Tre kronor är kostnaden för lite respekt

Alla partierna i sjuklövern, oavsett vad de säger sig tycka om datalagringsdirektivet, är eniga om en sak — att det måste införas. För om vi inte inför det innan nästa vår, kommer vi få ”dryga böter” från EU. De ”dryga böterna” är närmare bestämt 27 miljoner kronor, tre kronor per svensk.

tre stackars kronor, det är priset för att slippa datalagringen.

27 miljoner är i runda tal ett par tusendels procent av de beryktade 1200 miljarder som fick Martin Borgs att göra sin berömda/ökända film med samma namn om hur våra skattepengar används. Det är ganska tydligt att det inte är en prioriterad fråga att stoppa datalagringsdirektivet, för då skulle man skratta åt en sådan skitsumma.

Än mer spännande blir siffran i förhållande till vad datalagringsdirektivet kommer att kosta att införa, vilket i runda tal lägger till en halv nolla i slutet av bötessumman. Den kostnaden kommer du och jag att få bära. Den kommer läggas på mobil- och bredbandsräkningarna.

Så vad får vi för pengarna? Femton spänn per skaft, plus tre per år därefter?

Som trafikdata används idag, så får vi ett system som sparar och ger möjlighet att analysera elektroniska spår. Att poliser gillar sådana möjligheter är väl närmast självskrivet, fattas bara annat. Men vi är nu inte alla poliser, så allt handlar inte om vilka spår vi kan säkra och analysera, utan även om vad dessa spår kostar oss.

Låt oss konstatera att samma data som polisen använder för att försöka reda ut brott, kan användas på långt mindre sympatiska sätt. Samma data kan användas för att analyser religiös tillhörighet, politisk tillhörighet, sexuell läggning, vänskapskretsar, ekonomiska problem, psykosociala problem, etcetera. Varje gång jag bär med mig telefonen kan man positionsbestämma var jag befunnit mig, varje gång jag använt den kan man se vem jag ringt och söka mönster som berättar vad som pågår i mitt liv.

Kostnaden är med andra ord att staten för att polisen skall få tillgång till elektroniska spår begär att oskyldiga människors förhållanden skall lagras för potentiell kartläggning. Det har hittills inte funnits någon fungerande motkontroll värd namnet som garanterat att sådan data bara lämnas ut när det finns acceptabla skäl. Inte heller kan vi förvänta oss att respekten för vår integritet kommer ställa några ordentliga krav på att situationen förbättras. Systemen är katastrofer i vardande, som spänner från rätt säkra till rena sållen.

Så…. Jag betalar ärligen hellre tre spänn för att slippa få alla mina samtal och all min digitala kommunikation kartlagd, än att betala femton för nöjet att se mitt liv hamna i någon databas. Jag menar allvarligt, jag skulle skratta medan jag betalade den räkningen.

Det finns en viss humor i att frågan dyker upp så här nära valet, som om det vore en nyhet och som om vi inte skrikit oss hesa om frågan i månader. Men kudos ändå till DN som tar bladet från munnen, kanske integritetsfrågorna läcker in i valrörelsen trots allt…

Man kan ju alltid hoppas.

3 svar på ”Tre kronor är kostnaden för lite respekt”

  1. Instämmer. Men jag tycker (som jag redan skrivit hos HAX) att det känns dumt att betala för det vi inte vill ha, och inte begärt att få. Kunde vi inte helt sonika skippa att betala böterna? Det grepept har väl andra EU-medlemmar tidigare tagit till.

    Att vi sen skiter fullständigt i att implementera DLD tycker jag är en självklarhet.

  2. Visst kan vi skita i böterna. Men vi kan lika gärna betala dem och samtidigt säga att vi hellre gör det än inför en skitlag. Båda metoderna får fram budskapet till resterande EU-länder.

  3. Skulle vi av någon outgrundlig anledning bli tvungna att betala, så skall jag personligen åta mig att betala för dom 1000 första som inte anser sig ha råd.

    Förövrigt anser jag det vara läge att visa ett visst finger åt EU den dagen man kräver oss på böter för att vi inte inför diktaurlagar i sverige.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.