Hets eller fördjupningar

Klara lyser till med en text om nyhetshetsen och bristen på verklig journalistik och fördjupningar. Jag tänker citera ett stort stycke, som är en svidande drapa mot mediasverige: Jag ställer inte upp på en förljugen mediabild och skådespel som skapar både masshysterier och valresultat. Jag ställer inte upp på folkdomstolar som hänger ut människor på köttkrokar för ...

Klara lyser till med en text om nyhetshetsen och bristen på verklig journalistik och fördjupningar.

Jag tänker citera ett stort stycke, som är en svidande drapa mot mediasverige:

Jag ställer inte upp på en förljugen mediabild och skådespel som skapar både masshysterier och valresultat.
Jag ställer inte upp på folkdomstolar som hänger ut människor på köttkrokar för att de inte passar normen.
Jag ställer inte upp på att bli rädd för vad som ska hända för att någon stackare som med hot om att bli utlasad måste hitta sitt scoop för att få stanna kvar på sin arbetsplats. (ja det är verkligheten journalisterna lever under)
Jag ställer inte upp.

Jag ställer inte upp på att anpassa mig efter ett vansinnigt tempo i en sönderstyckad värld när internet kan hjälpa en att hitta så mycket fördjupningar.
Jag ställer inte upp på att nyheter om människor som slås ut fortfarande bara når fördjupningsprogrammen.
Jag ställer inte upp på en media som inte tar sitt ansvar. Där pressetik farit åt fanders och dumstrutsmentaliteten får råda.

Och jag vet hur man gör en nyhet, vet vad som produceras, vet vad som slår och inte slår i dramafabriken. Jag har sett timvikariaten, den systematiska terrorn i att inte förrän i sista sekund meddela en anställd om hen får förlängning. De öppna kontorslandskapen med nyhetslarm som ekar i hela huset så alla synkront sätter sig vid sin egen lilla dator när larmet går, redigerare som ringer hem till journalister mitt i natten för att fråga om någon detalj i en artikel.

Första dagen jag kom till Aftonbladet fick jag åka ut på ett gig med demonstrerande tunnelbaneförare som förde ett jäkla liv om att SL brutit mot lagen. Det skulle finnas en hemlig handling någonstans som ingen lyckades få tag i. Jag försökte som den nya gröna journalist jag var påpeka från redaktionen att om man bara kunde hitta den där handlingen kunde man få klarhet. Jag fick veta att jag bara var naiv och att lokförarna kunde utnyttja mig för att jag var ny.

Två år senare visade det sig mycket riktigt att SL hade brutit mot upphandlingslagen…

Och när vi kom dit fick vi en introduktion som sa att vi var utvalda, vi hade kommit så här långt, det var enormt stark konkurrens ens för att komma dit vi kommit.

Så äckligt.

Jag brukar kräkas på mig själv varje gång jag ens känner för att säga att saker var bättre förr, för det var de inte. En sak har vi dock förlorat på senare år och det är tålamodet i media. På sjuttiotalet kunde debattprogram pågå i en och en halv timme och handla om ett enda ämne. Under sådana program lät man folk lägga ut texten och programledarens roll var mer som moderator än som dramaturg. Dagens nyhetshets fanns då med och alla ville ju ha ett scoop, men då fanns det plats även för det andra, det som media nu mer eller mindre övergett.

Åttio- och än mer nittiotalet var en studie i hur formatet förändrades till korta snärtiga program där man aldrig höll sig kvar kring ett ämne tillräckligt länge för att få något verkligt sagt. Det vara bara fråga om soundbytes, ett drama i samma anda som en Jerry Springer-show, men med färre svordomar/pip.

Stressen att komma först och komma med de största sensationerna tar sig absurda proportioner. Det har skett tidigare, som med den fabulösa styckmordsrättegången på det glada åttiotalet. Vi har tydligen inte lärt oss något alls, utan allt handlar om att vara i fokus av folks medvetande.

Den här sommaren har pressen till exempel lyckats anklaga två personer för sexrelaterade brott. I ingetdera av fallen har man ens funderat på att stanna upp för att på allvar utvärdera den information man publicerat. Skulle man stannat upp, kanske man i slutänden skulle publicerat ändå, men förhoppningsvis skulle man haft torrare på fötterna.

Man har knappast gjort de aktuella kvinnorna någon tjänst, för deras trovärdighet har knappast ökat av publiceringarna och hur de skötts. De män man försatt i trångmål har fått sina fiskar varma på ganska lös grund. I det ena fallet ett preskriberat brott som blir så gott som omöjligt att motbevisa och i det andra fallet en anhållan som bara några timmar senare drogs tillbaka. I många människors ögon är dessa män nu skyldiga, som om de fått ett av Beatrice Asks gredelina kuvert. Jag tänker inte uttala mig om deras skuld eller oskuld, men situationen om de är oskyldiga blir närmast kafkaesk.

Pressens styrka skulle kunna vara djupet. Noggranna analyser av samtida skeenden. Journalistiskt arbete helt enkelt.

Klarar man inte det så kommer man förr eller senare avskaffa sitt eget existensberättigande.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS