Retorisk lathund för argumenterande korta texter

När journalister kallar bloggosfären för en kloak, så har de naturligtvis inte rätt, men de har inte helt fel heller. Det är en smältdegel inte lik någon annan och det är lika diversifierat som en multitud av konversationer i en stor folkmassa skulle vara, eftersom det är ungefär det det är fråga om.

För den som läser och försöker följa bloggosfären skulle det vara underbart om den blev lättare att ta till sig, lättare att läsa och hade renare och klarare analyser. Precis som när man talar, så finns det de som kan föra ett sammanhållet resonemang och de som mest bara bluddrar. Det innebär inte självklart att de som kan konsten har ett bra budskap. Inte heller att de som bluddrar inte har något att säga alls, bara att de inte är skolade i hur man får fram det man vill ha sagt.

Det finns mängder med vanliga fel som görs i parti och minut:

  • Man försöker spänna över för många frågor i en och samma text, vilket innebär att man inte kommer i mål i en enda fråga.
    Det är en fördel om du isolerar en enda fråga som fokus för artikel och argumentation.
  • Man försöker argumentera medelst ”ångvältsmetoden” och staplar argument på argument på argument till dess det inte längre går att läsa texten utan att somna.
    Det är en fördel om du låter läsaren tänka själv och väljer dina argument med omsorg — allt behöver inte sägas varje gång.
  • Man blandar vilt temporala former, perspektiv och metaforer, vilket istället för att lätta upp texten gör den tröttande.
    Försök att inte göra omedvetna växlingar och när du växlar, gör det medvetet och konsekvent (som i denna lista: man/du)
  • Man växlar mellan berättelse, teser och argument om vartannat, vilket gör att läsaren till slut inte kan reda ut vad det är man vill.
    Det är en fördel att använda en logisk struktur (exempel kommer senare), så att du inte tröttar ut läsaren.

Poängen är tydlighet och enkelhet så att läsaren snabbt förstår vad som sägs och varför. Budskapet blir inte bättre av att det är krångligt.

När man höjer nivån, så blir de egna åsikterna och ståndpunkterna klarare inte bara för läsaren utan även för en själv. Man trasslar inte in sig lika mycket, vilket gör det lättare att försvara och förklara om det behövs. När vi blir duktigare skribenter, så blir vi duktigare debattörer och i slutänden duktigare ideologer.

När man höjer nivån blir det lättare att hålla isär en frågas kärna från krims-kramset och att väga olika aspekters vikt mot varandra.

När man höjer nivån är man snäll mot läsarna som får lättare att läsa och uppskatta det som läses. Det gör att man får fler återkommande läsare.

Det är sant att vissa texter inte passar normala mallar, men de flesta mår faktiskt bra av enkelhet och tydlighet. Så även när man bryter mot retoriska regler är det bra att först använda dem.

Väl beprövad visdom

Tänk först på innehållet. Redan Aristoteles och Cicero sammanfattade kunskapandet i några hållpunkter: vad, varför, när, var, hur, vem och med hjälp av vad. Alla dessa har flera aspekter och är bra verktyg för att för sig själv klargöra vad som är tillräckligt kött på benen. Leta länkar, citat och fakta och bygg pusslet.

Sen behöver du strukturera dig. Det finns en klassisk retorisk struktur, en dispositio, som stötts och blötts under ett par millenia. Den har tagit sin form helt enkelt för att den fungerar. Det innebär inte att man alltid slavisk måste följa den, men däremot har man alltid nytta av att ha den med sig när man skriver.

Strukturen har sin grund i uppmärksamhet och trovärdighet. I början förutsätter man att man inte har någotdera, så därför skaffar man sig först uppmärksamheten och sedan trovärdigheten för att sedan lägga fram det man vill ha sagt och argumentera för det. Avslutningen är menad att återlämna frågan till läsaren och/eller sluta resonemanget, samtidigt som den ofta uppmanar till handling och samhörighet.

Strukturen är enkel, men enkelheten är bedräglig eftersom det krävs disciplin att följa den. Alla delarna har en roll och rollerna följer en logik. Man får helt visst bryta mot strukturen, men den är ett kraftfullt verktyg:

  • Inledning är till för att väcka uppmärksamhet och/eller att sammanfatta varför och vad. Här kan du vinna eller tappa en läsare, så lägg mycket krut på en bra inledning.
    I denna artikels första två stycken använder jag kloakliknelsen, konversationen och skolningen för att sätta ramarna för artikeln.
  • Bakgrund/berättelse är menat att ge kött på benen, att förklara mer och ge en kontext. Dessutom byggs trovärdigheten upp. Den kan vara kort eller lång, men är den lång bör huvudfrågan redan ha berörts i inledningen.
    Jag använder listan över typiska dumheter och motsvarande metoder att hålla rent.
  • Tesen i sin tur förklarar själva poängen, vad man är ute efter, artikelns kärna. Det är en bra sak att skriva först, så att den får en disciplinerande funktion på resten av författandet.  
    Jag använder resonemanget om enkelhet.
  • Disposition utelämnas oftast i kortare texter och tal. Om du har många aspekter att ta upp kan det vara bra att först spalta upp dem för läsaren/lyssnaren. I den anglosaxiska juridiska traditionen används ofta en disposition i slutanförandet inför juryn för att preparera marken för argumenten och se till att lyssnaren inte missar någon aspekt.
  • Argumenten är till för att stödja tesen. Börja och sluta med de bästa argumenten och fyll ut mellanrummet med övriga argument som förtjänar att tas med.
    Jag använder tankens renhet, att inte trassla till det för sig och att få fler läsare som argument.
  • Kontraargument, när man väljer att ha med dem, är till för att mota olle i grind. I praktiken använder man dem när man redan på förhand känner till motargument och vill bemöta dem direkt.
    Jag kontrar en invändning om att alla texter inte passar mallen.
  • Slutordet är platsen för pedagogiska resonemang som det här, för sammanfattningar, för att sluta resonemangen, för att skapa vi-känsla och för att mana till handling.

