Att nå oss 40+ med piratbudskap

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

  • Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
  • Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”

2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!

20 svar på ”Att nå oss 40+ med piratbudskap”

  1. Jag är ju förresten nästan 40 själv, och en av mina ständiga paradoxer har varit just att Piratpartiet har ett enormt starkt stöd bland människor som INTE har något personligt minne av Berlinmuren eller hur hela Västeuropas identitet var ”vi spionerar inte på våra medborgare”. Det har jag inte förstått.

    Det kan hända, som du skriver, att det är en pedagogisk fråga.

     

  2. De där råden tror jag kan vara bland det bästa som yttrats i frågan. Men man måste naturligtvis bedöma vilken väg man behöver gå från fall till fall.

     

  3. Utmärkt skrivet!

    Hos några fungerar ”akronymer” (IBM, FN…) som ett skydd för egen okunskap. Hur många pirater vet t ex vad ACTA, UDG, TRIPs och ABSAM står för?

    Mottagaren av ett budskap bestämmer alltid enväldigt vad som fungerar!

  4. Du är en tvättäkta pedagog, Henrik. Helt rätt. Jag har själv märkt att det blir så mycket lättare att diskutera med ”föräldragenerationen” om man ”översätter” till rätt språk — de uppångade breven är ett typexempel. Jag noterar hur Rehbinder och Lindberg i gårdagens SVD-artikel är lite inne på samma spår, då de skriver:

    I Sverige har vi haft brevhemlighet i flera hundra år. Det är ett brott att öppna andras brev utan deras tillåtelse. Ett brev som kommer hem i brevlådan är oläst, oöppnat och oregistrerat av myndigheter och postverk. Telefoner avlyssnas inte om det inte föreligger misstanke om brott. Medborgarna har en grundlagsskyddad rätt till att kunna kommunicera förtroligt med varandra, och de som gör så skall inte bli misstänkliggjorda eller avkrävas förklaring. Detta har länge ansetts som en fundamental och omistlig del av ett demokratiskt samhälle. Med FRA-lagen och datalagringsdirektivet överges denna tradition.

     

    I en av kommentarerna till artikeln har jag själv remixat några ord från din och Lakes artikel:

    Datalagringsdirektivet är rena Östtyskland. Det är som om alla brev jag skickade i min ungdom skulle ha ångats upp, fotostatkopierats och registrerats. Avsändare, mottagare och datumstämpel skulle bokförts. Alla telefonsamtal likaså. Post- respektive Televerket skulle ha ålagts att arkivera rubbet i ett halvt till två år. Um sicher zu sein muss mann alles wissen, sade man. Thomas Bodström m.fl verkar ha tagit fasta på det.

     

  5. Ja, PPs val av namn är ett mycket stort hinder till succé, i detta och även nästa riksdagsval. Initialt och kortsiktigt var det genialt, det gav genomslag och ruskade om rejält såsom avsett efter EU-valet. Men riksdagvalet är knivigare eftersom det då inte räcker på långa vägar med bara ungdomar och några äldre datornördar. Den kritik som nyligen luftats men närmast tigits ihjäl om förfarandet med partifolk vid vallokalerna spelar nog en oerhörd roll för PP. Det är väldigt många människor som skulle skämmas ögonen ur sig om de blev sedda när de tar en valsedel med PPs namn på. Jag själv tillhör dem och blir nog tvungen att göra något än mer uppseendeväckande i vallokalen om det finns någon där vid valsedels-borden. Jag kommer då att känna mig tvungen till att ta en valsedel från varenda parti och mentalt förberda mig på frågan om varför jag gör så, ett svar som kommer att göra mig ovän med partifunktionären i fråga, en person som jag troligtvis vet vem det är, en person som mina arbetskamrater vet vem det är, en person som är personlig vän till somliga av mina vänner osv.. Svaret grundas givetvis i valhemligheten som är en förutsättning till fria val och därmed utmålar jag den som står där i lokalen som en motståndare till fria val. Något denne troligtvis aldrig ens reflekterat över, men som ändock sätter mig i en obehaglig situation och grunden till det står tyvärr i stora drag att finna i PPs namn. Ja, det är klara likheter med hur misstankar och tissel-tassel formas kring den som vägrar ett ”frivilligt” drogtest. Håller man på sin valhemlighet så formas ofelbart misstankar om att man ger sin röst till ”välj-ditt-gift”. Här är det också viktigt att komma ihåg att de allra flesta röstar ”lokalt”, alltså i ett avgränsat område där man många gånger är känd åtminstone till utseendet, såsom grannar, arbetskompisar, kunder, leverantörer, bekantas bekanta och olika folk man normalt har att göra med i vardagen. Att det finns folk kring röstsedelsbordet är ett demokratiskt oskick av rätt stora mått!

