Björklunds förakt för kunskap

Så händer det igen. Utbildningsminister Björklund (major efter studier vid militärhögskolan på Karlberg) vet bättre än Sveriges samlade experter och forskare.

För en tid sedan var det betygens effekter på pedagogiken. Entydliga forskningsresultat som inte passade Björklunds politiska åsikter avfärdades som oseriösa, eftersom de internationella forskare som tagit fram dem var ”flumpedagoger”. (Känner vi möjligen igen sättet att argumentera från vissa vänsteraktivisters sätt att förhålla sig till nationalekonomisk vetenskap?)

Nu har tolv av landets mer aktade professorer i olika geografiska ämnen undertecknat en debattartikel som kritiserar att Björklund kört över de experter som för skolverkets räkning gjort ett förslag till kursplan i geografi. Björklund gjorde ett antal populistiska förändringar i förslaget, som professorerna menar

kommer att motverka elevens förmåga till öppen analys av världen, insikt om närområdet som en del av världen och förståelsen av olika kulturer i olika delar av världen och deras samverkan i en globaliserad värld,

Vad svarar då Björklund? Jo:

Hos det pedagogiska etablissemanget finns ofta en panisk rädsla att uppfattas som gammaldags.

Hallå: Det är inte det pedagogiska etablissemanget som kritiserar. Det är det vetenskapliga etablissemanget, i just det ämne, som diskussionen gäller!  Så vad är det Björklund säger? Jo: Att han vet bättre än våra främsta forskare i geografi vilka färdigheter och kunskaper i just ämnet geografi det är viktigt att våra barn får med sig ut i livet.

Vad vi ser är ett ohöljt förakt för vetenskap och för kunskap, så snart denna pekar i en annan riktning än Björklunds föreställningar och fördomar!

Det är faktiskt bara en gradskillnad mellan Björklunds anspråk, och de lokala skolpolitiker i olika delar av USA, som anser sig veta bättre än den sammanlagda expertisen av biologiska forskare huruvida ”Genesis” eller ”Om arternas uppkomst” ger rimligast beskrivning av livets och människans uppkomst.

16 svar på “Björklunds förakt för kunskap”

  1. Vad är det för experter du syftar på? De som utformat skolan så att Sverige backar i samtliga ämnen, förutom fantasiämnet ”kritiskt tänkande,” som bekvämt nog inte går att mäta? ALLT inom den svenska pedagogiken – från elevdemokrati till didaktik – är fel. Man lär sig inget i skolan, förutom att hålla med om att det är viktigt med jämlikhet och farligt med rasism. Svenska ungdomar är så jävla dumma i huvudet i dag att det inte är sant, vilket givetvis är bekvämt för makthavare och ”experter,” men helt enkelt inte håller i längden.

  2. [D]etta är den verkliga konfliktlinjen. Den så kallade expertisen vill lära eleverna vad de ska tycka,  medan Jan Björklund vill ge dem redskap för att själva ta reda på vad de tycker.

    I mina barns skola får eleverna lära sig att FN är en jättefin organisation, där världens ledare träffas för att prata om hur man kan stoppa krig och svält. Själv hade jag föredragit att barnen lärde sig fakta, som till exempel att det finns ett land som heter Saudiarabien,  där kvinnor piskas och fängslas om de har fräckheten att köra bil eller visa sina ansikten.

    Sedan kan barnen själva upptäcka att Saudiarabien sitter i FN:s panel för kvinnors rättigheter, och utifrån denna sakupplysning dra sina egna slutsatser om vad det egentligen är som FN ägnar sig åt.

    Ungefär så ser skillnaden ut mellan liberal upplysning och socialistisk indoktrinering.

    Ingerö.

  3. Per: Det som är så obehagligt är att det inte bara är svenska forskare som har denna socialistiska agenda, det är forskare över hela världen. Jag har tagit del av forskning från USA, Kanada, Turkiet, England och Indien som alla säger samma sak: Att omvärldsanalys och kritiskt tänkande bör vara centralt och att rena faktakunskaper är slöseri med tid. Denna socialistiska konspiration måste hindras på något sätt? Hur lyckas socialdemokraterna med att sätta sitt folk på viktiga forskningstjänster över hela världen egentligen? Jag har inga svar, men vi måste handla snabbt! För, i sann liberal anda kan vi ju inte ha en skola som ger elever analysredskap och lära dem kritiskt tänkande, precis som SolGuru säger barkar ju en sådan pedagogik åt helvete.

    Nej, mer fokus på att lära sig namn, tänk vilken nytta alla vuxna har av att kunna Hallands floder, har ni märkt förresten, hur alla över 40 kommer ihåg all den där faktan som de lärt sig och hur de använder den i sitt dagliga liv? Fan vad bra det var förr, all den där kunskapen som etsat sig fast och följer en genom livet. Far är rar liksom, nu förtiden ska ungarna förstå vad de läser, hur jävla dumt blir inte det?

  4. SolGuru: Gör du dig besväret att titta på den artikel jag hänvisar till och citerar ur är den bland andra undertecknad av Gia Destouni (professor i hydrologi, Stockholms universitet), Gunnel Forsberg (professor i kulturgeografi med inriktning på samhällsplanering, Stockholms universitet), Anders Fridfeldt (huvudområdesansvarig geografi Stockholms universitet), Ulf Helldén (professor i naturgeografi, Lunds universitet), Karin Holmgren (professor i naturgeografi, Stockholms universitet), Johan Kuylenstjerna (Centre Director, Stockholm Environment Institute, adjungerad professor i internationella vattenfrågor), Gunhild Rosqvist (professor i geografi, Stockholms universitet, ordförande för SSAG), Lennart Olsson (professor, föreståndare för Lund University Centre for Sustainability Studies, ordförande i Nationalkommittén för Geografi vid Kungliga Vetenskapsakademien), Arjen Stroeven (professor i naturgeografi, Stockholms universitet), Mats Widgren (professor i kulturgeografi, Stockholms universitet) och Jan Öhman (professor, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet). Om det är du eller Sveriges samlade ungdomar som är dumma i huvudet låter jag övriga läsare bilda sig sin egen uppfattning om.

    Per Hagwall: Kunskap om sammanhang är betydligt bättre redskap för att kritiskt och självständigt förhålla sig till omvärlden än utantillärning av namnet på städer, floder och sjöar. Läser du den artikel mitt inlägg tar ansats i märker det att det är just redskapen för att dra den typ av egna slutsatser som du efterlyser, som författarna fruktar kommer i bakgrunden när mycket fokus läggs på innantillärning av namn i vårt närområde.

    I övrigt handlar mitt inlägg inte i första hand om vilken slags geografikunskaper som är viktigast. Utan om att vi har en utbildningsminister som konsekvent dissar vetenskapligt grundad sakkunskap så snart denna kan peka mot slutsatser som är politiskt obekväma för honom. Som förklarar att den nationella och internationella forskarvärlden har fel, var gång dess slutsatser och råd inte passar ihop med hans egna politiska åsikter.

  5. Faktakunskaper har sin plats, men utan kritiskt tänkande är det död kunskap. Det är kanske lite mycket att förvänta sig att sju-, åtta-, nioåringar skall vara speciellt skarpa i det kritiska tänkandet, men det betyder inte att man inte skall introducera konceptet.

  6. Han SRIVER FAKTISKT

    Men faktakunskaper och förståelse för helheten är inte motsatser. Hur ska man kunna förstå växthuseffektens påverkan på jordklotet om man inte vet ungefär vad Arktis och Sahara är? Hur ska man förstå världspolitik utan att förstå ord som ”Washington”, ”Ryssland” och ”Mellanöstern”? Att känna till att Kina och Indien är länder i Asien underlättar när man ska diskutera globaliseringen.

    Självfallet räcker det inte med faktakunskaper i skolans orienteringsämnen. Expertgruppen föreslog ett 30-tal delmål i den nya kursplanen för geografi. Huvuddelen har fastställts av regeringen. De behandlar till exempel förståelse för livsmiljöer, klimatförändringar och orsaker till att folk flyttar.”

    Laser du bara det passar? enögd?

