskare gör sitt bästa för piska liv i.

De skräder inte orden, utan drar i stora alarmklockan:

Tidigare sammanställningar om dataspelsvåld har gett en något oklar bild av huruvida datavåld skapar ökad aggressivitet. Medan flera analyser visat att det finns ett klart samband mellan dataspelsvåld och aggressivt beteende har ett par dragit slutsatsen att det inte finns tillräckliga data för en sådan konklusion. Felaktigt har dessa använts för att påstå att dataspelsvåld inte föder aggressivitet.

I år har det kommit en ny sammanställning som är mycket omfattande (Anderson et al 2010; Psych. Bull. 136), där mer än hundra studier har analyserats och över 130 000 individer inkluderats. Den visar på en robust koppling mellan våldsamma dataspel och aggressiva beteenden, tankemönster, och affekter liksom minskad empati och prosocialt beteende i både experimentella studier och populationsstudier.

Det låter ju onekligen oroväckande. Att alla inte mår bra av alla typer av spel är väl en sak, men finns det nu alltså bevis för ett otvetydigt samband mellan våldsamma dataspel och våldsamt beteende i den stora analoga världen AFK?

Svaret är nogNäe, inte värst, för som man frågar får man svar typ… Eller som Christopher Ferguson och John Kilburn konstaterar i sin kritik av Andersons rapport:

Although it is certainly true that few researchers suggest that VVGs [violent video games] are the sole cause of violence, this does not mean they cannot be wrong about VVGs having any meaningful effect at all. Psychology, too often, has lost its ability to put the weak (if any) effects found for VVGs on aggression into a proper perspective. In doing so, it does more to misinform than inform public debates on this issue.

Kritikerna angriper också Anderson för att ha gjort ett selektivt urval, att inte sålla bort värdelösa resultat som inte visar någonting eller för den delen välja bort rapporter med bristfällig metodologi. Lite spydigt ger de Anderson en riktig dagsedel:

One very basic piece of information” that Anderson’s research neglected to report, according to Ferguson and Kilburn, is “as VVGs [violent videogames] have become more popular in the United States and elsewhere, violent crime rates among youths and adults in the United States, Canada, United Kingdom, Japan, and most other industrialized nations have plummeted to lows not seen since the 1960s.

I den mån man skall ta Anderson på allvar överhuvudtaget, så kan man konstatera att hans tolkning av sina egna resultat är väl alarmistisk. Även om hans egen studie ger ett entydigt resultat, så är det resultatet inte riktigt så starkt som Anderson själv och herrarna på Karolinska vill påskina. Det är nog så att om det finns någon överenstämmelse, så är nog den här aspekten i det närmaste en biaspekt. Hur äldre barn, ungdomar och framför allt vuxna människor beter sig i deras omgivning har med all sannolikhet bra mycket mer med saken att göra. Den del i resonemanget jag kan köpa, är att de som redan har ett problem med den empatiska utvecklingen kanske inte är de ideala konsumenterna av våldsamma spel.

Kanske är det som några funderat över, att dessa forskare vill säkra sina anslag eller bara ge sina egna idéer om tillvaron en vetenskaplig relevans. Kanske är det inte konstigare än att man vill ge enkla förklaringar på faktiskt rätt komplexa frågor. Tyvärr kommer det att ge vatten på kvarn för de som redan från början blev störda av fenomenet — där nyanserna riskerar försvinna och verkliga problem och egna åsikter blandas och förvirras.

Problemet är att vi riskerar att anamma dessa enkla förklaringar och bekvämt avhända oss ansvaret för att se helheten. Det finns så mycket skit som barn kan råka ut för som ställer till det i deras utveckling, att skylla problemen på dataspel eller våldsamma filmer är ungefär lika fruktbart nu som det var på det glada åttiotalet — det vill säga inte alls.

Uppdatering: Tom Andersson säger det så bra på Newsmill, läs!

5 svar på ”Jaha, då skall vi vara rädda för videospelvåld igen då…”

  1. På den vägen 2000-talets debatt har brukat gå, så börjar väl politiker snart att fundera över förbud för dessa farliga spel, baserat på rapporter de knappt ens har läst och reflekterat över. Vi lever ju trots allt i en tid när populism och tryck från media (där media är t.ex. tabloiderna Aftonbladet och Expressen) går allra först, och frihet i samhället ligger så långt i kölvattnet att den om och om igen hamnar på offerstenen.

  2. Vad barn och ungdomar lägger ned stora delar av sin tid på kommer nog alltid att granskas och nagelfaras och kritiseras fortsatt genom alla tider. Tur är det väl att det åtminstone finns debattörer på båda sidor. Men som alltid när det handlar om heta ämnen så blir så hemskt gärna debatten i sig fullständigt svartvit. Jag har inte varit uppdaterad i debatten kring våldsamma tv-spel, men har hela tiden fnyst en aning åt den upphaussade moralpaniken som seglar upp då och då. Tyvärr så låter du Marcus nästan lika rabiat (om du ursäktar uttrycket) som de moralpredikanter du och jag verkar dela förakt för. Efter att ha läst in mig lite så verkar det knappast som att det är första gången Ferguson och Anderson inte är överens i den här frågan. Jag vet inte om det är de två som leder debatten, men i vanlig ordning så verkar det som att antingen accepterar man evangeliet enligt Ferguson eller evangeliet enligt Anderson. Mittenfåran försvann någon gång strax efter att man släppte Pong. De som följer Anderson vill ta bort VVG och litar man mer på Ferguson så anser man att har man inte fullständigt 100% visat på att folk som spelar VVG blir våldsbrottslingar så kan man avskriva hela frågan fullständigt eftersom den då är ointressant.