    Namnvalet tvingar fram en kognitiv dissonans som de allra flesta inte löser, på precis samma sätt som att religiösa inte kan ifrågasätta sin tro eftersom de då riskerar att förlora sin tro och därmed inte längre veta vem de själva är, djupt psykologiska saker som har med ens identitet som människa att göra. Fruktansvärt starka barriärer sånt där, men det är också just precis av den anledningen som namnet skapar rubriker. Det är ett tve-eggat svärd som enligt min mening spelat ut sin initiala roll, ett vapen som borde bytts ut till något vassare med mer finess direkt efter EU-valet. Namnet är bara bra när framgången är ett faktum, inte före. På längre sikt spelar det dock mindre roll, men då talar vi 2022 eller så. Det tar generationer att tvätta bort ett helt folks abstraktion av ett ord, det handlar om språkets utveckling och sådan förändring tar lång tid. På lång sikt skulle Djävulspartiet fungera lika bra och i det fallet inser nog vem som helst hur lång tid det tar att förändra uppfattningen av ordet djävul från negativt till positivt.

    I övrigt håller jag med dig. Jag har själv i många kommentarer berört det där med ord, ett bra exempel är det där om att streama och ladda ned är samma sak. Det går liksom inte att diskutera många gånger, folk är redan fast i sina abstraktioner som påverkats utifrån av deras omgivning. Men om man istället använder frasen ”spela in”, vilket i sammanhanget är 100% synonymt, då blir det helt plötsligt enklare. Då förstår äldre folk att det inte går att hindra dem med mindre än att det inte sänds ut till att börja med, förbjuda inspelande utrustning, eller med oerhörda ingrepp i den privata sfären. Yngre personer får dock lite rynkor i pannan när jag säger att jag spelat in något från nätet, Youtube, whatever.. men de förstår exakt vad jag menar för det. Poletten trillar tom. ned hos mina 90-åriga farföräldrar som i 25 års tid spelat in melodikrysset och ibland spelat upp det i telefonen för mig när de gått bet på något ”modernt”. – Lyssna på det här – Det är ju exakt det ungdomar gör när de skickar musikfiler till varandra, exakt det vi gjorde på vår tid med kassettbanden osv..

  6. @Rick Falkvinge: Att PP har ett stort stöd bland ungdomar som inte minns Berlinmuren, har inget med Berlinmuren att göra. De har ju inte ”något personligt minne” av den som du själv skriver, de är däremot uppväxta under en annan verklighet som innebär att de kan relatera till PPs frågor på ett sätt som äldre sällan kan och gamlingarna ser därmed bara ”Pirat-biten” som något i bästa fall löjligt. Detta då i förvärrande kombination med att PP utmanar makten/systemet som de är uppväxta under, vilket triggar ”system justification” som lägger sig i dissonansens ena vågskål och agerar filter. På det viset kan någon med handfasta personliga minnen av Berlinmuren börja ursäkta negativa saker som drabbar dem själva, för de kan ju inte sympatisera med något som i bästa fall är löjligt, i synnerhet inte inför sina vänner och då fungerar det alldelens utmärkt att gömma sig bakom att de minsann har rent mjöl i påsen. I motsatsförhållandet vi och dem, sorteras PP bland _dem_ och de som bedömer mjölet som vi.

