Assange och sexanklagelserna

Jag har verkligen försökt att hålla tand för tunga om anklagelserna mot Assange. Vi vet faktiskt inte så mycket och rättsmaskineriets kvarnar har inte malt färdigt. Ämnet är verkligen minerat område.

Det här inlägget är inte om WikiLeaks, och man bör försöka att skilja de två sakerna åt.

Jag säger minerat område eftersom det är nästan omöjligt att uttala sig utan att snabbt hamna i ytterlighetsposition. Antingen i radikalfeministfacket, där spontanreaktionen är utan eld, ingen rök — eller i antifeminist-/fanboi-facket, där kvinnorna måste vara konspiratörer och anklagelserna falska.

Båda dessa ytterlighetspositioner är idiotiska.

Vi vet som sagt inte så mycket och att spekulera är riskabelt. Däremot innebär inte det att man inte kan ha åsikter om det som ändå läckt ut och då tycks fallet väldigt tunt.

Anklagelserna är vaga, beror i hög grad på kontext och syfte och är oerhört svåra att bevisa. Situationen kompliceras ytterligare av undermåliga inledande förhör, att båda till att börja med frivilligt haft sex med Assange, att kvinna A skrivit i tidningen att de inte alls är rädda och att Assange inte är våldsam — samt att de tycks ha försökt dölja bevisning. Detta skriver jag inte för att racka ner på kvinnorna, utan det är en naturlig följd av sammanhanget och kraven på rättssäkerhet.

Allt det här betyder förstås inte att kvinnorna ljuger. De kan mycket väl tala sanning från första till sista stavelsen, åtminstone om sin egen upplevelse av situationen. Inte heller betyder det därför att det automatiskt är straffbart — allt man inte gillar är inte straffbart. Såvitt jag förstår beror det väl i hög grad på uppsåt och grad av kommunikation. Allt det där är dock rättens sak att bedöma, sen får vi kritisera bedömningen om vi inte håller med.

Innan det kommit så långt skall vi däremot vara försiktiga med stämplar som förövare och brottsoffer, för det är ännu inte klart om det finns en förövare eller några brottsoffer.

Värre är misstanken om särbehandling.

Det har påpekats att det endast finns ett annat svenskt fall av sexualbrott som lett till internationell efterlysning. I det fallet fanns flera våldtäktsanklagelser såväl som anklagelser om övergrepp mot barn. Det saknar i princip motstycke att någon efterlysts på det sättet och hamnat på Interpols lista för en anklagelse om sexuellt ofredande och den mildaste formen av våldtäktsanklagelse.

Det har också påpekats att systemet med internationella efterlysningar är menat för de fall där någon redan står formellt anklagad för ett brott och har flytt åtal eller dom, inte för att kalla till förhör innan man ens beslutat sig för om anklagelserna skall leda till åtal. Redan som det är missbrukas systemet, vilket gör det oerhört dyrt och minskar dess effektivitet.

Det har påpekats att proportionalitetsprincipen kräver att man söker lösa problemet på ett så enkelt sätt som situationen medger. I det här fallet tycks den punkten ha gått helt överstyr. Åklagarsidan har inte utnyttjat de möjligheter som givits, vare sig innan eller efter att Assange lämnat landet, utan istället valt att ta till tvångsmedel. Det här är ganska typiskt svenskt och något vi inte bör vara speciellt stolta över.

Ännu mer obehagligt är misstanken om fulspel och politiska förtecken.

Det är inte alls orimligt att undra över om den abnormt utdragna processen i det här fallet handlar om att hålla Assange under kontroll till dess USA kan begära honom utlämnad? Det har gått tre månader och man har ännu inte ens bestämt sig för om man skall åtala. Visst, åklagaren säger att det inte har med saken att göra, men det är ändå precis de konsekvenser lagens långsamma kvarnar kan få. I nuläget har inte USA på fötterna för en sådan begäran, men om de lyckas hitta något att verkligen åtala Assange för, så hamnar sakerna i ett annat läge.

Om vi lyckas få Assange utlämnad från Storbritannien, vilket inte alls är självklart med nuvarande anklagelser, så är det dags att skärpa till sig.

Förhör honom omedelbart, gärna nu på plats i Storbritannien, och fatta sedan ett beslut om det är dags för rättegång eller dags att lägga ner förundersökningen. Gör detta snabbt, så att vi slutar dra hela den här historien i långbänk. Driv inte heller processen vidare om det inte finns sådan bevisning att en fällande dom är trolig, eller åtminstone möjlig. Ge Assange någon form av garantier om att han inte kommer att utlämnas vidare till USA.

Som sagt, även om jag tycker det ser tunt ut, så har jag ingen definitiv uppfattning om rättsfrågan. Behandlingen av ärendet däremot är skrattretande och gör oss till internationella pajaser.

5 svar på ”Assange och sexanklagelserna”

  1. Ja. Det var en elegant hantering av en svår sak.
    Ett problem, när det gäller att hålla balansen, det är att de svenska myndigheterna uppträtt så ovanligt (?) klantigt.
    Det är så uppseendeväckande att bara det gör att man kan förledas tro att Assange är oskyldig.
    Vilket det i och för sig absolut inte visar.
    Klantighet är klantighet, inget bevis åt någondera hållet.
    Det är att hoppas att fortsättningen blir mindre klantig. Så vi kan återfå (?) tilltron till en opartiskt rättvis rättshantering.

  2. Åklagarna har ju agerat som de alltid brukar när kvinnor anklagar en man för sexuella övergepp. De tror blint på allt kvinnan säger och skickar ut polisen för att gripa mannen. I fallet Assange fick de inte tag på honom innan den andra åklagaren drog tillbaka häktningsbeslutet. Hade det varit en vanlig svensson där det hela inte uppmärksammades av media så hade han först satts i häkte under ett par veckor. Det hade gett åklagaren tid att prata ihop sig med ”offret” och de kunde gemensamt träna inför tingsrättsförhandlingen. Under tiden hade den häktade fått sitta inlåst i ensamcell utan kontakt med omvärlden och utan möjlighet att komma i kontakt med vittnen som styrker hans sak. Sedan hade han schablonmässigt blivit dömd till minst 2 års fängelse enbart på kvinnans ord. Så går det till i det rättsosäkra Sverige. Det var också tanken att Assange skulle göra, men sedan fick saken en större medial uppmärksamhet än vad de  anmälande kvinnorna och åklagaren tänkt sig.

  3. Jo du ”Adam och Eva”, det brukar ju verkligen vara problemet.

    Att brottets art gör att det ofta inte finns några vittnen och inte sällan saknas fysiska bevis är inte ett problem alls.

    Inte heller är det ett problem att rättegångarna brukar innehålla långa utläggningar om kvinnornas klädsel, flörtighet och annat som egentligen inte har med saken att göra.

    Inte heller är det ett problem att alla som faktiskt gillar killen som anklagats kommer att anse att hon är en skit som ljuger om hans skuld och bara är ute efter att sätta dit honom.

    Det är absolut inte ett problem att hjälplöshet är så smalt definierat att kamelen måste passera nålsögat för att situationen skall platsa…

    Som jag ser det är just svårigheten att bevisa brott det stora problemet. Det i sin tur har inneburit en attitydförskjutning ifråga om oskuldspresumtion och bevisbörda som är livsfarlig ur rättssäkerhetssynpunkt.

    Statistik är en sak, men låter man sådant utvecklas för långt kommer någon förr eller senare att utnyttja situationen som hävstång i en vårdnadstvist, mot en auktoritär förälder, under en bitter skilsmässa. Det behöver inte ens bli rättssak, för skadan är då redan skedd.

    Den som kan lösa den motsättningen mellan två väsentliga problem förtjänar en medalj.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.