Det är inte ofta jag får ståpäls av människors godhet

Det här är så jävla otroligt att det inte finns en chans att det är sant. Det var min första reaktion när jag idag öppnade min internetbank mitt i natten efter att ha suttit och tecknat den sista doodlen till TPB-kampanjen. Jag var så trött att jag till och med skrev in fel lösen ...

Det här är så jävla otroligt att det inte finns en chans att det är sant. Det var min första reaktion när jag idag öppnade min internetbank mitt i natten efter att ha suttit och tecknat den sista doodlen till TPB-kampanjen. Jag var så trött att jag till och med skrev in fel lösen först, men till slut var jag inne och kollade kontoöversikten, det är ju lite roligt nu när alla är så snälla.

???

!!!

Notera den här raden…

Vartenda hårstrå reste sig på kroppen, till och med de obefintliga håren på toppen av skulten. Sen började jag darra som ett asplöv. Sen kände jag hur tårarna trängde fram i ögonen.

Någon okänd människa har skickat en fullständigt obegriplig gåva. Det kan liksom inte vara sant, vem är det som gör sådant? Det är som att vinna på lotto, men med vetskapen att jag har en verklig människa att tacka för vinsten, inte ett opersonligt jäkla spelsystem. Jag känner en oerhörd vördnad över sådan givmildhet, och börjar nu få ett blåmärke på vänsterarmen för att jag nypt mig en gång för mycket.

Jag skrev att jag behövde hundratusen totalt för att komma på rätt köl, och sjuttiotusen akut. De sjuttio har jag nu nått upp till.

För mig innebär det att jag kan återta delar av mitt sociala skyddsnät. Det är som att någon lagt ut en bro över det minfält som varit min vardag i över ett år. Pengarna kommer ta slut så fort att jag inte riktigt hinner fatta att jag haft dem, men lika snabbt som pengarna försvinner så kommer mitt begynnande magsår att lugna ner sig.

Det är svårt att ge uttryck för den tacksamhet jag känner mot alla som gett en slant. Ni visar att det finns hopp för mänskligheten. Jag skrev om den här gåvan separat eftersom den var så otrolig, men jag har absolut inte glömt er andra. Varenda en av er har gjort den senaste veckan till något roligt, som att vara barn och gå i väntan på tomten, som att våga hoppas att allt inte skall bli skit.

Nu kan jag jobba lite till med PPs prylar i vetskapen om att min värld inte trillar omkull innan valdagen.

Det känns nästan förmätet att försöka samla in de sista tjugoåttatusen nu, men jag låter ändå vädjan stå kvar. Det akuta problemet är löst men jag är inte hemma än, jag behöver trettiotusen till. Ändå är det som en sten har fallit från mina axlar och jag känner mig nästan lite rusig.

Benen fjädrar bra idag