Utöver strukturen finns tre aspekter/typer av argumentation kallade ethos, logos och patos. Ethos har samma ordstam som etik och handlar om trovärdighet, att visa att man vet vad man pratar om och är värd att lyssna på. Logos handlar om logik och stringens. Patos i sin tur handlar om känslor, motivation och vädjan.

Den som är riktigt skicklig kan få med både struktur och aspekter i ett enda stycke, till exempel:

Jag blir så förbaskat trött på det trygghetsknarkande kontrollsamhället där dårarna tycks ha satts att sköta dårhuset. Under senare år har kontrollen löpt amok med både kameror, avlyssning, registrering och tillhörande lagstiftning. En sammanställning av nya kontrollerande lagar, som den hos opassande, är därför väldigt dyster läsning. En god start på arbetet att komma åt dumheterna vore att riva upp såväl FRA som IPRED och vägra införa teledatalagringen. Dels finns det inget som visar att dessa fyller den funktion de påstås ha och dels kommer de rent konkret att göra medborgarna osäkra, självcensurerande och rubba tilliten till vårt demokratiska samhälle. Håller vi tyst så accepterar vi utvecklingen. Håller vi tyst visar vi att vi inte värdesätter demokratin. Håll inte tyst!

Ethos, logos och patos. Inledning, bakgrund, tes, argument och avslutning i ett enda stycke… Fler exempel önskas!

Come on!

PS Jag får väl räkna med att en drös av våra texter här analyseras och sågas utifrån min lathund… Shit happens 🙂 DS

PPS Hållplats Hålldén körde under juli en liten serie med Retorik — så funkar det: Del 1, del 2, del 3, del 4 och länkade även till Westanders PR-handbok, som är väl värd en stunds läsning. DDS

8 svar på “Retorisk lathund för argumenterande korta texter”

  1. Bra tips och enkelt sammanfattat!

    Förslag på bra texter:
    http://henrikalexandersson.blogspot.com/2010/04/shit-happens.html

    Henrik Alexanderssons texter får ofta mig som professionell textbehandlare och kommunikatör att rysa av välbehag. Jag skulle vilja ha hans formuleringsförmåga. Men det är väl bara träning och åter träning som behövs. 🙂

    Texten jag länkar ovan är en av många bra som HAX skrivit och som jag nyligen uppmärksmammade på min blogg:
    http://lakonism.blogspot.com/2010/11/henrik-alexandersson-liberal.html

  2. Jo Anders, det var bra, men jag har några synpunkter… Du säger börja med ethos, trovärdigheten. Enligt mig kommer det oftast som steg två.

    Uppmärksamhet, creds, vad du anser, varför det är så och slutligen någon slags slutledning/värvning/fråga/riktningspekare som avslut. Det är den klassiska retorikens struktur.

    Betoning på pathos, sen ethos, sen logos och slutligen återigen pathos är då ganska typiskt. Men som med alla regelverk så är det mer en fingervisning och ett sätt att inte villa bort sig än absoluta regler.

    Först får man någon att vilja läsa, sen försöker man visa att man kan frågan och förklarar den för läsaren, sen säger man vad det är man vill och argumenterar för det. Avslutningen tjänar ofta till att bekräfta samhörigheten, uppmana till handling eller eftertanke eller på annat sätt förstärka det känslomässiga som nu dessutom har stöd av logik och trovärdighet.

    Det roliga är att du faktiskt följer den strukturen i ditt inlägg 😉

  3. ”Det är den klassiska retorikens struktur.”

     

    Tja, det är ju, som du säger, inte en absolut regel, och det finns tillfällen då man, medvetet kan välja att ignorera reglerna. I vårt fall så står vi inför ”tough crowd”-problemet, och då är ethos viktigt. Man måste visa varför åhöraren ska lita på vad just jag säger.

  4. Intressant diskussion här mellan Anders och Marcus. Slutmålet är naturligtvis, därom tycks vi alla tre ense, att vinna läsarens känslor. För att uppnå det måste vi först vinna hans förtroende. Problemet är dock att de metoder som står till buds för att väcka förtroende ofta är rätt trista att läsa – visa att du kan ämnet, visa att du är värd förtroende. Så man måste ofta allra först klämma dit något som gör läsaren så intresserad av att läsa mer om det här, att han/hon orkar ta sig genom de lite tråkiga avsnitt du behöver för att vinna förtroende. Därför ser den klassiska strukturen ut som den gör. Sedan finns ju naturligtvis de gyllene tillfällen då det som väcker förtroende samtidigt väcker intresse. Men i vart fall jag befinner mig sällan i den avundsvärda situationen!

  5. Jag tycker Henrik sätter fingret exakt rakt på här 🙂

    Visst finns det tillfället då man väcker intresse och bygger trovärdigheten i en enda fantastisk lidnersk knäpp, men tyvärr händer det lite för sällan…

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.