    Med hjälp av en doktrin kan man få en bildad människa att acceptera saker ingen ”vettig” människa skulle köpa. Detta i synnerhet när de vuxit upp med doktrinen, alternativt fått hela sin kunskap formad inom den. Ja, indoktrinerats. Vi är alla indoktrinerade, surprise, det sker genom den omgivning och kultur vi växer upp i, indoktrineringen är faktiskt större ju mer bildad någon är, fast man brukar normalt inte använda det ordet, men rent krasst så matas vi alla med en hel del doktriner i skolans värld, ofta helt omedvetet och kulturellt. Barn är genetiskt programmerade att acceptera sådant som kommer från vuxna auktoritetspersoner. Det är en ren biologisk överlevnadsmekanism: om barnet empiriskt skulle testa allt de vuxna sade var farligt verkligen var det, skulle barnet givetvis inte leva särskilt länge. Med tiden och under vissa perioder släpper denna mekanism i olika omfattning, trotsålder är ju något alla föräldrar känner igen. Men ingen trotsålder är total och delar av mekanismen finns kvar livet ut. Det är inte utan orsak vi har ordspråket kring att lära gamla hundar att sitta.. Alla dessa subjektiva lagrade ”sanningar” blir en del av människans kognitiva filter, varemot allt nytt filtreras. Rent psykologiskt fungerar vi så att vi letar information som stämmer med dessa tidigare kognitiv, kunskaper och beteenden. Detta varje gång vi stöter på något nytt för att undvika vad som kallas för kognitiv dissonans. Det är så vi rent intuitivt sorterar sant från falskt.

    När vi är förankrade i en doktrin som visar sig innehålla motstridigheter, med antingen sig själv, omvärlden eller båda delar, sitter vi en psykologiskt knepig situation som _måste_ lösas, annars tror vi oss vara på väg att bli tokig. Försvarsmekanismen är att hitta argument som kan slå undan de utmanande tankarna som hotar tidigare kognitiv, förutom att överge doktrinen vilket är oerhört svårt. Hos den religiöse är alltid saker i stil med ”guds vägar äro outgrundliga” alltid ytterst godtagbara eftersom tron i sig aldrig kan riskeras, vilket i mångt o mycket är definitionen av religiös tro. Att överge en tidigare uppfattning, som baseras på tidigare kognitiv är i synnerhet svårt om situationen är publik, vi är flockdjur och avvikande betenden är oss onaturligt, över köksbordet inför en god vän är det dock betydligt lättare, det är därför ”flamewars” aldrig slutar med ”Du hade rätt” i kontext av ”Jag hade fel”. Somliga har lättare för det, andra svårare, däri ligger måttet på hur hårt vi är förankrade i våra kognitiv.

    Medelsvensson har också svårt att känna igen en medborgarrättsrörelse när den maskerat sig bakom ordet ”pirat” och det gäller i lika hög grad journalister, att sedan frågorna som berörs också berör en verklighet de får allt svårare med åren att greppa gör ju inte heller saken lättare. I tider av utveckling ökar alltid skillnaden i kognitiven mellan ung och gammal. Detta givetvis eftersom de yngre helt naturligt inte hunnit skaffa sig en så stor ryggsäck av tidigare kognitiv att filtrera allt det nya emot och hamnar därmed inte lika lätt i dissonans. Detta är en stor del i anledningen till att unga lär nytt snabbare än gamla, själva grunden till de där sittande hundarna, förutom då de rent genetiska bitarna i hjärnans utveckling.

  7. (Vet inte om min kommentar 04 september 2010 klockan 23:45 fastnade i spamfiltret, kanske p.g.a de två länkarna)

  8. Tack för alla kommentarer!

    Rick: Intressant iakttagelse! Äldre generationer kanske ”indoktrinerat” de yngre i själva värderingen av integritet, samtidigt som de sitter så fast i bilden av oss själva och de partier som turats om att styra under kalla kriget som värnarna av dessa värderingar, att de (liksom jag länga gjorde) inte klarar av att förstå att de partierna faktiskt svikit. Och som sagt, att det hela sker på en teknologisk plattform man inte är uppväxt med gör det naturligtvis svårare att upptäcka.

    HugeHedon: Remixa, återanvänd, citera eller stjäl hur mycket ni vill av det jag skriver om piratfrågor!

    steelneck: Genialt att använda ”spela in” istället för att ladda ner! Hoppas du inte misstycker om jag lånar metaforen från dig! Biologen i mig måste dock påpeka att tanken att det är just genetiken som programmerar oss att tro på auktoriteter är en i och för sig mycket rimlig hypotes, men en som vi hittills inte kommit åt att testa.

     

     

     

  9. Jag håller helt med Steelneck i namnfrågan. Namnet var ett hinder för mig att inse att Piratpartiet hade de åsikter jag själv stod för. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att byta till tex Privatpartiet direkt efter EU-valet.

