När curlingtendenserna kommer in i sovrummet

Samhället har av goda skäl stängts ute från våra sovrum, men nu knackar de på dörren och vill in igen. Som en dammsugarförsäljare har de redan lyckats kila in foten i dörren. Frågan är om vi släpper in dem eller ger foten ett rejält blåmärke?

En sextonårig flicka tar kontakt med en trettiotvåårig man på ett forum för lite mer utsvävande sexuella beteenden. De pratar med varandra under en ganska lång tid. Hon skriver en ”slavansökan” där hon säger vad hon vill bli utsatt för. De pratar igenom saken och kommer överens om gränser och kodord för att avbryta samspelet. De träffas för att ha sex där hon agerar undergiven och han dominerande. Hon får blåmärken som hennes mamma upptäcker och en anmälan görs till polisen.

Dec 06 - I´ll Keep You (02)

Det är naturligtvis inte alls fel att ett sådant fall prövas, eftersom det inte finns några tydliga prejudikat i svensk rätt. I alla fall inga som jag känner till. Skulle rätten komma fram till att eget ansvar råder, skulle det vara ett klartecken till alla som sysslar med BDSM att deras beteende inte strider mot svensk lag.

Skulle utslaget däremot bli att beteendet var straffbart, så öppnas världens maskburk av samhälleliga beskyddarbeteenden. Var går gränsen då för de som gillar BDSM? Gäller bara BDSM-light då eller? Kan den dominanta parten någonsin känna sig övertygad om att han eller hon inte i efterhand hamnar i domstol? Kommer hela subkulturen trilla ner i källaren och bli tvåtusentalets motsvarighet till synen på homosexualitet som sjukligt? Det är inte omöjligt att utslaget blir ett sådant, eftersom man nu pratar om flickans ”självskadebeteenden” som något som skulle göra hennes frivillighet omöjlig. Det är i sak ett underkännande av människors ansvar för sig själva och sina beteenden. Eller gäller en annan gräns för byxmyndighet när det sex det är fråga om inte är klassisk ”vaniljsex” i missionärsställning? Sen kan det naturligtvis komma fram fakta som förändrar bilden och gör det som borde vara fråga om eget ansvar till något annat, men inget sådant ligger på bordet just nu vad jag vet.

Samhället ägnar sig redan åt klåfingrighet ifråga om vuxna människors sexualitet. Det är i princip det som sexköpslagen går ut på, att vuxna människor inte kan bestämma själva vad de företar sig. Det finns många som inte alls gillar prostitution som fenomen som trots allt är kritiska till lagen just på grund av den aspekten. Vi görs till omyndiga och offer, även när det inte står klart att vi verkligen är offer. Skulle det vara fråga om något annat än moralism skulle lagen ha en helt annan utformning. Då skulle man slå ner stenhårt på alla former av tvång och övergrepp, men lämna folks frivilliga överenskommelser ifred.

Det är just nu en tendens i samhället att pendeln slår tillbaka mot moralism. Sexualiteten håller än en gång på att delas upp i det som är fint, normalt och bör uppmuntras, respektive det som är fult, abnormt och bör förbjudas eller åtminstone kontrolleras. Vi omyndigförklarar än en gång människor som borde vara förmögna att fatta sina egna beslut, oavsett om det handlar om tonåringar eller folk med ”riskbeteenden”.

Men vi har provat det här förr och vi drog så småningom den korrekta slutsatsen av moralismens följder:
Så länge det är fråga om byxmyndiga personer som deltar frivilligt, så har samhället inte med våra sexvanor att göra.

För lägger vi oss i människors sexvanor, så förlorar vi vår moraliska rätt att vända oss mot sådana fenomen i andra kulturer. I så fall får vi helt enkelt acceptera att homosexuella straffas i Iran, eller att otrohet gör dig till ett lagligt villebråd i mer än ett land. Vi kan inte å ena sidan anklaga dessa för moralism och unkna traditioner och samtidigt hålla oss med vår egen hemvävda moralism.

Det som sker mellan samtyckande vuxna människor skadar inte någon annan eller ens samhället i stort. Den enda skada som det i så fall kan vara fråga om är vår kantstötta känsla av vad som passar sig, vilket inte är en bra måttstock på vad främmande människor tillåts hålla på med privat.

Kontrollen av vuxna människors privata görande och låtanden förvandlar dem till samhällets barn. Sådana som skall uppfostras och tvingas lära sig vad som är bra och dåligt. Vi förnekar den egna fria viljan, det egna fria valet och det egna ansvaret. Vi förnekar i så fall friheten som sådan.