    I artikeln som du bloggat om så nämner ”drösen med såkallat seriösa forskare på Karolinska Institutet” att styrkan på sambanden i Andersons rapport är relativt liten, vilket var att vänta eftersom våld och aggressivitet är orsakat av en kombination av olika faktorer, men att man för den sakens skull inte bör ignorera ett samband som visats i en metaanalys med 130 000 involverade individer. Kalla mig konstig, men är det verkligen en fullständigt orimlig inställning tycker du? Jag kan nog tycka att de precis som du pekar på överdriver varningssignalerna, men folk tenderar ju att inte reagera om man inte skriker dem i örat heller.

    På det stora hela så är jag ganska nöjd med att debatten fortsätter, från båda håll, om samhället slutade ta ett intresse i ett fenomen som tar upp så oerhört mycket tid hos barn och ungdomar så skulle jag nog bli mer bekymmrad. Själv har jag spelat massvis med våldsamma spel, de verklighetstrogna spelen som vi har idag kom dock inte förrän jag kommit upp i tonåren (gamla wolfenstein på sin tid) och har som så många andra påpekat inte farit illa av det. Jag kan däremot inte svara för vilken effekt det hade haft om mina familje/kompissituationer hade varit annorlunda. Personligen tror jag inte vi behöver något slags förbud, men om föräldrar som köper spel åt sina barn iakttog de åldersrekommendationer som vi redan har i lite större utsträckning så skulle jag räkna det som sunt förnuft. Oavsett vilka kopplingar man vill/kan göra med statistik, och det är en hel del, så tycker i alla fall jag (som definitiv inte är någon hjärnforskare) att nog verkar det lämpligt att anpassa våldsamhetsgraden i spel för barn som är i den åldern att de håller på och lära sig vad som är rätt och fel. Men det har vi som sagt rekommendationer för redan. Saken är väl bara den att vi kan behöva påminnas om att faktiskt följa de rekommendationerna ibland också.

    Hmm, lång kommentar det blev, men jag hade lite att göra:)

  3. Det var en kommentar som hette duga. Precis på gränsen till när jag ber folk skaffa egen blogg, men såpass relevant att jag inte tänker gnälla på dig 😉

    Om du kollar stycket efter sista citatet så för jag ett resonemang som går ut på att andra faktorer är viktigare men att jag kan köpa att VVG kan vara ett problem för barn med störningar i den emotionella/empatiska utvecklingen.

    Att jag låter rabiat beror helt enkelt på att jag blir förbannad. Dels för att debattartikeln försöker ge en enkel förklaring på en svår fråga. Dels för att det finns en moralism inbakad i hela frågan. Dels för att de inte tar upp kritiken, utan enbart framför Andersons forskning som den senaste, hetaste sanningen.

    När det gäller min egen syn på våld i underhållning, så är den bra mycket mer komplex än vad det kanske verkar. Jag tror att våldet i underhållning är en spegling av vår önskan att förstå och hantera vår ganska svåra mänskliga natur och vårt rätt våldsamma samhälle — såväl som de alltid svåra frågorna om ondska, smärta, svåra skador och döden själv.

    Videospelsvåld kan vara ett problem när den som utövar det redan har problem med den empatiska förmågan och dessutom inte får tillräckligt tuggmotstånd hemifrån eller från sin övriga omgivning. I många fall handlar det mest om snack, vilket säkert stör de som är känsliga, men i princip är som en ångventil för att släppa ut övertrycket. I några få fall, där skiten redan träffat fläkten, kan det säkert medverka till en avtrubbning.

    Hur som helst kan jag säga att för mig som förälder finns det inga planer på att min sju- eller nioåring skall få spela ”The Assassin Creed”, eller något annat av samma kaliber. Jag vill att deras moraliska och empatiska kompass skall få lite mer kött på de berömda benen innan de ställs inför den sortens våld. På samma sätt får de inte se splatterfilm ännu.

    Däremot tänker jag inte skydda dem från våld som ingår i en naturlig kontext, där gäller det istället att vara noga med att resonera och förklara.

    Vi föräldrar har ett ansvar som vi inte kan avhända oss. Men hur vi behandlar varandra och våra barn, vad vi säger, vad vi gör, hur och hur mycket vi resonerar, vilken respekt vi visar — allt det betyder långt mycket mer än om en animerad figur som är nog så verklig sliter huvudet av en annan i ett spel.

  4. Man kan jämföra Dreamhack med en vanlig Hockeymatch. På DH samlas 15000 ungdomar, som alla spelar ”våldsamma dataspel” och det värsta som händer är att nån snor en musmatta!!! På en vanlig hockeymatch krävs det kravallutrustad polis för att supportrarna inte ska slå ihjäl varandra.

    Bara en tanke…

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.