  7. Fast det han skriver målar ju upp en helt felaktig bild av att forskare skiter i faktakunskap, det är ju inte det han kritiserats för.

    Han har kritiserats för att införa kursmål där enskilda faktakunskaper inte sätts i ett sammanhang. Det han skriver att han står för är precis det hans politik motarbetar. Den politik som genomdrivs segregerar mellan faktakunskap och analys, det är ju den separatationen han fått kritik för, inte att han vill ha faktakunskaper i målen. Han har i många fall resonerat i sådana banor, fakta ska komma först, sen ska man kritiskt granska. Men att lära sig isolerade faktakunskaper är otroligt innefektivt och meningslöst och det enda eleverna kommer att lära är att geografi är dötrist.

    Varför vet jag vad USAs huvudstad heter? Varför vet jag var Pakistan ligger i förhållande till Afganistan och Indien? Jo, för att det är meningsfullt för min omvärldsanalys att veta det. Varför har jag inte memorerat Hallands floder? Jo, för att det inte finns någon poäng med att kunna dem för mig. Det är meningsskapandet som ligger till grund, min önskan att förstå min omvärld gör att jag lär mig den fakta som behövs, det är inte faktan som kommer först som jag sen bygger min analys på.

    Precis som både han och andra skriver krävs faktakunskaper för att kunna göra en omvärldsanalys. Vilket alltså innebär att en elev som uppnår målet att kunna göra en omvärldsanalys nödvändigtvis måste besitta faktakunskaper. Så varför vill han då ändra kursplanen?

     

  8. Ja jistanes, den skolpolitik som ”experterna” har utformat har ju gått så bra de senaste tjugo åren, så låt oss fortsätta på den vägen…

    Naturligtvis är målet att vi har kritiskt tänkande medborgare som har en chans att navigera i en verklighet fylld av sanning, halvsanning och humbug. Men hur når vi dit? De senaste decenniernas svenska skolpolitik har sannerligen inte lyckats.

    Om skolan inte ger grundläggande faktakunskaper så är medborgarna utlämnade åt politikers, journalisters och organisationers manipulation. Att Hallands floder måhända inte är en livsavgörande kunskap betyder inte att all annan hård faktakunskap är oviktig.

    Samma fenomen finns t ex i matematiken, med en pedagogik som lär ut att man inte behöver kunna huvudräkning eftersom allt ändå kan räknas ut med elektroniska kalkylatorer så får vi medborgare som inte har en aning om t ex det de betalar i kassan i Konsum är rimligt eller ej. Vi uppfostrar personer som inte förstår vad en skattesats betyder eller hur man dubblar ett recept i en kokbok, de är inlärt hjälplösa.

    I alla andra discipliner utanför skolan är det en självklarhet att man först lär ut grunderna. När grunderna är klara kan man gå utanför dem, men då vet man också varför, och hur man kan gå utanför dem.

  9. Men Henrik, nu läser du ju verkligen Björklund som fan läser bibeln.  Björklund har inte
    påstått sig begripa geografi bättre än forskarna.  Hans diskussion handlar helt om pedagogiska målsättningar för grundskolan och vägen dit, och det enda han säger är att det är vettigt att förutom slutmålen i form av att kunna analysera vissa samband så är det rimligt att i grundskolan också ha som mål att bibringa eleverna vissa faktakunskaper.  Ingen har sagt att dessa faktakunskaper ska bli hängande i luften, men de är förutsättningar för att kunna ta till sig sambanden, på exakt samma sätt som det är nödvändigt att behärska viss grundläggande aritmetik innan man kan ge sig på att lösa matematiska vardagsproblem, för att inte tala om att analysera större matematiska samband och att lösa ekvationer.

    Vi talar om grundskolan här, inte gymnasiet, än mindre universitet.  Att ställa upp som mål att eleverna ska känna till Europas länder är ju helt jämförbart med att eleverna bör känna till att Sveriges lagstiftande församling är riksdagen, att kommunernas högsta beslutande organ är kommunfullmäktige, och att dessa utses i allmänna val.  Att eleverna helt enkelt bör lära sig det senare, liksom de bör lära sig att 2+3=5 är än så länge okontroversiellt.  Herrar och damer proffessorer övertygar inte om att just geografiämnet skulle vara annorlunda beskaffat.  Om professorerna ser en risk för att fakta lämnas att bli utantillkunskap utan sammanhang, så ser jag en än större risk att deras ”förståelse för hållbarhet och sammanhang” istället leder till att eleverna snarare undervisas i den för tillfället gångbara åsikten om dessa ”sammanhang” som om denna vore fakta, än att de utifrån inlärda fakta lär sig att dra slutsatser.

    (Och ska jag försöka dra några slutsatser utifrån att själv ha undervisat i fysik och matematik på universitetsnivå så är det snarast att det som verkligen ställer till problem sällan är bristande analytisk förmåga hos studenterna, utan det faktum att matematiska baskunskaper och vana vid grundläggande matematiskt hantverk (som algebraiska manipulationer) inte sitter i ryggmärgen.  Då är det svårt att lära sig det som ligger på en  konceptuellt svårare nivå.  Gäller detsamma inte i andra ämnen?)

  10. Dr M, självklart gäller det även i andra ämnen och det är tragiskt om man glömmer att vissa färdigheter och grundkunskaper är nödvändiga för att kunna komma vidare.

    Personligen är min erfarenhet att det tvärtom finns väldigt mycket ”död” kunskap bland många elever. Den upplevelsen är något som har skapats under det halva decennium av vuxenundervisning jag ägnade mig åt från mitten av nittiotalet till början av tjugohundratalet.

    Det tog sig två uttryck: Dels att det var oerhört svårt att få elever att förstå att det inte dög att de läste litteraturen och rapade upp den, utan att jag krävde att de applicerade den på verkligheten. Dels att eleverna hela tiden var ute efter det ”rätta” svaret och förväntade sig att jag satt inne med facit. Det fanns helt enkelt inte med i deras världsbild att kunskap måste omsättas i verklighet för att få någon effekt och det fanns inte heller med i världsbilden att det ibland saknas ett självklart ”rätt” svar.

    Dessa elever var resultatet av korvstoppningsskolan, så grattis om det är dit vi skall tillbaka.

    En personlig reflektion över mitt eget lärande är att kunskapen blev intressant först efter skolan då jag upptäckte de sammanhang den kunde appliceras på. Då var jag naturligtvis tacksam för att jag hade vissa saker med mig som utantillkunskaper, men minst lika mycket var jag tvungen att gå tillbaka och slå upp. Jag hade helt enkelt inte haft något att hänga upp faktakunskaperna på, inga sammanhang att ge dem mening bortom nästa prov.

    Det som stör mig personligen med farbror Björklund, är att han i grunden för ett konservativt resonemang där han kraftigt förenklar sammanhangen. Han vill ”återinföra” kunskap i skolan, men frågan jag ställer mig är om han verkligen kan definiera vad det innebär utan att gå bort sig i plattityderna.

    Jag är inte mer pigg än någon annan på att våra barn och ungdomar skall bli korvstoppade med den propaganda (vänster ELLER höger) som för tillfället passar samhällets förklaringsmodeller. Men märk väl att jag sa korvstoppning, för om man kombinerar faktakunskaper med resonemang där eleverna faktiskt uppmuntras kritiskt testa och ifrågasätta ”sanningarna” så är vi inte alls på väg mot indoktrinering, utan tvärtom på väg bort från det.

    Vägen ut är kritiskt tänkande. Vi behöver fakta att basera resonemangen på, men inte fasen spelar vi-skall-äta-ni-skall-laga någon roll för hur kapabla vi blir i slutänden.

    Eller för att göra en jämförelse med ”kunskapsskolan” för typ femtio år sedan, så skulle jag vilja se er läsa dåtidens läroböcker (eller för den delen sextio, sjuttio eller åttio år gamla läroböcker) för att sedan, utan att darra på läppen, påstå att vi inte indoktrinerade våra ungar då också.