Man kan undra vad en sextonårig tjej har i en trettiotvåårig mans lekar att göra, men det har vi egentligen inte med att göra. Vid sexton är man byxmyndig och inga speciella undantag gäller, utöver dokumentation i bild och på film. Ingenstans står det i lagen att man vid sexton inte får ägna sig åt sexuella parafilier, ingenstans finns en åldersgräns på vissa former av sexualitet. Där borde gränsen gå mellan vad som är lag och vad som är moral, för det står naturligtvis alla fritt att tycka att det är fel att en ung flicka leker dominanslekar med en vuxen man.

När vi börjar rucka på sådana gränser bjuder vi in samhället till att kontrollera alla aspekter på våra liv. Om samhället kan lägga sig i vad vi gör i sovrummet, vad kan de då inte lägga sig i? Det var tillräckligt illa att samhället la sig i folks privatliv när de hade begränsade möjligheter att kontrollera oss, men så är det inte längre. Den tekniska utvecklingen gör att möjligheterna till att faktiskt kontrollera efterlevnad är så stor att vi till varje pris måste hindra samhället från att ens försöka.

I det läget måste var och en lära sig göra skillnad mellan vad som faktiskt bör vara olagligt och vad som är varje människas ensak oavsett vad vi personligen tycker om saken.

6 svar på ”När curlingtendenserna kommer in i sovrummet”

  1. Jag håller faktiskt med Mårten, även om det kanske inte låter så.

    I alla fall på ett praktiskt plan, där det blir svårt att försvara samtycke till ett våld som innebär behov av läkarvård eller ger någon form av bestående men.

    Så visst, det finns en gräns vid grov misshandel. Men i det här fallet handlar det vad jag förstår om några blåmärken, inte om något som inneburit fara för liv och lem, behov av läkarvård eller några bestående men.

    Det jag verkligen vänder mig mot är argumentationen om självskadebeteende. Det diskvalificerar tjejen som ”agent” det vill säga som fritt tänkande, kännande och självbeslutande varelse. Skall bara folk som är fria från psykiska egenheter få ägna sig åt parafil sexualitet? Det tycker jag är en befogad fråga om man börjar ifrågasätta hennes rätt till samtycke utifrån att hon haft tendenser att skada sig själv tidigare.

    Där tycker jag Mårtens argumentation fallerar, för även om åklagaren har att rätta sig efter de regler som finns, har åklagaren själv valt att föra den sortens argumentationslinje, med allt vad det innebär av paternalism.

  2. Mig föresvävar att här finns en annan fråga än hur mycket våld man kan samtycka till, som outtalat ligger i botten av det hela. Som i grunden handlar om att man är byx- och straffmyndig vid femton, men i de flesta andra avseenden myndig vid 18. Är det byxmyndigheten som ger en rätt att kontraktera bort rätten att åsamka sveda på andra kroppsdelar än könsorgan, eller är det den generella myndigheten? Jag skulle inte bli förvånad om åklagaren i detta fall (uttalat eller outtalat) förutsätter det andra alternativet.

  3. Jag tror nog att du har rätt i hur man resonerar Henrik. Det ställer hela frågan om sexuellt självbestämmande i ett ganska skarpt blixtljus.

    Som samhället tycks resonera idag, så är man bara delvis byxmyndig vid femton. Delvis i som att man får ha vaniljsex med jämnårig, eller nästan jämnårig partner. Går man utanför ramen lite, rynkar samhället pannan — och tar man några steg till utanför boxen börjar myndigheterna se det som sin rätt att blanda sig i.

    Alltså, hade jag varit tjejens morsa hade jag antagligen också varit brydd. Om det finns en historia av självdestruktivitet även i direkt praktisk handling, skulle jag vara ordentligt orolig. Att hon gick till polisen ser jag som en ganska förståelig handling i ljuset av hennes oro.

    Problemet är myndigheternas svar. För man har inga svar annat än att ge sig på den andra parten i ett BDSM-förhållande, vilket inte löser några problem alls. Man kan tycka att han är en skit, men det vet vi inget om och det är inte olagligt att vara en skit.

  4. Men redan småungar får samtycka till att spela ishockey och från 12 år får de tackla varandra fult ut.

    Det är ju mycket mer våld och mycket större skaderisk.

    Det går inte att förklara detta utan att ta in sexskräck i ekvationen.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.