    @Henrik: Din jämförelse med mikrofonerna under café-borden var lysande. DDR-analogin gav mig också ett koncist vapen mot ”rent mjöl”-argumentationen. Man var nog helt trygg som DDR-medborgare också, bara man hade rent mjöl i påsen…

     

  10. Namnet Piratpartiet var även för mig en av de aspekter som gjorde att det tog en stund innan jag tog partiet på allvar.

    Jag var på gång redan efter FRA-omröstningen, eftersom jag var så oerhört, oerhört besviken och arg — men det satt hårt åt. Motståndet mot enfrågepartier satt djupt och motståndet mot ”kalle anka”-partier drabbade Piratpartiet orättvist.

    Jag har därför inte det minsta svårt att förstå varför folk i min egen ålder och äldre drar öronen åt sig. Jag anser att de har fel, men jag förstår varför de reagerar som de gör.

    Både liknelsen med caféborden och liknelsen med att ”spela in” från internet kommer att läggas till min personliga arsenal. De gör båda krångliga tekniska frågor enkla.

  11. Håller med fullständigt Henrik. Fokus på integritets/övervakningsfrågorna är nästan lltid den ingång jag väger när jag ska få folk i min ålder eller äldre att fatta intresse för Piratpartiets frågor.

  12. @Steelneck

    Som marknadsförare och varumärkes expert kan jag bara hålla med dig i din analys av Piratpartiets namn. Namnet ger ett enormt motstånd av just de psykologiska skäl som du tar upp. Likaså så är de psykologiska faktorer som Henrik tar upp också ett jättehinder för folk att ta till sig Piratpartiets budskap.

    Fast det finns ytterligare en aspekt, och det är att båda dessa enorma tröskeleffekter gör att ett ställningstagande att bryta med sina gamla lojaliteter och gå över till Piratpartiet innebär en så stark omdefiniering av den egna identiteten att när man väl tagit klivet så har man etablerat en extremt stark psykologisk bindning till Piratpartiet som symboliskt varumärke. En sån stark psykologisk bindning skulle inte vara möjligt att åstadkomma med ett annat namn.

    Piratpartiets namn har också en annan varumärkesegenskap som alla andra förslag jag sett saknar, det saknar en tydlig hemvist i en politisk höger-vänster skala och därför blir det ingen slagsida i rekryteringen av anhängare, anhängarna kommer lika mycket från vänster som höger.

    Ditt exempel/förslag på namnet Privatpartiet skulle t ex ge en enorm slagsida i rekryteringen åt personer med bakrund i den politiska högern, eftersom steget blir lättare för dem. Samtidigt så skulle tröskeln för folk med vänsterbakgrund höjas rejält.

  13. Såhär inför valet var det dumt att ta upp namnfrågan, för vad vi än tycker om den kan inget göras nu före valet.  Vad vi däremot kan göra är att ytterligare skärpa vår argumentation, leta fler och ännu bättre liknelser och metaforer, och prata med ännu fler av våra vänner, bekanta, grannar, kurskompisar, kollegor … Så om två veckor ska jag börja reflektera mer över Rasmus intressanta synpunkter

  14. @Rasmus: Jag har aldrig gett förslag på något nytt namn. Jag kan dock ha deltagit i diskussioner där ditt exempel har tagits upp och därmed diskuterat kring detta. Ett framtida namnbyte bör nog kretsa tajtare kring den medborgarrättsrörelse PP är, eller kanske rättare, blivit. Jag har dock inget bra förslag. Man kan också tänka sig en förtydligande ”underrubrik” kopplad till namnet i stil med Folkpartiets ”liberalerna”.

    Men.. skulle PP komma över 4%, då är som sagt namnet Piratpartiet kortsiktigt jättebra genom den chockvåg det sänder och om partiet någon gång funderar över en justering av namnet så är det direkt efter en framgång det bör ske.

  15. @Rasmus, nej det var inte Steelneck, utan jag, som förde fram Privatpartiet i den här tråden. Din kommentar om det förslaget var dock tänkvärt och något jag tagit till mig. För mig som kommit in i PP från höger, skulle mycket riktigt Privatpartitet ha varit en väldigt låg tröskel, men jag inser att det har helt andra konotationer när man kommer från vänster. Bra tänkt!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.