  11. Dr. M, Björklunds artikel var en replik och måste läsas som sådan. Han blev inte kritiserad för att han värderar faktakunskaper, utan för att han ställt upp mål där faktakunskaperna är isolerade. Han svarar inte alls på den kritiken utan målar upp en falsk bild av forskarna som motståndare till faktakunskaper och hans anhängare hakar på i den falska bilden. Jag rekomenderar alla som är alls intresserade av att föra en seriös skoldiskussion att sätta sig in i forskningen. Säger man till exempel, som Per Hagwall, att de experter som kritiserar Jan Björklund utformat den svenska skolan har man inte koll på hur det gått till. Politiker har allt jämnt styrt över huvudet på forskarna och forskningen har i praktiken fått väldigt litet genomslag. Den pedagogik som är dominerande i praktiken den svenska skolan är den kadaverpedagogik som Jan Björklund förespråkar. Det är bara att åka ut i svenska skolor och se efter så ser man att de forskare som kritiserar Björklund har haft väldigt lite inflytande över svenska skolan, och det kan man absolut kritisera den för, att den varit så osynlig. Per Hagwall visar även hur dåligt insatt han är när han menar att huvudräkningen är på väg att försvinna i skolan till förmån för miniräknare. Väldigt många av Björklunds kritiker förespråkar huvudräkning, det är snarare så att man vill stärka huvudräkningens roll. Huvudräkning blir extra viktig när man använder miniräknare då behovet av att rimlighetsbedöma ökar. Det man motsätter sig är algoritmer eftersom inlärning av algoritmer har visat sig göra elever sämre på huvudräkning.

    Men Björklunds anhängare kör samma mantra om och om igen: Forskarna är vänstervridna och Sossarna är ensamt ansvariga för skolans nedgång (trots att LPO -94 och LPF -94 genomdrevs av borgarna). Men med tanke på hur osaklig debatten varit från Björklunds gäng är ni väl inte så intresserade av verkligheten

  12. Ett stort problem vi sett, som tycker det är viktigt med kunskap i skolan, och som yrkesmässigt arbetat med att försöka föra ny kunskap från forskningsfront till lärare och skola (i mitt fall om genforskning), är att det funnits en enorm tröghet i systemen, där de kommittéer som tagit fram nya kursplaner dominerats av äldre aktiva lärare, som följaktligen i hög utsträckning föreslagit att morgondagens elever ska lära sig det som universitetslärarna tyckte var nytt och spännande att undervisa om då de själva trettio år tidigare gick genom lärarutbildningen. Därför var det mycket bra att regering och skolverk denna vända i hög utsträckning befolkade kommittéerna med landets ledande forskare i respektive ämne.  Som i många fall gjort ett mycket bra arbete. Just därför är det så sorgligt att se hur dessa kommittéers arbete gång på gång körs över av Björklund, med motiveringar som i grund och botten går ut på att han bättre än de ledande forskarna i respektive sakområde vet vad i området det är viktigt att våra barn och ungdomar får lära sig. Och det faktum att det ständigt handlat om att man inte får ta bort sådant han själv läste när han gick i skolan visar i vart fall för mig att detta är ett rent utslag av känslomässig konservatism, och inte av en analytisk process där han efter att ha lagt allt tänkbart konkurrerande innehåll på bordet verkligen satt sig in i konsekvenserna av att det trillar ut som inte längre får plats efter hans instoppningar.

  13. Sara: Instämmer helt i Kristoffer Lindhs svar på din replik. Sahara, Washington, USA och Iran är alla ense om. Det är om avvägningen mellan behovet av att memorera Hallands sk floder (som för en  fd Norrlandsbo snarare framstår som bäckar) och att börja sätta in Washington, Iran och Sahara i politiska, religiösa och miljömässiga sammanhang som oenigheten gäller.

    Med Per Hagwalls senaste inlägg är jag helt ense. Grundläggande kunskaper är nödvändiga för att bilda sig förståelse, en del grundfakta måste finnas från början för att kunna bygga upp den, annan slinker in på vägen, och de lösa fakta som inte faller in i ett begripligt mönster ramlar så småningom ur. Just därför tror jag det är bättre med ett begränsat antal fakta inbyggda i en genuin förståelse, än många fakta utan tid att bringa ordning och sammanhang. Men det jag kritiserar här är att Björklund tror sig veta bättre än landets ledande geografiprofessorer vilka geografiska kunskaper det är viktigt att våra unga bär med sig ut i livet.

     

  14. DrM: När det gäller matematik och delar av naturämnena håller jag med om att den svenska skolan har verkliga problem, som i grunden har sin rot inte i pedagogik och målformuleringar i styrdokument, utan i att huvuddelen av dem som undervisar i ämnena i skolans tidiga år själva har tämligen svaga kunskaper, och framför allt, att väldigt många inte har något större intresse och engagemang i ämnena. För att göra något åt det krävs inte hårdare krav om mer grundkunskaper i kursplanerna, det krävs att man lyckas göra läraryrket mer attraktivt för dem som själva är roade av matematik och naturämnen, så att de kan väcka elevernas intresse och bättre hjälpa dem att förstå. Att kunna multiplikationstabellerna och automatiskt uppskatta storleksordningar så man upptäcker att svaret är orimligt om man slagit in en nolla för mycket eller missat ett decimaltecken på miniräknaren är jätteviktigt. Men det förutsätter i sin tur en taluppfattning, som somliga elever har med sig utan att skolan behöver anstränga sig, andra får genom sin familjesituation och fritidsintressen, men som andra måste få med skolans hjälp. Och innan man förstår innebörden i tre, femton och multiplikation är faktiskt även det sambands- och betydelsemättade 3×5=15 en tom kunskap!

    Vad jag märker när jag möter elever ute på våra olika skolor, studenter på högskolekurser där jag gästföreläser och när jag pratar med min egen son och hans klasskamrater är att det finns massor av saker jag lärde mig i deras ålder som de inte kan. Men att det finns ungefär lika mycket som jag INTE lärde mig som DE kan. Och att de gymnasieelever jag möter runt om i landet har helt annan träning i att ifrågasätta, lyssna, värdera och analysera den kunskap man kommer med, än jag hade när jag var i deras ålder, trots att jag hade tämligen höga betyg på N-linjen på Uppsalas (enligt egen uppfattning) mest prestigefyllda gymnasieskola.

  15. När du skrev om din egen erfarenhet trillade plötsligt slanten ner. Innan förstod jag inte hur du kunde göra en så befängd jämförelse som den med evolutionsförnekarna i USA.

    Det finns en god orsak till att Jan Björklund gång på gång anser sig veta bättre än forskarna. Den är att det finns drösvis med oseriösa och ideologisk forskare i det här landet. Inom skolområdet står de som spön i backen. Jag har rent av gjort ett bloggtema av det här.

    http://helenavonschantz.blogspot.com/2010/04/argumentation-i-glasogon-och.html

    http://helenavonschantz.blogspot.com/2010/06/en-gang-fuskar-forskare-i-betygsfragan.html

    http://helenavonschantz.blogspot.com/2010/07/nasta-evidensfria-utredning-eller.html

     

  16. Helena: Man kan ha två attityder till kunskap. Antingen försöker man ta den till sig, och utvärderar och ifrågasätter sina egna åsikter i ljuset av den kunskap som dyker upp. Eller så avfärdar man forskare som oseriösa och ideologiska, så snart de kommer fram till något annat än man själv tycker.

    Jag har under många års debatter med den politiska yttervänstern hört sådana angrepp mot  nationalekonomin. I USA hörs det från högerkristet håll om evolutionsläran. Och nu från svenska folkpartister varje gång forskningen leder till slutsatser som går emot Björklunds åsikter om skolan.

    Om du läser min bloggpost ser du att vad jag kritiserar inte är att han avfärdar någon liten sekt av vänsterinfluerade pedagogiska forskare. Utan att han skåpar ut en bred samling av våra främsta forskare både i den samhällsvetenskapliga geografin, och den naturvetenskapligt orienterade naturgeografin.

    Det han visar är helt enkelt ett förakt för kunskap, så snart den utmanar de egna älskade åsikterna. En attityd jag inte är förvånad att möta hos exempelvis vänsterpartistiska kommunfullmäktigeledamöter. Men som gör mig beklämd att se hos landets forskningsminister!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.